Tankesmedjan Sektor 3 har en intressant artikel på Svd Brännpunkt idag.

De politiska partierna i Sverige har tappat fem av sex medlemmar under de senaste 30 åren. Om utvecklingen fortsätter i samma takt kommer det om drygt tio år inte ens att finnas tillräckligt många medlemmar att tillsätta alla politiska förtroendeposter. Det finns dock ingen anledning att tro att utvecklingen kommer gå precis så. Ju färre medlemmar desto större makt har varje medlem, och det attraherar förstås nya medlemmar. Därför kommer medlemstappet avta eller till och med vända förr eller senare.

Precis som en lågkonjunktur ställer företag på sin spets och tvingar dem till utveckling och anpassning så kommer medlemstapp också tvinga partierna att utveckla sig. Centerpartiet i Stockholm har redan gjort den resan. Vi har haft ”lågkonjunktur” under 80 och 90-talet och inte haft mycket till verksamhet. Just därför har många lockats till engagemang just för att engagemanget ger resultat och reell påverkan. Vi har nu en mycket ung medelålder och de flesta är ideologiskt drivna i första hand. Vår egen avdelning Stureplanscentern omnämns som ett föredöme i Centerpartiets valanalys.

Att försöka ge sig in och påverka i en avdelning med massor av medlemmar bedömer få vara värt besväret. Man måste sitta av möten under många år för att vinna ett förtroende. Visst kan man påverka, men inte särskilt många är beredda att dra det lasset. Medlemstappet ger färre stoppklossar för förnyelse och är just därför mycket välkommet!

När andra partier går in i sina respektive lågkonjunkturer, och uppenbarligen är de på gång, har de chansen att på samma sätt starta om och göra sina partier moderna, livskraftiga och hållbara. Det är en utveckling att verkligen se fram emot.

Karin Wanngård har utsetts till Socialdemokraternas oppositionsborgarråd i Stockholm.

Hon börjar med ett rejält klavertramp i och med citatet: ”Unga ska inte tvingas ta och låsas in i skitjobb, som att vara säljare och arbeta på provision.” Man ska ha förståelse för att även politiker uttrycker sig dåligt och i just detta fall kan det vara så att hon inte har medievana sedan gammalt eller hunnit medietränats. Påståendet har i alla fall lett till en stor debatt men det är en mycket relevant sådan och därmed välkommen.

Jag har som småföretagare haft möjligheten att anställa några personer. Jag vet inte mycket om personlighetstester annat än att de är riktigt dyra. Jag har fått lita på mitt personliga omdöme. Det räcker ganska långt, även om det också svikit mig… Men en fråga har jag ställt varje gång; Har du någon gång haft ett skitjobb? Och alla jag anställt har haft det. Jag ser det som en viktig erfarenhet att en gång haft ett jobb som gör det tydligt att arbete kanske inte alltid är så roligt och att det är på allvar.

Den som aldrig haft ett skitjobb blir aldrig vuxen på riktigt och kommer sällan få en stark förståelse för vad arbete handlar om. På vårt företag får man sällan skit under naglarna, men ibland ställs saker på sin spets och man tvingas göra det som krävs, till exempel jobba över, få sitt arbete refuserat eller göra saker man inte riktigt känner att man har koll på.

Det kan vara hårt på alla jobb och har man inte förstått det är man antagligen inte särskilt bra på sitt jobb. Och hur mycket ansvar politiker än vill lägga på företagare så är det faktiskt så att företagare vill ha folk som gillar sitt jobb och förstår att det är på riktigt.

Byt chef!

Skitjobb kommer alltid finnas och oseriösa och dåliga arbetsgivare likaså. Bland sossebloggare kan man utläsa stöd för Karin Wanngård och att dessa jobb inte borde finnas. Det finns ett riktigt bra sätt att se till att dessa jobb försvinner. Och det är inte lagstiftning. Det handlar om civilkurage. Alla som ställer upp och jobbar för en idiotchef gör att idiotchefen klarar sig längre. En idiotchef utan personal har inte mycket att chefa över.

Börja gärna på ett skitjobb, men om det verkligen är ett skitjobb, så sök dig vidare omedelbart. Eller starta eget? Och så fort du har en inkomst så är det dags att spara ihop fuck off money!

Läs Eric Erfors om samma ämne >

Media: DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, SvD3, Exp, Exp2, Exp3, Exp4, Newsmill, Newsmill2, Newsmill3, Ab, Ab2, Ab3, Affärsvärlden, Alliansfritt Sverige med en lista på skitjobb, SVT.

Bloggat: PLC, Sebastian Stenholm, Peter Johansson, Martin Moberg, Peter Högberg, Charles Berkow, Alexandra Einerstam, Sandro Wennberg, Leine Johansson, Erik Laakso som också visat städartakter också

Kanal5 har ett nytt program som går ut på att coacha arbetslösa till att bli anställningsbara.

Reaktionerna är förstås kritiska. I bla P1 debatterar man under rubriken ”är arbetslösa lata?”.

Det är förstås en lika dum fråga som ”gillar alla bögar schlager?”. Människor är individer, men jag är övertygad om att en del arbetslösa faktiskt är genuint lata (Den som inte tror det är naiv och/eller Mona Sahlin). Andra kanske bara är bekväma och inte är beredd att anpassa sig för att få ett jobb, medan andra faktiskt försöker helt och fullt att skaffa jobb.

Det finns många företag i Sverige som vill anställa, men trots det höga arbetskraftsutbudet hittar de inga lämpliga. Det handlar bland annat om att studenter läser till kulturvetare, arkeologer och annat som ger jobb i liten utsträckning och än värre ”The Matrix – filosofiska frågor”, ”Harry Potter och hans världar” och ”Happiness” som knappast ger jobb… Visst kan man göra sig rolig över människors val när de väljer sådana kurser, men att vårt utbildningssystem inte har någon koppling till vad som ger jobb är det största problemet. Vi betalar gemensamt för utbildningskostnader. Självklart ska vi då kunna räkna med att få något tillbaka.

Men det handlar också om inställning. En vän berättade att i Kina ser arbetsgivare ofta den personliga inställningen som viktigare än utbildning. Om utbildning saknas kan man skaffa det. Om en person har fel inställning är det inte något en arbetsgivare kan bestämma över. Jag tror det finns skäl att tro att det gäller ganska bra här i Sverige också.

Däremot tror jag att var och en kan ändra sin egen inställning. De som gillar att jobba har helt enkelt avsevärt mycket lättare att skaffa ett jobb. Och det är roligt, lärorikt, hälsosamt och lönsamt(!) att jobba. Och är det inte tillräckligt roligt, lärorikt, hälsosamt och lönsamt är det iaf en bra början.

I DN skriver Tove Leffler att F-skattarna är kulturens eget proletariat som tvingas ut i en ofrivillig egenföretagarsituation, kan inte vara sjuka, inte arbetslösa och jobbar för summor lägre än ett studielån.

Ja, visst finns det mycket som skulle behöva förbättras för egenföretagare. Genomsnittslönen för egenföretagare är 13000 kronor. Det är alltså inte bara inom kulturen egenföretagare har dålig inkomst. Men det finns väldigt många fördelar med att vara egenföretagare också. Skribenten kan antagligen lätt skaffa sig ett jobb om hon vill, med bättre lön, men med tråkigare arbetsuppgifter. De som ändå fortsätter med egenföretagandet har mycket goda möjligheter att forma sitt arbetsliv och utveckla det som ger bättre lön på sikt. Enligt Företagarna tar det i snitt åtta år innan ett företag är ordentligt på banan. De som väljer företagande under dessa förutsättningar före arbetslöshet, eller ett jobb där de inte utvecklas ska vi vara glada för. De är starkt bidragande till Sveriges välstånd.

Att starta och driva ett företag är ofta förknippat med hårt arbete och speciellt under uppstartsfasen lever många företagare med knappa resurser. Den enskilt största utgiften för de allra flesta företagare är skatten. Att inte betala sin skatt i tid kan ge betalningsanmärkning som kan göra det svårt att fortsätta som företagare.

Det är viktigt för Sverige att fler företag startas och att fler företagare anställer. Det är också viktigt att tröskeln mellan arbetslöshet till egenföretagande är låg. Därför måste det bli tydligare att företagande och initiativkraft ska löna sig.

En bra början hade varit som i Storbritannien där egenföretagare har dubbelt grundavdrag (De har 6000 pund för anställda och 12000 för egenföretagare). Att få tjäna upp till existensminimum åtminstone innan skattmasen ska ha sitt gör det betydligt enklare att starta företag och klara sig som företagare den första tiden, eller under en tillfällig svacka. Med rådande arbetslöshet vore det mycket angeläget att fler jobb skapas. Och vi är alla ansvariga för att skapa de nya jobben.

Jobba på med företagandet Tove! Genomsnittsföretaget är inte ordentligt på fötter förrän efter åtta år. Och som egenföretagare själv sedan 13 år kan jag säga att det är roligt nästan hela tiden. Faktiskt!

Moderaterna förtjänar mycket beröm för hur de arbetat senaste åren. Om det finns något enskilt som de vunnit röster på så är det deras konsekvens. Det kan vara svårt att förstå var nya moderaterna egentligen vill, men på vägen dit styrs skutan spikrakt.

Alla andra partier skarvar med konsekvensen. Det straffar sig hårt att stå för en sak i en valrörelse men sen inte stå upp för det i praktisk handling. Väljarna vill veta vad de röstar på och belönar dem som är mest konsekventa. Moderaterna.

Men istället skarvar moderaterna med det som är rätt. Deras väljare tycker att LAS är knas, men ändå vågar inte moderaterna driva detta. Reklamskatten är ett skämt från en semikommunistisk tid som bara tar in kaffepengar till statskassan. Reinfeldt motiverar dess existens med att det inte stöder arbetslinjen att ta bort den. Konsekventa Reinfeldt…

Lika tokig är värnskatten, som förvisso ger tio gånger mer än reklamskatten, men fortfarande är det bara ca 0,3% av totala skatteuttaget. Det är faktiskt kaffepengar även det. Och de flesta moderater håller med. Men inte Reinfeldt.

Värnskatten är en straffskatt på hårt arbete och på utbildning. Sverige behöver fler som jobbar hårt och smart. Det tjänar alla på!

Dags för Reinfeldt att göra det som är rätt.

Centeravdelningar kan vara väldigt olika då de är fria att utvecklas utan inblandning uppifrån. Ett exempel är Stureplanscenterns och Nackacenterns olika syn på bostadspolitiken. Om detta skrev jag en debattartikel i Nackavärmdöposten.

Update:

Nackacentern svarar…
Och SNF likaså…

Och Nackavärmdöposten följde upp med ett reportage.

I tisdags träffade Stureplanscentern Timbros nya VD Markus Uvell. Det blev ett välbesökt möte och trevlighetsfaktorn var som vanligt hög.

Vi hann avverka många ämnen, bland annat konsumtionskritik av miljöskäl som först uppkommit inom Miljöpartiet men verkar ha spritt sig till delar av Socialdemokraterna. Diskussionen var först inne på att det är lätt med faktauppgifter att påvisa varför konsumtion är bra, men en socialdemokrat som var med för kvällen, ansåg att fakta inte biter på dessa. Många konsumtionskritiker agerar snarare religiöst. Det ligger helt klart något i detta och det går knappast att vinna en argumentation med någon som har en religiös övertygelse.

Markus berättade om Timbros fokuserade frågor framöver. Något särskilt intressant var att flera partier kämpar om de ”trendiga” väljarna och riskerar att glömma bort verklighetens folk. Just Stureplanscentern omnämns ofta som väldigt progressiva och urbana, men vi själva anser att vi står nära traditionella Centervärderingar. Vi borde vara bättre på att kommunicera det. Även verklighetens folk har en röst per skalle.

Vi pratade också om bristen på nytänk inom socialdemokratin. Markus ansåg att det helt enkelt är en rimlig konsekvens av långvarigt maktinnehav. Timbro är förvisso idémässigt nära borgerligheten men de är formellt fria från partierna. Detta avstånd från realpolitiken har gjort Timbro friare och har kunnat leda till bra idéutveckling. Hade Socialdemokratin en motsvarande progressiv tankesmedja skulle dessa två kunna driva en oerhört utvecklande debatt sinsemellan.

För det är ju så. Det viktigaste är inte vilka som vinner valet, det viktigaste är att Sverige blir bättre! Där har även Socialdemokratin en viktig roll att spela.

Vi hade också finbesök i form av Per Gudmundson från Svenskans ledarredaktion som skrev en kort text till deras ledarblogg. Speciellt gillar jag denna mening ”Tro inte på snacket om att Stureplan blev Centerns död. Tvärtom.”