Merit Wager skriver idag i sin svd-krönika om en del sjuka miljöregler. Visste ni till exempel att lekande barn på en lekplats platsar som miljöbrott? Eller en smattrande flaggstångslina? Medan våra domstolar tvingas lägga energi på detta frodas den verkliga brottsligheten på annat håll.
Det finns också flera exempel på hur miljöreglerna helt motverkar sitt syfte och konsekvensen blir direkt miljöfarlig. Jag som småföretagare har inte rätt att åka till sopstationen med uttjänta lysrör. Som privatperson kan jag det, men om lysrören hängt på mitt kontor måste jag söka tillstånd för att transportera farligt gods. Eller anlita någon som redan har tillstånd. Gör man fel kan man få böter, det har en skånsk småföretagare fått erfara. Nästa gång kanske han slänger lysrören i hushållssoporna?
Häromveckan var jag på tjänsteresa i norra småland. I närheten av Kisa sträcker vi på benen och beundrar de vackra miljöerna. Där i skogskanten ligger ett trasigt lysrör. Jag förstod redan då det sjuka i att om jag skulle ta med det skulle jag begå ett lagbrott. Jag hade ju inte sökt tillstånd.
Men visst tog jag med lysröret. Så nu är jag kriminell.
Jag kopierar in en kommentar som jag tidigare lämnat i denna debatt på Fredrick Federleys blogg (http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.253):
”Här ser man vad osanningar kan spridas i bloggosfären utan att någon kollar om det stämmer. Jag har bara läst ett av de rättsfall som merit mfl hänvisar till (det om flaggstången) men det räcker gott. Som jag påpekade i en kommentar på denna blogg [dvs Federleys blogg] igår så innebar miljödomstolens dom det rakt motsatta mot vad som påstås i bloggarna: domaren konstaterade att miljöbalken INTE omfattar dessa saker och att den alltså INTE kan tillämpas. Den som hade gjort en anmälan mot sin granne baserad på miljöbalken FÖRLORADE alltså målet. Min gissning är att upprördheten rörande de andra fallen som nämns beror på liknande missförstånd av hur ett rättssamhälle fungerar.
Därmed inte sagt att det inte finns problem med miljöbalken (det var en hafsigt ihopsatt lagstiftningsprodukt som drevs fram av rent politiska och inte juridiska hänsyn). Men de saker som nu diskuteras beror inte på det. Reglerna ifråga (som alltså inte var tillämpliga på det specifika fallet) kom inte en till genom miljöbalken, utan är gamla regler som flyttades till miljöbalken vid dess tillkomst.”
Jag är inte påläst i flaggstångsfallet men detta och flera exempel, bla det jag tar upp, är sjukt slöseri med samhällets resurser. Oavsett vad domslutet blir.
Dessutom tolkar jag inte som du
”förelade Malin och Per Tjernberg att senast den 20 januari 2006 ha bundit upp flaggstångens lina på ett sådant satt att denna inte orsakar olägenheter genom att slå mot flaggstången”
Det du citerar är inte domstolens beslut. Det är länsstyrelsens. Det domstolen gör är att upphäva länsstyrelsens beslut och förklara att miljöbalken inte kan användas för sådana här frågor. Jag kan inte se hur det kan vara ett slöseri.
ok. både länsstyrelsen och domstolen har tvingats engagera sig i detta. Hur kan du tycka att det INTE är slöseri?
Vad tycker du om lysrörfallet då?
Jag känner inte till lysrörsfallet. Är det ett rättsfall, eller är det föreskrifter utfärdade av någon myndighet? Hursomhelst, baserat på vad du beskriver ovan så tycker jag att det låter helt galet. Jag menar absolut inte att alla regler är bra eller att man inte behöver se över exempelvis miljöbalken – det behöver man. Däremot har debatten om de här olika rättsfallen hamnat på helt fel spår (hos Federly, Merit, Johan Hedin och i ditt inlägg).
Det saknas tydligt ett perspektiv som ser på hela sammanhanget. Självklart är det inte slöseri om en domstol tar upp ett mål och ändrar ett tidigare felaktigt beslut. Att tycka det ger ju prov på ett grovt kollektivistiskt synsätt, där enskilda medborgare alltså skall få ”tåla” felaktiga beslut för att inte samhället skall ”slösa”. Rätt till domstolsprövning är ett grundläggande krav i den liberala rättsstaten. Man kan inte på förhand avgöra vem som för en ”bra” talan som skall tillåtas (vad skulle det beslutet baseras på – utseende?), utan måste naturligtvis grundligt pröva fallet. Om det vid en sådan prövning visar sig att exempelvis ljud från flaggstänger inte har lagens skydd så går det snabbare att komma till samma slutsats nästa gång om det behövs – men förhoppningsvis så innebär domen att kommunen framöver fattar rätt beslut till att börja med och att det stannar där. Alla dessa mål har nämligen först varit hos kommunen, sedan länsstyrelsen, sedan domstol. Så sker prejudikatbildning och sådan är instansordningsprincipen. Grundläggande för ett rättssäkert samhälle.
Har jag någon invänding mot just denna ordning så är det det faktum att kommunen fattar beslut alls inom områden där de även utfärdar föreskrifter. Den dömande och den normgivande verksamheten måste hållas åtskiljd, tycker jag och rätten till domstolsprövning snarare utökas än minskas. Vad tycker du? Vore det t.ex. inte bra om det var möjligt för en småföretagare att snabbt och effektivt gå till länsrätten för att få fastställt om en viss pålaga verkligen är korrekt? För att åstadkomma förändringar inom det området är det dock inte fråga om att pilla lite i miljöbalken.
Så, ett väldigt långt svar som ändå inte är tillräckligt för att reda ut sådana här komplexa frågor. Men det är det jag menar – det duger inte att i SvD kasta ut några påståenden som alldeles klart inte är sanna.
Kristoffer, jag tycker att vi borde inrätta en speciell fond för nonsens som flaggstångsfallet. De som tycker att det är värt att slösa samhällets resurser kunde sedan i stället betala in till den fonden. Fondens penningnivå kunde sedan användas för att reglera hur många struntsaker som skulle utredas av instanser som normalt är skattefinansierade. Du verkar vara en sån som gärna skulle betala in lite.
Jag vill definivt *inte* att mina surt förvärvade pengar ska gå till skatt och finansiera sånt här.
Suck… vilken analys. thomas – du vet ju inte ens vad det är du tycker är ”nonsens”. Man blir ju mörkrädd. Vissa frågor är uppenbarligen för komplicerade för att ens vara möjliga att diskutera på ett vuxet sätt.
Kristoffer, måste påpeka att jag inte alls tycker Thomas inlägg var barsligt på något sätt.
Att lägga skattepengar på sånt där nonsens (jag tycker ordet var klockrent) är helt befängt!
Rent generellt måste miljölagsstiftningen ses över för att det inte ska bli motsatt effekt. Blir det för dyrt eller omständigt att följa en ogenomtänkt lag kommer det alltid finnas männsiskor som hittar andra alternativ som direkt skadar miljön! (läs dumpning)
T.o.m. grundläggande juridik kan uppenbarligen vara väldigt svår att förstå, men jag ska försöka förklara vad jag menar.
Ok – så vad, exakt, är det som är nonsens (i de situationer och sammahang jag diskuterat, dvs ”flaggstångsfallet”)? Att någon dåre bestämde sig för att anmäla kommunen för att grannens flaggstång slog, det kan jag tycka är nonsens. Men det var knappast någon lag som förmådde grannen till det och jag är glad att det inte finns någon lag som förbjuder honom att göra det heller (hur skulle en sådan lag se ut?). Att kommunen avslog anmälan kan man tycka är fel om man tycker dåren hade rätt, men det verkar ju ingen tycka. Alltså inte nonsens av kommunen. Man kan ju tycka att kommunen gjorde fel som alls tog i anmälan – kanske borde de bara struntat i den? Så får man ju såklart också tycka, och det är säkert så förvaltningsrätten fungerar i länder som Nordkorea och Kuba. Jag tycker dock att det vore ”nonsens” om det var så i Sverige.
Sedan överklagade alltså dåren det enligt honom felaktiga beslutet till länsstyrelsen. Där satt någon och fattade ett beslut man kan ha många synpunkter på. Men vilken tur då, för den ”normala” grannen, att han hade möjlighet att överklaga till domstol och få länsstyrelsens konstiga beslut rättat. Det är knappast nonsens i en rättsstat att ha möjlighet att få felaktigheter rättade.
Sammanfattningsvis kan jag se en enda sak som är ”fel” i hela kedjan och det är att länsstyrelsen fattade fel beslut (och att dåren ens gjorde en anmälan till att börja med men, som sagt, hur skulle man kunan förbjuda det?). Det felaktiga beslutet av länsstyrelsen var ju uppenbart inte baserat på miljöbalken – domstolen fastställde ju att det inte fanns stöd i lagen för länsstyrelsens beslut! Alltså gick en sak fel och det berodde på felaktig tillämpning av reglerna av de människor som tog beslutet hos länsstyrelsen. Det berodde inte på reglerna i sig, vilket domstolen visade.