Gamla bloggposter som postats här och i andra sammanhang.

Det “solidariska” samhället har gjort oss osolidariska.

Politiker har en övertro på regler. Alla vill göra ett avtryck, kunna peka på något de genomfört.

En av de klokaste politiker jag känner till är Christofer Fjellner. Han har sagt att hans mål som politiker är inte att genomföra så mycket som möjligt utan att stoppa så mycket dumheter som möjligt. Det lär ge honom mindre chans att hamna i historieböckerna men i mina ögon är han ett politiskt föredöme.

Sverige har sjukt många regleringar. Ju fler regler, myndigheter och andra instanser det finns desto mindre förväntas av oss. När man har lagar om allt behövs inte det egna omdömet. Det förtvinar och dör. Vi blir emotionella zombies.

Systemet har gjort oss fega, om en granne har problem ringer vi hellre socialen än ringer på och undrar hur det är. Det ”solidariska” samhället har gjort oss osolidariska.

När staten reglerar det som är sunt förnuft har man passerat vad staten är till för. Nyligen ville konservative Göran Hägglund ha en civilkuragelag. En lag som gör det olagligt att inte hjälpa någon i en pressad situation. Vad blir det då kvar av den goda viljan och det ansvar som de allra allra flesta faktiskt har?

Samme Göran Hägglund har faktiskt sagt nåt klokt också, citat ur minnet: ”Vi går mot ett samhälle där hälften är förbjudet och hälften obligatoriskt.” Han sa detta när han inte satt i regeringsställning. Nu är det hans ansvar att göra oss friare.

Miljöbalken är miljöskadlig.

Merit Wager skriver idag i sin svd-krönika om en del sjuka miljöregler. Visste ni till exempel att lekande barn på en lekplats platsar som miljöbrott? Eller en smattrande flaggstångslina? Medan våra domstolar tvingas lägga energi på detta frodas den verkliga brottsligheten på annat håll.

Det finns också flera exempel på hur miljöreglerna helt motverkar sitt syfte och konsekvensen blir direkt miljöfarlig. Jag som småföretagare har inte rätt att åka till sopstationen med uttjänta lysrör. Som privatperson kan jag det, men om lysrören hängt på mitt kontor måste jag söka tillstånd för att transportera farligt gods. Eller anlita någon som redan har tillstånd. Gör man fel kan man få böter, det har en skånsk småföretagare fått erfara. Nästa gång kanske han slänger lysrören i hushållssoporna?

Häromveckan var jag på tjänsteresa i norra småland. I närheten av Kisa sträcker vi på benen och beundrar de vackra miljöerna. Där i skogskanten ligger ett trasigt lysrör. Jag förstod redan då det sjuka i att om jag skulle ta med det skulle jag begå ett lagbrott. Jag hade ju inte sökt tillstånd.

Men visst tog jag med lysröret. Så nu är jag kriminell.

Merit skriver mer på sin blogg.

Johan också.

Nu vet jag vad konst är!

Att diskutera konst och vad som anses vara konst har gjorts till leda. Men jag tror man har nått en diplomatisk hållning där man helt enkelt inser att man inte kommer överrens och därför lämnar debatten därhän.

Jag har nu en definition som jag tror är ny, i alla fall är den det för mig. Det handlar om att ta konsekvensen av sin konst.

Jag anser att konst är mycket viktigt och den breddar och inspirerar både konstnären och sin publik. Men det finns en hel del konstnärer vars konst inte är tillräckligt intressant för att de ska kunna leva på den. Ofta anser de då att de behöver stödjas av andra ”för konst är ju så viktigt”. Det sker ju idag genom bland annat konstnärslön, där kopplingen till sin publik blir mer och mer oviktig.

Jo konst är viktigt, men att förvänta sig att bli försöjd av andra är att inte ta konsekvenserna av sin konstutövning och jag anser att de därmed förlorar sin rätt att kallas konstnärer. Då är de bidragstagare.

Jag känner en konstnär som gör fantastisk konst i mina ögon, men den är inte kommersiellt framgångsrik (än). Jag har aldrig hört ett ord om att någon annan ska försörja henne. Istället tar hon konsekvensen av sin konst till 100% och jobbar extra med annat för att kunna betala sina räkningar. Detta mina vänner det är 100% sann konst. Det förtjänar mer respekt än jag kan utrycka.

Rättvisemärkt är nykolonialism

Idén med rättvisemärkt är god liksom svenskt bistånd på sjuttiotalet. Svenskt bistånd gick ut på att vi trodde vi levde i den bästa av världar och man lade pengar på att försöka bygga upp liknande system i afrikanska länder. Det gick inte så bra. Bara för att en sak fungerade här då behöver det inte vara rätt i en helt annan kultur. Det behövs ett folkligt stöd och förtroende, hur får man det för ett system som pådyvlats uppifrån?

Samma sak är det med rättvisemärkt. Det är ett system som skapats av marknadsskeptiker för deras eget samvetes skull.

Bönder i sydamerika tar del av ett system som ser bra ut på pappret. Tyvärr missar man marknadsekonomins allra största fördel – en naturlig utveckling! Marknadsekonomin utvecklar ekonomier och folk över världen snabbare än nånsin. Bönder i sydamerika tar också del av denna utveckling, men marknadsskeptikerna tycker inte att det går fort nog och hittar på en egen modell. Problemet är att deras modell inte kan garantera utveckling. Böndernas öde hamnar i händerna på en marknadsskeptisk organisation när de själva borde styra sitt eget öde.

Rättvisemärkt befäster globala inkomstskillnader – marknadsekonomi jämnar ut dem.

Dags att utveckla medieindustrin

Fildelningsdebatten verkar ha ebbat ut… Men inget är ju löst så det finns väl fortfarande anledningar att diskutera.

Har precis sett ett avsnitt av Bert på tv8.se från i våras som behandlar ämnet.

Programmet är kul, härligt lo-fi och väldigt partiskt. Det tycks råda nån slags iver att vara ”opartisk” i svenska medier, men de är ju aldrig det hur mycket de än försöker. Därför är det uppfriskande när Bert inte skäms över sin partiskhet i fildelningsfrågan. Han bjuder in folkliga Felix Herngren och en skivhandlare som tillsammans med Bert manglar över en stackars fildelningsförespråkare. Felix är direkt oförskämd och hans dubbelmoral är total. ”Det är inte för pengarna”.

Det ÄR moraliskt fel att inte betala för det man brukar, men drm-skyddad musik går inte att använda som moderna konsumenter vill. De flesta har flera datorer, ipods, mobiler, dvd-spelare, bilstereo osv. Ingen betald teknik kan smidigt lösa detta. Vem vill betala för strul?

Fildelningen har gjort oss till bredare mediekonsumenter, vi lyssnar på fler skivor helt enkelt. Medieindustrin skulle kunna möta förändringen och ta betalt för tjänsten ”att lyssna på musik” snarare än att ta betalt per låt. De flesta kan tänka sig att betala ca 200kr i månaden för att lyssna på musik, gör det då en skillnad för musikindustrin om vi lyssnar på en eller tio skivor?

Politiker ska inte skydda konservativa branscher. Medieindustrin kan tjäna stoora stålar i framtiden, men då måste de utveckla sig själva, möta konsumenterna på deras villkor och framförallt sluta gnälla.

Makteliten?

NU+ÄR+DET+PARTY

Här festar makteliten från Aftonbladet.

Ja. Almedalen var kul som bara den. Men hångel blev jag utan och jag undrar var de vilda spritfesterna var? På bilden sjunger vi ”ut i vår hage” eller nåt annat vilt.

Men fin bild, fotad av den duktige Stefan Jerrevång.

Samhällets hjältar?

Har precis läst ett reportage i Aftonbladet om familjen som downshiftar för att få mer tid. Det är med kluvenhet jag läser.

Å ena sidan är människorna sina egna och ska inte förväntas göra något mot sin vilja.

Å andra sidan, och det har nog med tonen i artikeln att göra, så tycker jag det är allas ansvar att jobba. Artikeln får familjen att framstå som ett föredöme, men om alla skulle varva ner skulle vi få lägre tillväxt och därmed mindre resurser till välfärden.

Dessutom har vi förmånen att jobba i ett land där vårt arbete är mycket värt. En tusing extra i plånboken efter skatt räcker för att hålla fem föräldralösa barn med bostad, mat och utbildning i ett utvecklingsland.

Att glorifiera downshiftare är att att bromsa världens viktiga utveckling. Att glorifiera arbete är att skynda på världens utveckling. Framtiden kommer inte fort nog, det finns fortfarande en miljard människor som lever på mindre än en dollar om dagen!

Svenskarna älskar att hata USA

Usa visar vägen

I Sverige är politik detsamma som fördelning. När LO och Socialdemokraterna styrt agendan i 70 år är det inte konstigt att en helt vanlig liberal som Fredrick Federley anses extrem. (Att Lars Leijonborg anser sig vara liberal är ett skämt om du frågar mig)

I USA är inte politik detsamma som fördelning. Det handlar om skapande. USA ger var och en en chans att påverka sitt eget liv genom att skapa något. Skillnaderna blir större eftersom olika människor har olika ambitioner.

I Sverige anses ofta skillnaderna i sig vara problemet. Vänstern har problem med att folk är rika. Jag tycker det är ett större problem att folk är fattiga – och i synnerhet om de inte kan ta sig ur fattigdomen. Skillnaderna må vara större i USA, men en fattig amerikan har betydligt större möjligheter att bli rik än en fattig svensk.

Vi har mycket att lära av USA. Det är på tiden att en svensk regering insett det.

USA är mer demokratiskt än europa

USA anses ofta vara odemokratiskt i den svenska debatten. Al Gore fick fler röster än George Bush. Jo så var det tydligen, men de borgerliga partierna i Stockholm hade fler röster än vänstern 2002. Ändå flyttade vänstern in i de finare rummen mot vattnet i stadshuset. Valsystemen fungerar olika, och det finns nog inget som anses perfekt.

Vad man missar är att USA är mer än George Bush – Häng på när USA utklassar Europa i grenen demokrati.

Möjligheten att påverka sitt liv är tveklöst större i USA
USA-Europa 1-0

Städer i USA har en levande lokal demokrati som utklassar Europa.
USA-Europa 2-0

Både USA och Europa har en levande regional demokrati
USA-Europa 2,5-0,5

Mellanstatlig demokrati är USA bättre på än EU för EU agerar ofta överstatligt utan mandat från enskilda stater. Det händer i princip aldrig i USA. Andelen som röstar är tyvärr få (både federala USA och EU) och det kanske är ett demokratiproblem. Jag tror USA ligger bättre till, men segern blir så knapp att det blir lika.
USA-Europa 3-1

Vinnare i demokratimatchen 2007: USA!

Miljödebatten vänder högerut?

Den svenska miljödebatten har alltför länge styrts ur ett vänsterperspektiv. Det behövs en modern debatt som utgår från vad vi kan göra och inte från vad vi INTE borde göra. Tongivande i den här debatten är Svenska Naturskyddsföreningen som om och om igen får stort genomslag. Deras motiv är gott och journalisterna släpper igenom dem, ofta utan någon som helst kritisk hållning.

Idag har Mikael Karlsson från SNF tillsammans med moderaternas miljötalesman Sofia Arkelsten bjudit in till en diskussion om borgerlig miljöpolitik. Det blev en spännande debatt, men framförallt överraskar Mikael Karlsson; hans vänsterperspektiv verkar totalt bortblåst.

Ett par citat

”Jag har aldrig förstått mig på partier som vill lämna EU, vi skulle få en sämre miljöpolitik och då blir miljön bara sämre.”

”USA är bra på konkret miljöarbete.”

”Det finns tusentals svenska företag som går före” (i miljöarbetet).

”Regeringen Reinfeldt presenterade ett mer aggressivt miljömål än vad någon annan regering har gjort.”

Att jag ansett att Mikael Karlsson haft ett vänsterperspektiv – är det bara en fördom? Svaret är oklart, men strax innan slutet kom något som kanske kan vara en del av svaret. Alliansen har ofta pratat om hur viktigt civilsamhället är och ideella krafters engagemang. SNF har av alliansens regering fått lägre anslag än innan och detta tar Mikael Karlsson upp som ett problem.

Oavsett vad SNF säger är de inte oberoende. Det är klart att de inte går till angrepp mot sittande regering om de är beroende av ekonomiskt stöd från densamme.

Men oavsett vilket så är debatten bättre idag. Mer marknadslösningar – mindre civilisationskritik.