Putins troll : sanna berättelser från fronten i Rysslands informationskrig
Jessikka Aro
Information om upphovsrättslagen och om talboken
Denna bok är framställd för användare av anpassade medier enligt 17§ Upphovsrättslagen. Olaga spridning eller överföring beivras.

Talboken har 443 sidor och rubriker på tre nivåer.

Boken är inläst för Myndigheten för tillgängliga medier, MTM år 2022.

Inläsare är Malin Wahlstedt vid ILT Education.

Denna talbok innehåller även elektronisk text som är tillgänglig via läsprogram i dator.

Slut på informationen.

Baksidestext
illustration
illustration
NÄTSPIONAGE, FEJKNYHETER, CYBERATTACKER, MORDHOT OCH HATKAMPANJER UTFÖRDA AU PR-PROFFS OCH TROLL PÅ SOCIALA MEDIER

I Kremls krig mot civila på internet är alla medel tillåtna. Varje kritisk röst räknas som en fiende och när dessa ska tystas sparas det varken på resurser eller tas någon hänsyn till lagar.

I Putins troll dokumenterar journalisten Jessikka Aro med stor noggrannhet flera smutskastningsoperationer som har genomförts under de senaste åren. En som har blivit måltavla för attackerna är Aro själv. Det här är också hennes berättelse. Det är en läsupplevelse som ger kalla kårar.

Jessikka Aro arbetar för Finlands public service-bolag YLE och tilldelades 2016 Stora Journalistpriset i Finland för sin reportageserie om de ryska trollfabrikerna.

Förordet är skrivet av den svenska journalisten Patrik Oksanen, som också har blivit utsatt för Putins troll.

”Putinin trollit är i många avseenden ett utmärkt verk. Aro har lagt ner ett enormt arbete på att utreda verksamheten hos de falska nyhetssidorna och propagandisterna.”

– Suomen Kuvalehti, Teppo Tiilikainen

sensorforlag.se

Slut på baksidestext.

illustration
illustration
3
Putins troll
sanna berättelser från fronten i rysslands informationskrig

Jessikka Aro

Jessikka Aro

illustration
sensor

FÖRLAG AB

4
5
INNEHÅLL
Förord 7
Jag 13
Diplomaten – Renatas Juška 31
Psykologiska operationer 65
Den frivillige – Roman Burko 71
En miljon visningar 105
Affärsmannen – Bill Browder 109
Moskvas statliga universitet 167
Reportrarna – Thomas Nilsen, Atle Staalesen och Trude Pettersen 173
Savusjkina 55 209
Vetenskapsmannen – Martin Kragh 215
Trollen påverkar 247
Analytikern – Jelena Milić 255
Vad i helvete??!! 277
Utredaren – Eliot Higgins 293
Rättegången 331
Insidern – Liz Wahl 341
Återkomsten 365
Efterord 409
Tack 411
Källor för ytterligare läsning 413
6
7
FÖRORD
Det är en värld som de flesta människor inte kan föreställa sig. En värld av ständiga angrepp, trakasserier, lögner, halvsanningar, svek, avlyssningar, cyberintrång och hot. Putins troll är en bok om de människor som drabbas av Rysslands informationskrig mot väst.

Första gången jag träffade Jessikka Aro var våren 2016 i en hotel-lobby i Helsingfors. Vi var bägge utmattade efter att ha blivit jagade, uthängda och förtalade. Det blev mycket tårar, men också den befrielse och styrka som finns i mötet med någon som förstår ett trauma utifrån egen upplevelse.

Jag var inte ensam. Jessikka Aro var inte ensam.

Min resa ned i det som jag ibland skämtsamt kallar för kaninhålet började i maj 2015 med ett gästinlägg på bloggen Säkerhetsrådet, som då låg hos Svenska Dagbladet. Det jag skrev om var Rysslands informationskrig mot Sverige och vad Sverige borde göra åt det.

Motreaktionen kom omedelbart.

De kommande veckorna hade jag blivit uthängd på en konspirationssajt och fått min mentala hälsa ifrågasatt av Proletären. Det hade startats en Facebookgrupp, ”Exponera Russofobin”, där man hade skapat en bild av mig med clownnäsa. Pseudonymen Erik Johansson, som du läser om i den här boken, hade ringt mig, bandat vårt samtal och satt ihop en skruvad Youtubefilm. Sedan började kvinnor från olika delar av Sverige ringa och säga att jag måste sluta skriva och att jag måste tänka på barnen eftersom jag var på väg att orsaka ett kärnvapenkrig. Jag fick också frågan om jag själv hade barn. Aktiviteten var organiserad i Facebookgruppen ”Anti-Euromaidan Sweden”, som du också kommer att läsa om i den här boken.

Något liknande hade jag aldrig tidigare upplevt, trots att jag verkat 8 i mediebranchen sedan jag som 15-åring började skriva för lokaltidningens sportredaktion 1988. Det var surrealistiskt. En resa ned i en konstig värld med speglar, rök, dimma, ständiga påhopp och ett behov av att se sig över axeln. En värld där man snabbt lär sig vilka man kan lita på och vilka som sviktar och sviker.

Ett år senare var jag i Helsingfors. Då hade jag bland annat fått uppleva punktmarkering på ett offentligt möte och grovt förtal i Facebookgruppen ”Anti-Euromaidan Sweden” om att jag skulle ha begått ett vidrigt brott. Jag var då politisk redaktör på Hudiksvalls Tidning och min dåvarande arbetsgivare Mittmedia valde att polisanmäla påhoppet. Jag hade jämförts med McCarthy och hade fått läsa om att man önskade att jag skulle visas upp som fånge i Moskva, likt tyska krigsfångar under andra världskriget.

Genom att Jessikka Aros fall blev offentligt kunde jag läsa och känna igen mig i hennes berättelse. Jag reste till Helsingfors för att lära mig mer, både om metoderna som använts och vilka motstrategier man kan använda, och för att överleva.

Det var orsaken till att vi träffades. Det blev ett viktigt möte. För oss båda.

Det Jessikka Aro tog med sig från hotellet i Helsingfors var att det hon upplevde inte bara hände i Finland. Sporrad av ett stort mod och en oböjlig envishet tog hon itu med en rad omfattande rättsprocesser, som ännu inte är över när det här förordet skrivs sommaren 2021, samtidigt som hon bestämde sig för att ge även andra offer en röst.

Insatsen går nästan inte att beskriva med ord. Ska man hitta någon inspiration i antiken så är det en blandning av Herkules stordåd och Sisyfos tröstlösa rullande av stenen uppför berget. För när man väl har blivit en måltavla som inte viker sig, som Jessikka Aro, så upphör det inte.

Resultatet av Aros arbete är boken du håller i din hand, Putins troll. Det är en unik fallstudie av vad som har hänt journalister, experter, forskare, diplomater och affärsmän som på olika sätt kommit i vägen för Kremls intressen. Boken exponerar metoder, nätverk och attackernas komplexitet. Den pekar på bristerna i vårt öppna samhälle 9 vad gäller att skydda den främsta linjen i demokratin: journalister och forskare, och hur dess brister hänsynslöst utnyttjas.

Det är också en sorglig historia om hur en lång rad individer och institutioner i våra västliga samhällen tillåter sig att bli manipulerade av Kreml och därigenom sviker både demokratin och de som har utsatts.

De allra flesta historierna berättas aldrig. Hur stort mörkertalet är finns det ingen som vet. Tystnad omger de flesta fallen, inklusive mitt eget. Jag har valt att enbart prata om mina upplevelser i begränsad form vid enstaka tillfällen. Som här. Lite grann, men långt ifrån allt. De som medverkar i boken är därför värda all respekt, jag vet vilket pris de betalar.

Genom Berlinmurens fall och den östtyska säkerhetstjänsten Stasis arkiv, har vi fått en unik inblick i genomförandet av psykologiska operationer mot enskilda individer. Stasi kallade det för Zersetzung och beskrev det i en definition från 1985 enligt följande: ”Målet med Zersetzung är fragmentisering, paralysering, desorganisering och isolering av den fientliga och negativa kraften för att förebygga och hindra fientliga och negativa krafter, för att i huvudsak begränsa eller totalt avvärja dessa.”

Verktygslådan som kan användas är omfattande. Internet har skapat helt andra möjligheter till förtal och trakasserier jämfört med vad som var möjligt på 1980-talet.

Metoderna kan handla om så kallad visitkortslämning, det vill säga att någon går in i ditt hem när det inte är någon hemma och exempelvis bajsar i toaletten utan att spola, skenmord, misshandel, iscensättningar av konstiga situationer, markerande övervakning, fabricerande av dokument, rättsliga processer, cyberstalkning, förtal, punktmarkering på möten, massanmälningar av olika slag (från orosanmälan om barn till forskningsfusk), demonstrationer, upprop, memes, överbelastningsattacker, hackningar och så vidare.

Alla de saker som räknades upp har drabbat EU-medborgare i ett EU-land, där det finns bevis eller åtminstone stark misstanke om att rysk underrättelsetjänst direkt eller indirekt ligger bakom. Några av 10 händelserna är beskrivna i boken, andra inte. I bakgrunden finns rysk underrättelsetjänst som drar i trådarna och gör punktinsatser, sedan agerar svansen självständigt och förstärker effekterna.

Forskning på Stasis offer för Zersetzung visar på långvariga psykologiska effekter och stora konsekvenser för den drabbade personen och dess familj, inklusive självmord. Stressen kan också leda till sjukdomar. Psykologisk krigföring kan alltså döda. På riktigt. En person som medverkar i boken är en av dem som inte längre är i livet.

Målet med den psykologiska operationen är att offret ska göras oförmögen att verka på ett sätt som skadar angriparens intresse. Det kan ske genom att den drabbade personen drar sig undan och slutar, men det kan också leda till att förtroendet för måltavlan skadas så till den grad att personen blir irrelevant. Om en organisation inte förstår vad som händer eller inte vet vad som egentligen ligger bakom attackerna mot en person i de egna leden, är det lätt att vända den drabbade ryggen. Dessutom är en av effekterna att andra blir skrämda och låter bli att göra saker som de annars skulle ha gjort. Självcensuren är högst verklig.

Jag har träffat journalister i både Sverige och Finland som har sagt att de inte vågar granska rysk påverkan och vissa nätverk. När stöd mobiliserades bland statsvetare för docenten Martin Kragh (som du också läser om i den här boken) var det flera som inte vågade skriva under en debattartikel. Det är alltså svenska forskare som inte vågar yttra sig i svensk press.

Vårt lands suveränitet har krympt bara genom detta.

För egen del kan jag, efter mer än sex år som återkommande måltavla för smutskastning och olika typer av attacker, säga att jag känner igen mig i det som Elliot Higgins säger om de som gett sig på honom:

”Jag har aldrig velat hamna i ett propagandakrig, men om de vill att jag ska vara en del av det kommer jag klart som fan att kämpa.”

Putins troll handlar om Ryssland och Kreml. Men regimen i Kreml är inte ensam om att göra så här.

Psykologiska operationer, mot ett för regimen ”obehagligt element”, även utanför landets gränser och mot andra länders medborgare, 11 är inte bara en rysk sysselsättning. Kinas kommunistparti attackerar västerländska journalister, politiker och experter. Vi ser att gränserna mellan statsaktörer, extremister, konspirationsteoretiker och företag suddas ut, så att det blir allt svårare att peka ut en ansvarig.

Innan du nu tar del av Jessikka Aros berättelse så vill jag till sist lyfta något som affärsmannen Bill Browder säger i en av bokens intervjuer:

”Första gången du berättar om det kommer folk att titta på dig som om du vore paranoid – för ingen kan föreställa sig att sådan ondska finns. Men när tillräckligt många människor pratar om det här tillräckligt länge kommer folk att fatta att det här är ett verkligt problem.”

Putins troll handlar om ett verkligt problem. Det är hög tid att vi talar om det utan rädsla.

Välkommen ned i kaninhålet. Det finns på riktigt och det händer här och nu.

Patrik Oksanen
Journalist, föreläsare och författare till boken Skarpa Skärvor. Om hur informationskrig hotar att slå sönder det öppna samhället (2018) samt senior fellow hos tankesmedjan Frivärld, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och Kungliga Örlogsmannasällskapet.

12
13
JAG
I slutet av februari 2017 flydde jag mitt hemland Finland. Precis innan jag gav mig av höll jag ett föredrag för polisledningen på Polisstyrelsen i Helsingfors om hoten som orsakas av propaganda och falska nyheter från Ryssland.

I skolan fick vi lära oss att Finland var ett av världens tryggaste och stabilaste länder. Men ändå hade jag, en vanlig reporter på det finska public service-bolaget Yle, berövats rätten till min personliga integritet på grund av mitt yrke.

När jag gav mig av hade jag utsatts för professionella hot och smutskastningsartiklar under två och ett halvt års tid. Till och med gamla vänner hade hjärntvättats av falska nyheter på nätet och förvandlats till fiender.

Anonyma finskspråkiga artiklar på nätet utmålade mig som kriminell, lögnare och sinnessjuk. Okända människor gav förslag på hur jag skulle ta livet av mig. En tyckte att hängning vore bra, medan en annan tyckte att det mest passande vore ett ryskt självmord – alltså att någon knuffade mig framför ett tunnelbanetåg, men att det skulle arrangeras så att det verkade självförvållat.

En tredje önskade att horan skulle få en kula i pannan, som i Ryssland. Varje gång jag öppnade datorn eller tittade på telefonen blev jag tvungen att läsa fantasier om min död på löpande band.

Det psykiska våldet verkade komma från Kremls propagandaarkitekter. Jag var rädd för att det i vilken stund som helst skulle skvalpa över från nätet till den fysiska världen.

Det fanns en anledning till att jag hade blivit föremål för hatiska påverkanskampanjer: jag var journalist och intresserad av hur propagandan 14 som spreds på sociala medier i Ryssland, fungerade i Finland.

När jag i september 2014 påbörjade min sedermera världskända utredning om Rysslands propagandatroll var jag 33 år gammal. Jag levde ett stabilt liv och drömde om att bilda familj. Jag hade inga fiender, och inga serietörbrytare eller extremistorganisationer var intresserade av mig.

Som journalist var jag specialiserad på forna Sovjetunionen, propaganda och extremistiska rörelser. Jag hade tidigare bott i Ryssland och under Vladimir Putins tid som president hade jag hållit koll på hur journalister utsattes för påtryckningar, misshandel och mord. De ryska journalister som med livet som insats undersökte statliga oegentligheter, var mina förebilder i yrket. Jag hade också skrivit om organiserad brottslighet och om hur jihadister värvade folk till strid genom sociala medier.

Men det var en artikel för Yle, om hur det nya verktyget i Kremls informationskrigföring påverkade utanför Rysslands gränser, som ledde till en kampanj som folk inom säkerhetsbranschen beskriver som exceptionell.

Man ville göra mig psykiskt utmattad, så att jag för att skydda mig själv skulle sluta undersöka Rysslands operationer, och än mindre tala om dem offentligt.

Genom yrket hade jag vant mig vid att se extremt och våldsamt material. Jag hade rapporterat om krig, naturkatastrofer, flygolyckor och människorättsbrott. Men inget jag sett i min karriär hade förberett mig på en situation där jag tvingades att bläddra igenom tusentals vilt spridda diskussionstrådar, artiklar, bilder, förnedrande mêmes, sånger och videor som handlade om mig.

Innan jag lämnade Finland gjorde jag allt för att få ett slut på hatet, eller åtminstone begränsa dess förlamande inverkan på mig och mitt arbete. Till Facebook, Twitter och Youtube rapporterade jag tiotals fejkkonton som bröt mot tjänsternas regler genom att vräka ur sig hot och förolämpningar mot mig.

”De bryter inte mot våra communityregier”, svarade de sociala mediejättarna, trots att det var glasklart att innehållet bröt mot både 15 deras regler och finländsk lagstiftning. De sociala mediejättarna erbjöd generöst sina tjänster och agerade som plattformar för statlig propaganda.

Upprepade gånger bad jag Finlands säkerhetsmyndigheter om hjälp och åtgärder. Jag grät av frustration inför polisen när de svarade att finländsk lagstiftning varken gav några möjligheter att hindra gärningspersoner i förväg eller att snabbt göra något åt situationen. Det enda sättet var att polisanmäla händelserna och vänta i åratal på att det skulle leda till en dom, men jag räknade inte ens med att en fällande dom skulle garantera att förbrytelserna upphörde.

Och tyvärr hade jag rätt.

När brottsundersökningen inleddes kom det ut artiklar som förlöjligade polisutredarna, och polisens sekretessbelagda dokument läcktes. När utredningen ändå fortsatte skuldbelades jag för detta, och man uppviglade människor till att attackera mig på nätet.

De som skrev hatmeddelandena utnyttjade skickligt Finlands lagar och rättsväsende, som inte var anpassat för att bemöta organiserad spridning av lögner. När jag bjöds in som expert till riksdagens förvaltningsutskott föreslog jag att lagarna skulle uppdateras för att förstärka samhällets motståndskraft mot Rysslands informationskrigföring. Det ledde till att jag återigen skändades på nätet.

Då varken jag eller polisen kunde få ett slut på trakasserierna försökte jag hantera följdverkningarna själv. Jag installerade säkerhetsutrustning i mitt hem. Jag spärrade mina personuppgifter och betalade för ett kreditförbud som skulle hindra bedrägerier genom identitetsstöld. De juridiskt ansvariga för situationen var min arbetsgivare Yle och polisen. Arbetsgivare är skyldiga att skydda sina anställda och polisen har som uppgift att utreda brott.

Jag litade på båda två. Jag trodde att gärningspersonerna förr eller senare skulle ställas inför rätta, och att förbrytelsernas inverkan på mitt välmående och min arbetsmiljö åtminstone skulle minimeras. Det jag behövde göra var att hålla mig i säkerhet.

Men tiden gick. Inget kunde stoppa det maffialiknande och hämndlystna internetgäng som försökte förstöra min trovärdighet, 16 min professionella ställning och mitt liv. Larmanordningarna och säkerhetslåsen i mitt hem skyddade mig inte mot smutskastningskampanjer på nätet där tusentals personer deltog.

Då återstod två alternativ.

Jag kunde fortsätta undersöka Rysslands informationskrigföring och upplysa folk om den. Och samtidigt utsättas för förföljelse och andra brott.

Det andra alternativet var att sluta undersöka saken, dra mig tillbaka från offentligheten och troligtvis bli lämnad ifred.

Jag förstod att de som stod bakom lynchningen försökte manipulera mig att välja det senare alternativet, men av respekt för mitt älskade journalistyrke och mitt fosterland valde jag det första.

Om jag hade slutat skriva på grund av påtryckningarna, skulle jag ha brutit mot journalisternas yrkesetiska riktlinjer som säger att utomstående påverkansförsök ska avvisas. Den journalistiska beslutsmakten får helt enkelt inte lämnas till någon utanför redaktionen.

Genom att vika mig skulle jag också ha brutit mitt löfte till allmänheten: journalistens uppgift är att förmedla upplysningar till läsarna, lyssnarna och tittarna. Om jag på grund av rädsla hade slutat undersöka Kremls troll och falska nyheter, skulle jag ha förvägrat allmänheten rätten till information som ingår i yttrandefriheten. Rätten att ta emot och sprida upplysningar och åsikter är en universell mänsklig rättighet som är jämbördig för alla.

Jag hade redan klargjort att Rysslands desinformation på sociala medier hotade det demokratiska samtalet och den nationella säkerheten i flera länder, och jag varnade allmänheten för Kremls försök att justera den politiska atmosfären i västvärlden till Rysslands fördel.

Efter mina varningar har Rysslands troll på sociala medier attackerat presidentvalet i USA 2016, påverkat den brittiska folkomröstningen om att lämna EU 2016, lobbat för att Katalonien skulle bli självständigt från Spanien 2017, uppviglat till våld i Gula västarnas protester i Frankrike 2018-2019 samt uppmanat till vaccinmotstånd och spridit konspirationsteorier om coronaviruset under den globala pandemin 2020-2021.

17
Mina undersökningar citerades pa bred front. De uppskattades högt av skolelever, diplomater samt informations- och säkerhetsexperter. Jag blev inbjuden som föreläsare på utbildningar i olika delar av världen. Jag gav intervjuer och hjälpte journalister att undersöka propagandister i sina länder.

Men på gatorna i Finland var jag tvungen att se mig över axeln. Enligt forskning om extremism kan hatiska texter leda till hatdåd. I inrikesministeriets lägesrapport om våldsam extremism 2015, konstaterades det att texter om hat och våld som sprids på sociala medier kan uppmuntra i synnerhet psykiskt obalanserade personer till att använda våld. Jag var rädd att en enskild instabil person, som läste falska nyheter, skulle bli så uppjagad av texterna, att det ledde till att jag blev attackerad.

Polisen utvärderade hotbilden mot mig och kom till samma slutsats: i Finland fanns det en risk för att jag skulle utsättas for impulsivt våld om jag råkade befinna mig på tel plats vid fel tidpunkt.

Det var bara när jag var utomlands och okänd som jag kände mig trygg. Finland var fortfarande ett av världens tryggaste länder. Men inte för mig.

Och eftersom jag ville fortsätta med mitt arbete, undersökningarna för den här boken, skrivandet, att dela information och upplysa allmänheten – och mitt helt vanliga, tråkiga privatliv, där min största dröm var att bli gravid och bli mamma – var jag tvungen att lämna landet.

Jag gav bort mina saker, packade ner mina tillhörigheter, monterade ner säkerhetsanordningarna, hyrde ut min lägenhet och bokade en enkel flygbiljett ut ur landet.

Dagen jag åkte i februari 2017 avslutade jag mitt föredrag i Polisstyrelsens möteslokal med att berätta att jag skulle lämna landet för att kunna leva ett normalt liv. Polisöverdirektör Seppo Kolehmainen skakade min hand och önskade mig en säker resa.

Två timmar senare checkade jag in på flygplatsen. Jag visste varken om jag skulle få uppehålls- och arbetstillstånd i mitt nya hemland eller om mina pengar skulle räcka. Men jag ville ha tillbaka min frihet och var beredd att betala vad som helst för den.

18
Jag grät tröstlöst hela resan.

Först senare förstod jag hur genial internettortyren var. Jag kun Je inte fly förbrytelserna genom att korsa statsgränser. Brotten begicks på internet, och internet har inga gränser, så den förlamande och skrämmande effekten nådde mig även i mitt nya hem.

Att byta land ledde inte heller till att jag fick min frihet tillbaka. Men utomlands kunde jag känna att jag befann mig i fysisk säkerhet, och jag kunde fortsätta med mina undersökningar.

RÖVARE I BYN
Innan Putins internationella trollarmé tog sikte på mig levde jag ett lugnt liv.

Jag ägnade mig åt mitt yrke som journalist och skrev artiklar om både inrikes- och utrikesnyheter. Jag var med och grundade ett nytt projekt för sociala medier, Yle Kiosk. Syftet var att nå en publik som inte brydde sig om Yles traditionella nyhetsutbud.

Som journalist ville jag ta fram upplysningar som var betydelsefulla för finländare. Som finländsk journalist befann jag mig i en privilegierad ställning. Jag var bortskämd med friheter som en stor del av världens journalister bara kan drömma om.

Den finländska strafflagen och arbetsrättslagstiftningen, journalisternas stränga yrkesetiska kod och mediernas självreglering skapade en arbetsmiljö där det var tryggt att publicera artiklar.

Eller det var i alla fall vad jag trodde.

I slutet av 2013 hade jag följt medborgarnas protester mot Ukrainas korrumperade president Viktor Janukovytj och skrivit om dem. När så kallade ryssvänliga separatister dök upp i Ukraina under våren 2014 och började ockupera förvaltningsbyggnader och tv-kanaler blev det svårt att förmedla bekräftade faktauppgifter, även för mig som är utbildad i att hantera information.

Bilden av situationen fördunklades av rysk media och diverse märkliga hemsidor som spred anklagelser om Ukraina som anfallande part – och påståenden om ett Ukraina i inbördeskrig.

Tidigare i min karriär hade jag skrivit om en annan konflikt som 19 förvrängdes av propaganda, kriget mellan Ryssland och Georgien 2008. Men i Ukraina 2014 var mängden falska uppgifter på internet svindlande.

Jag har alltid varit intresserad av icke-militära medel för fientlig påverkan, psykologiska operationer och falska uppgifter riktade till civila.

Nazityskland och Sovjetunionen visade världen hur snabbt den politiska ledningen kunde ta kommando över medborgarnas medvetande och förvandla dem till lojala tjänare. För att behålla makten och uppnå sina mål behövde diktatorn i praktiken bara tygla de fria medierna och förvandla dem till en megafon för ledningen – antingen gradvis eller med maktmedel.

Historiskt sett är ett av de mest effektiva medlen inom krigspropaganda att avhumanisera fienden, att framställa dem som monster-liknande icke-människor. När fienden väl har svartmålats är det berättigat att kriga mot dem, och soldaterna är motiverade till att kämpa för en skenbart legitim sak.

Hjärnforskningen visar varför avhumanisering är effektivt: människohjärnan är benägen att urskilja och diskriminera. Rasistiskt språkbruk och fientliga beskrivningar av till exempel judar, muslimer eller ukrainare väcker kraftiga åsikter och uppviglar till diskriminering.

Magnetröntgen av hjärnan avslöjar att människor i allmänhet reagerar kallt på bilder av människor som de tror är exempelvis narkomaner, hemlösa eller migranter. Enligt forskare som har studerat avhumanisering är det till och med vanligt att människor ser hela kategorier av människor som omänskliga.

Forskning har också visat att ju mer en viss grupp avhumaniseras genom propaganda, desto starkare blir stödet för en fientligt sinnad politik eller militär konflikt. Avhumanisering leder också till en motvilja mot att erbjuda hjälp åt personer som tillhör gruppen, och till och till stöd för tortyr.

I historien har demonisering lett till folkmord och brott mot mänskligheten, och i västvärlden är hets mot folkgrupp förbjudet enligt lag.

20
År 2014 hade rysk statsmedia länge och systematiskt framställt Ukraina som ert land lett av sedan tidigare bekanta ondskefulla fiender: fascister och nazister. Enligt agitationen i rysk media borde Ukrainas folk befrias från de elaka nazisternas styre. Många ryska soldater tog värvning i armén för att få vara med och befria ukrainarna från fascismens tyranni, och blev besvikna när de inte hittade en enda fascist när de kom till Ukraina.

När jag undersökte konspirationsteorierna som spreds om Ukraina på nätet blev jag intresserad av informationskrigföringen som Ryssland torde mot de västerländska samhällena.

Hösten 2014 intervjuade jag Andrej Illarionov. Han hade tidigare varit nära rådgivare till Rysslands president Putin och höll ett upplysande tal om Kremls informationskrigföring på en konferens i Tallinn. År 2005 gjorde Illarionov ett uttalande om att Ryssland inte längre var en demokrati, och flyttade sedan till USA för att arbeta som forskare.

Den före detta insidern hade under året ställt upp på intervjuer där han berättat vad han visste om Rysslands aktiviteter i Ukraina. Illarionov avslöjade till exempel att Ryssland hade planerat operationen i över ett årtionde. I Tallinn talade han om hur man i Ryssland lär ut informationspsykologisk krigföring på skolor och universitet samt till statstjänstepersoner. Han menade att rysk media inte är självständig, utan en del av ett statligt propagandamaskineri som driver Kremls intressen.

”I den digitala tidsåldern är det billigt och effektivt med propaganda på internet, och den korsar statsgränser på ett ögonblick”, sa han med eftertryck.

När jag intervjuade Illarionov frågade jag honom varför Kreml bedriver ett intormationskrig. Enligt honom fanns flera bakomliggande orsaker: Kreml vill förklara både för ryssarna och för andra länder varför Ryssland krigar i Ukraina. Dessutom vill Ryssland visa vem som bestämmer.

Men det ranns också en annan orsak.

”För Kreml är det viktigt att känna att de kan bedriva ett informationskrig. 21 Precis som rövaren i byn, vill Rysslands ledning visa att de kan göra vad de vill,” sa Illarionov i intervjun jag gjorde för Yle.

MODERNA MASSFÖRSTÖRELSEVAPEN
Rysslands ledning hade mobiliserat en ny front i sitt informationskrig. Målet var medborgare i Ryssland och utomlands.

I Sankt Petersburg, mindre än 40 mil från Helsingfors, fanns ett kontor som producerade lögner och snedvridningar på sociala medier. Den så kallade trollfabriken avslöjades genom att modiga ryska journalister infiltrerade kontoret, arbetade som ”troll”, de anställdas benämning på sig själva, och publicerade all information de samlade in.

Trollen fick månadslön för att låtsas vara verkliga människor med verkliga åsikter på sociala medier. De underhöll och uppdaterade falska profiler, fyllde sidorna med hyllningar till Rysslands president Vladimir Putin och talade illa om ryska oppositionsfigurer och USA.

E-postmeddelanden mellan anställda och chefer på trollkontoret hade hackats och publicerats. Enligt ett strategidokument som nyhetssidan Buzzfeed fått tag på, var målet med verksamheten att ändra relationen mellan Rysslandsvänliga och Rysslandskritiska kommentarer på nätet. I praktiken hade de avlönade Putin-fansen som mål att manipulera vilken internetdebattör som helst.

I Finland var trollen redan i full gång. På sommaren hade jag intervjuat cybersäkerhetsexperten Jarno Limnéll på Aalto-universitetet angående hybridkrigtöring. Limnéll berättade att Tyskspråkiga Twitter-troll kommenterade hans tweets.

När Finlands dåvarande försvarsminister Carl Haglund samtidigt tog upp Rysslands internetpåverkan, och beskrev hur hans Facebook-och Twitter-flöden fylldes av hundratals vilseledande meddelanden varje gång han skrev något om Ukraina, förstod jag att Ryssland redan bedrev kampanjer mot finländska opinionsbildare.

Jag oroades över det eventuella hot som armén av falska Putin-fans på sociala medier kunde utgöra för allmänheten, internetanvändarna. Många kunde ovetande följa, dela och läsa material som antingen 22 kom från trollfabriken i Sankt Petersburg eller någon liknande anläggning någon annanstans.

Kremls tillämpning av sin militärdoktrin genom troll och falsk information, alltså ”tryggandet av Rysslands intressen i informationssfären”, innebar enligt mig en risk för vanliga människors grundläggande rätt till yttrandefrihet och den därmed förbundna rätten att ta emot sanningsenlig information.

Det bor över 70 000 rysktalande människor i Finland, och jag ansåg att de utsattes för den största risken. Men vem kunde veta om trollen också skulle manipulera andra? Därför ville jag skaffa mig exakta uppgifter om trollens metoder.

Sociala medier är utomordentligt bördig mark för påverkansoperationer. Forskning har visat att människor inte hanterar de snabba impulserna från sociala medier särskilt kritiskt. Skickligt utformat innehåll på sociala medier är känslomässigt upphetsande och beroendeframkallande, och därför som gjort för statliga psykologiska operationer.

Många av funktionerna på de sociala medie-tjänsterna är dessutom lämpliga för internationella propagandaoperationer. Vilken enskild användare som helst, även personer som till synes saknar koppling till Kreml, kan utan större kostnad skapa ett eget botnätverk eller botfarmar av enskilda störningskonton på Facebook och Twitter.

I händerna på Rysslands politiska teknologer framstod Facebook och Twitter som psykologiska massförstörelsevapen.

Det var ett nytt fenomen som behövde undersökas snarast.

Jag ville reda ut saken i samarbete med finländska internetanvändare. Jag använde mig av en väldigt vanlig journalistisk metod: jag ställde frågor.

I mina artiklar beskrev jag kortfattat verksamheten som Rysslands sociala medie-troll bedrev, och bad vanliga människor att dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper om anonyma och falska profiler som spred aggressiv propaganda för Ryssland.

Eftersom jag var särskilt intresserad av trollens påverkan på verkliga människor, alltså till vilken grad propagandisterna hade lyckats 23 uppnå sina mål, bad jag internetanvändarna beskriva hur de hade reagerat på de falska profilerna.

Eftersom en del finska debattörer, opinionsbildare och politiker av den gamla skolan fortfarande lider av Sovjettidens finlandisering 1 , självcensur och behov av att blidka ryska makthavare, antog jag att mitt projekt skulle väcka kritik.

Jag förberedde mig på att få svar på tal från extremister, kommunister, konspirationsteoretiker och Putin-fans, och i september 2014 publicerade jag min artikel.

Jag var däremot inte förberedd på att mitt liv som jag känt det skulle vara över, när min artikel hamnade hos Rysslands påverkansagenter.

1 Finlandisering är ett begrepp som beskriver en mindre stats anpassning och beroende till en stormakt. Från början en västtysk term från 1960-talet, Finnlandisierung, som användes för att beskriva oro för eftergifter, liknande den situation Finland upplevde i relation till Sovjetunionen efter andra världskriget.

EN HEMLIGHET OSS TVÅ EMELLAN
Efter att min artikel publicerats började både min arbetstid och fritid gå åt till att följa angrepp riktade mot min person och mitt projekt.

Mina kommunikationskanaler proppades igen. Jag fick meddelanden på olika språk från Ryssland, Kazakstan och andra platser i den Tyskspråkiga världen som skällde ut mig, anklagade mig för brott och hoppades att jag skulle fängslas. Någon ringde från ett ukrainskt telefonnummer och det enda som hördes i luren var skott från ett vapen. Jag hade aldrig tidigare upplevt något liknande, och det hade inte någon annan i Finland heller.

Den fjärde dagen efter att min artikel publicerats slog jag larm hos min närmaste chef, som tyckte att vi borde kontakta Yles säkerhetsavdelning.

Jag lade märke till att de arga meddelandena var följdverkningar av ett allvarligare fenomen. En finländsk medborgare vid namn Johan Bäckman ägnade sig åt internationell spridning av rysk propaganda, 24 och på ryska sidor med falska nyheter spred han påhittade påståenden om mig.

Bäckman arbetar för Putin-administrationens forskningsinstitut Ryska institutet för strategiska studier (RISS) som ligger i Moskva. Institutet uppger att de producerar rekommendationer och analytiska produkter till Rysslands president, regering och parlament.

Bäckmans chefer på institutet är före detta officerare i KGB och nuvarande officerare i Rysslands säkerhetstjänster utnämnda av Putin.

År 2014 var Bäckmans chef och institutets ledare generallöjtnant Leonid Resjetnikov från Ryska federationens yttre underrättelsetjänst SVR.

Samma är organiserade Bäckman en konferens i Finland i egenskap av representant för RISS och gav en intervju i den finska dagstidningen Aamulehti.

Men på ryska hemsidor ljög Bäckman om att jag höll på att skapa en olaglig databas om Putin-anhängare i Finland, alltså om verkliga människor, och att jag skickat listan till USA och därmed diskriminerat ryssar i Finland.

I praktiken anklagades jag för kriminella aktiviteter av Bäckman, som alltså var anställd hos PR-kontoret för Putins underrättelsetjänst. Det var så han introducerade mig för en påtryckningsteknik som använts mot regimkritiker i Sovjetunionen: smutskastningskampanjer.

De ryska artiklarna var så snarlika varandra att Bäckman verkade ha skickat ett pressmeddelande till medierna. Skribenter på omkring tio olika nyhetssidor verkade ha kopierat pressmeddelandet eller delar av det, och publicerat det på sina sidor. Inga bevis som stödde påståendena presenterades.

Vissa av de ryska artiklarna saknade författare, men ändå trodde tolk på dem i stor utsträckning. Och eftersom de innehöll mina kontaktuppgifter triggades läsare som förargats av lögnerna att kontakta och ofreda mig.

Jag lärde mig på ett personligt plan varför digital desinformation inte bara är ett abstrakt hinder mellan verkliga händelser och allmänhetens 25 medvetande, eller bara ett hot mot yttrandefriheten i högtidstal. Jag upplevde in på bara skinnet hur felaktiga uppgifter framgångsrikt och strategiskt kan användas för att mobilisera människor till fientliga handlingar.

Men den Tyskspråkiga smutskastningskampanjen var bara början.

Bäckman är allmänt känd för att vilseleda allmänheten och sprida Kremls lögner. Han lägger öppet upp bilder där han poserar med makthavare och dumaledamöter i Moskva. Han intervjuas regelbundet i ryska statsmedier. I en intervju med propagandakanalen Russia Today, RT, har Bäckman till exempel påstått att det var västerländsk media som dödade den ryska journalisten Anna Politkovskaja.

I Ryssland är Bäckman rikligt belönad. Han turnerar runt om i Ryssland och på ryskockuperade Krimhalvön och utbildar soldater, tjänstepersoner och allmänheten om ”västvärldens hybrid krigföring mot Ryssland”.

Bäckman och hans arbetsgivare, Ryska institutet för strategiska studier i Moskva, anser att Ryssland är föremål för västvärldens russofobiska informationskrigföring. Enligt honom är västerländska journalister Nato-propagandister. Budskapet har nått fram på ett effektivt sätt i Ryssland: enligt en opinionsundersökning som det oberoende forskningsinstitutet Levada-centret gjorde 2014, trodde över hälften av ryssarna att Ryssland var en måltavla för informationskrigföring från Ukraina, USA och västländerna. Dessutom trodde 59 procent av de som svarade att rysk statsmedia inte bedrev ett informationskrig mot Ukraina och att rysk media gav en objektiv bild av det som hände i Ukraina.

2014 utropade Bäckman sig själv till Finlands representant för den påhittade staten Folkrepubliken Donetsk som Ryssland grundat i östra Ukraina. Finländaren Petri Viljakainen, som hade rest till östra Ukraina för att strida med de ryska trupperna, berättade i Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat att Bäckman betalat för resan. Ukrainska medborgaraktivister klassar Bäckman som främjare av terrorism eftersom Rysslands krigshandlingar mot Ukraina klassades 26 som terrorism år 2014. I Finland skärptes terrorlagarna 2018. Det är ett brott att resa till en annan stat för att begå terrorbrott. Att hjälpa andra med terrorresor är olagligt, och den hjälpen kan bestå i att exempelvis köpa biljetter eller planera en färdväg åt någon annan.

Bäckman organiserar också ”turistresor” till områdena som Ryssland har ockuperat, och lägger upp sina äventyr på Youtube. Många finländare har deltagit i Bäckmans propagandaresor.

Estland har förbjudit Bäckman att komma in i landet, efter att han år 2007 deltog i agitationen under oroligheterna i samband med flytten av statyn Bronssoldaten i Tallinn. Även i Moldavien har han omhändertagits av polis när han uppviglat till oroligheter på allmän plats. I Moskva har han arrangerat protester mot Norge som han kallar Breivik-landet.

Länge fungerade han också som representant för den ryska organisationen En värld utan nazism och grundade organisationens Finlandsavdelning som kallades Ett Finland utan fascism. En värld utan nazism framställer sig som en fristående medborgarorganisation och som lurar folk att tro att de försvarar mänskliga rättigheter, men Estlands säkerhetstjänst har kommit fram till att det är en organisation som sprider rysk propaganda och som har specialiserat sig på karaktärsmord – alltså personliga smutskastningskampanjer. Bäckman har offentligt gått ut med att han får pengar från organisationen i Ryssland, och att han hoppas att han ska få ännu mer.

Sammanfattningsvis påminner Bäckmans verksamhet framför allt om vad en Kremltrogen internationell påverkansagent från Rysslands underrättelsetjänster skulle syssla med.

I Finland odlar Bäckman en image som en byfåne ”som inte borde tas på allvar”. Samtidigt har han gjort tiotals polisanmälningar mot journalister och forskare som för en intelligent diskussion om Ryssland. Enligt Bäckman har journalister bland annat gjort sig skyldiga till tortyr mot ryssar som bor i Finland. Journalister måste ägna värdefull arbetstid och energi åt att reda ut de grundlösa brottsmisstankarna, och Bäckman har lyckats skapa en skrämmande atmosfär omkring sig.

27
På vissa redaktioner i Finland har ämnen som har med Bäckman att göra stoppats i flera år, eftersom man ”inte vill ge honom publicitet” – detta trots att den västerländska journalistikens viktigaste uppgift är att ”synliggöra” olika företeelser. Många redaktionschefer har tyckt att det är ett enklare alternativ att låta bli att skriva om Bäckman helt och hållet, än att göra det och sedan lägga ner resurser på hans rättelser, grundlösa polisanmälningar och att besvara hans eventuella smutskastningskampanjer.

Även myndigheterna har undvikit Bäckman – och att prata om honom. Därför har han i åratal kunnat träffa finländska politiker, stötta extremistgrupper och utöva sin påverkansverksamhet till stöd för Putin på gränsen till vad som är lagligt, nästan helt utan att nämnas i media och den offentliga debatten. Kvällstidningen Ilta-Sanomat och deras prisbelönta Rysslandskorrespondent Arja Paananen har varit en av de parter som aktivt har agerat för att avslöja Bäckmans verksamhet – och därför har även Paananen råkat ut för Bäckmans trakasserier.

I september 2014 valde Bäckman ut mig som måltavla av rent professionella orsaker: organisationerna som han representerade spred rysk propaganda, även på sociala medier, medan jag avslöjade det. Mitt artikelprojekt för att avslöja Rysslands troll utgjorde ett hot mot hans arbetsgivares målsättning och framgång.

När Bäckman började skriva om mig ringde jag upp honom direkt för att fråga varför han spred lögner om mig. Enligt honom var det ”politik”. När jag bad honom förklara sa han ”politik för en sak och emot en annan”. Sedan smällde han luren i örat på mig och fortsatte med sitt påverkansarbete på internet.

Under ett och ett halvt års tid bad jag honom över tio gånger att rätta de felaktiga uppgifterna han spred om mig. Varje gång vägrade han.

Istället bombarderade han mig med privata meddelanden, där han manipulerade och skällde ut mig. Ibland smickrade han mig, bjöd in till konferenser i Moskva, Sankt Petersburg och Krim och försökte få mig att lämna ut uppgifter.

Bäckman skröt också om hur han hade koordinerat hela den ryska 28 nyhetsrapporteringen om mordet på en kvinna på Degerö i Helsingfors, och bjöd in mig för att visa hur han arbetade. Jag gick inte dit, men jag såg hur ett enskilt våldsdåd i östra Helsingfors kom ut i fullständigt förvrängd form i rysk media: de ryska medierna rapporterade i enlighet med Bäckmans melodi om hur Finlands dåvarande statsministers parti Samlingspartiet, hade begått ett politiskt russofobiskt mord.

För Bäckman var ingenting heligt. Han utnyttjade cyniskt en tragedi med en privatpersons död som bränsle för anti-finländsk propaganda och publicerade kvinnans namn på flera olika plattformar. Det var uppenbart att han njöt av sin makt över de ryska medierna. Bäckmans upprepade och betydelsefulla synlighet i Ryssland är avslöjande, eftersom de enda som tillåts ett sådant inflytande under Putin är Kremltrogna röster, och det är tydligt att Bäckman är en sådan.

Under åren 2014-2016 försökte Bäckman bryta ner mig. Han krävde ihärdigt att få träffa mig personligen. Han lirkade med mig och antydde att min situation skulle förbättras avsevärt om jag bara träffade honom. Han lovade att sluta skriva om mig på sociala medier om jag gick med på ett möte. Dessutom sa han att han skulle hälla mötet som en hemlighet oss två emellan.

Att han föreslog att hålla det hemligt avslöjade att han var ovanligt medveten om att det han höll på med var opassande. Samtidigt avslöjade han sin plan och taktik: han ville störa mitt arbete genom att tränga sig på. Utifrån hans meddelanden var det lätt att dra slutsatsen att mitt arbete om Rysslands troll var ett ämne som besvärade honom särskilt mycket, och som han ville ingripa i. Jag fick kalla kårar när jag tänkte på vilka andra finländska samhällsaktörer han hade ställt sig in hos, och vilka han hade fatt inflytande över.

Hans skamlösa och upprepade offentliga lögner bevisade att han behärskade det psykologiska spelet. Om jag hade träffat honom skulle han ha försökt övertala mig till ett samarbete, eller utpressat mig på ett sätt som hade kunnat riskera min karriär.

Jag tackade nej till erbjudandena, och oftast besvarade jag hans försök till manipulation med tystnad eller med krav på att han skulle 29 korrigera lögnerna han hade spridit om mig. Än idag har inte en enda av hans lögner reviderats.

Flera år senare satt jag som målsägande inför tre domare i Helsingfors tingsrätt. Åklagaren beskrev rättegången som ett unikt fall när det kom till fientlig påverkan.

När min advokat frågade hur mitt liv hade förändrats efter att [ohan Bäckman klivit in i det, brast jag ut i gråt.

30
31
DIPLOMATEN – Renatas Juška
Tre år efter att den litauiske diplomaten Renatas Juška hade förlorat sitt jobb som Litauens ambassadör i Ungern, hamnade polisundersökningen som utredde avlyssningen av hans telefon i en återvändsgränd.

Brottsutredarna kunde inte hitta något svar på den brännande frågan: vem hade ägnat sig åt att olagligt avlyssna och spela in konversationer mellan Juška och hans kollega, redigerat inspelningarna och publicerat dem på Youtube sommaren 2013?

Gärningspersonen var absolut inte den ”Zydrunas Gerintas”, i vars namn filerna hade laddats upp på Youtube. Zydrunas kan låta som ett litauiskt namn, men utanför internet finns det ingen som heter så.

Polisen lyckades ta fram några få tekniska uppgifter om den som laddat upp filerna. De hade laddats upp från en mobil enhet med okänd IP-adress. Den litauiska polisen begärde flera gånger att få uppgifter från Youtube, men företaget samarbetade inte – och svarade inte ens på polisens frågor.

Brottsutredarna analyserade filerna. I början av ett samtal identifierades ett ljud som polisen tolkade som ”ljudet av att enheten startas eller stängs av”.

Misstanken bekräftades i den tekniska undersökningen: inspelningarna hade redigerats och gjorts om, och var alltså inte äkta. Med andra ord hade de sammanställts utifrån flera samtal mellan Juška och hans kollega genom klipp och klistra-metoden.

Men på Youtube framställdes de som sammanhängande samtal.

Videoklippen var tydligt riktade till en internationell publik, för de hade försetts med titlar och undertexter på engelska. Även undertexterna hade manipulerats och titlarna på klippen hade en cynisk ton.

32
I videoklippen framställdes ambassadör JuSka som nonchalant och odiplomatisk, och därmed olämplig för sin ansvarsfyllda uppgift.

Samtidigt laddades även andra avlyssnade telefonsamtal upp på Youtube. I dem diskuterade den litauiska ambassadören i Azerbajdzjans huvudstad Baku med kollegor i Litauens huvudstad Vilnius.

Youtube-klippen orsakade en mediestorm i flera länder, vilket ledde till att de som avlyssnats fick sina karriärer förstörda.

Diplomaternas sekretess hade brutits och det fanns brottsoffer. Men eftersom polisen inte hittade någon brottsling blev ingen åtalad, och det blev inte heller någon rättegång.

Det var inte första gången ambassadör Renatas Juška utsattes för kompromat – komprometterande material. De tidigare skandalerna klarade sigjuska igenom nästan oskadd, eftersom han hade ett orubbligt stöd från sin arbetsgivare, Litauens utrikesministerium. Men de manipulerade videoklippen som media felaktigt kallade för ”läckor”, och därmed äkta, blev för mycket.

Efter en månad av tryck från offentligheten och utfrågningar i parlamentet beordrade Juškas chefer honom att packa ihop sina saker, lämna sin stationering i Budapest och återvända hem.

Det var inte en slump att Juška under sju års tid blev skandaliserad med hjälp av falska uppgifter. Han blev en måltavla eftersom han alltid hade kämpat för demokratin.

ASKA I HANDFATET
Den visionäre människorättskämpen Juška var utbildad historiker. Han påbörjade sin uppåtgående karriär i Litauens utrikesministerium redan som 23-åring 1995, fem år efter det att Litauen återfått sin självständighet efter den våldsamma sovjetiska ockupationen. På utrikesministeriet specialiserade sig Juška huvudsakligen på Belarus, Litauens granne i sydost som gränsade till Ryssland, och som även efter Sovjetunionens fall låg inom den ryska inflytelsesfären.

Som ung diplomat arbetade Juška för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, och senare som rådgivare åt 33 Litauens ambassadör i Minsk i Belarus. Det var då han utsattes för trakasserierna för första gången.

I stil med den ryska underrättelsetjänsten besökte någon hans hem i den belarusiska huvudstaden och lämnade cigarettaska i kökets diskho. Ingen i Juškas familj rökte.

”Jag tyckte att det var obehagligt, men accepterade det som en del av mitt arbete”, sa Juška.

I Belarus bevittnade han hur landet genomgick en oroväckande politisk förändring. Han såg hur det fuskades i presidentvalet för att Kremls skyddsling, den auktoritäre Aleksandr Lukasjenko som behållit makten sedan 1994, skulle bli omvald.

I det första skedet garanterades Lukasjenkos makt genom korrumperade valmyndigheter som såg till att valurnorna fylldes med falska röster. Senare ändrades grundlagen för att Lukasjenko skulle kunna fortsätta som president på obegränsad tid.

Fri media kuvades. Lukasjenko var med på tv varje dag och framställde sig själv som det enda rimliga alternativet för att leda landet. Han skällde regelbundet ut Västeuropa och USA. Redan 1999 hade oppositionella och regimkritiska journalister från Belarus börjat försvinna.

Till skillnad från i dag, var det på den tiden ovanligt att diplomater från väst gav offentligt stöd till oppositionspolitiker och oppositionsaktivister i före detta Sovjetunionen. Ofta dolde västländerna sitt stöd med hjälp av indirekt verksamhet genom sina egna medborgarorganisationer och stiftelser.

Men Litauen, en västlig demokrati som nyligen återuppstått och där folk fortfarande kom ihåg Sovjetunionens förtryck, valde att gå en annan väg: landet tog direkt kontakt med demokratiförsvarare i länder i före detta Sovjetunionen.

När Juška återvände från Minsk till Vilnius 2003 var det precis vad han gjorde vid utrikesministeriet: att stötta den politiska oppositionen i Belarus. Han höll kontakt med och stöttade landets sköra oppositionsgrupper, medborgarorganisationer och politiker. Andra tjänstepersoner på andra avdelningar i Litauens utrikesministerium 34 tog hand om den officiella relationen med Belarus regering.

Till exempel sammanställde och förverkligade Juška ett beslut som godkändes av Litauens regering om att erbjuda en fristad i Vilnius åt European Humanities University. Det var den enda icke-statliga högskola som någonsin funnits i Belarus, som Lukasjenko hade stängt av politiska skäl 2004.

Det unika universitetet fokuserar på humaniora och samhällsvetenskap och är än idag verksamt i Vilnius. Där tar många belarusiska studenter examen i enlighet med europeisk standard.

”Litauens utrikesministerium var ett av de första, om inte det första, som tog direktkontakt med Belarus demokratiska opposition. Det var ett modigt drag, och vi förstod allihop att det kunde leda till svårigheter”, berättar Juška.

För alla som följde utvecklingen i Belarus stod det klart att Lukasjenko med Moskvas välsignelse, höll på att göra sig själv till den tidens sista diktator i Europa. Lukasjenkos regering och Kreml agerade som allierade och samarbetade på alla områden. Officiellt spred Belarus Kremls budskap och försvarade såväl sina egna som Rysslands intressen på de internationella arenorna.

Men när det gällde Ryssland var många av de västerländska regeringarna fortfarande hoppfulla. De väntade tålmodigt på att Vladimir Putin skulle leda Ryssland mot reformer och demokrati. Väst ville uppriktigt skapa relationer som gagnade alla parter med ett Ryssland lett av Putin, en före detta spion från KGB och dess post-sovjetiska efterträdare FSB.

Under sina första år som president kommunicerade Putin samarbetsvilja med väst. Ryssland var en strategisk partner för EU, och efter terrorattackerna i USA 2001 svor landet på att de kämpa mot jihadister i samarbete med västalliansen.

På den tiden var det väldigt ovanligt med offentliga diskussioner om Rysslands hemliga påverkansoperationer eller fejknyheter om samma länder som Ryssland offentligt och officiellt påstod att de hjälpte. Sådana påståenden skulle snabbt ha avfärdats som konspirationsteorier.

35
Men Juška och hans kollega på Litauens utrikesministerium såg i vilken riktning Belarus gick. Belarus höll på att bli laboratorium och försöksdjur för Rysslands underrättelsetjänster och politiska teknologer.

Om projektet för att stänga Belarus lyckades och landet isolerades från västliga informationssfärer och värdesystem, samtidigt som det blev varaktigt beroende av Ryssland, skulle Kreml kunna använda liknande förtryckarmetoder både inom och utanför Ryssland.

Den då trettioårige diplomaten Juška var oroad över hur det skulle gå för medborgarna i grannlandet. Mindre än 40 kilometer från Vilnius begicks brott mot mänskliga rättigheter medan demokratin och de medborgerliga friheterna kvävdes. Kreml lade sig jämt och ständigt i Belarus interna frågor. Belarusierna var i knipa och behövde konkret hjälp, både ekonomiskt och politiskt.

Juška upprättade kontakt med demokratiaktivister på området, såsom oppositionsrörelserna Kmara i Georgien, proteströrelserna på Självständighetstorget i Kiev, Ukraina och ungdomsrörelsen Otpor i Serbien. Hans avdelning hjälpte belarusier att få kontakt med finansiärer, att organisera möten och utarbeta kampanjer för att främja mänskliga rättigheter och europeiska värderingar.

2006 ordnades ett nytt presidentval och det skulle med stor sannolikhet manipuleras. President Lukasjenko förutspåddes som vinnare. De övriga kandidaterna fick knappt synas i Lukasjenkos medier.

Med det stora mandat han fått från Litauens utrikesministerium försökte Juška stärka den sköra oppositionen som ville göra Belarus till en modern västerländsk demokrati. Han utbytte idéer med presidentkandidaterna Alexander Milinkevitj och Alexander Kozulin och deras kampanjteam. Internationella organisationer som var förbjudna i Belarus och deras västerländska supportrar möttes regelbundet i Vilnius.

Belarusier uppmanades att använda sin yttrandefrihet och uttrycka sina åsikter. Före presidentvalet i Belarus hade västligt sinnade medborgare i Georgien och Ukraina organiserat så kallade färgrevolutioner: omfattande fredliga demonstrationer där folk uttryckte sin 36 vilja att närma sig EU och väst. De ville ta avstånd från korrupta regimer som låg i Kremls fickor.

”Vi gav råd, utvecklade Europavänliga slogans och initiativ och utvecklade metoder för att trycka material och sprida det runt om i landet. Vi arbetade hårt för att göra belarusiernas röster hörda i internationell media”, berättar Juška.

Alla visste redan vem som skulle vinna valet. Lukasjenkos regering skapade ett förhandsröstningssystem som gjorde valfusk enkelt.

Om den belarusiska oppositionen ville få till synliga resultat var deras enda alternativ att gå ut på gatorna och demonstrera, som medborgare hade gjort i färgrevolutionerna. Demonstrationer skulle vara det enda sättet att visa att det pågick ett skenval mitt i Europa, inför allas ögon.

”Valet” arrangerades den 19 mars 2006.

Valkommittén som utnämnts av Lukasjenko påstod att 92,6 procent av belarusierna hade använt sin rösträtt. Enligt valkommittén hade Lukasjenko vunnit en jordskredsseger och fått 82,6 procent i valets första omgång. Oppositionens kandidat Alexander Milinkevitj hade enligt kommittén kommit på andra plats med sex procent av rösterna.

Oppositionen ifrågasatte resultatet omedelbart. Enligt ett oberoende forskningsinstitut hade Lukasjenko i själva verket bara fått 40 procent av rösterna, vilket skulle ha inneburit en andra omgång. För den maktfullkomlige Lukasjenko, Batka, nationens fader, skulle en andra omgång ha inneburit ett mardrömslikt scenario jämförbart med en ”färgrevolution”.

Till mångas förvåning och till chock för regimen organiserades stora demonstrationer. Trots att valdagens kväll var isande kall samlades tusentals människor, huvudsakligen studenter, på Oktobertorget i Minsk. De klättrade upp på busstak, höll tal, byggde en liten tältby och ropade: ”Fosterland! Frihet! Ut med Luka!”

Demonstranterna stannade på Oktobertorget i fem dagar och nätter. Lukasjenkos hov skickade ut säkerhetspolisen KGB för att fil 37 ma studenterna. När det inte hjälpte skickade man aggressiva provokatörer mot demonstranterna och en koordinerad grupp av arga gamla kvinnor som anklagade studenterna för att arbeta för USA.

På den femte dagen körde polisens specialstyrkor in på torget med lastbilar, isolerade journalisterna, släpade in demonstranterna i bilarna och körde dem till fängelser. Demonstranternas banderoller, tält, grillar och kastruller kördes över och transporterades till en soptipp.

Så slutade Jeansrevolutionen i Belarus. Samtidigt ryktades det om att president Lukasjenko hade satts i säkerhet på en militärbas i Hrodna i sydvästra Belarus.

På grund av demonstrationerna blev den litauiske diplomaten Renatas Juška för första gången måltavla för särskilda informationsoperationer.

DE FÖRSTA ANKLAGELSERNA
I efterdyningarna av demonstrationerna ordnade säkerhetspolisen KGB en presskonferens. Belarusiska KGB var den enda nationella avdelningen av före detta Sovjetunionens KGB som inte brydde sig om att omorganisera eller förnya sitt varumärke efter Sovjetunionens tall.

I en direktsänd intervju på tv påstod KGB-chefen Leonid Jerin att USA och grannländerna hade planerat ”terrordåd” i Belarus. Men, skröt Jerin, Belarus säkerhetstjänst hade framgångsrikt förhindrat dåden.

Offentligt räknade han upp personerna som låg bakom den påstådda konspirationen: den litauiske diplomaten Renatas Juška, hans kollega från Litauen samt två amerikanska medborgare som arbetade för givarorganisationer som försvarade demokratin.

På presskonferensen presenterade Jerin ett filmklipp. Med hjälp av det försökte han övertyga tittarna om att det var en farlig regeringsfientlig konspiration som planerats. I filmklippet gjorde en ung belarusisk man en märklig, uppenbart påhittad bekännelse där han avslöjade utlänningarnas konspiration. Enligt mannen hade man planerat att förgifta Belarus vattenreserver med en död råtta.

38
Juška utnämndes som ”terroristsupporter” i Lukasjenkos medier, som citerade KGB-chefen helt okritiskt. Enligt nyheterna i Litauen hade Juška och den andra litauiska diplomaten som Jerin nämnt ”blandat sig i det belarusiska valet”.

Det var dock bara början.

Minsk skickade en begäran till den internationella polisorganisationen Interpol : Juška borde läggas till på listan över internationellt efterlysta brottslingar. De litauiska säkerhetsmyndigheterna behandlade den politiskt motiverade begäran, men ansåg att den saknade grund och Juška greps inte. Men Juška fick anvisningar som han fortsatte följa så länge han levde: han skulle aldrig mer resa till Ryssland eller Belarus.

I april 2006, en månad efter terroranldagelserna, avfyrades nästa påhittade Juška-skandal från Ryssland.

Den ryska tv-kanalen ORT, som idag heter Pervyj Kanal, Den ledande kanalen, publicerade inspelningar som reportern Mihail Leontjev ”kommit över”. Inspelningarna beskrevs som riktiga telefonkonversationer mellan Juška, en annan litauisk diplomat samt Givi Targamadze, som då var ordförande för det georgiska parlamentets försvars- och säkerhetsutskott.

Samtalen hade dock inte bara spelats in i hemlighet, utan också redigerats. Enligt tv-inslaget – och en artikel som publicerades samtidigt på ORT:s hemsida – bevisade inspelningarna att Juška och de övriga samtalade om att lönnmörda den belarusiska presidentkandidaten Alexander Milinkevitj.

Alltså samma demokratisinnade politiker som kommit tvåa i Belarus förvrängda val och som Juška och Litauens utrikesministerium i själva verket hade stöttat. Och nu ljög man och påstod att han hade varit måltavla för ett lönnmord som Juška och de andra samtalsdeltagarna planerat.

En av målsättningarna i Rysslands informationskrigföring är att så misstro mellan måltavlan för operationen och samhället den representerar. Ryska ORT ökade de manipulerade inspelningarnas trovärdighet genom att påstå att de saknade anledning att tvivla på inspelningamas 39 äkthet. ORT påstod också att kanalen hade fått ljudfilen av en källa som stod nära Georgiens säkerhetstjänst.

”Filen bevisar helt enkelt vilka det är som arrangerar ’orangea’ revolutioner och med vilka medel”, ljög ORT.

För att öka trovärdigheten publicerade ORT till och med de telefonnummer som hade avlyssnats, samt exakta uppgifter om tidpunkten för inspelningarna.

Telefonsamtalens förvrängda innehåll finns fortfarande kvar på flera georgiska, ryska och belarusiska nyhetssidor. Deras påstådda renskrivningar, alltså samtalen som de publicerats i textform på nätet, påstår att Juška, hans kollega och georgiern Targamadze hade samtalat om att Givi Targamadzes svåger skulle vara beredd att mörda Milinkevitj för 10 000 eller 20 000 amerikanska dollar. Targamadze arbetade i Georgiens säkerhetsutskott och var dessutom en del av den västorienterade presidenten Mihail Saakasjvilis team. I telefonsamtalen påstods han ha sagt att han svor på sitt eget barn att han drömde om [mordet] varje natt.

I tv-programmet kallade Leontjev Targamadze sentimental och sa att de som deltagit i telefonsamtalet var motståndare, som inte bara var kriminella, utan även depraverade.

I efterhand verkar transkriberingarna av inspelningarna vara produkter av nattskiftet på trollfabriken i Sankt Petersburg. Men i mitten av 00-talet förhöll man sig allvarligare till information, även rysk sådan – än man gör idag. Till skillnad från idag sågs inte tv-kanalen ORT år 2006 som en propagandakanal som spred falska nyheter.

Då var Leontjev en känd journalist. Idag är han känd för att genomföra Kremls informationsoperationer, liksom många andra journalister som arbetar för Rysslands statliga medier.

”På den tiden var ORT som RT och Sputnik är idag. Men för många var det för tidigt att acceptera det som ett faktum”, säger Juška.

Juška hade mycket riktigt pratat i telefon med personerna som kanalen påstod att han hade pratat med. Men de hade inte sagt det som Leontjev hävdade att de hade sagt.

”De hittade på historier, först i Ryssland och sedan internationellt. 40 Jag tror att det här var ett av de första ryska projekten av det här slaget, åtminstone i Georgien och Litauen. Och eftersom det var en nyhet fungerade det ganska bra.”

Den falska nyheten om mordplanerna mot Milinkevitj spred sig till de lokala nyheterna i såväl Litauen som Georgien. Juška och de andra blev tvungna att försvara sig mot anklagelserna och tala om för journalisterna att det rörde sig om en provokation från Ryssland.

”Jag är säker på att ingen normal människa kan ta Leontjevs dumheter på allvar. I nästa program anklagar han mig för mordet på Kennedy och för att ha försökt gräva en tunnel från London till Mumbai. Det här förtjänar ingen allvarlig kommentar”, sa Targamadze till media.

Andra toppolitiker i Georgien kommenterade händelsen. Åtminstone en av Targamadzes politiska motståndare tog tillfället i akt och krävde att Targamadze skulle ”bevisa sin oskuld”. I Litauen skapade nyheten rubriker i några veckor.

”Trots att vi gjorde uttalanden till media och talade om att allt var förvrängt och att det rörde sig om en rysk provokation, blev vi inte trodda av alla. De frågade varför i hela världen Ryssland skulle hitta på något sådant och trodde att det åtminstone fanns någon grund till nyheterna”, berättar Juška.

Det blev tydligt att falska nyheter som spreds från Ryssland, även olagligt inspelade och redigerade privata samtal, användes för att så misstro och skapa mediestormar och undermålig politisk rapportering hos noggrant avgränsade målgrupper. I det här fallet var målgrupperna beslutsfattare och lokal media i Georgien och Litauen, alltså i praktiken en stor publik.

Fallet ledde också till vanliga nyheter och frågor om hur säkra Litauens telefonförbindelser var. Georgiska myndigheter misstänkte att det var de ryska säkerhetstjänsterna som låg bakom avlyssningen, och mer specifikt misstänkte de två ryska militärbaser som låg i Georgien år 2006. Därför är det rimligt att anta att det också var de ryska säkerhetstjänsterna som manipulerade inspelningarna och såg till att ORT fick tag på dem.

41
Eftersom Litauen under lång tid hade varit ockuperat av Sovjetunionen, var myndigheterna där vid mitten av 00-talet väl medvetna om Rysslands försök till påverkan. Man satte värde på Juškas hängivenhet i frågan och hans sakkunnighet om hur demokrati kunde främjas. Det sågs som en fortsättning på den tradition av motstånd som bedrivits i Litauen under flera årtionden.

Skandalnyheterna om Juška ledde inte till misstroende eller någon allvarlig friktion mellan honom och hans chefer. Juška berättar att han på den tiden fortfarande upplevde att han beskyddades av staten han representerade, trots att alla kände till riskerna med hans arbete.

”Det är alltid verkliga människor, oppositionsföreträdare och medborgaraktivister som lider av förtryck, förföljelse och fängelsedomar, och de behöver verkligt stöd. Och det är verkliga människor, diplomater och organiserade aktivister, alltså de vanliga ’soldaterna’ eller ’frihetskämparna’ som bedriver projekt av den här typen. De riskerar att bli måltavlor för smutskastningskampanjer. Dessa soldater kan bara hoppas på att deras ’generaler’ försvarar dem när skiten träffar fläkten. Jag var en sådan soldat.”

På Litauens utrikesministerium kallades Juška ibland lekfullt för revolutionär, eftersom han så aktivt och öppet försvarade medborgar-rättigheter i grannlandet.

Men allt eftersom tiden gick och den ena skandalen följde den andra, började vissa av Juškas kollegor höja på ögonbrynen. Bakom hans rygg frågade hans kollegor om han sysslade med saker som diplomater inte borde syssla med. En del av kollegorna kom fram till att han definitivt hade överskridit gränsen för vad som var acceptabelt.

”Idag kan man bara skratta åt det. Nuförtiden organiserar både EU och mitt eget land offentliga möten för att stötta den belarusiska oppositionen. Och det av goda anledningar.”

Men de anonyma aktörer som ville skapa problem för Juška och andra demokratikämpar lurade i kulisserna. Juška stod trotsigt framför deras pansarvagnar och vägrade flytta på sig.

42
CYBERUTRENSNINGAR
Litauen hade stört Kremls politiska teknologer under en längre tid. Kanske till och med sedan landet 1990 utropade sin självständighet från Sovjetunionen, och därmed blev den första så kallade sovjetrepubliken. Vladimir Putin avslöjade själv sin hållning: Sovjetunionens fall var enligt honom 1900-talets värsta geopolitiska katastrof.

Efter årtionden av bakåtsträvande ekonomisk och samhällelig utveckling, socialism och Stalins terror hade litauerna valt en framtid i väst. Landet med över tre miljoner invånare hade våren 2004 röstat in sig i både EU och försvarsalliansen Nato.

En anonym person som intervjuats för den här boken berättar att de litauiska diplomaterna inte var rädda för att ta upp problem med den ryska politiken vid EU:s och Natos mötesbord, och inte heller med sina ryska förhandlingspartners. De tog upp Rysslands territoriekränkningar i Georgien och Moldavien, och även energisäkerheten. År 2006 stängde Ryssland av oljeledningen Druzhba (Vänskap) för att pressa Litauen.

Litauiska diplomater krävde gång på gång att Ryssland skulle respektera västliga demokratiska processer och mänskliga rättigheter, partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Ryssland och andra internationella avtal. De upplyste också EU: s övriga diplomater om sina kunskaper om Kremls tvivelaktiga linjedragningar och de försvagade säkerhetsprognoserna. Litauerna arbetade verkligen hårt för att öppna det diplomatiska samfundets ögon för Kremls potentiella aggressivitet.

Vid mitten av 00-talet var Litauen förmodligen ett av de länder som hördes mest när det kom till att ta upp svåra ämnen. Och det tyckte man inte om i Ryssland. Enligt Ryssland var de litauiska diplomaterna bråkstakar som kunde påverka åsikter i EU och Nato.

Det var därför Kreml gick till attack.

Som så ofta vid ryska internetattacker ser det ut som att de förvridna samtalsämnena och störningen av det demokratiska samtalet kommer från lokala medier, bloggare, aktivister eller politiker utan kopplingar till Ryssland. Eller från vanliga, riktiga och ärliga medborgare 43 som bara uttrycker sina åsikter.

Eller från tomma intet.

Operationernas kopplingar till Kreml är dolda. Särskilt väl dolda är kopplingarna till FSB och de övriga säkerhetstjänsterna. När ingen aktör är synlig kan Kreml gömma sig bakom ett offentligt nekande.

Den finländske akademikern och riksdagsledamoten Kullervo Rainio presenterade i en bok han skrev redan 1971 den viktigaste strategin i informationskrigföring: manipulering av olika begrepps betydelser för att bryta ner människors tankar. Genom informationskrigföring fick man begreppet demokrati att betyda det socialistiska systemet.

Operationen för att fördärva betydelsen av ordet ”statsman” på litauiska var en operation som verkade uppstå ur tomma intet.

Först skapades nya betydelser på litauiska hemsidor. Senare tog sig de nya betydelserna in i medierna och offentliga diskussioner om politik. Det fanns inga synliga kopplingar till Kreml eller FSB, men i praktiken finns det ingen annan aktör med intressen eller resurser att dra igång en så omfattande och långvarig operation.

När man tänker på ordet ”statsman” tänker man på en respekterad och inflytelserik, historiskt betydelsefull politiker. Vissa kanske tänker på ett viktigt verk från antikens Grekland, Platons berömda dialog Statsmannen, där Sokrates, Sokrates den yngre, matematikern Theodorus och filosofen själv samtalar om hur man definierar en statsman, fakta och filosofin kring statsmannen, samt vilka egenskaper en bra statsman ska ha.

I Merriam-Websters moderna ordbok definieras statsman som en klok, skicklig och respekterad politisk ledare. Men på litauiska internet definierades statsman, på litauiska valstybininkas, som motsatsen: en statsman var en medlem i elitens hotfulla, perversa och korrumperade hemliga sällskap.

Statsmannaskandalerna började utvecklas omkring 2005, då namnlistor började dyka upp på litauiska hemsidor. Listorna räknade upp höga tjänstepersoner och politiker i Litauen, sittande och tidigare chefer för säkerhetstjänster och militär, samt journalister som arbetade för nationell media. De påstods vara statsmän.

44
Men dessa statsmän stämplades, genom vulgärt språkbruk och grundlösa korruptionsanklagelser, som tvivelaktiga. Enligt internettrollen var de flesta statsmän homosexuella. I konservativa samhällen är det mest effektiva sättet att smutskasta en person att kalla den bög, i kombination med annan smutskastning. Det fastnar verkligen.

Vid den tiden fick trollens historier om ”blåa statsmän” vingar – i Litauen förknippas färgen blå med homosexualitet. Man påstod att klanmedlemmarna plötsligt blivit rika, att de konspirationsaktiva statsmännen höll i trådarna för allt som hände i litauisk politik och att de kontrollerade alla statliga myndigheter. Kärnan i konspirationsteorin – som i slutändan till och med spreds av några journalister inom traditionell media – var att statsmännens klan kontrollerade Litauens utrikesministerium helt och hållet.

På nätet finns fortfarande gamla artiklar och märkliga bloggar där man på allvar diskuterar namn som påstås ingå i klanen, påstådda hemliga kopplingar dem emellan och deras dolda agendor.

Vid mitten av 00-talet tog internet inte lika stor del av människors dagliga uppmärksamhet som idag. Men nätet hade tillräckligt med makt för att övertyga några om att det åtminstone var något fel på statsmännen. Och det värsta var att några trodde att klanen innebar en risk för landets nationella säkerhet, att Litauen egentligen borde skyddas från de farliga statsmännen.

I själva verket var personerna på listan över statsmän patrioter som tjänstgjorde inom statsadministrationen, militären, universiteten och medierna. Många av dem hade varit med och genomdrivit reformer redan i början av Litauens självständighet, fört in Litauen i EU och Nato, och lett landet under svåra tider, även då det i huvudsak var post-kommunister och Kremls populistiske favoritpresident Rolandas Paksas som hade makten. Paksas åtalades för tjänstefel 2004 och dömdes samma år för att ha beviljat medborgarskap åt en rysk affärsman som hade finansierat hans valkampanj.

Mänga statsmän hade framfört kritiska ståndpunkter om Putins och Lukasjenkos agerande. De hade också uttryckt västvänliga hållningar. 45 Men på diskussionsforum och i kommentarsfält sades det till och med att statsmannen ”bara låtsades att de kämpade mot Ryssland”. I verkligheten, skrev trollen, var statsmännen ryska agenter som bevakade Rysslands intressen.

Smutskastningen skedde inte bara på internet.

En respekterad och erfaren litauisk säkerhetsofficer som jobbade på Litauens konsulat i Hrodna i Belarus, hittades i slutet av augusti 2006 död under oklara omständigheter under en tjänsteresa i Brest, Belarus. Redan de första uppgifterna var motsägelsefulla. Några källor påstod att han eventuellt hade knivhuggits eller förgiftats av ryssar eller belarusier. Några påstod att han hade fallit trän sitt hotellrumsfönster på nionde våningen, kanske med någons hjälp. Enligt vissa har sanningen om officerens öde fortfarande inte kommit fram.

Den döda officeren skymfades dessutom. Vissa medier anklagade den döde för narkotikamissbruk och personliga problem. Även statsmannateorin förekom i diskussionerna. Statsmännen hade visst skickat den problemtyngda officeren till Hrodna, där han enligt några skulle undersöka statsmännens intressen i rysk gas.

Det utvecklades även andra teorier. Den vanligaste påstod att officeren dog eftersom han fatt tag på för mycket information om statsmännens oegentligheter. Enligt teorin gjorde han egna undersökningar om ”miljontals amerikanska dollar som stulits från den belarusiska oppositionen i Vilnius”.

Den belarusiska oppositionen hade dock aldrig haft miljontals dollar. Men enligt de falska nyheterna lyckades statsmännen stjäla 40 miljoner dollar, antingen på egen hand eller tillsammans med den belarusiska oppositionen, och händelsen behövde undersökas. Historien tog samma form även i Belarus, där den användes för att smutskasta oppositionen som anklagades för att vara betalda underhuggare till USA.

2006 diskuterade man knappt Rysslands informationskrigföring eller smutskastningskampanjer offentligt i Litauen. Före Robert Muellers stora utredning som inleddes 2017, gjordes ingenstans i världen någon systematisk insamling av rättsligt hållbara bevis för de ryska säkerhetstjänsternas inblandning i skadliga internetoperationer.

46
Därmed fanns inte heller några bevis för att korrumperingen av statsmannabegreppet eller konspirationsteorierna kring officerens död hade något att göra med Kremls internationella maskineri för falska uppgifter. Men de tjänade Kremls målsättningar: att så misstro och konfliktlinjer i Litauen, och bryta ner medborgarnas tillit till den västvänliga politiska ledningen och till myndigheterna.

Under de följande åren blev många av dem som stämplats som statsmän inblandade i andra skandaler. Man kan påstå att den offentliga debatten i Litauen åtminstone delvis drevs av fientliga internet-provokatörer när Litauen gick till parlamentsval 2008 – och till presidentval året därpå. Efter valet var det många av dem som stämplats som statsmän som varken blev omvalda eller kunde fortsätta på sina befattningar.

Det verkar som att Ryssland testade effekten av internettroll och falska nyheter i Litauen och Georgien så tidigt som i mitten av 2000-talet.

Enligt en välinformerad litauisk tjänsteperson, som följde händelserna, handlade det om en enorm mängd lögner på nätet. Det var svårt att bevisa att allt var påhittat eftersom mängden var övermäktigt stor. Vissa spekulerade i om kommentarerna hade sitt ursprung på Rysslands ambassad i Vilnius.

På den tiden skulle ingen ha trott att det ens existerade statligt avlönade, politiskt motiverade och fientliga internetpåverkare. Många anser än idag att ryska propagandatroll är science fiction-fantasier och hjärnspöken. I Finland skrev Rysslandskännaren Jukka Mallinen år 2010 i den filosofiska tidskriften Niin&Näin en tidig rapport om åsiktstorpeder på internet, som var avlönade av de ryska säkerhetstjänsterna, och deras inflytande utanför Ryssland.

År 2006 hade en journalist från staden Viborg i närheten av Sankt Petersburg berättat för Mallinen om en bekant som studerat vid FS-B:s utbildningsanstalt. Denne hade avslöjat att studenterna redan då tjänade pengar på internetförtal.

En Google-sökning avslöjade att samma grova personliga och propagandistiska skräpkommentarer mot oppositionsfigurer 47 postades i många forum som på löpande band.

Mallinen minns att man 2010 inte heller i Finland hade börjat granska saken. Hans visionära artikel ledde varken till någon debatt eller väckte något intresse.

Däremot blev Mallinen måltavla för Rysslandsvänliga och brottsliga smutskastningsskriverier. Orsakerna var framförallt att han fortsatte att offentligt diskutera människorättsbrotten under Tjetjenienkriget och arrangerade samtal i Finland om den i Ryssland mördade journalisten Anna Politkovskajas öde och hennes artiklar. Det var särskilt efter att han, i egenskap av ordförande för yttrandefrihetsföreningen Finlands PEN, hade arrangerat en ljusdemonstration till minne av Politkovskaja framför Rysslands ambassad på Fabriksgatan i Helsingfors, som han blev en måltavla.

I såväl rysk statsmedia som i den finska bloggosfären stämplades han som terrorsupporter. En finländare, som senare har gått ut med sina FSB-kontakter och öppet profilerat sig som skribent på det ökända alternativmediet MV-lehti, publicerade en video på internet där han hoppades att FSB skulle förgöra finländare, och syftade då på Mallinen. Mallinens polisanmälningar ledde varken till åtal eller dom. Senare blev Mallinen, på grund av en förtalskampanj, tvungen att lämna sin plats som ordförande för Finlands PEN. Mallinen tror att Ryssland hade börjat utveckla sin trollstrategi på nätet redan i början av 2000-talet. I planen ingick också att ta kontroll över nätet utomlands.

Före operationen var statsman, valstybininkas, ett normalt begrepp i litauiskan, ett ovanligt vackert och melodiskt gammalt språk som är baserat på sanskrit. Men än idag väcker ordet statsman, hos många i Litauen, associationer till intrigmakeri och missbruk av offentliga medel.

Vid en historisk jämförelse verkar den omfattande operationen i Litauens informationssfär vara en av de största någonsin sett till förstörelsekraften, åtminstone när det kommer till kända fall.

Även i slutet av 00-talet höll Renatas Juška på att få lära sig en läxa. Den handlade om användning av statsmedel.

48
EKARNA
Tidigt på våren 2009 utnämnde Litauens president Juška till ny ambassadör i Ungern.

På den tiden arbetade Juška som chef på en avdelning i Litauens utrikesministerium som ansvarade för utvecklingssamarbete och demokratifrämjande. Han hade bildat avdelningen 2006, efter att ha klarat sig ur Milinkevitj-skandalen.

”Jag var särskilt stolt över avdelningens namn: ’demokratifrämjande’. Några tänker fortfarande att vi gick för långt med vårt stöd till demokrati utomlands och undrar om utrikesministeriet var ute på hal is. Men jag var alltid övertygad om att det var nödvändigt att fortsätta med arbetet.”

Så fort Juškas nya tjänst som ambassadör i Ungern offentliggjordes drog den nya skandalen igång.

Inte heller den här gången gick det att spåra kampanjen till FSB:s avdelning för falska nyheter. Men det Sankt Petersburgs trollfabrik åstadkom bleknade vid en jämförelse med absurditeten i de nya anklagelserna. Parkskandalen i Afghanistan hade förberetts väl och historierna kopplades ihop på ett skickligt sätt.

Nyheten poppade upp på en litauisk tv-kanal.

Den antydde att Juška eventuellt var ansvarig för missbruk av skattebetalarnas medel. En otvivelaktigt sakkunnig källa, en skogsvårdare, gav en intervju i inslaget och sa till reportern att han inte trodde att ekar skulle klara sig i Afghanistan. ”Det är en väldigt dålig idé att försöka plantera ekar i Afghanistan”, sa han.

Nyhetsinslaget ifrågasatte ett projekt som inte hade genomförts. Litauens utrikesministerium hade aldrig ens tänkt plantera ekar i Afghanistan.

”Det kändes helt otroligt att se nyhetsinslaget”, sa Juška.

Enheten som Juška ledde på utrikesministeriet var inblandat i återuppbyggandet av Ghowr i centrala Afghanistan. I projektet ingick byggandet av en park och plantering av lokala träd. Träden som skulle planteras passade bra i Ghowrs klimat.

I Afghanistan symboliserar träd fred, och Litauen ville ge lokalbefolkningen 49 en lugn och tyst plats att använda på fritiden. Under den sovjetiska ockupationen av Afghanistan förstördes många träd i militära operationer och senare eldade lokalbefolkningen upp många av dem för att få energi. En stor del av trädbeståndet förstördes.

I det internationella samarbetet sågs det som en godhjärtad gest att bygga parker i ett Afghanistan fördärvat av krig. Det var inte bara Litauen som byggde parker i Afghanistan.

Det var inte en slump att det var eken som valdes ut i mediestormen. Den valdes eftersom den skulle göra publiken ännu mer hysterisk.

För litauerna har eken en särskild betydelse. Eken är landets nationalträd och symboliserar styrka och nationen. Under den förkristna tiden var eken ett heligt träd. Litauerna anses vara det sista folket som omvändes till kristendomen, och det är många litauer stolta över. Den mest kända litauiska eken är den idag omkring 1 500 år gamla Stelmuze. Enligt ett litauiskt ordspråk kan en man vara lika stark som Stelmuze-eken.

Många journalister citerade snabbt den falska nyheten om Litauens ”dumma” ekprojekt i Afghanistan som om den var sann. De förhörde Juška om det oansvariga och eventuellt korrupta beslutet om att plantera heliga träd i en sandöken långt borta.

Trots att inga ekar hade planterats i någon öken, började medierna styras av en historia om att staten slösade bort budgeten för utvecklingssamarbeten på sitt ekprojekt.

Några journalister kopplade ihop anklagelserna om ekarna med statsmannakonspirationerna och miljonerna som stulits från den bel-arusiska oppositionen – inte heller de hade existerat – och krävde att Juška skulle ta sitt ansvar. Enligt konspirationsteorierna var det ju han som låg bakom de båda oegentligheterna.

Snart började det hagla krav på att Juška skulle avgå. En handfull parlamentariker krävde offentligt att Juškas enhet skulle utredas. Under dessa förhållanden – mitt i en helt paranoid skandal – startade Juška en grundlig utredning om hela enhetens utgifter.

”När det riktas anklagelser mot en är det enda rätta sättet att 50 svara, att göra en ordentlig utredning. Den besvarar alla frågor. Eller hur ska man annars kunna kämpa mot sådant här?”, undrar Juška.

Utredningsarbetet påbörjades. Parlamentet startade upp sin egen utredning, och statsfinansernas granskningsenhet drog igång sin. I över fyra månader ställdes frågor och man rotade igenom alla dokument och transaktioner. I praktiken förlamades enhetens dagliga arbete. Delar av personalen mådde dåligt av den överhettade kritiken och var rädda för slutresultatet.

Demokratiprojekten som Juška administrerade blev föremål för så mycket intresse att säkerheten hotades. Några journalister och politiker utnyttjade skandalen för att försöka avslöja belarusiska organisationer och till och med enskilda oppositionsfigurer som stöttades av utrikesministeriet. I Belarus hade Lukasjenkos regim kriminaliserat utländsk finansiering. Om namnen avslöjats på personer som Litauen stöttade skulle det ha lett till att belarusiska aktivister fängslades.

”Enskilda tjänstemän försökte få mig att släppa alla uppgifter och krävde tillgång till dem eftersom det handlade om offentliga medel.”

Juška lyckades hålla personernas namn borta från offentligheten. Det var bara ett fåtal granskare som fick tillgång till uppgifterna efter att ha ingått avtal om tystnadsplikt. Begränsningarna som Juška krävde var fullständigt motiverade. Exakt två år senare gjorde Belarus regering en officiell uppgiftsbegäran om finansiering som vissa människorättsaktivister fått från Litauen.

Eftersom svaret på uppgiftsbegäran inte koordinerades ordentligt kunde Belarus år 2011 använda det för att döma den framträdande människorättsaktivisten Alex Bjaljatski till fyra och ett halvt år i fängelse. Även EU anser att grunderna var politiska. Domen utdelades för påstått skattebedrägeri.

”Internationellt sett orsakade det stor skada för Litauen, och jag känner fortfarande viss skuld för Alex. När jag ansvarade för att koordinera ärenden av den typen lyckades vi förhindra sådana händelser. Och sedan gick något fel”, säger Juška.

Bjaljatski som var aktiv i människorättsorganisationen Viasna släpptes från fängelset i förtid år 2014, och han trodde att anledningen 51 till att han släpptes var det internationella trycket. När han hade befriats meddelade han att han skulle fortsätta kampen mot det auktoritära styret.

I Afghanistan-utredningen vände man på varenda sten. En delegation med parlamentariker och forskare reste till provinshuvudstaden Fayröz Köh i Ghowr tillsammans med en grupp journalister. De hittade parken som Litauen finansierat, och som fortfarande höll på att byggas, helt enligt planen.

Men i parken fanns inte en enda ek.

Istället fanns där afghanska träd som passade klimatet i mellersta Afghanistan perfekt.

”Samma politiker som hade attackerat mig utan grund, deltog där i en offentlig trädplanteringsceremoni. De vände skandalen till en personlig pr-kampan), med hjälp av samma afghanska träd som de ville ge mig sparken för. Eftersom trädplanteringen var vår idé från första början hade jag roligt den dagen för första gången på länge, efter flera månader av konstant stress.”

I Fayröz Köh planterades inga ekar och Juškas enhet missbrukade inte heller skattebetalarnas medel. De anställda på enheten befriades från pressen och kunde fortsätta med sitt arbete.

Eftersom enheten hanterade en stor budget, och eftersom Juška var en veteran när det kom till att agera måltavla för falska nyheter, hade han redan förberett sig på korruptionsanklagelser flera år i förväg. Innan han hade påbörjat sin tjänst på utrikesministeriets avdelning för utvecklingssamarbete och demokratifrämjande, hade han bett statens antikorruptionsbyrå att göra en detaljerad undersökning av hans personliga bankkonton, egendomar, lån och inkomster. Under trädskandalen finkammades hans konton än en gång, och han friades från alla misstankar.

Perioden då Juška misstänktes för att missbruka statsmedel avsedda för utvecklingssamarbete och demokratifrämjande, beskriver han som en oerhört svår tid på ett personligt plan.

”När folk säger att man är dum är det ok, det är vad det är. Sedan förklarar man bara att det inte finns några ekar i Afghanistan och att 52 ingen ens har funderat på att plantera några där. Men att anklagas för korruption … Jag kommer fortfarande ihåg hur min mamma grät dag ut och dag in. Det skapade mycket oro för min familj och mina vänner.”

Till råga på allt fördröjde skandalen Juškas utnämnande till ambassadör i Ungern med flera månader. Men till sist var granskningarna över, det konstaterades att misstankarna saknade grund och resultatet rapporterades i alla medier. Juškas nedsmutsade rykte återställdes någotsånär, och han var lycklig över att se sin enhet klara sig igenom prövningen.

Det är svårt att säga vem som kom på den galna ekhistorien som bubblade upp i litauisk media. Den kunde till och med ha fabricerats lokalt. Men den var en av många skadliga inslag i en mycket större strategisk kampanj mot Juška och hela utrikesministeriet, som hade orkestrerats av Ryssland under flera år.

Till sist kom stunden då Juška stod inför president Valdas Adamkus för att ta emot ämbetsfullmakten och utnämnas till ambassadör. Under ceremonin som ordnades i början av juni tackade den dåvarande presidenten Adamkus Juška för hans aktiva och professionella demokratiarbete i Belarus och Georgien och för de framgångsrika projekten i Afghanistan.

”Jag kan din historia. Du är så ung och har redan upplevt så mycket”, sa president Adamkus.

”Det gjorde mig väldigt stolt. Särskilt då han sa det inför min familj och mina föräldrar, som var på plats.”

Juška var 37 år gammal. Därmed blev han Litauens yngste ambassadör. I juli 2009 inledde han äntligen sitt arbete i Ungerns huvudstad Budapest.

DEN SISTA DROPPEN
För att trygga sitt arbete som ambassadör säg Renatas Juška till att vara lika noggrann som tidigare under sin karriär.

När han tjänstgjorde i Minsk hade han varken gått på barer, träffat okända människor eller gjort något annat som skulle kunna vara 53 skadligt. I Belarus hade han fått bevittna en skandal där en annan litauisk diplomat hade filmats under en sexakt och sedan smutskastats offentligt som homosexuell.

”De belarusiska underrättelsetjänsterna var extremt grova och brutala redan då”, säger Juška.

Juška ville inte bara skydda sig själv och sin arbetsgivare, utan även människorna han arbetade med. Han bytte ofta lösenord, använde flera e-postadresser och loggade aldrig in på Facebook eller Twitter.

Aktivisterna som Juška hade kontakt med övervakades av fientligt sinnade statliga agenter. När han arbetade i Ungern höll han regelbundet kontakt med och träffade sina bekanta: demokratiaktivister från Serbien, Ukraina, Georgien och Ryssland.

De ryska aktivisterna ville ha råd kring hur de skulle arrangera fredliga gatudemonstrationer. Juška träffade dem några gånger och gav dem vägledning.

Efter det förvanskade presidentvalet i Ryssland 2011 organiserades jättelika demonstrationer mot Putin på olika håll i landet. De ryska säkerhetstjänsterna namngav människor som de ville framställa som skyldiga till oroligheter organiserade av väst.

Juška var en av de som namngavs. I falska nyheter i Ryssland sades det att han hade organiserat ett ”utbildningsläger för demonstranter i Litauen” – något sådant hade givetvis aldrig ägt rum.

Han kunde inte ens föreställa sig att någon i hemlighet spelade in hans telefonsamtal samtidigt som han läste falska nyheter om sin delaktighet i de stora demonstrationerna på Bolotnajatorget i Moskva.

Den 8 juli 2013 laddade en okänd aktör bakom användarnamnet Zydrunas Gerintas upp en manipulerad version av Juškas telefonsamtal på Youtube. Zydrunas hade aldrig tidigare publicerat någon video, och har inte gjort det senare heller.

Tidpunkten var väl vald.

I juli 2013 inledde Litauen sin halvårsperiod som ordförandeland i EU.

De två tolv minuter långa videorna hette ”Så här behandlar Litauen 54 Azerbajdzjan egentligen. Del 1” och ”Så här behandlar Litauen Azerbajdzjan egentligen. Del 2.” Videorna har ingen rörlig bild. Däremot visas hela tiden en stillbild av Juška med – en man utan ansikte inklippt bredvid. Det enda som rör sig i videon är de engelska undertexterna och även de är delvis förvrängda.

Dessutom finns en röst på videorna som kommer från privata telefonsamtal mellan Juška och en av hans kollegor på Litauens utrikesministerium i Vilnius. Trots att delar av samtalen har manipulerats finns också delar av äkta samtal med.

I huvudsak samtalar Juška och hans kollega, som också var specialist på OSS-länderna, på litauiska om politiska ämnen, såsom händelser som har att göra med Azerbajdzjan, Armenien, Litauen och Ungern. Putin och Ryssland nämns också.

I videorna presenteras diskussionen mellan Juška och hans kollega som ett enda sammanhängande telefonsamtal. Men i själva verket är det ett kollage av flera helt separata samtal från olika tidpunkter. Talet i videorna har på vissa ställen klippts och klistrats och på andra ställen har rösterna tagits ur sitt ursprungliga sammanhang.

Den som kan litauiska märker att det finns avsiktliga fel i den engelskspråkiga ”översättningen” och på vissa ställen saknas undertextning helt och hållet.

Telefonsamtalen manipulerades och publicerades för att väcka ilska på många håll: i Litauen, Azerbajdzjan och Armenien. För den litauiska publiken var Juškas kommentarer om statsministern det mest intressanta. På grund av hur inspelningarna hade klippts verkade han uttala sig respektlöst.

I videon berättar kollegan för Juška att han precis håller på att organisera den litauiske statsministerns besök i Sankt Petersburg, där han ska träffa Rysslands dåvarande statsminister Dimitri Medvedev. Juška svarar på kollegans berättelse genom att lekfullt föreslå att de skulle kunna lägga ett tuggummipaket i den litauiske statsministerns ficka inför mötet.

Han refererar till en tidigare händelse mellan Ryssland och Litauen. År 2010 träffades Litauens president och Putin i Helsingfors 55 under det första mötet på så hög nivå på flera år. Under mötet tuggade Putin tuggummi hela tiden, och han gjorde det väldigt synligt.

”Det var åtminstone respektlöst. Så i samtalet skämtade jag och sa ’varför lägger du inte tuggummi i fickan på vår statsminister, så han också ser cool ut?’. I det ursprungliga samtalet refererade jag till Putins tuggummiepisod direkt efter skämtet, men i Youtube-versionen var den biten bortklippt.”

På litauiska associeras ”att tugga tuggummi” med dumhet och att vara oseriös. Men eftersom kontexten hade tagits bort lämnades tolkningsutrymme kringjuskas kommentar. Den litauiske statsministern tolkade Juškas kommentarer som kritik och respektlöshet, vilket inte alls var avsikten.

I telefonsamtalet refererar Juška också till området Nagorno-Ka-rabach, som Azerbajdzjan och Armenien länge legat i fejd över, med dess ursprungliga namn Artsach, som armenierna började använda officiellt först senare, år 2017. Juška sa till sin kollega att han passivt stöttade armenierna i konflikten eftersom ”Stalin drog gränserna, och varför ska vi försvara Stalins beslut.”

Efter att Zydrunas Gerintas hade laddat upp de manipulerade inspelningarna på Youtube dröjde det en månad innan någon upptäckte dem.

Azerierna ”hittade” dem först. De blev provocerade av de urklippta delarna. Lokala journalister började rapportera om ”en diplomatisk läcka” och ringa Vilnius för kommentarer. Samtidigt publicerades också avlyssnade samtal mellan Litauens ambassadör i Baku och dennes kollegor i Vilnius på Youtube. Den andra videoserien hette ”Såhär behandlar Litauen Turkmenistan egentligen”. Återigen handlade det om två delar, och de hade laddats upp av det azerbajdzjanska användarnamnet Farid Madzhirov.

Youtube-operationerna hade förberetts länge och de träffade mitt i prick. De olagligt införskaffade telefonsamtalen blev förstanyheten i de litauiska medierna, men nyheterna handlade inte om att inspelningarna var olagliga.

Istället återpublicerade många medier videorna i samma skick, 56 och citerade dem som faktiska och pålitliga ”läckor” som avslöjade diplomaternas ”fullständiga dumhet och avsaknad av professionalitet”. Det skrevs till exempel att de ”skvallrade ansvarslöst” över telefon.

Inte en enda journalist stannade upp för att undersöka videorna innan de skrev om dem. Jag bad en expert på internationell nivå, som vill vara anonym, att titta och lyssna på videorna. Experten upptäckte att de olika inspelningarna har olika bakgrundsljud och att meningarna har tagits ur sina sammanhang.

I Litauen visades videorna i debattprogram på tv. Många journalister dömde diplomaterna och anklagade dem för att ha betett sig olämpligt. Till en början frågade ingen hur någon överhuvudtaget hade lyckats avlyssna diplomaternas telefonförbindelser.

Några journalister förvärrade skandalen ytterligare genom att tvinga litauiska toppolitiker att kommentera videorna. Medierna var särskilt intresserade av samtalet om tuggummi. För delar av publiken var diplomater som talade respektlöst om statsministern en väldigt sexig tanke.

”Journalisterna klippte ut de mest rafflande delarna och spelade upp dem. Det fungerade riktigt bra. Men juridiskt sett och med vetskapen om att materialet varken var äkta eller lagligt införskaffat, kändes det som att se internettrollens inlägg i alla medierubriker. Det pågick i tre veckor”, berättar Juška.

Den andra nyhetsdagen kom journalisterna på en ny infallsvinkel. De frågade vad man borde göra med diplomaterna: borde man kalla hem dem eftersom de ”befläckade alla diplomaters rykte”? Stämningen kring ämnet var överhettad.

Vägledda av skandalnyheterna bestämde sig många av läsarna för att sladdertackorna måste ställas till svars. I litauiska medier publicerades givetvis även artiklar och synpunkter där diplomaterna togs i försvar.

En av stödreplikerna kom från en litauisk statsvetare vid Vilnius universitet, doktor Nerijus Maliukevičius. Han sa det rakt ut: ”Uppgifterna som läckts ut om litauiska diplomaters påstådda samtal kan vara nyttiga för dem som vill få Litauens diplomati att framstå i dålig dager. 57 Därför ser jag spår av de ryska säkerhetstjänsterna i den här historien.”

Men i offentligheten kom inte tillräckligt mycket av ett lika tydligt stöd. Den allmänna åsikten var att ”diplomaterna borde få sparken.”

Rysslands maskineri deltog synligt i kampanjen. Rysk media publicerade flera smutskastningsartiklar där de givetvis nämnde diplomaterna vid namn. En liten operation som avslöjade Kremls intresse i skandalen dök upp den 5 augusti, sex dagar efter att skandalen hade dragit igång i Litauen.

En hundra procent identisk text publicerades nästan samtidigt av tre olika hemsidor: Två små nyhetssidor samt en Live Journal-bloggare med falsk identitet, som tidigare hade publicerat bland annat insiderinformation frän de ryska säkerhetstjänsterna. De verkade ha fått en färdig presstext som fungerade både som en bloggtext och en nyhet. I de koordinerade texterna klandrades diplomaterna för att vara oprofessionella.

De ryska artiklarna rubricerades och vinklades som att det rörde sig om ”en skandal i det Ostliga partnerskapet”. Vinklingen avslöjar ett av syftena med Youtube-operationen: att bryta ner Litauens försök att med EU-ordförandeskapet förstärka relationerna mellan EU och länderna i det Östliga partnerskapet.

Vid den tiden var alla sex länder i partnerskapet, Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Belarus, Moldavien och Ukraina, bundna till Kremls inflytelsesfär. Kreml skulle gärna ha sett att de bröt sina förbindelser med EU.

Forskaren Nerijus Maliukevičius, som följt fallet, säger att tidpunkten för operationen var noggrant vald – bara några månader senare skulle Litauen hålla ett toppmöte för länderna i det Ostliga partnerskapet. Det ansågs vara en av landets viktigaste uppgifter inom ramen för EU-ordförandeskapet.

”Syftet var att ställa Litauens diplomater i dålig dager precis innan toppmötet”, säger Maliukevičius.

Juška och de andra framställdes som personer som helt och hållet saknar respekt för sina samarbetspartners och som snackar skit om dem på telefon.

58
”Diplomatskandalen” överskred nyhetströskeln även i Ungern där ambassadören Juška var stationerad. Några av de lokala tidningarna förutspådde att ambassadören skulle avskedas och kallade både honom och de övriga diplomaterna ”kriminella”.

Litauens utrikesministerium drogs också med. Den utrikespolitiska relationen till Kreml var mer tillåtande än den skulle bli bara ett år senare, då Ryssland startade krig i Ukraina. Litauen var inte det enda land i EU som på sätt och vis hade ”glömt” Rysslands militära aggression mot Georgien 2008. År 2013 ville Vilnius, liksom många andra europeiska huvudstäder, normalisera sina relationer med Moskva. Litauens utrikesminister träffade Sergei Lavrov och motiverade offentligt behovet av att ”återställa” relationerna till Ryssland.

När journalister ringde och krävde kommentarer började Litauens statsminister göra uttalanden – utan att först undersöka vad som i själva verket hade hänt. Han frågade inte diplomaterna hur de såg på saken innan han pratade med media. Youtube-trollens och journalisternas snabba tolkningar av videorna hade uppenbarligen lyckats övertyga statsministern om att hans egna diplomater skrattade åt honom bakom hans rygg.

”Vår dåvarande statsminister trodde att min tuggummi-vits betydde att vi inte tog honom på allvar. Han blev sårad. Det är så manipulation fungerar”, säger Juška.

Trots att Litauens president hade tagit ställning till saken offentligt och kallat det för en provokation, sa han även att diplomaternas samtal var ”oprofessionella”.

Trots att det från första början var tydligt att operationen verkade komma från Ryssland, hade många litauiska toppolitiker svårt att säga det offentligt. De upprepade ”att de inte visste vem som låg bakom” och att ”det inte fanns bevis”. Det var mycket enklare att anklaga de egna diplomaterna än att anklaga Ryssland.

När medieskandalen pågått i knappt tre veckor fattade utrikesministern sitt beslut. Han hade förlorat förtroendet för diplomaterna. Utrikesministern föreslog för parlamentets utrikesutskott att ambassadörerna 59 borde kallas hem. Och han sa även offentligt att han hade tappat förtroendet för dem.

Parlamentets utrikesutskott frågade ut Juška och ambassadören i Baku. Majoriteten av ledamöterna stöttade Juška och röstade emot att han skulle kallas hem. I utskottet antog man att vem som helst kunde bli nästa måltavla.

Den som hade laddat upp videorna, och kränkt rätten till sekretess, lyckades på många fronter. Uppladdningen förstörde tilliten mellan diplomaterna och den politiska ledningen. Dessutom verkade den ha väckt många beslutsfattares rädsla för Ryssland. Därigenom slog det kriminella internettrollet ”Zydrunas” också in en kil mellan utrikesutskottet och de viktigaste ministrarna.

När både Budapest-ambassadören Juška och Baku-ambassadören hade utfrågats i utskottet, bestämde sig kollegan i Baku för att själv lämna sin post.

Två dagar senare, den 28 augusti 2013, meddelade utrikesministern till regeringen att han hade bestämt sig för att föreslå för presidenten att Juška borde kallas hem. Detta trots att utrikesutskottet hade rekommenderat det motsatta.

Kampen var över och spelet var förlorat.

Juška berättar att han är lycklig över att han ändå lyckades färdigställa sin sista idé, ett viktigt projekt i Budapest. Det var ett minnesmärke över Jagiello, Polens kung och Litauens storfurste på 1300-1400-talet, samt dennes maka Hedvig, som var en ungersk prinsessa. Minnesmärket invigdes officiellt i oktober 2013 av Ungerns, Polens och Litauens utrikesministrar.

Juška återvände till Vilnius och fortsatte att arbeta på utrikesministeriets planeringsavdelning. Han gav intervjuer i media, försökte försvara sina handlingar och kritiserade regeringen för det hastiga beslutsfattandet. För det fick han en officiell varning av utrikesministeriet.

Men Juška släppte inte frågan. Ingen hade krävt någon grundligare undersökning av vem som hade planerat och genomfört den olagliga operationen. Ingen hade heller svarat på frågan om hur det 60 överhuvudtaget varit möjligt att kapa diplomatiska telefonförbindelser mellan de två Nato-länderna Litauen och Ungern. Ansvaret för tjänstetelefonförbindelsernas säkerhet låg inte på enskilda medarbetare.

”Jag bestämde mig för att kämpa för att få fram sanningen. Kanske berodde det på min rebelliska och envisa natur, men framförallt på att jag kände mig besviken på regeringens reaktion på skandalen. Det var jag, och inte staten, som begärde att polisen skulle göra en utredning. Staten gjorde ingen utredning, trots att statens diplomater attackerats och utrikesministeriets verksamhet hade försvagats”, berättar Juška.

Han skrev till Youtube, fyllde i deras blanketter och bad upprepade gånger om att de olagligt införskaffade och publicerade videor-na skulle tas bort. Youtube svarade inte. Videorna finns fortfarande tillgängliga på Youtube. När hans kollega i Baku lämnade in sin avskedsansökan togs smutskastningsvideorna han var med i bort från Youtube nästa dag.

Sex månader efter Juškas ”skandalösa och odiplomatiska” tugg-gummikommentarer, började Ryssland kriga mot Ukraina. Efter det började kritik mot Rysslands politik bli vanligare i Litauens ledning. Även Litauens president började tala klarspråk och kallade till och med Ryssland för en ”terrorstat” och Putin för ”Putler”.

När svaret på frågan om vem som laddat upp videon hade blivit ganska obetydligt i relation till följderna, alltså när Juškas karriär hade förstörts, gjorde den litauiska säkerhetspolisen klart sin undersökning. I mars 2014 i det litauiska säkerhetsministeriets årliga hotrapport, namngavs den som legat bakom Youtube-operationen: Rysslands underrättelsetjänster.

I rapporten stod det att de litauiska diplomaternas telefonsamtal hade läckts i juli 2013 i en operation av de ryska underrättelsetjänsterna, med syfte att skamfila Litauens ordförandeskap i Europarådet och det Östliga partnerskapsprogrammet. Syftet var också att skapa spänningar i Litauens inrikespolitik.

”Det är värt att nämna att en del av de internationella telefonförbindelserna 61 från Litauen till västländerna och den övriga världen går via ryska teleoperatörers nät. Rysslands underrättelsetjänster kan alltså kontrollera internationella samtal som går via ryska telenät till och från Litauen”, rapporterade den litauiska säkerhetspolisen.

Nyheten om att det var Ryssland som administrerade samtalen chockerade i Litauen.

Samtal mellan Ungern och Litauen, två Nato-länder, gick via Ryska federationen. Trots att man visste, eller åtminstone borde ha vetat, att FSB spelar in alla samtal i Ryssland och att de viktigaste rapporteras till chefer inom FSB.

Sommaren 2014 sa Juška upp sig från Litauens utrikesministerium, gav sin sista stora intervju om fallet, kritiserade den litauiska diplomatin och flyttade till Bryssel. Där arbetade han i Europaparlamentet under fem år.

”Bryssel var min frivilliga landsförvisning. Det var inte lätt, för jag längtade hem så mycket och skulle hellre ha varit med min familj.”

Avlyssningen och Youtube-operationen mot Juška och hans kollegor var den ryska underrättelsetjänstens första kända kombination av telefonavlyssning och videotjänsten i västerländsk historia. Därefter har de ryska säkerhetstjänsterna spelat in, redigerat och publicerat videor för att skapa skandaler kring Majdan i Ukraina.

Redan i början av 2014 publicerades en del eller delar av ett samtal med USA:s vice utrikesminister Victoria Nuland där hon påstods ha sagt ”Fuck the EU”. Det ledde till en internationell medieskandal, och det var i synnerhet sidor med falska nyheter som mjölkade nyheten, men mig veterligen ledde det inte till några allvarliga politiska konflikter. Efter Litauen blev även Estland utsatt för en liknande operation, som inte blev lika lyckad ur gärningspersonernas perspektiv.

Juška är stolt över att hans hemland Litauen de senaste åren, och särskilt efter Rysslands aggressioner mot Ukraina, har fungerat som föregångare och expert i EU och Nato, när det kommer till att avslöja cyberkrigföringen mot länderna i väst.

Desinformationsexperter har redan börjat varna det internationella 62 samfundet, och har uppmanat till förberedelser på att det i framtiden kommer att bli allt vanligare med så kallat deep fake-material, alltså till exempel spridning av videor som verkar äkta, men som har skapats med hjälp av artificiell intelligens. Renatas Juškas fall visar att Ryssland har lyckats åstadkomma förstörelse med hjälp av tekniskt klumpiga, men onekligen välplanerade internetvideor. Det behövs inte artificiell intelligens för att lyckas med en internetattack.

Men för att försvara sig mot attackerna måste man skydda och stötta operationernas måltavlor, som samtliga är privatpersoner.

DET ÄR EN GISSLANSITUATION
Diplomaten Renatas Juškas erfarenheter var mycket lärorika, säger den litauiske och internationellt erkände forskaren Nerijus Maliukevičius. Han har följt Rysslands aktiva åtgärder mot Juška både i traditionell media och i sociala medier, redan från de förfalskade lönnmordsinspelningarna. Under Youtube-operationen såg doktor Maliukevičius Kremls digitala fingeravtryck redan när den pågick.

”Det här är en klassisk aktiv åtgärd. Ryssland stal sekretessbelagd information, utförde psykologiska operationer och kastade ut dem i offentligheten. Budskapen spred sig till media och skapade en diskussion om diplomaternas ’oförmåga att skydda sin kommunikation’. Sedan vidtog även ministeriet åtgärder.”

Doktor Maliukevičius arbetar på institutionen för internationella relationer vid Vilnius universitet och föreläser på Litauens militärakademi. Han är specialiserad på samhällelig resiliens eller motståndskraft mot desinformation.

Kremls strategi är att personer som inte gynnar Kremls politik ständigt ska hamna i situationer av den här typen. Därför borde man aldrig reagera på skandaler på ett sätt som gagnar Kreml eller använda situationerna för att nå egna politiska fördelar.

”Det är en gisslansituation. Man ska inte betala lösensumman de försöker pressa ur en.”

För Renatas Juška och andra diplomater var Youtube-skandalen särskilt svår, eftersom de inte kunde tala om saken rakt ut eller föra ut 63 sina egna synpunkter – för det kunde tolkas och tolkades också som odiplomatiskt.

För att hålla sig motståndskraftiga mot operationer borde stater göra allt för att skydda måltavlorna för aktiva åtgärder, säger Maliukevičius. Och sköta de komplicerade, ofta integritetskränkande fallen med finkänslighet. För att vara förberedd behövs också noggrant kontraspionage.

Renatas Juška önskar att Youtube-skandalen aldrig hade inträffat. Men eftersom den har ägt rum vill han dela med sig av sina erfarenheter och önskar att det i framtiden hjälper andra.

”Jag när en ödmjuk förhoppning om att min berättelse ska hjälpa andra att fatta rätt beslut.”

En annan anledning till att han vill berätta om saken är att diktatorerna snabbt lär av varandra.

”Jag är fast övertygad om att alla regimer, och särskilt de som försöker fördärva Europa genom att erbjuda sitt korrumperade partner-skap, förtjänar en hård behandling, oavsett om det handlar om Putin i Ryssland, Lukasjenko i Belarus, eller vem som helst.”

EFTERORD TILL KAPITLET
Renatas Juška dog den 3 september 2019.

Två månader efter hans död publicerade dagstidningen Lietuvos Rytas en stor artikel om Juška och avlyssningsskandalen. I artikeln talade hans före detta kollegor om hur mycket de respekterade honom och lyfte upp honom som ett verkligt exempel på hur en litauisk diplomat borde vara. De skrev att det litauiska utrikesministeriets projekt i Belarus har nått framgångar i enlighet med internationella standarder. De ledande politiker som inte skyddade honom fick kritik. Enligt artikeln spelades Litauens nationalsång vid Juškas begravning – efter hans eget önskemål.

64
65
PSYKOLOGISKA OPERATIONER
I september 2014, några dagar efter att min artikel publicerades, öppnades en ny front mot mig och mitt arbete.

En medlem i Johan Bäckmans nätverk i Finland lade på Facebook upp ett vid första anblicken acceptabelt klagomål till riksdagens justitieombudsman. Enligt klagomålet hade jag och Yle brutit mot finska lagar och diskriminerat medborgare, genom min artikel. Därför borde riksdagens justitieombudsman undersöka lagligheten i min och Yles verksamhet.

I Finland är det riksdagens justitieombudsman som övervakar lagenligheten i myndigheters verksamhet. Den som upprättade klagomålet – och de som sedan hysteriskt delade det på sociala medier – brydde sig inte om att justitieombudsmannen inte har som uppgift att undersöka journalistiskt innehåll eller lagenlighet. Över hundra riktiga människor och falska profiler spred klagomålet vidare för att stämpla både mig och Yle som kriminella.

I slutändan kom mer än tio klagomål som kopierats från sociala medier fram till justitieombudsmannens kontor. Justitieombudsmannen granskade klagomålen och konstaterade att det inte fanns något olagligt i Yles verksamhet.

Vid samma tidpunkt spreds lämpligt nog en nyhet på den falska nyhetssidan Verkkomedia, som påstod att Yles ”trolljakt” hade lett till en flodvåg av klagomål. Målet med artikeln var att skapa mer misstro mot mig. Jag stod maktlös och såg på medan en påhittad historia om att jag hade ”stämplat verkliga människor som betalda troll”, började leva sitt eget liv och ta över diskussioner på sociala medier. 66 Det kändes orättvist eftersom jag överhuvudtaget inte hade stämplat någon, utan klart och tydligt definierat trollen som anonyma eller falska profiler.

Karriärutvecklingen för chefen på den falska nyhetssidan Verkkomedia är ett intressant exempel på hur Kremls falska nyhetsarkitekter rekryterar utlänningar till sitt propagandamaskineri i syfte att utplåna operationernas direkta kopplingar till Kreml. De vilseledande operationerna får trovärdighet genom att skenbart harmlösa utlänningar med gott rykte rekryteras till ledande positioner istället för ryska underrättelseofficerare – som dock ger order i bakgrunden.

Chefredaktören för den falska nyhetssidan Verkkomedia var Janus Putkonen, en teaterarbetare med rötter i Lovisa öster om Helsingfors. I en lokaltidning meddelade Putkonen att han sysslade med informationskrigföring för Rysslands räkning och att han hade bränt sitt militärpass.

Efter hösten 2014 fick Putkonen en ny arbetsplats. Han rekryterades till ledningen för det internationella ryska propagandacentret Doni News som låg i östra Ukraina.

Doni News finansieras av Rysslands skuggregering i östra Ukraina och ägnar sig åt att maskera Kremls budskap i form av nyheter. Utöver att sprida propaganda ansvarar Putkonens byrå också för att bygga upp en tät informationsblockad kring krigsområdet i östra Ukraina. Dokument som senare läckt ut har avslöjat att journalister som skrev kritiskt om händelserna i östra Ukraina, stämplades som russofober och förbjöds tillträde till området.

Putkonen har framträtt offentligt iklädd militäruniform tillsammans med en annan finländare, den utländske kombattanten Petri Viljakainen. På bilden pryds Viljakainens ärm av symbolen för Rysslands militära underrättelsetjänst, en svart fladdermus mot gul bakgrund. Putkonen har själv förhört och stört västerländska journalister som försökt ta sig in i regionen.

Putkonen verkar i samarbete med Johan Bäckman. De lägger upp gemensamma videoklipp på Youtube och hjärntvättar folk att tro att kriget i Ukraina är USA:s och västvärldens fel.

67
När Putkonens karriär utvecklades internationellt, med direkt finansiering från Ryssland, fortsatte han att smutskasta mig i Doni News. Enligt Putkonen ledde min trollundersökning till skilsmässor och att människor sparkades från sina jobb.

Det skulle ha varit skrattretande anklagelser om de inte kommit från en person som arbetar med att utföra internationella psykologiska operationer, och som i praktiken underlättar Rysslands kinetiska krigföring i Ukraina och umgås med den ryska underrättelsetjänsten i Donbass.

PSYKISKT VÅLD
Efter att min artikel publicerats grundade någon en ny Facebook-grupp som hette Rysslands trollarmé. Gruppens uttalade mål var att protestera mot ”Yles trollstämpling – att människor som uttrycker sina åsikter grundlöst stämplas som ryska troll” – någonting jag varken gjort eller har sett Yle göra.

Utan att bli tillfrågad lades jag till som medlem i gruppen och mitt namn taggades i gruppens aggressiva diskussioner. Dynamiken inom gruppen var fascinerande och avslöjande. Gruppens administratörer och professionella propagandister manipulerade mindre aktiva medlemmar på ett sätt som uppfyllde kriterierna för psykologiska operationer. Administratörerna satte agendan och exempel på önskvärda uttryckssätt. Kritiker och oliktänkande blockerades och mobbades ut ur gruppen.

De mest aktiva opinionsbildarna inom gruppen var uppenbart falska profiler tillsammans med Johan Bäckman, Janus Putkonen samt deras pro-ryska nätverk, hårdföra kommunister, högerextrema aktivister, Putin-dyrkare och folk med djupgående antidemokratiska tendenser.

De fyllde gruppen med Kremls falska nyheter och smutskastning riktad mot mig och andra journalister och forskare.

Många verkliga människor som var där av misstag eller som blivit tillagda av en vän följde deras exempel och blev därigenom övertygade.

När jag granskade trollarmén och andra motsvarande grupper på 68 sociala medier, förstod jag att folk som på grund av arbetslöshet eller som av andra orsaker ägnade mycket tid åt sociala medier, var en särskilt sårbar målgrupp för Kremls falska uppgifter.

På grund av rekommendationsalgoritmerna på sociala medier, innebär ett medlemskap i en hatgrupp oändliga möjligheter att gä med i liknande grupper. För att en användare ska radikaliseras i Facebooks lögnbubbla krävs i praktiken bara ett klick. Och så länge användaren finner sig i uppviglarnas förslag och innehåll, ses hen som nyttig och får vara en del av gemenskapen.

I gruppen Rysslands trollarmé belönades antisocialt beteende. Verkliga människor och falska profiler spekulerade i hur jag samarbetade med utländska underrättelsetjänster, stämplade mig som lögnare och russofob samt anklagade mig för att sprida hat mot ryssar. De fantiserade om min död, hoppades på en kärnvapenattack mot min arbetsplats och ifrågasatte min mentala hälsa. Skriverierna innehöll också en rejäl dos utspel kring mitt kön, utseende och privatliv.

Gruppen och andra liknande grupper existerade bara för ett syfte: att sprida rysk propaganda och normalisera och uppmuntra brott så som olaga hot och förföljelse mot de som kritiserade eller avslöjade faktabaserade uppgifter om Kreml. Administratörerna rättfärdigade offentligt psykologiskt våld mot mig genom att påstå att de försvarade yttrandefriheten. Enligt dem var det jag som förstörde yttrandefriheten.

Ingen informerade någonsin medlemmarna om att en stor del av det hotfulla innehåll de producerade var olagligt enligt finländsk lag, och att det inte finns något land där yttrandefriheten skyddar kriminella handlingar. Ju mer kränkande man skrev om mig, desto fler likes fick man.

Jag följde gruppens utveckling. Mina framträdanden och artiklar länkades systematiskt på sidan för att de skulle bespottas. Vartenda uttalande jag gjorde skälldes ut och förvrängdes.

Medlemmarna gick ihop för att ta fram e-postadresser till fler än 260 av mina kollegor och chefer. Sedan fick mina kollegor meddelanden som påstod att jag ville förstöra yttrandefriheten. Målet var 69 att skapa friktion och misstro mellan mig och min arbetsgivare och framställa mig som en typ som orsakade problem, till och med för mina högsta chefer. Man försökte alltså inte bara marginalisera mig i den offentliga debatten, utan även på min egen arbetsplats.

Jag deltog aldrig i smutskastningstrådarna. En gång under ett radioframträdande som varade en timme, hann fyra trådar bildas, där falska profiler och verkliga människor tävlade om att slita sönder vartenda ord jag uttalade.

Jag kunde inte hålla tårarna borta när jag läste dem. Jag förstod att jag mycket väl skulle kunna börja tro på den systematiskt skapade bilden av mig som ett monster om jag fortsatte läsa. Och det värsta var att jag skulle kunna bli rädd för att ge intervjuer eller framträda offentligt, vilket var gruppens mål.

Jag blockerade de elakaste skribenterna och anmälde gruppen till Facebook. Facebooks communityregier förbjuder falska profiler, hatiskt innehåll och trakasserier. Facebook svarade. Enligt dem bröt man inte mot Facebooks regler i gruppen som ägnade sig åt att fantisera om att jag skulle förgiftas.

Bara en vecka efter att artikeln publicerats var jag helt utmattad. Tillsammans med min chef hade jag ett möte med Yles säkerhetsavdelning. När vi gick igenom vad som hade hänt frågade Yles säkerhetschef mig om jag verkligen ville fortsätta undersöka hur trollen påverkade finländare.

När jag svarade ”ja” suckade säkerhetschefen. I så tall föreslår jag att vi kontaktar säkerhetsmyndigheterna, sa han.

När myndigheterna hade satt sig in i situationen varnade de mig. Om jag skulle planera en resa till Ryssland under den närmaste framtiden skulle jag både bli skuggad och avlyssnad.

I själva verket planerade jag en resa, men det var ingenting jag berättade för myndigheterna.

Jag tänkte åka till Sankt Petersburg för att undersöka trollfabriken.

70
71
DEN FRIVILLIGE – Roman Burko
Den andra mars 2014 fick journalisten Roman Burko på Krimhalvön i Ukraina ett speciellt telefonsamtal. Det var hans journalistkollegor som ringde för att be Burko ta med en filmkamera och komma och möta dem.

Tre dagar tidigare hade soldater utan uniformsbeteckningar börjat ta över administrationsbyggnader i Krims huvudstad Simferopol. I större delen av Ukraina och världen rådde ovisshet. Ingen visste vad som hände och vem som var skyldig.

Och nu hade soldater utan uniformsbeteckningar tagit sig in i Sevastopol vid Svarta havet och infiltrerat Ukrainska flottans 191:a utbildningsavdelning.

Burko skyndade sig till basen och började filma. 30 män i gröna uniformer maskerade med svarta sjalar skrek order till ukrainska officerare. För att göra budskapet ännu mer effektivt sköt de i luften med sina automatvapen.

Burko hade tjänstgjort i ukrainska armén som ung, och kunde se att männen tillhörde den ryska arméns specialtrupper.

När han tog fram sin kamera vände en av inkräktarna sitt vapen mot honom.

”Om du inte tar bort kameran dödar jag dig.”

Burko fortsatte filma och de maskerade männen rusade mot honom.

”Jag flydde och lämnade området. Anledningen till att jag lyckades var att jag till skillnad från dem inte bar någon tung skottsäker väst.”

När Burko lyckats ta sig hem oskadd laddade han upp sin film på Youtube. På mindre än 24 timmar hade klippet visats över en miljon gånger.

72
Burko förstod att det går att skydda sig mot Rysslands propaganda genom att visa upp fakta.

”Jag känner tacksamhet gentemot den ryske soldat som siktade på mig med sitt gevär. Han gjorde mig rasande, och då förstod jag att jag måste göra något åt saken.”

Det var Burkos första kontakt med Kremls informationskrigföring – och med Rysslands krig mot hans hemland.

Tillsammans med sina patriotiska vänner fortsatte Burko avslöja de hemliga krigshandlingarna på Krimhalvön. Ryssland transporterade Her soldater till området, erövrade strategiska mål och tog kontroll över kommunikationskanaler.

I början av mars 2014 visste ingen hur snabbt Rysslands hybridkrig skulle eskalera, från de första intrången från soldaterna utan uniformsbeteckningar, till den manipulerade folkomröstningen på Krim som ledde till att området anslöts till Ryssland med ett påstått demokratiskt valresultat som grund. Och snart även till förtäckta krigshandlingar även i östra Ukraina.

Utan att förstå situationens allvar var Burko och hans vänner till en början vårdslösa. De dolde inte sina identifikationsuppgifter, såsom sina hemadresser eller datorernas IP-adresser. De fokuserade på att publicera uppgifterna de grävde fram.

Men snart fick Burko en varning. Hans vän avlyssnade ryska militärer som utgav sig för att vara en del av lokalbefolkningen och kallade sig vilseledande nog för Krims självförsvarstrupper.

Walkie-talkiesamtal genom appen Zello, avslöjade att militärerna hade identifierat Burko och hans vänner. Militären visste var de bodde.

Burko och hans vänner gjorde det enda möjliga och lämnade Krimhalvön. Burko packade ned några T-shirts i en ryggsäck och åkte från Sevastopol mot huvudstaden Kiev, 690 km bort. Plötsligt var han en hemlös internflykting. På väg till Kiev övernattade Burko hos bekanta, och det var där han påbörjade sitt projekt.

Projektet var ett internationellt och informellt nätverk för frivilliga som undersöker och avslöjar uppgifter om Rysslands olagliga krigshandlingar och påverkansoperationer i Ukraina, Syrien och andra länder.

73
”En natt satt vi på taket och tittade på stjärnorna. Vi bestämde oss för att skapa en plattform där vi kunde publicera uppgifter om Rysslands brott och krigsförbrytelser”, berättade Burko för mig när vi träffades i Kiev.

Burko lanserade sin hemsida mindre än en månad efter att den maskerade ryska soldaten hade hotat honom till livet och två veckor efter att USA, EU och Kanada hade utfärdat reseförbud och frusit tillgångarna för de första ryssarna som kränkt Ukrainas suveränitet.

En kodare som liksom Burko var en flykting från Krim, hjälpte till med att upprätta hemsidan. Den fick namnet Inform Napalm.

”Jorden kan förgiftas, luften och vattnet kan förorenas, men eld kan rengöra. Med information vill vi bränna och avslöja Kremls hemligheter.”

De frivilliga i Inform Napalm blev ett samfund där patriotiska privatpersoner använde sina kafferaster, lunchraster och lediga helger till att föra ett informationskrig mot Ryska federationen.

De frivilligas viktigaste mål var att vinna kriget. Och att under vägens gång samla och publicera tillräckligt med bevis för att försäkra sig om att de ryska förbrytare som terroriserade deras hemland Ukraina, en dag skulle få ansvara för sina krigsbrott i internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Den man på 25-40 år som döljer sig bakom pseudonymen Roman Burko föddes och växte upp i Donbass i östra Ukraina vid gränsen till Ryssland.

Liksom mänga andra frivilliga i Inform Napalm döljer Burko sin verkliga identitet.

”Hybridkrigföring kräver hybrida strategier och hybrida verktyg. Anonymitet är ett av verktygen”, säger Burko.

Dessutom ökar säkerheten ett snäpp genom anonymiteten. Den minskar mängden och effekten av propagandaattacker mot enskilda medlemmar i gruppen. Arbete i radarskugga skyddar också de frivilligas familjemedlemmar.

74
Roman Burkos släktingar bor fortfarande i det ryskockuperade östra Ukraina. De har ingen aning om att Burko leder en internationellt erkänd underrättelseresurs som bygger på öppna källor och som har som målsättning att avslöja och försvåra Rysslands krig i Ukraina.

”Om jag skulle använda mitt riktiga namn skulle mina släktingar och vänner kunna kopplas till mig, vilket skulle riskera deras säkerhet.”

Rysslands ledning, trollfabriken i Sankt Petersburg, datahackers som står under den ryska statens och underrättelsetjänstens beskydd, bedriver en hetsjakt på medlemmarna i Inform Napalm. Enligt konspirationsteorier i Rysslands informationssfär, är Burko i själva verket en officer i den ukrainska militären som är verksam i försvarsministeriets specialenhet – och i nära samarbete med försvarsalliansen Nato.

En ryssvänlig sida med falska nyheter spred ett familjefotografi på vad som påstods vara Burkos familj. På bilden finns en igenkännbar man med fru och en liten son. Efter att ha jämfört fotografiet på hemsidan med Burko, som jag träffat flera gånger, kan jag bekräfta att mannen på bilden inte är Burko.

Enligt FN har Rysslands inofficiella krig i Ukraina redan kostat över 13 000 människor livet, och 1,75 miljoner människor har blivit tvungna att fly sina hem.

Människorättsorganisationer rapporterar om avrättningar, tortyr och diskriminering av minoriteter i de ockuperade områdena. Var femte skola i Donbass har skadats i strider, och hem har förstörts och plundrats.

Ockupationstrupperna censurerar massmedierna, upprättar kontrollstationer för att övervaka medborgarna och utlyser utegångsförbud.

Rysslands operationer i Donbass genomförs i skydd av officiell förnekan, alltså utan synbara officiella kopplingar till Kreml, trots att det i själva verket är Kreml som leder operationen.

Att dölja information och hemlighålla operationer är en gammal strategi för informationskrigföring från sovjettiden. Målet är att förlama målet och målets förmåga att fatta beslut.

75
Genom att dölja den olagliga verksamheten är det möjligt att fortsätta utan ingripanden från motparten eller en tredje part, och i vissa fall ostraffat. Det är svårt att försvara sig mot anfall när man inte vet vem anfallaren är och när denne inte följer de traditionella reglerna för krigföring.

Än idag förnekar Kreml bestämt att ryska trupper befinner sig på Ukrainskt territorium. Rysslands statskontrollerade media skapar systematiskt en bild av intern konflikt, kris och inbördeskrig i Ukraina med framförallt inhemska deltagare.

De ryska myndigheterna har stämplat alla detaljerade uppgifter om sina operationer som topphemliga.

De hemligheterna vill Burko och hans vänner avslöja.

Enligt Inform Napalms filosofi är det smart att avslöja underrättelseinformation och Rysslands hemligheter på nätet. Och dessutom är det ett behändigt sätt att skada Kreml. Ledningen blir tvungen att förbruka resurser på att hantera de publicerade hemligheterna och avleda allmänhetens uppmärksamhet från dem.

Frivilligorganisationen har många gånger fått Ryssland att reagera enbart genom att publicera bekräftade faktabaserade uppgifter på den egna plattformen.

”Kanske kan vi, på ett eller annat sätt”, hoppas Burko, ”tvinga Ryssland att förbruka så mycket resurser på att avvärja och förneka Inform Napalms verksamhet att det i slutändan bidrar till att vi blir av med Vladimir Putins styre.”

I början av den militära invasionen skapade Kreml förvirring bland de viktigaste myndigheterna och politikerna i Ukraina. Förvirringen ledde till att Ukrainas försvar reagerade med fördröjning på de små gröna männen, soldaterna utan uniformsbeteckning som skickades över gränsen.

Men så fort Ukraina inledde sina försvarsoperationer våren 2014 började Inform Napalm fokusera på att samla in uppgifter som skulle kunna vara till nytta för de ukrainska trupper som bedrev försvarskrig i Donbass.

”Vi förstod att kriget inte skulle bli kortvarigt. Och eftersom det 76 skulle komma att pågå länge måste tolk gå ihop i kampen mot anfallaren. Dessutom kan det här kriget breda ut sig i olika former på andra platser i Europa, så det var nödvändigt att utbilda folk i olika former av hybridkrigföring”, säger Burko.

En del av organisationens frivilliga bor i konfliktområdena. Utifrån deras ögonvittnesskildringar började Inform Napalm göra en lista över den tunga militärutrustning som Ryssland smugglade in i regionen: granatkastare, pansarfordon, luftvärnssystem och drönare.

Ryssarnas kontrollstationer, vägar och annan infrastruktur som användes av de stridande lokaliserades och publicerades.

Sommaren 2014, efter att Ryssland inlett fullskalig krigföring i Donbass, började Burko och en annan frivillig leverera dagliga rapporter om situationen på slagfältet.

Ordet spred sig om organisationen som avslöjade Kremls krigshemligheter. Numera ingår professionella journalister, forskare, analytiker, militärexperter, kommunikationsingenjörer, grafiska formgivare och översättare i nätverket. Ingen av dem får lön för sitt arbete. År 2018 fick en av medlemmarna cancer och behövde pengar till en operation. Då organiserade Burko en insamling för att täcka sjukvårdskostnaderna.

Det finns ett stort internationellt intresse för Rysslands aktioner och behovet av fakta är stort. Frivilliga finns runt om i världen: i Ukraina, Norden, Centraleuropa, Mellanöstern, USA och Sydafrika. Inform Napalms artiklar översätts till 20 olika språk. Eftersom nätverket ville att den kinesiska regeringen skulle få information om Rysslands agerande grundades en kinesisk version av sidan.

Inform Napalm fick snabbt välförtjänt respekt från experter. Diplomater, beslutsfattare och Ukrainas försvars- och underrättelsesamfund använder informationen i sitt arbete.

De frivilliga har fått höra att en stor del av Ukrainas ledning godkänner Inform Napalms verksamhet. Men moraliskt stöd eller ett godkännande från Ukrainas regering eller andra länders regeringar är inte viktigt, säger Burko. Han företräder fria människor från olika delar av världen, och de litar inte helt och fullt på någon regering.

77
”Vi förlitar oss på stöd från vanliga människor – från ukrainare, inte från någon regering. Vi håller oss borta från alla officiella organisationer. Vi är inte en del av något system.”

Ukrainsk media citerar regelbundet uppgifter från Inform Napalm. Och ukrainarna älskar dem verkligen. Organisationens presskommunikatör, som regelbundet ger medieintervjuer och deltar i offentliga evenemang, får ofta specialbehandling på torg och i butiker i Kiev. Handlarna känner igen honom och ger rabatt, för att tacka.

Rysk statsmedia har en annan relation till Inform Napalm. De mest inflytelserika och utbredda medierna ogiltigförklarar Inform Napalm, men refererar ofta summariskt till sammanslutningen som ett ”medborgarprojekt” utan att nämna namnet.

Roman Burko tror att organisationens namn utelämnas avsiktligt. Därigenom hittar inte den ryska publiken fram till informationen på hemsidan.

”Våra undersökningar skulle kunna demoralisera unga ryska män som hjärntvättats av propaganda för att gå med i Rysslands hybridarmé i kriget mot fascisterna, vilket är vad Ukrainas makthavare framställs som i rysk media.”

Men de sociala medie-trollens inställning till Inform Napalms frivilliga är rakt på sak. Enligt nättrollen borde de dödas.

Nättroll som smörar för Ryssland, ställde till med särskilda problem för organisationen när verksamheten inleddes. När Inform Napalms frivilliga skapade konton på Twitter, Facebook och Youtube på olika språk, fylldes kanalerna av mordhot från troll.

I kommentarsfälten på sociala medier fanns också ett annat återkommande budskap: de ifrågasatte grunderna för Ukrainas självständighet och ukrainarnas vilja att försvara landet.

Experter analyserade trafiken på sociala medier och undersökte olika bloggare som hade mobiliserats till en öppen attack mot Inform Napalms informationsförmedling. En del av trafiken kom från trollfabriken 78 i Sankt Petersburg och en del kom från verkliga människor. De verkliga människorna som skrev hotfulla meddelanden, var sådana som genom propaganda hade övertygats om att svära trohet till idén om en rysk värld.

”De här människorna har en ideologi. De hatar informationen vi publicerar eftersom den strider mot Putins uttalanden. Därför föraktar och attackerar de oss.”

De Kremlvänliga sociala medie-profilerna formulerade sina meddelanden utifrån innehållet som Inform Napalm publicerade. Ibland stämplades medlemmarna som anställda i Ukrainas, Israels eller andra länders underrättelsetjänster.

Ofta användes spegelteknik: när Inform Napalm lade upp en artikel om ryska underrättelseofficerare som iakttagits i östra Ukraina kampanjerade trollen: men NI själva jobbar ju för Ukrainas försvarsministerium!

”På det fanns bara ett svar: Men det finns ju hursomhelst rysk militär i Ukraina.”

I Inform Napalms fall lönar det sig inte med antydningar om de frivilligas påstådda lönearbete och arbetsgivare.

Några av de frivilliga i organisationen deltar i det fysiska försvarskriget i östra Ukraina. Andra aktiva i Inform Napalm är veteraner i Ukrainas ATO, alltså landets antiterroroperation som inleddes våren 2014.

Nättrollen verkade arbeta i enlighet med den viktiga strategi som Kreml riktat mot Ukraina. De försökte söndra och härska.

Med hjälp av informationskrig riktat mot människors hjärnor, började Kreml söndra Ukraina långt före militärunderrättelseoffice-rare utan uniformsbeteckningar skickades över gränsen för att ockupera den fysiska infrastrukturen. Genom desinformation och uppvigling på sociala medier ville man dela upp det ukrainska samhället i små grupper som var lättare att kontrollera och manipulera.

Med falsk information och påverkansagenter försökte man skapa acceptans och stöd för en fysisk ockupation, särskilt bland den del av befolkningen som historiskt sett identifierade sig mer som ryssar än 79 som ukrainare. Samtidigt odlades mängder av teorier mot Ukrainas makthavare.

Genom riktad kommunikation började en del av befolkningen att sympatisera med Kremls mål. Många uppfattade inte kommunikationen som budskap från Kreml. Efter informationsoperationerna började en del av befolkningen i regionerna Donetsk och Luhansk i östra Ukraina tycka att regionerna borde bli ”självständiga”, alltså ”folkrepubliker” skilda från Ukraina.

Detta redan innan rysk militär hade skjutit en enda raket.

När ryska soldater klev in på Ukrainas territorium för att ockupera tv-kanaler och administrativa byggnader, döpa om områden, utropa dem som självständiga och byta ut de lokala ledarna mot ryska ”folkledare”, tyckte en del av befolkningen i de ockuperade områdena, på grund av informationskrigföringen, att åtgärderna var berättigade – fortfarande ovetandes om vem som i själva verket ledde trupperna.

Ju längre den fysiska ockupationen i östra Ukraina har pågått, desto fler av de civila i området är det som har hjärntvättats till att stötta marionettregeringen.

”Ukraina är, likt vilket demokratiskt samhälle som helst, mer eller mindre uppdelat. Därför försöker Kreml dela upp befolkningen i mindre ideologiska grupper och få dem att strida mot varandra. Det är den farligaste aspekten av allt i den här operationen”, säger Burko.

Trollen som koordineras till Inform Napalms plattformar på sociala medier har samma mål. De fientliga attackerna riktas framförallt mot etniska ryssar och ryskspråkiga i Ukraina samt mot befolkningen i Ryssland.

Välutbildade ukrainare känner till landets historia av påtryckningar från Ryssland, så bland dem når inte trollens teorier samma framgångar.

De frivilliga från Inform Napalm testade olika motståndstekniker mot störningarna på sociala medier. De undersökte dem som kommenterade på organisationens sidor på sociala medier och i kommentarsfälten på hemsidorna, och ville få ett slut på hoten.

De frivilliga spårade till exempel en person som hotade med att 80 komma till Ukraina för att knivhugga en av Inform Napalms skribenter till döds. På mindre än en timme fick de reda på personens IP-adress, hemadress, efternamn och fadersnamnet som används i Ryssland. Den som hotade kom från Kaukasien i närheten av Tjetjenien.

”Vi skrev till honom: Hej kompis, vi vet var du är, så du kan chilla.’ Sedan publicerade vi ett pressmeddelande där vi skrev att trollen var välkomna att posta sina hot för att vi skulle kunna ta reda på var de bor och sedan lämna deras uppgifter till hemsidan Mirotvorets.”

Mirotvorets, alltså Fredsbevararen, är en ukrainsk hemsida som specialiserat sig på att ta fram uppgifter om ryska terrorister och anti-ukrainska separatister.

Efter pressmeddelandet minskade mängden hot. Det verkade som att de som skrev dödshot mest av allt var rädda för att bli avslöjade.

De frivilliga provade också en annan strategi: att utnyttja flodvågen av trollkommentarer för att öka artiklarnas synlighet. Åtminstone omkring 2014-2015 fungerade Facebooks algoritm så att mängden kommentarer på en artikel ökade nyhetens synlighet i nyhetsflödet.

Därför ledde varje hatkommentar under ett inlägg från Inform Napalm till att artikeln blev ännu mer synlig. De frivilliga hällde till och med bensin på lågorna och provocerade medvetet fram fler negativa trollkommentarer. Det ledde till större synlighet, för det var så Facebook fungerade.

”Vi publicerar bara artiklar med hållbara fakta – med till exempel siffror som är svåra att ifrågasätta. Dessutom behöll vi delar av informationen i rockärmen, och när trollen försökte provocera oss slog vi till med ytterligare information.”

Efter att ha testat alla knep lärde sig Inform Napalm att problemet inte försvann på grund av att de befann sig i försvarsställning. Därför tyckte de att det bästa vore att vända på uppställningen och gå till motangrepp. Det mest effektiva var att tvinga trollen att försvara sig och dra sig tillbaka.

Just nu, säger Burko, är majoriteten av de som läser Inform Napalms artiklar inte det minsta intresserade av Kremlvänliga trollkom 81 mentarer, och de frivilliga har inte heller tid att läsa dem. Profilerna med värst rykte blockas helt enkelt trän sidorna.

De ryska trollens krig mot Inform Napalm på sociala medier fick inte Burko och hans vänner att överge sitt uppdrag: att bryta Kremls strategiska tystnad.

”DEN HÄR JÄVLA SKITEN”
I september 2014 slöts det första avtalet om eldupphör i Belarus. Det förbättrade inte situationen, vilket ledde till ett nytt försök, Minsk II.

Precis innan det andra avtalet i januari 2015 fick Inform Napalms frivilliga tillgång till en intressant karta som de publicerade. På kartan fanns gränser mellan området som kontrollerades av den ryska armén, tolkrepubliken Donetsk och folkrepubliken Luhansk, samt områden som kontrollerades av den ukrainska regeringens trupper.

Eldupphöret bröts regelbundet, men Inform Napalm granskade situationen. Varje gång Ryssland smugglade ny utrustning till Ukraina avslöjades det av organisationen.

De frivilliga har identifierat och rapporterat cirka 50 olika ryska vapen som Ryssland har transporterat in i Ukraina. Inform Napalm upptäckte att Ryssland förde in många relativt nya vapensystem som kräver välutbildad militär personal. Gamla vapen frän sovjettiden utgör och utgjorde dock fortfarande ryggraden i Rysslands krig i Donbass.

Genom åren har Inform Napalm avslöjat detaljer om militärutrustningens exakta positioner. Organisationen har spårat olika bepansrade fordon för truppförflyttning, stridsvagnar, terränglastbilar, ledningsfordon, medeltunga och tunga raketartillerisystem, taktiska luftvärnssystem, pansarvärnskanonvagnar och haubitsar.

Enligt Kreml har inget av det någonsin transporterats frän Ryssland till Ukraina. Det är ett märkligt uttalande, särskilt med tanke på att modellerna som lagts till i Inform Napalms databas aldrig har tillverkats i Ukraina, och Ukrainas försvarsmakt har heller aldrig köpt dem från Ryssland.

Från och med april 2014 ägnade sig Inform Napalm också åt att 82 undersöka vad som hänt med passagerarflygplanet från Malaysia Airlines. Flygplanet hade skjutits ned med en rysk luftvärnsrobot, men Kreml förnekade att Ryssland hade något med saken att göra. Burkos organisation samlade bevis på Kremls deltagande och levererade dem till den internationella utredningsgruppen som undersökte olyckan.

I östra Ukraina samlade Inform Napalm också in viktiga bevis på Rysslands enorma investeringar i elektronisk krigföring. De frivilliga har upptäckt många av Rysslands nya vapen i Ukraina, till exempel störningssändare och system för att spåra radiofrekvenser samt många olika typer av obemannade luftövervakningsplan.

I Rysslands militärdoktrin som uppdaterades 2014 definieras elektronisk krigföring som en form av informationskrigföring. Den ger Kreml fördelar som liknar propagandaspridning och cyberattacker: störning av fiendens radarapparater och kommunikationskanaler är svårare att spåra än fysiska attacker. Därför är det svårt att försvara sig mot elektroniska attacker – eller att anklaga någon för dem i en krigsbrottsdomstol.

2015 hittade Inform Napalm en rysk central för elektronisk krigföring i ett ockuperat skattekontor i Luhansk. Centralen användes för att störa radiokommunikationen i området. Sändningscentralen var flera gånger mer effektiv än den lokala regionala tv-kanalens sändningscentral. Inform Napalms analytiker drog slutsatsen att det före detta skattekontoret användes som ett av högkvarteren för Rysslands elektroniska krigföring i området.

Senare hittade de frivilliga ett videoklipp där ryska soldater skröt om att de ”skyddade den här jävla skiten”. Med ”jävla skit” syftade soldaterna på den moderna rysktillverkade Borisoglebsk 2, som anses vara ”centralenheten” för Rysslands elektroniska krigföring. Utöver många andra funktioner kan den också blockera mobilnätverk.

På klippet som Inform Napalm har analyserat visar de ryska soldaterna stolt upp anordningen. En av soldaterna säger: ”Kolla här, vi tar sikte på gubbarna och skjuter för fan. Med den här. Det här är vår osynlige man som ser. Och den tittar mot Ukropia.”

83
”Uki” är ett nedsättande slangord för ukrainare. Ukropia är ett nedsättande slangord för den Ukrainska staten.

I Ukraina verkar Ryssland testa sina nya system för elektronisk krigföring och signalspaning. De spionerar och kapar meddelanden och stör den ukrainska militärens utrustning.

Befälhavaren för USA:s Europa-trupper Ben Hodges sa 2015 att Rysslands förmågor inom elektronisk krigföring gjorde en tårögd, och berättade att USA lärde sig av ukrainarna.

I februari 2015 slöts äntligen ett andra avtal om eldupphör. Återigen bröts det inom kort, och återigen var det Inform Napalm som rapporterade om det.

Strax efter att de frivilliga hade avslöjat de ryska soldater som brutit eldupphöret och krävt att Kreml skulle respektera vapenvilan, inledde Kreml sina påtryckningar.

SPECIALTJÄNSTERNA FÖLJER SITUATIONEN
Roman Burko och andra frivilliga samlar mycket bevis direkt från ryska soldater. Några av soldaterna lägger själva upp bilder på sig själva i krig på Facebook och de ryska sociala medierna Vkontakte och Odnoklassniki.

De frivilliga kammar sociala medier och samlar in hela namn, militär grad och annan personlig information om ryska soldater.

Därefter publicerar de soldaternas inlägg, bilder och videoklipp som bevis. Ibland publicerar Inform Napalm kontaktuppgifter till enskilda soldater, till exempel deras telefonnummer och hemadress.

Jag frågade Burko hur etiskt det var att publicera kontaktuppgifter. Enligt honom har de etiska standarder för sin publiceringsverksamhet. Men Inform Napalm tar sig större friheter än vanliga journalister eftersom de har ett annat slags uppdrag. Utöver informationsförmedling eftersträvar de effektivitet i kampen mot Rysslands krigföring.

”När vi till exempel publicerar telefonnumret till en terrorist”, säger Burko och syftar på ryska soldater, ”så kan en journalist eller vem som helst ringa upp terroristen och fråga honom direkt vad han 84 tycker om informationen som Inform Napalm har publicerat.”

När Rysslands luftvapen i början av oktober 2015 bombade Syrien och dödade kvinnor och barn, publicerade Inform Napalm uppgifter om stridspiloterna som genomförde attackerna i de ryska planen. Kännetecknen och personuppgifter publicerades på hemsidan på ryska, engelska och arabiska.

Samtidigt ställde de frivilliga ert krav på Rysslands militära ledning: varje gång Rysslands trupper bröt mot vapenvilan i Donbass skulle de frivilliga publicera fler personliga uppgifter om piloterna som dödar civila i Syrien.

Ryska tidningar och tv-kanaler anklagade Inform Napalm för att försätta ryska piloter i livsfara. Enligt rysk media förde Ukraina ett informationskrig mot Ryssland.

En företrädare för ett Kremlvänligt forskningsinstitut i Moskva gav en intervju i dagstidningen Moskovskij Komsomolets där han hävdade att ”Kiev har öppnat en ’Syrienfront’ mot Ryssland”. I strid mot fakta hävdade han att det var de ukrainska myndigheterna som hade publicerat uppgifterna om piloterna. Enligt honom tror ukrainska myndigheter att de för ett hybridkrig mot Ryssland. ”Därför ser vi hur de försöker uppvigla folk med hjälp av lögner och förvridna fakta”, sa Denis Denisov från OSS-ländernas institut.

Enligt samma tidningsartikel måste publiceringen av de ryska piloternas personuppgifter ”absolut fördömas”, och att ”det verkar som att Moskva måste besvara den här provokationen”. Artikeln fokuserade på Kremls perspektiv som handlade om att målet för flygvapenattackerna i Syrien var IS och terrorismen.

Tidningen fortsatte skuldbelägga Ukrainas regering. Enligt artikeln ”borde hela det internationella samfundet vidta åtgärder mot Ukraina för att motsvarande situationer ska undvikas i fortsättningen”

Det ryska flygvapnets civila offer i Syrien nämndes inte i artikeln, trots att internationella människorättsorganisationer redan hade gjort världen medveten om dem.

President Vladimir Putins pressekreterare Dmitri Peskov svarade också på Inform Napalms krav via ryska medier.

85
Den 15 oktober 2015 meddelade Putins PR-man att den ukrainska hemsidans publicering av deltagare i det ryska flygvapnets operation i Syrien ansågs vara en fientlig handling mot Ryssland och ryska soldater.

Enligt Peskov följdes situationen av Rysslands specialtjänster, alltså underrättelsetjänsterna, och de skulle vidta alla nödvändiga åtgärder för att trygga de ryska soldaternas säkerhet.

Peskovs uttalande bekräftade Inform Napalms misstankar: de övervakades av de ryska underrättelsetjänsterna.

Vapenvilan i Ukraina bröts om och om igen. Därför publicerade Inform Napalm en infografik som avslöjade namn, militärgrad, enhet, militär utbildning, examinationsår och födelsedatum för 32 piloter och navigatörer som deltagit i det ryska flygvapnets bombningar i Syrien.

Och de fortsatte också med att publicera namn efter det.

Redan efter den första publiceringen började Ryssland göra både offentliga och icke-offentliga, diplomatiska påtryckningar.

Inform Napalms hemsida är registrerad i Ukraina, men innehållet ligger på servrar i Kanada. I december 2015 levererade Rysslands ambassad i Kanada ett officiellt krav till Kanadas utrikesministerium. Kravet var att Kanada skulle ta bort känslig information som publicerats på kanadensiska servrar.

Kirill Kalinin, presstalesman på ryska ambassaden i Ottawa, sa till kanadensiska medier att ”Kanadas regering har informerats sakenligt och Ryssland väntar på en relevant reaktion på den här säkerhetsfrågan”.

I praktiken ville Ryssland använda Kanadas regering för att få ett privat kanadensiskt företag som sålde serverutrymme till Inform Napalm att säga upp sitt avtal.

Ryssland försöker alltså censurera och ta bort information som är ofördelaktig i andra länder. Om det hade lyckats skulle yttrandefriheten i Kanada ha kränkts av censur från Rysslands högsta politiska ledning.

Kanadas utrikesministerium meddelade att de hade hört Rysslands 86 oro och överlämnat kravet till polisen. Den kanadensiska polisen kommenterade inte saken offentligt.

Burko och hans vänner har redan från första början varit beredda på att det skulle komma krav på att sidan skulle tas ner. Därför har de etablerat spegelservrar i flera olika länder. Om hemsidan fälls i ett land, öppnas den genast i ett annat.

”Ryssland kan inte pressa alla länder i världen. Ett sådant system är inte svårt att bygga upp om man vet vad man håller på med” säger Burko.

Så vitt Roman Burko vet öppnades aldrig någon polisutredning gällande Inform Napalms hemsida. Det verkar som att den kanadensiska polisen kanske inte hittade några lagbrott och lät bli att göra en utredning. Databasen och flera artiklar om de ryska piloterna är fortfarande lättillgängliga på Inform Napalms hemsida, liksom detaljerna om piloternas operationer mot civila.

Den ryska ambassadens presstjänsteperson Kirill Kalinin utvisades å andra sidan från Kanada tre år senare, strax efter att den kanadensiska regeringen meddelat att fyra ryska underrättelseagenter skulle utvisas. Enligt media, hade Kalinin innan han utvisades, spridit dokument som införskaffats genom dataintrång till medierna och skickat förslag på artikelämnen till journalister på Twitter.

Men Kremls offentliga klagomål på att piloternas namn publicerades plockades upp i en handfull internationella medier. I vissa av artiklarna spekulerades det i Kremls fotspår om de publicerade personuppgifterna gjorde det ryska flygvapnet sårbart för attacker från islamistiska extremister i Syrien.

Delar av Rysslands statskontrollerade medier förde debatten till en ny nivå. Inform Napalm anklagades för att stödja terroristerna i IS. Och när anklagelserna om stödet för IS väl hade kastats ut i offentligheten, spred trollen dem vidare på sociala medier. Inform Napalm rapporterade också att de blivit mordhotade av de ryska säkerhetstjänsterna.

Eldunderstöd för attackerna mot Inform Napalm kom också från ett oväntat håll. Det finns en trespråkig hemsida som heter Militärpolitisk 87 översikt som drivs av belarusiska reservofficerare. På hemsidan publiceras texter av reservister och gästskribenter. Hemsidan meddelar att de erbjuder svar på soldaters oro över vad som beskrivs som en ensidig och otillräcklig medierapportering om militära ämnen som rör Belarus.

I december 2015 började Militär-politisk översikt publicera en serie specialartiklar. I dem stämplades de ukrainska frivilliga som vänner till IS och anställda av det ukrainska försvarsministeriet. Dessutom spred de personuppgifter om familjemedlemmar till frivilliga, i vissa fall på ett rasistiskt sätt.

Artikelserien inleddes med en ”undersökning” av en belarusisk frivillig i Inform Napalm. Samma person hade i sitt hemland tidigare utsatts för trakasserier av Alexander Lukasjenkos säkerhetstjänst KGB.

Nu publicerade de belarusiska reservisterna hans namn och flera fotografier, hans födelsedatum, skolgång, språkkunskaper, informationer om hans deltagande i Euromajdans demonstrationer i Kiev, hans fars namn och födelseort, obekräftade uppgifter om den påstått frivilliges familjebakgrund, moderns namn, uppgifter om mammans relationer samt mammans påstådda politiska åsikter – allt med en föraktfull ton.

De publicerade dessutom ett fotografi av vad som påstods vara den belarusiske frivilliges partner, hennes namn, en länk till hennes Facebook-profil, parets hemadress, hemtelefonnummer och mobiltelefonnummer.

Dessutom publicerades uppgifter om parets gemensamma företag, samt anklagelser om att deras affärsverksamhet är lika bedrövlig som Kievjuntans militära utrustning.

Dessutom spekulerades det i artikeln om att den frivillige fick pengar från Inform Napalm, och den behandlade även personens mor- och farföräldrar, spekulerade i deras nationaliteter med en rasistisk underton och kom fram till att den frivillige ”förmodligen har judiskt, polskt och ukrainskt blod”.

I slutet av artiklarna gjorde artikelförfattarna sig själva till offer genom att skriva att de äcklades av att undersöka ämnet.

88
När de genomborrat en enskild frivillig och dennes familj gick skribenterna på de belarusiska reservisternas hemsida vidare till att attackera Roman Burko. En skribent hävdade att han ”undersökt öppna källor” om en person som han trodde var Roman Burko.

I texten drogs slutsatsen – med hänvisning till bevis som inte uppvisades – att Burko var en ukrainsk officer med oegentliga förbindelser till en namngiven amerikansk militär. Artikeln spred privata uppgifter om hustrun till mannen som påstods vara Burko, samt fotografier där Burkos påstådda söner var med.

Smutskastningsartiklarna motiverades med att deras syfte var att försvara Belarus från folk som Burko och de andra frivilliga. Enligt skribenterna var Inform Napalm inget annat än ett specialprojekt som drevs av Ukrainas försvarsministerium.

Den belarusiska hemsidans artiklar spreds i det Kremlvänliga ekosystemet för påverkan på internet. De publicerades också av den ryska propagandasidan Russkaja Vesna – rysk vår, som startades upp år 2014 och ägdes av en privatperson.

Enligt mätare för internettrafik har Russkaja Vesna fått mer än två miljoner klick om dagen. Sidan har läsare i Ryssland, Ukraina, Tyskland, Nederländerna och USA. Hemsidan publicerar dagligen propaganda och falska nyheter från Kreml på flera olika språk, men påstår att de ”bara publicerar bekräftade uppgifter”.

Hemsidans namn är avslöjande. Rysk vår är benämningen som propagandaarkitekterna gav oroligheterna och de våldsamma demonstrationerna som Rysslands specialstyrkor organiserade i Ukraina år 2014. Benämningen är en referens till den arabiska våren, folkresningen mot diktatorer i Libyen, Egypten och Syrien år 2011.

Men försöket att framställa Inform Napalm som terrorsupportrar misslyckades. Påståendet accepterades inte av en enda tänkande människa med sunt förnuft.

Trots de snabbt spridda lögnerna om enskilda frivilliga förblev Inform Napalm och alla dess språkversioner funktionsdugliga och fortsatte att tillgodose läsarnas informationsbehov. De publicerade 89 fler personuppgifter, fotografier och militärgrader på ryska militärer som deltagit i bombningar av civila.

Eftersom man hade misslyckats med både de diplomatiska kanalerna och strategin med falska nyheter och troll, vidtog man ännu en strategi för att förgöra Inform Napalm.

PATRIOTISKA HACKERS
Ett distribuerat överbelastningsangrepp, alltså en Distributed Denial of Service-attack, kan till exempel genomföras genom att man riktar så mycket trafik till en hemsida att Servern slutar svara och faller.

Efter ett lyckat överbelastningsangrepp kan internetanvändare inte längre komma in på hemsidan för att läsa information – sidan laddas inte.

Inform Napalms kodare har ägnat vaknätter åt att skydda sidorna från överbelastningsangrepp och städa upp efter attacker. Huvudsidan utsätts regelbundet för attacker.

Numera använder Inform Napalm Cloudflare, ett skyddssystem mot överbelastningsangrepp som har skapats av ett amerikanskt företag. Det förhindrar nya angrepp.

”Ibland orsakar attackerna mycket huvudvärk, eftersom de är så massiva. Ofta riktas många angrepp mot vår hemsida samtidigt”, säger Burko.

Men de frivilliga analyserar angreppsmetoderna och drar lärdom av dem för att motverka dem mer effektivt.

En gång lyckades de rikta om angreppet till den server som publicerar hemsidan för Rysslands säkerhetstjänst FSB.

Det var skrattretande. Än en gång hade de fått Rysslands säkerhetsmaskineri att först förbruka resurser på att avvärja angreppet och sedan på att undersöka vem som låg bakom attacken.

”Vi hoppas att de upptäckte att det var vi som gjorde det.”

Ukraina är hemland för många skickliga hackers. Några av dem arbetar frivilligt för att försvara sitt fosterland i ett rasande cyberkrig.

Fyra hackergrupper som kallar sig hacktivister är särskilt aktiva inom försvaret. De kallar sig Trinity, Cyber-Hunta, Falcons Flame 90 och RUH8. När grupperingarna förenar sina krafter mot Kreml använder de namnet Ukrainian Cyber Alliance.

De försvarsinriktade hacktivisterna litar på Inform Napalms frivilliga. Därför skickar de då och då data de samlat in i cyberrymden till de frivilliga. Ofta är den data hacktivisterna kommer över hemligstämplad, till exempel kommunikation mellan ryska officerare. I sådana fall processar och analyserar Burkos nätverk av frivilliga informationen och producerar rapporter utifrån den.

I april 2016 publicerade Inform Napalm artiklar utifrån en källa som bestod av 30 gigabyte e-postmeddelanden och konton på sociala medier. Innehållet tillhörde ursprungligen viktiga ryska koordinatorer med uppgift att övervaka och ge anvisningar till beväpnade styrkor, legosoldater och vanliga soldater i Donbass och Syrien.

Inform Napalms artiklar visar skärmdumpar av e-postmeddelanden och reder i detalj ut befälshierarkier mellan de namngivna ryska koordinatorerna, utländska kombattanter, skenbart självständiga milisgrupper och administratörer för propagandasidor som förmedlar Kremls budskap.

Materialet som införskaffats genom dataintrång avslöjade ett stort nätverk av ryska påverkansagenter som gav order och råd till en mängd grupper som skadar Ukraina. Exempelvis ledde uppgifterna till att ledaren för en skenbart oberoende medborgarorganisation i Donbass avslöjades som en före detta officer i ryska FSB.

Genom uppgifterna framgick det också att Ryssland beviljade visum till många utländska kombattanter som ville ansluta sig till de ryskstödda trupperna i östra Ukraina. Enligt ukrainsk lag är det strängt förbjudet att korsa gränsen vid gränsposter som inte kontrolleras av Ukraina.

Bland e-postmeddelandena fanns inskannade pass från en indisk, en italiensk och en finländsk kombattant samt de turist- och affärsresevisum Ryssland hade beviljat dem. Inform Napalm publicerade passuppgifterna i anslutning till de övriga bevisen på att striderna i östra Ukraina hade olagliga deltagare. Ett av passen tillhörde Petri Viljakainen.

91
De ukrainska hacktivisterna hade särskilt mycket att göra i april 2016. Två försvarsinriktade grupperingar, Falcons Flame och Trinity, gjorde intrång i datasystemet för den falska nyhetssidan Anna News som spred Kremls budskap. De förstörde innehållet och alla säkerhetskopior.

Därefter publicerade de sitt eget innehåll på sidan: länkar till Inform Napalms undersökningar och ett videomeddelande. Meddelandet lästes upp av en man som talade rakt in i kamera iklädd Guy Fawkes-masken som är gruppen Anonymous symbol. ”Om du ser den här videon har vi än en gång rensat bort en av de ryska terroristernas hemsidor från informationsutrymmet.”

Den maskerade mannen riktade sig till administratörerna för propagandasidan Anna News och meddelade att hackarna hade fått tag på all konfidentiell information om hemsidans administratörer och användare, samt att de hade tagit bort sidans säkerhetskopior.

Hacktivisterna gav också dessa uppgifter till Inform Napalm och Ukrainas säkerhetsmyndigheter.

Den maskerade mannen uppmanar tittarna till gemenskap i kampen mot Ryssland: sluta köpa ryska produkter, sluta lita på rysk media. Istället uppmuntrar han folk att stötta både varandra och den ukrainska armén.

”Vårt vapen är tanken, tron och den fria viljan. Var och en av er har förmågan att skada fienden. Hjälp dem som behöver hjälp och trygghet. Tillsammans är vi kraften som vinner kriget.”

Roman Burkos nätverk av frivilliga skrev artiklar om Anna News öde och rapporterade om propagandasidans administratörers många misslyckade försök att dra igång sidan igen.

”Vanligtvis kan administratören använda en färdig säkerhetskopia om sidan kraschar. Men hacktivisterna installerade sina egna filer som säkerhetskopior. Administratörerna använde dem två gånger, men de fungerade inte. De lyckades inte återställa sidan”, berättar Burko.

De försvarssinnade ukrainska aktivisterna hade ytterligare ett ess i rockärmen.

92
De hade gjort en kopia av Anna News ursprungliga säkerhetskopia och behållit den. Enligt rapporter från Inform Napalm föreslog de ukrainska hacktivisterna ett utbyte med Anna News administratörer: de skulle återlämna sin kopia av säkerhetskopian om de ryska trupperna släppte ukrainska krigsfångar.

Jag frågar Roman om vissa av de ukrainska hacktivisternas aktiviteter kan hamna i konflikt med Ukrainas lagstiftning om till exempel databrott.

Burko medger att så kan vara fallet, men tillägger: ”Å andra sidan säger vår grundlag att varje medborgare bär ett ansvar att försvara Ukrainas självständighet och territoriella integritet. Det ukrainska samhället skulle inte acceptera att fosterländska hackare åtalades. Troligtvis skulle det leda till demonstrationer.”

Medan ukrainska hacktivister grävde fram Rysslands hemligheter, fortsatte fientliga krafter sina ”undersökningar” för att avslöja Roman Burkos identitet.

LÄMPLIGA KANDIDATER
Federalnaja Agentstvo Novastei, det vill säga RIA Fan, påstås vara en ukrainsk sida, men i verkligheten kontrolleras den av trollfabriken i Sankt Petersburg. 1 september 2016 attackerade den Roman Burko.

Trollfabrikens Tyskspråkiga störningsartikel om Roman Burko påstår att de har e-postkommunikation mellan ”militärpersonal från Ukrainas trupper för specialoperationer och Ukrainas försvarsministerium” som källa.

Materialet påstås komma från en kvinnlig ukrainsk hackergrupp som kallar sig Beregini. Jag frågade en högt uppsatt ukrainsk diplomat om någon sådan grupp fanns, och han hade aldrig ens hört talas om Beregini.

Materialet som RIA Fan publicerade verkar bestå av skärmdumpar av vad som påstås vara Messenger-gruppchattar mellan Burko och några andra Facebook-profiler.

Men chattmeddelandena som enligt trollfabriken ”bevisar Burkos koppling” till myndigheterna är innehållsmässigt helt obegripliga, 93 lösryckta från sitt ursprungliga sammanhang och inramade av en inledning från trollfabriken. Det är också möjligt att de har redigerats.

Oavsett så anklagar RIA Fan en namngiven ukrainsk kapten för att vara personen bakom pseudonymen Roman Burko. De kastar också fram en ny teori: samma ukrainska kapten som i artikeln ”avslöjas” vara Burko, kan i själva verket vara människan bakom en av Inform Napalms aktivistpseudonymer.

Sedan hävdar artikeln att den namngivne frivillige har falsk identitet – vilket denne inte har.

”Personen som i artikeln hävdas vara jag, är inte jag. Samma gamla sovjetliknande anklagelser används överallt”, säger Burko.

Det ryska försvarsministeriets tv-kanal Zvezda, stjärnan, attackerade också både Inform Napalm och brittiska Bellingcat – med citat från Rysslands försvarsministerium.

Men de ukrainska frivilliga hade för mycket att göra med att skriva klart sina rapporter och brydde sig inte särskilt mycket om smutskastningen.

Hösten 2016 tog sig Ukrainian Cyber Alliance in i Vladimir Putins politiska rådgivare Vladislav Surkovs e-postkonto, samt i Surkovs rådgivares konto. Hacktivisterna lämnade exklusivt över innehållet till Inform Napalms frivilliga för analys och publikation.

De frivilliga finkammade innehållet i Surkovs officiella administrativa e-postlåda och bekräftade att innehållet var äkta.

Sedan presenterade de vad de hittat i artiklar på sin hemsida: bevis på hur Putins inre krets deltog i planeringen och uppviglandet inför konflikten i Ukraina. E-postmeddelandena visade att Surkov hade främjat Rysslands intressen i Kremls båda skuggregeringar i östra Ukraina.

Inform Napalm klargjorde att ryska agenter och de viktigaste krigsherrarna som ansvarar för legosoldater i Donetsk och Luhansk lämnar rapporter om sina sabotage till Surkov. De visade med e-postmeddelandena hur destabiliseringsprojekten på de ockuperade områdena i Ukraina framskred och vad man planerade inför framtiden.

I meddelandena diskuterade man också detaljer för medieopera 94 tioner och listade lämpliga kandidater för nya höga tjänster i Luhansk.

Dataintrånget Surkov Leaks ledde till synliga nyheter runt om i världen. Några journalister trodde inte att det verkligen var ukrainska hacktivister som låg bakom det avancerade dataintrånget, och misstänkte att det var USA:s underrättelsetjänster som gjort det.

”Jag är så lycklig över att vår organisation kunde hjälpa till med att sprida de viktiga uppgifter som vi kommit över med hjälp av Ukrainian Cyber Alliance operationer. Det förde oss närmare segern”, säger Burko.

Kreml förnekade att det hade skett ett dataintrång och hävdade att Surkov inte ens använde e-post. I varje fall fick Surkovs rådgivare, vars e-postkonto hade hackats, sparken i början av 2017.

Strax efter nyheterna om Surkovs e-post blev Inform Napalm föremål för en ny nätattack.

Den här gången gjordes det på en hemsida ägd och grundad av Alexander Dugin, som kallats för ockult fascist och som ofta anses vara Putins favoritfilosof.

Dugin är känd för sina ovanligt formulerade verbala attacker mot västerländsk liberalism och demokrati, samt för att tala för idén om det före detta Sovjetunionen.

Han föreläste på internationella konferenser arrangerade av Kremlvänliga aktivister och personer anställda av ryska staten, såsom Johan Bäckman. Bäckman har också tagit Dugin till Finland för att predika sitt budskap.

Dugins lilla propagandasida Evrazia, alltså Eurasien, som enligt nättrafikmätare intresserar få läsare, utnämnde två av Inform Napalms frivilliga till propagandister för Kievjuntan.

I samma artikel ringaktades även andra internationella säkerhetsexperter och forskare. Artikeln stämplade hela högen som kadrer som Nato tränat för att invadera Ryssland.

Men det internationella samfundet hurrade över Inform Napalms fynd. Både Europarådet och Nato har använt analyserna som källmaterial när de har utarbetat resolutioner som svar på Rysslands aggression.

95
KREML VILL HA YOUTUBE-VIDEOR
År 2017 fortsatte Roman Burko och hans vänner att publicera hårda fakta om Rysslands verksamhet i Ukraina, Syrien och Polen.

Ukrainska hacktivister hjälpte dem att avslöja ägare och administratörer till ryska propagandasidor, Rysslands subversion i Polen och användandet av legosoldater från Wagner Group och andra privata säkerhetsfirmor.

De identifierade över 2 000 ryska soldater i Donbass, avslöjade ett bombhot i Ukraina som orkestrerats av FSB och försåg ukrainska säkerhetsorgan med ny information.

Redan året innan hade hacktivisterna i tystnad genomfört en serie attacker, och nu lämnade de över informationen de hade kommit över.

På Vkontakte hade de hittat grupper som aktivt spred Kremls propaganda, såsom Alexander Dugins tankesmedja Katehon och Novorosinform, en sammanslutning av propagandaspridare som försökte påverka de ukrainska mediernas verksamhet.

Hacktivisterna tog sig in i Vkontakte-grupperna och samlade bevis på hur intet ont anande medborgare tog anvisningar från Ryssland. Uppgifterna de sparat överlämnade de till Ukrainas säkerhetsmyndigheter och till Inform Napalm med ensamrätt för publicering.

De frivilliga publicerade informationen på sin hemsida, inklusive en lista med fyra tusen personer som hade lämnat sina vanliga jobb för att delta i legosoldatstyrkornas verksamhet eller arbeta som agenter för Rysslands sak.

Utifrån uppgifterna drog Inform Napalm slutsatsen att ryska medborgare ledde ett systematiskt informationskrig mot Ukraina och rekryterade frivilliga till kriget. Allt detta finansierades av ryska politiker, underrättelsetjänster, affärsmän och andra.

Ett annat betydelsefullt avslöjande om en omfattande kampanj för politisk påverkan är den belarusiske och Kremlvänliga sabotören Alexander Usovskij. De ukrainska hacktivisterna tog sig in i Usovskijs dator och kunde under flera månader läsa all kommunikation som skedde där.

96
Eftersom Usovskij hade sparat alla sina gamla e-postmeddelanden avslöjades även hans kommunikation med OSS-ländernas institut, det Kremlstyrda centret för politisk påverkan. OSS-ländernas institut leds av Konstantin Zatulin, andremannen i ryska statsduman som tillhör Putins parti Enade Ryssland.

I e-postmeddelanden skrev Usovskij till Zatulins män att han gärna vill skapa en ”medborgarorganisation” som skulle verka i polska, tjeckiska, slovakiska och ungerska medier för att sprida idén om en rysk värld. Usovskij beräknade en budget för projektet och bad om finansiering från Ryssland.

Strax därefter började han skriva PM till Zatulin, framträda i rysk tv som expertkommentator och knyta kontakter med olika politiska grupperingar, däribland högerextrema grupper i Polen och övriga Osteuropa.

Usovskij administrerade flera olika projekt samtidigt. Han försökte organisera ett ryssvänligt parti i Polen och förstärka grupper av EU-motståndare. Han beställde demonstrationer som han betalade för, arrangerade Kremlvänliga föreläsningar, tog kontakt med polska parlamentariker och skapade anti-ukrainska stämningar i hela Östeuropa.

De hackade e-postmeddelandena avslöjar att han också hade en egen plan för att förbjuda ”russofobi” i Polen. För det projektet bad han om 75 000 euro.

Av e-postkommunikationen att döma gillade Zatulin i Kreml hans idéer. Usovskij gick vidare med planerna och bad om mer pengar.

”I stort sett behöver vi 20 000 euro för att påbörja arbetet. Efter det kommer allt gå helt lysande! Ukraina får en fullvärdig front emot sig i Väst, ukrainarna i Polen torkar ihop och slutar fotografera sig vid polska monument med Högra sektorns flaggor (som de gör idag).”

I meddelandena framgår det att han planerade att sprida Kremls propaganda med hjälp av kulturevenemang och filmtävlingar.

Hackarna fick också tag på Usovskijs Messenger-meddelanden. Av dem framgår det att Usovskij hade tagit emot stora summor, åt 97 minstone 100 000 euro från en rysk oligark för att organisera demonstrationer för Kremls sak på olika platser i Polen, Tjeckien och Slovakien.

Han kontaktade aktivister i olika länder och köpte en bil till sig själv, men förlorade den sista delen av finansieringen. Enligt Inform Napalm berodde förlusten troligtvis på administrativa eller strategiska förändringar i Kreml.

I ett av Usovskijs projekt ingick skändning och förstörelse av ukrainska monument och han anlitade polska nationalister för att utföra grovjobbet.

Efter att Usovskij hade överfört 2 000 euro till ett bankkonto som tillhörde dottern till en polsk aktivist, målades Kremlvänliga slagord på ett monument. En handfull personer fördes dit för att vifta med banderoller och bråka.

Inform Napalms avslöjanden om mullvadsarbetet som Kreml stöttat i Europa är chockerande och ovanligt detaljerade. Av uppgifterna som de frivilliga publicerade lärde sig det internationella samfundet också att Kreml förväntade sig att få se offentliga Youtube-videor som bevis på lyckade projekt som förtjänade sin finansiering.

”Det är inte roligt. Moskva väntar på rapporter från Hruszowiec och Budapest, projektfinansieringen hänger på det. Youtube-videorna är RIKTIGT VIKTIGA!”, skrev Usovskij.

I meddelandena nämndes flera gånger pengaöverföringar via Western Union, till exempel till Slovakien. Pengarna skulle gå till att arrangera evenemang. Ett av hacktivisternas mest intressanta fynd var avslöjandet av den polske politikern och före detta Sejm-ledamoten Mateusz Piskorskis kontakter med Usovskij.

Sommaren 2016 anhölls Piskorski misstänkt för samarbete med Rysslands underrättelsetjänster och för att ha tagit emot pengar och utfört uppdrag.

Piskorski har dessutom fungerat som Polens representant i den ryskfinansierade falska medborgarorganisationen En värld utan nazism – organisationen där Johan Bäckman har varit Finlands representant och som han öppet har sagt att han fått betalt av.

98
Med gruppen Förändring som han grundade år 2015 försökte Piskorski ta sig in i det polska parlamentet igen. I gruppen ingick antikapitalister och antiimperialister. På gruppens första möte lyssnade man på Kremlvänliga aktivisters berättelser om situationen i Donbass. Det rörde sig om informationspåverkan.

Artiklar som publicerats av Inform Napalm avslöjar att Usovskij och Piskorski hade hållit nära kontakt på Messenger sedan 2014 och organiserat demonstrationer för att ta bort Polens sanktioner mot Ryssland. Usovskij sökte till och med finansiering från Moskva ”för att hjälpa Mateusz Piskorski att utveckla något nytt”. Troligtvis syftade han på Piskorskis Kremlvänliga politiska gruppering.

Dagen innan Piskorski greps hade Usovskij diskuterat med honom om deras gemensamma planer på politiska evenemang och att organisera en turistresa för polacker till Donetsk i östra Ukraina.

De hackade meddelandena avslöjade att Usovskij också hade diskuterat med andra politiska aktivister på olika håll i Östeuropa. Så fort det gick att utnyttja dem i syften som gynnade Kreml började Usovskij skicka pengar.

Enligt Inform Napalms analys ger Usovskijs kommunikation ett helt nytt perspektiv på flera av de senaste årens händelser.

”De ryssvänliga demonstrationerna i Polen och andra östeuropeiska länder har oftast fått stöd från Ryssland. Bakom högtalarinköp till demonstrationer och halvt olagliga åtgärder vid UPA-krigarnas minnesmärke gömmer sig ofta en Kreml-agent som Usovskij.”

För den som kan skriva kod är det enkelt att följa pengaspåren från Kreml till medborgaraktivister som mot betalning driver Putins politik i sina egna länder.

I själva verket har Inform Napalm fortfarande över 10 terabyte av privata meddelanden från höga ryska ledare. Mängden dokument motsvarar ett stort bibliotek.

Problemet är bara att Burko och hans vänner saknar resurser för att gå igenom och analysera den enorma mängden meddelanden. Det är besvärligt att gå igenom alla meddelanden och de arbetar samtidigt med andra viktiga ämnen.

99
Genom åren har de ukrainska hackarna kommit över mängder av liknande material, som inte finns i detaljerad och avslöjande form någon annanstans.

I materialet har det till exempel funnits uppgifter om påverkansoperationer som Moskvas ortodoxa kyrka har utfört i religiösa samfund i Ukraina, smuggling av ryska drönare till Ukraina och den interna kommunikationen i ryska arméns 136:e brigad.

Häckarna har levererat allt material till Burko och hans vänner.

De har i sin tur publicerat rapporter som journalistiska medier i Ukraina har citerat och fört ut till en större publik.

BEVIS
Inform Napalms huvudsakliga mål är inte att påverka måltavlorna psykologiskt, exempelvis genom att skrämma dem. Men Burko säger att han är medveten om att det kan få den effekten.

”I en perfekt värld skulle fienden lägga ner sina vapen och återgå till vardagen efter att ha läst informationen. Eller göra en helomvändning och börja kämpa emot sig själv.” Ibland vill de frivilliga få motståndaren att slösa resurser. Burko ger ett exempel. En av de mest inflytelserika Kremlvänliga ideologerna på de ockuperade områdena i Ukraina lät av misstag hacktivisterna logga in på hans eget konto på sociala medier.

Hacktivisterna härmade ideologens uttryckssätt och skrev: ”Nu åker vi och anfaller Moskva. Vi reser oss mot Putin!”, på hans konto.

Inlägget spred sig som en löpeld, skapade panik och blev en nyhet i rysk media. En Kremlpropagandist blev tvungen att lägga tid på att förneka falska nyheter som var baserade på de ukrainska hacktivisternas operation.

”Och det kostade inte ens någonting. En viktig iakttagelse är att Ryssland inte förväntar sig att man ska kämpa emot. De förväntar sig att man ska bli rädd och gömma sig. Och när man börjar kämpa emot och slår tillbaka mot dem, förstår de inte vad som händer.”

Under arbetet har medlemmarna i Inform Napalm presenterat sina fynd för Ukrainas säkerhetsmyndigheter och politiska beslutsfattare, 100 ukrainska och internationella journalister och det internationella diplomatsamfundet.

Enbart år 2017 publicerade de frivilliga 313 undersökningar, nästan 2 500 artiklar om man räknar alla versioner på olika språk, identifierade 11 nya ryska vapensystem i Ukraina, utbildade människor på konferenser i Europa och USA och träffade över 120 journalister, experter och diplomater.

Burko och hans vänner har haft en betydande inverkan på hur Ukraina och hela det internationella samfundet har besvarat Rysslands aggression.

Ukraina har lämnat in klagomål om Rysslands krigshandlingar och människorättsbrott på ukrainskt territorium till Europeiska människorättsdomstolen. Ryssland erkänner sin närvaro och makt på Krim, men inte i Donbass.

Därför måste Ukraina bevisa Rysslands närvaro i både Donetsk och Luhansk, de Kremlstyrda ”folkrepublikerna”. Som bilaga till Ukrainas klagomål mot Ryska federationen ligger bevis som Inform Napalm har undersökt och samlat in.

De ukrainska myndigheterna har samlat in bevis från ögonvittnen, gränsvakter, ryska soldater, ukrainska militärexperter och åklagare.

I februari 2018 bekräftade Ivan Lischyna, Ukrainas vice justitieminister och representant i Europadomstolen, att en del av uppgifterna om Rysslands vapensystem, deras positionering och fotografier av vapnen kom från Inform Napalm.

Enligt Lischyna är det viktigt att i domstolen bevisa tydliga kopplingar mellan det rådande systemet i Donbass och den ryska armén.

Inofficiellt, utanför de utdragna rättsprocesserna, har det redan bevisats på Inform Napalms hemsida. Det har utförts av frivilliga som älskar sitt fosterland och de har ägnat sig åt att samla in bevis ända sedan 2014.

I april 2018 publicerade Inform Napalm en massiv databank där alla fynd från de fyra årens undersökningar räknades upp. Enligt ukrainsk media rörde det sig om den största databasen över Rysslands oförklarade krig.

101
Liksom allt annat frivilligorganisationen publicerar är även den öppen för alla att läsa, på flera olika språk, och kan på ett ögonblick delas på sociala medier över språk-, kultur och statsgränser.

Och därför vill trollen fortfarande tysta organisationen som sprider uppgifterna.

ANMÄLARNA
Våren 2018 blev Roman Burko och de andra frivilliga tvungna att kämpa emot vad som kanske var det värsta angrepp de någonsin råkat ut för. Angreppet hotade deras möjligheter att fortsätta med sitt arbete och dela information med läsarna.

De osynliga angriparna använde påhittade användarrapporter på Facebook. På Facebook kan vem som helst anmäla en annan användare eller sida för att bryta mot tjänstens communityregier. Enligt Facebooks communityregier får plattformen inte användas för att till exempel sprida hat eller trakasserier.

Trots att de frivilliga inte har använt Facebook till det, eller spridit något annat förbjudet innehåll, fanns det någon som fabricerade anmälningar mot dem på Facebook.

Först stängdes tre profiler tillhörande frivilliga av i 30 dagar. Även Burkos profil stängdes ner i flera dagar. Om ett konto stängs av på Facebook kan användaren varken publicera något eller skriva meddelanden på Messenger. För Inform Napalm var det ett stort problem.

Det visade sig att de hade anmälts till Facebook och blockerats av Facebooks moderatorer för kommentarer de skrivit flera år tidigare.

Enligt Burko är anmälningarna organiserade som en kampanj. Han tror att det är automatiserade botar från Kreml eller medlemmar i grupper som stöder den ryska staten som ligger bakom kampanjen. Den här typen av kampanjer är svåra att hindra och besvärliga att besvara.

”Uppenbarligen har Rysslands botfarmar utvecklat ett program som automatiskt söker upp vissa sökord hos alla populära ukrainska journalister och bloggare, och anmäler dem till Facebooks administratörer.”

102
Efter att ha fått sina konton frysta upprepade gånger, gjorde de frivilliga sitt bästa för att rensa ut äldre kommentarer och annat innehåll som eventuellt stred mot communityreglerna.

Men problemet är att kommentarerna varken syns i Facebooks aktivitetsloggar genom vanliga sökningar eller genom mer avancerade Graph-sökningar som gick att använda förut.

Och eftersom Facebook inte tillhandahåller ordentliga sökverktyg är det omöjligt för användare att hitta och ta bort innehåll som anmälts.

Roman Burko skrev till Facebooks support för att reda ut saken, men fick inget tillfredställande svar. Därefter bestämde sig organisationen för att vädja till Facebook offentligt och be om hjälp i en situation där de tystades av vad som eventuellt var ryska botar som manipulerade algoritmerna.

”Facebooks nuvarande regler främjar bara Rysslands auktoritära styre och rysk propaganda.”

Burko fick inget svar.

Efter att presidentvalet i USA trollades med hjälp av Facebooks funktioner, har bolagets representanter många gånger upprepat sina tidigare uttalanden om hur plattformen skyddar ”sårbara samfund”.

Som Inform Napalms fall visar, är sårbara samfund fortfarande tvungna att kämpa för sin existens på plattformen.

Då och då skriver rysk media och andra Kremlvänliga hemsidor fortfarande lögner och förvränger sammanhang kring de frivilliga. Det sker på RT, Sputnik, News Front och på många andra sidor.

Men inte ens Rysslands falska nyheter kan skada de frivilligas informationsförmedling lika effektivt som när anmälningskampanjer på Facebook fryser deras konton.

År 2017 rapporterade ukrainska människorättsorganisationer om att det hade skett 44 tvångsmässiga försvinnanden på Krimhalvön sedan ockupationen inleddes.

103
Större delen av försvinnandena skedde mellan mars och maj 2014. De som försvann var personer som ryska myndigheter och deras sympatisörer definierade som farliga. Den ukrainska människorättsjuristen Evgenia Zakrevskaja har berättat för media att ryssarna var särskilt rädda för negativ publicitet och att deras verksamhet skulle avslöjas.

De flesta av de försvunna tillhörde den krimtatariska minoriteten eller var journalister som Roman Burko, aktivister och besökare från andra delar av Ukraina.

En del av dem som försvunnit låstes in, en del hittades senare döda och en del är fortfarande inte hittade. Berättelserna om de som fängslades är hemsk läsning.

Man kan bara gissa vad som skulle ha hänt med Burko om han hade stannat på Krimhalvön efter att ha hamnat under de ryska ”självförsvarstruppernas” radar.

Vad skulle Roman Burko, som med nöd och näppe klarade sig undan, vilja säga till människor som fortfarande ifrågasätter Rysslands del i de orättfärdiga aggressionerna? Och till människor som inte ens tror att Ryssland sysslar med informationskrigföring?

”Det finns inte ett enda svar, eftersom allt beror på individen. Det viktigaste är att försöka fokusera på bekräftade fakta, samt att analysera och jämföra information. Du kan själv hamna i en rysk soldats sikte, och då kommer du att förstå att nyheterna du läste tidigare var sanna. Det hände mig. Och det förändrade mig mycket, förmodligen för alltid.”

Inform Napalm tänker fortsätta med sin verksamhet framöver, precis som de gjort hittills. Tänker de publicera privata uppgifter som ställer president Putin i dålig dager?

Roman Burko tror inte att Putin använder digitala kommunikationskanaler, utan förmodligen bara läser på papper.

Och även om man skulle få tag på Putins privata kommunikation, eller lyckas byta ut Putin, är problemet enligt Burko att det inte skulle innebära någon större förändring. Ryssland skulle fortsätta med sin aggressiva expansion.

104
I det ryska systemet uppmanar ledningen sina underställda att utföra olagliga uppgifter, trots att de vet att det är fel, och de underställda lyder utan tillsägelser, eftersom de känner sina herrar.

”Det finns så många Putin i det ryska samhället att inget förändras om han lämnar scenen. Han skulle bara ersättas. Det imperialistiska tänkandet var djupt rotat i Ryssland redan långt innan honom. Ukraina har kämpat för självständighet i flera hundra år, så det här är kanske inte vårt sista krig.”

När Burko och hans vänner träffar utländska journalister som skriver artiklar om Rysslands hemliga krig blir de tvungna att förklara samma sak om och om igen: världen har förändrats, säkerhetsläget har förändrats, och spelets regler har förändrats. Tills vidare är det Ryssland som behärskar spelet – till skillnad från väst – eftersom det är Ryssland som har hittat på hela spelet.

”Tills vidare är det ryssarna som vinner bara för att de kan de nya reglerna. Europa försöker fortfarande klara sig med de gamla reglerna i den nya situationen. I hybridkrig måste vi gå ihop och besvara aggressionerna tillsammans, och ge igen till Ryssland, med samma mynt.”

Med andra ord: Burko anser att man måste trolla Kreml på samma sätt som Kreml trollar andra länder.

Och om någon vill gå med i striden välkomnar Burko och hans vänner alla nya frivilliga att göra egna undersökningar och publicera dem på Inform Napalms hemsida.

Han har också en plan för hur man vinner spelet. Den kräver att man gräver fram information och sprider den till en bred publik.

”När många ärliga journalister förmedlar all information till en internationell publik kommer vi att vinna. Efter det är regeringarnas enda alternativ att rycka upp sig och sätta diplomatisk press på Ryssland. Rysslands aktiviteter kan helt enkelt inte tillåtas. Du kanske tror att jag är anti-rysk, men det är jag inte. Jag är 50 procent rysk. Men hundra procent av min själ tillhör Ukraina, och det kräver sin rätt.”

105
EN MILJON VISNINGAR
Trots att trakasserierna mot mig fortsatte genom vintern 2014 framskred mina undersökningar i god fart. Jag samlade in tips från internetanvändare om troll som spred rysk propaganda på olika sociala medier. På Twitter delade exempelvis falska konton brutala Youtube-videor där ryskstödda miliser misshandlade tillfångatagna ukrainska soldater, vilket är ett brott mot krigets lagar enligt Genèvekonventionen. Trollen hurrade över ryssarnas agerande.

RT, som utger sig för att vara en vanlig nyhetskanal men som i själva verket är ett verktyg för Rysslands informationskrigföring, använde Youtube för att sprida videor där RT:s reporter jublar när ryska soldater skjuter raketer mot Ukraina.

Några av de mest virala Youtube-videorna med rysk propaganda är proffsigt regisserade, likt västerländska musikvideor. En av de mest rörande videorna visade hur ukrainska soldater skickades i döden på grund av deras presidents dåliga omdöme. Syftet med videon var att försvaga Ukrainas försvarsvilja.

Rysslands konspirationsteori om USA som orsak till konflikten i Ukraina spreds vitt och brett. I samma Youtube-video gav en amerikansk officer en hedersmedalj till en sårad ukrainsk soldat som låg i en sjukbädd.

Mellan scenerna visade videon korta och slagkraftiga budskap som stämplade Ukraina som ”den verkliga angriparen”. Jag såg hur videor av det slaget fick miljontals visningar på bara några dagar, tack vare Twittertrollens vänliga hjälp.

De skickligt producerade videorna påminde mig om mina tidigare artiklar där jag undersökte hur jihadister använde sociala medier i sin propaganda. År 2008 under krigen i Irak och Afghanistan 106 arbetade jag som utrikesreporter på Finlands största dagstidning.

Med hjälp av experter analyserade jag al-Qaidas värvningsmaterial på internet. Redan då var det lätt för terrorister att via sociala medier motivera tolk till att delta i sitt globala heliga krig eller i lokala konflikter.

I praktiken behövde de bara logga in på Youtube och ladda upp en billigt producerad inspelning av en extremistisk predikan eller en spännande agiterande video med slagkraftiga kampsånger. Efter uppladdningen kunde vilken privatperson som helst med tillgång till internet titta på klippen, radikaliseras och ansluta sig till kampen.

Analysen av jihadisternas propaganda och dess önskade effekter avslöjade att propagandamakarna hade optimerat användningen av symboler, språk, musik och bilder så att filmerna lämnade ett bestående avtryck i mottagarens hjärna och vädjade till känslor – exakt samma idé som i propagandavideorna som Rysslands Twitter-bottar spred.

För att tilltala så många sinnen som möjligt och även locka en icke läskunnig publik användes en presentationsteknik som passade film och tv.

Historiskt sett har just rörlig bild och film varit ett viktigt medel i konstruktionen och upprätthållandet av regimer, till exempel i nazi-Tyskland och Sovjetunionen.

RT verkar ha förstått betydelsen av virala videor långt före andra traditionella internationella medier. De hade börjat ladda upp sitt T V-innehåll på både Facebook och Youtube.

RT var också skickliga på att lansera nya produkter på sociala medier, såsom In the Now där de lockade följare med lätt och till synes opolitiskt innehåll i stil med kattvideor.

Falsk information som sprids via digitala kanaler är ett billigt och farligt vapen. De som känner sig svikna av samhället de lever i löper särskilt stor risk att förtrollas av propagandan. För dem innebär hatsällskapen på internet ett utrymme där de kan uttrycka sig och ohämmat få utlopp för sin bitterhet. På sociala medier samlar propagandaproffsen de frustrerade och bekräftar dem i deras frustration.

107
När jag fortsatte med mina undersökningar märkte jag att jihadisterna, Kremls digitala propagandister och nynazister spelar mot samma mål på samma plattformar: deras gemensamma mål är att i slutändan söndra västländernas demokratiska system, åstadkomma maktskiften, konflikter och försätta civila i fara, och om inte det lyckas vill de åtminstone bygga upp en acceptans för sin extrema politik.

Såväl jihadister, Kreml som nynazister utnyttjar Facebook, Twitter och Youtube.

Det blev tydligt att en av orsakerna till att Kreml lyckades är att bolagen som driver sociala medier inte reglerar sina plattformar och att USA:s politiker inte reglerar bolagen.

Några av de allra grövsta av de ryssvänliga och högerextrema Youtube-kanalerna genererar pengar åt videomakarna. En del av reklampengarna betalas av amerikanska bolag.

Facebook tjänar på extremister och troll genom att sälja reklam och synlighet åt dem.

Därför är det enkelt att dra slutsatsen att bolagen som driver sociala medier, inklusive Google, vill möjliggöra troll- och propagandaverksamhet och är beredda att se genom fingrarna vad gäller annonsintäkternas ursprung.

108
109
AFFÄRSMANNEN – Bill Browder
I maj 2016 under de intensiva presidentvalskampanjerna i USA, publicerade dagstidningen New York Times en artikel om mina trollundersökningar och kampanjen med falska nyheter som jag hade råkat ut för.

Efter det att artikeln publicerats kontaktades jag av en man. Det var den framgångsrike investeraren och affärsmannen Bill Browder som hade läst om mitt arbete. Han hade hamnat i svårigheter när han ledde ett investeringsbolag i Putins Ryssland, och han tyckte att mitt arbete var värdefullt och ville uppmuntra mig att fortsätta med det.

Samma sommar reste jag rör att träffa Browder. Kontoret till hans investeringsbolag Hermitage Capital låg i det livliga Mayfair i centrala London. På väggarna i mötesrummet hängde tiotals inramade artiklar om Browder och hans livsverk från internationella tidningar av hög kvalitet.

Browder är en föregångare inom investeringsbranschen, men de senaste åren har han ägnat sig åt att undersöka och avslöja internationell penningtvätt och människorättsbrott kopplade till Rysslands ledning.

Bill Browder har troligtvis varit den mest smutskastade och förföljda enskilda medborgaren i ett västerländskt land under Vladimir Putins tid vid makten.

Det har inte bara handlat om att producera falska nyheter och grova lögner om Browder på nätet. Putinregimen har också skickat hög-avlönade jurister, lobbyister, PR-firmor, forskare och stämningsmän för att komma åt honom. Ryssland har matat den internationella polisorganisationen med flera ogrundade internationella arresteringsordrar.

”Kreml tror på sina egna påståenden. Det finns folk där som vet att jag inte är en CIA-agent, men så många har upprepat påståendet 110 till varandra så många gånger att de har fått en uppfattning om att jag är det”, berättade Browder första gången vi träffades.

Browder beräknar att ryska staten lägger omkring hundra miljoner dollar om året på smutskastningskampanjen.

För att kunna förstå varför Browder är ett stort bekymmer för Kreml måste man se bakåt i Rysslands historia.

Till en början kom han och Putin bra överens.

Affärsmannen Browder från Chicago i USA grundade 1996 bolaget Hermitage Capital Management i Ryssland. Under de lovande förutsättningarna efter Sovjetunionens fall sökte Browder efter undervärderade ryska bolag och investerade i dem. Browders bolag blev snabbt det största investeringsbolaget i Ryssland.

Kunderna var organisationer och privatpersoner från olika delar av världen. Värdet på Hermitages portfölj var som störst på över fyra miljarder, och 2006 betalade bolaget mer skatt i Ryssland än det statliga flygbolaget Aeroflot och de stora ryska bankerna.

Förutsättningarna för affärsverksamhet i Ryssland var en utmaning. Bolagsbrottsligheten blomstrade och oligarker stal egendomar från nyligen privatiserade statliga företag.

Som investerare blev Browder tvungen att kämpa mot brottslighet.

Vid sidan av att leda sitt bolag undersökte Browder bedrägerier och förskingringar i ryska bolag, som i det statsägda energibolaget Gazprom och banken Sberbank, och publicerade sina fynd.

När Browder hade arbetat i Ryssland i fyra år blev Vladimir Putin president. Länge hade Browder och den nya presidenten gemensamma intressen, eftersom Putin kämpade mot samma oligarker som Browder. Oligarkerna hotade Putins ställning eftersom de roffade åt sig av hans makt.

På den tiden uppskattade Putin fortfarande Browders arbete för att avslöja oegentligheter. ”När vi publicerade våra undersökningar vidtog 111 Putin regelmässigt åtgärder utifrån informationen vi tagit fram. Han kunde avskeda någon eller införa en regel”, berättar Browder.

År 2003 hade Putin kuvat oligarkerna. Den rikaste av dem, Mihail Chodorkovskij som ledde det privata oljebolaget Yukos och finansierade ryska oppositionspartier, greps och dömdes för påstådda skattebrott och förskingring.

Han dömdes till fängelse och Yukos såldes till underpris.

Fotografier och tv-inslag där den demokratisinnade oljemiljardären av politiska skäl satt åtalad i en bur längst bak i rättssalen fick oligarkerna att sluta avtal med Putin.

Browder berättar att många oligarker därefter gick med på att överlämna 50 procent av sina inkomster till Putin. Det var vad friheten kostade. Ingen ville bli offentligt förnedrad likt Chodorkovskij och bli filmad sittandes i en bur.

Browder minns hur Putin vid den här tiden började fokusera på att säkerställa sina ekonomiska intressen. Den nya riktlinjen fick följdverkningar även för Browders affärsverksamhet.

År 2005 greps Browder vid ryska gränsen, utvisades och förklarades vara ett hot mot Rysslands nationella säkerhet. Hans visum återkallades och han hindrades från att komma in i landet. Browder flyttade till Storbritannien och började driva sitt bolag från London.

Två år senare gjorde 25 tjänstepersoner från Rysslands inrikesministerium en razzia på Browders bolags kontor och på hans advokatbyrå i Moskva. En av de amerikanska juristerna försökte stoppa den olagliga razzian. Polistrupperna, som leddes av överstelöjtnant Artem Kuznetsov, misshandlade honom och beslagtog datorer och konfidentiella dokument från kontoret. Poliserna tog också originalkopiorna av registreringsbevisen för Browders bolag och deras stämplar.

Browder anlitade den unga och begåvade juristen Sergej Magnitskij och gav honom i uppdrag att utreda den egentliga anledningen till razziorna och att försöka förhindra polisens fortsatta planer – vad de än handlade om.

”Sergej Magnitskij var den smartaste jurist jag kände”, säger Browder.

112
Magnitskij gjorde som han blev tillsagd. Han lyfte fram hela den förbryllande myndighetsledda bluffhärvan i ljuset.

De ryska myndigheterna använde dokumenten och stämplarna de beslagtagit för att omregistrera Hermitages tre bolag: Parfenion, Mahaon och Rilend.

Magnitskij tog reda på att Parfenion övergått till att ägas av ett bolag i Kazan i södra Ryssland som nyligen hade skiftat ägare till den morddömde Viktor Markelov. De två andra bolagen Mahaon och Rilend fick också genom förfalskning nya ägare, som även de var dömda brottslingar.

Bolagens ägarskiften hade på pappret också bekräftats av en domstol i Kazan. Vid en närmare granskning visade sig hela domstolen vara påhittad.

En månad efter razziorna ställdes Hermitage-bolagen inför rätta för påstådda avtalsbrott i Sankt Petersburg. Det verkliga Hermitage blev dock aldrig informerat om åtalet. Detta trots att fallet innefattade skadeståndskrav på 376 miljoner dollar.

I rätten framställdes påståendena och kraven av ett bolag som varken hade haft något kundförhållande med Hermitage eller investerat via bolaget – och var därför inte i någon ställning att utkräva rätt och än mindre något skadestånd. Det hindrade dock inte skiljedomstolen i Sankt Petersburg från att ta upp de påhittade anklagelserna.

Alla dokument som den målsägande lade fram i rätten var förfalskade.

Och det mest uppfinningsrika av allt var att Hermitage representerades av okända advokater som det verkliga Hermitage aldrig hade anlitat.

I rätten godtog de falska advokaterna det kärande bolagets samtliga krav, inklusive vartenda öre i skadeståndskraven. Domaren i domstolen i Sankt Petersburg fastställde att det påstådda avtalsbrottet var så grovt att den kärande inte behövde bevisa det.

Hermitage dömdes att betala summan som den kärande krävde, 376 miljoner dollar.

113
Liknande spökdomar fastställdes i skiljedomstolar i Moskva och Kazan mot de andra två bolagen som stulits från Hermitage.

Hermitage-bolagen dömdes i tre ryska domstolar till att betala skadestånd på totalt 973 miljoner dollar. Det var samma summa som bolagens rörelsevinst året innan.

Skadeståndsknepet var en smart plan för att retroaktivt omintetgöra Hermitages vinst. Därigenom fick de stulna bolagens nya, brottsdömda bulvanägare på konstgjord väg rätten att ansöka om skatteåterbäring från den ryska skattemyndigheten.

År 2006 hade Hermitage-bolagen betalat 230 miljoner dollar i skatt. Efter domarna i december 2007 ansökte de nya ägarna om en skatteåterbäring på 230 miljoner dollar från skattemyndigheten.

Blixtsnabbt, på bara en dag, godkände skattemyndigheten i Moskva den enorma skatteåterbäringen. I praktiken stals summan från Rysslands skattebetalare.

Därefter betalades pengarna ut till bolagens kriminella fejkägares nyöppnade bankkonton. Pengarna matades på ett ögonblick vidare från kontona och gömdes i en komplicerad och internationell labyrint av skrivbordsbolag tör penningtvätt.

Allt det här avslöjades av den begåvade juristen Sergej Magnitskij som Browder anlitat. Magnitskij hade tagit fram namnen på tjänstepersonerna som ansvarade för det gigantiska bedrägeriet, och han gick vidare med utredningen.

Utifrån Magnitskijs fynd levererade Hermitage en omfattande brottsanmälan till de ryska myndigheterna. Det 255 sidor långa klagomålet innehöll detaljerad dokumentation över hur bolagen stulits och hur skiljedomstolarna utdömt falska skadestånd.

Brottsanmälan innehöll också tydliga uppgifter om rollerna som det ryska inrikesministeriets tjänstepersoner Artem Kuznetsov och Pavel Karpov hade spelat i händelserna. Klagomålet skickades till Rysslands alla ledande rättsliga och polisiära organ.

Kopior skickades till Rysslands riksåklagare Jurij Tjajka, det ryska inrikesministeriets chef för interna frågor Jurij Draguntsov och chefen för ryska statens utredningskommitté Alexander Bastrykin. 114 Bastrykins utredningskommitté har uppgifter som till stor del motsvaras av USA:s federala polis FBI.

Om myndigheterna som informerats hade vidtagit korrekta åtgärder utifrån Hermitages anmälan, skulle den enorma bluffen och stölden på 230 miljoner dollar av skattebetalarnas pengar fortfarande ha kunnat förhindras. Klagomålet levererades nämligen till myndigheterna tre veckor innan skattemyndigheten betalade ut skatteåterbäringen.

Men inga lämpliga åtgärder vidtogs.

Ryska statens utredningskommitté öppnade visserligen en utredning och förhörde till och med några av de som pekats ut som misstänkta. Men i juni 2008 utnämndes Artem Kuznetsov till utredare. Han var den som lett de olagliga razziorna mot Hermitages kontor från första början.

En annan av inrikesministeriets polistjänstepersoner som möjliggjort operationen fick också reda på anmälan. Därmed skulle saken ”undersökas” av två av de tjänstepersoner som själva utpekats som misstänkta.

Rysslands utredningskommitté förhörde Sergej Magnitskij i tre olika omgångar. I förhöret som hölls i juli 2008 nämnde Magnitskij både Kuznetsov och Karpov som misstänkta. I oktober samma år upprepade Magnitskij sitt tidigare uttalande och utnämnde samma personer som ansvariga för förskingringen av 230 miljoner dollar av de ryska skattebetalarnas pengar.

Men utredningskommittén kunde inte konstatera något brott.

Enligt kommittén hade domstolen i Sankt Petersburg fattat ett helt och hållet välgrundat beslut när Hermitage-bolaget dömdes till att betala skadestånd utifrån grundlösa anklagelser med en falsk försvarsadvokat som bara godtog anklagelserna.

Så fort Hermitage fick veta att den förfalskade skatteåterbäringen hade betalats ut till de falska ägarnas bankkonton från skattemyndigheten i Moskva, skickade de åtta nya anmälningar.

Rysslands riksåklagare, inrikesministeriets avdelning för interna frågor och dess chefer, den interna säkerhetstjänsten FSB, skattemyndigheten, 115 centralbanken, statens utredningskommitté och den ryska statens revisionskammare fick se exakta och detaljerade uppgifter om brotten.

Istället för att äntligen börja utreda de tydligt bevisade brotten hämnades det ryska inrikesministeriet på de nya brottsanmälningarna.

Ministeriet stämplade Browders bolag Hermitage som skyldigt till hela bluffen. Bolagets egna amerikanska jurister började misstänkas för brott och utredningar emot dem startades upp. Juristerna riskerade att gripas och blev tvungna att fly från Ryssland.

Ryssen Sergej Magnitskij gick dock vidare med sin undersökning. Det skulle leda till påföljder.

1H 18 MIN
I november 2008 gjorde polisen en razzia i Sergej Magnitskijs hem i Moskva och grep honom. Inrikesministeriet anklagade Magnitskij för att ha konspirerat om skattebrott i samarbete med Browders bolag Hermitage.

Han sattes i fängelse. Fångvaktarna pressade honom för att han skulle ändra vittnesmålet till utredningskommittén, där han pekade ut ryska tjänstepersoner som brottsmisstänkta.

När Magnitskij inte ändrade sitt uttalande torterades han ännu mer av vakterna. Han fick ingen mat och fick inte sova på nätterna. Det var för många fångar i cellen, det var isande kallt, och avloppsystemet fungerade inte.

Magnitskij blev sjuk och försvagades snabbt. En gång lyckades han ta sig till fängelseläkarens mottagning, men läkaren konstaterade: ”Du borde ha sökt vård när du var fri.”

Sergej Magnitskij skrev upprepade klagomål om den omänskliga behandlingen till utredarna och fängelseledningen.

Utan resultat.

När Magnitskij hade torterats i fängelset i nästan ett helt år fördes han än en gång till domstolen. Än en gång vittnade han mot samma poliser och än en gång styrkte han deras deltagande i en konspiration som ledde till missbruk av ryska skattebetalares pengar.

116
Den 16 november 2009, tre dagar efter vittnesmålet, misshandlades Magnitskij så våldsamt i fängelset att han dog strax därefter. Utredningen som familjen satte igång avslöjade att vakterna hade slagit honom med gummibatonger.

Obducentens fotografi visar skadorna från slagen mot Magnitskijs händer, knogar, handleder och knän. Den officiella dödsattesten är en tröstlös läsning: Magnitskij hade fått allvarliga hjärnskador.

Utredningen avslöjade att fångvaktarna avsiktligen hade uppehållit ambulanspersonalen utanför fängelset, under precis så lång tid som det tog för Magnitskij att dö pp cellgolvet: 1 timme och 18 minuter.

Sergej Magnitskij dödades av samma korrumperade ryska system som han hade avslöjat.

När jag träffade Bill Browder för första gången i London berättade han att han tagit det som sin livsuppgift att att ställa Magnitskijs mördare inför rätta.

”Först försökte vi skipa rättvisa i Ryssland, eftersom händelserna var så väldokumenterade. Men det fick vi inte.”

Brottslingarna som planerade operationen, statstjänstepersonerna som Magnitskij avslöjade, har trots Browders försök aldrig ställts till svars för sina brott i Ryssland. Istället belönades några av dem med befordringar.

När Browder förstod att det inte skulle gå att skipa rättvisa för Magnitskij inom Rysslands gränser, började han fundera över sätt att göra det utanför Ryssland.

Browder utvecklade en idé om en ny lagstiftning som skulle döpas efter den modige juristen Magnitskij. Med hjälp av den skulle det vara möjligt att upprätta reseförbud och frysa tillgångar för de tjänstepersoner som hade planerat människorättsbrott och dödat Magnitskij. Man skulle till exempel kunna förbjuda tjänstepersoner på sanktionslistan att resa till USA.

”Det började som en liten idé, men den växte”, säger Browder.

Han började presentera sin idé för andra.

I USA träffade Browder politiker, bland andra senatorerna John McCain och Ben Cardin, berättade för dem om sina erfarenheter i 117 Ryssland och Magnitskijs öde och lade fram sina idéer om en lagstiftning som skulle riktas direkt mot brottslingarna.

Samtidigt fortsatte Browder och hans anställda att undersöka brotten i Ryssland.

Visselblåsaren Alexander Perepilitjnij gav Browder hållbara bevis: bankdokument som kopplade Rysslands högsta skattemyndigheter till konspirationen.

Två år senare dog Perepilitjnij under oklara omständigheter bara 44 år gammal. Browder tror att han förgiftades likt så många andra som Kreml har stämplat som ”förrädare”.

Utifrån sina undersökningar har Browder och hans team börjat utreda penningtvätt kopplad till Magnitskijs fall i över tio länder runt om i världen.

Efter initiativ från Browder har polis utrett pengatvätt av de förskingrade ryska skattepengarna i åtminstone Schweiz, Cypern, Estland, Lettland, Moldavien, Litauen, Polen, Spanien, Frankrike, Luxemburg och USA.

”Vi vill få polisen att ta den kriminelles pengar. Det svider verkligen för dem”, säger Browder.

USA:s utrikesdepartement, finansdepartement, justitiedepartement och USA:s nationella säkerhetsråd påbörjade egna grundliga undersökningar av fallet Magnitskij. Utredningarna ledde dem till samma slutresultat som Sergej Magnitskij.

Den 14 december 2012 undertecknade USA:s dåvarande president Barack Obama en lag som bar Magnitskijs namn.

Magnitskij-lagen stoppar de ryska tjänstepersoner som bar ansvaret för eller tjänade ekonomiskt på Magnitskijs fängslande eller tortyr från att komma in i USA.

Med lagen kan man även frysa berörda individers tillgångar och finansiella transaktioner i USA. Med lagstiftningen kan man också begränsa resande och tillgångar för ryska tjänstepersoner som gjort sig skyldiga till människorättsbrott mot andra än Magnitskij.

Rysslands president Vladimir Putin hämnades omedelbart för den nya lagen.

118
Amerikanska familjer har länge adopterat funktionshindrade, hiv-positiva och andra allvarligt sjuka barn från ryska barnhem. Som svar på Magnitskij-lagen avbröt och förbjöd Putin all adoption av ryska barn till USA. När förbudet trädde i kraft i januari 2013 demonstrerade nästan hundratusen ryssar på Moskvas gator mot Putins absurda förbud.

”Magnitskij-lagen gjorde Putin rasande. Det finns inget som berör honom så djupt som tanken på att tillgångarna han stulit i Ryssland kan frysas utanför landet. Magnitskij-lagens existens innebär ett grundläggande hot mot Putins viktigaste skäl att behålla makten: att stjäla pengar”, säger Browder.

Rysslands statsminister Dmitrij Medvedev var så arg att han hotade Browder på World Economic Forum i Davos i Schweiz.

Journalisterna frågade statsminister Medvedev om Magnitskijs död.

Medvedev svarade.

”Det är synd att Sergej Magnitskij är död medan Bill Browder fortfarande lever och går fri.”

Strax därefter gick Kreml till kraftig motattack mot Bill Browder.

Det första propagandaprogrammet mot Browder visades i mars 2013 på tv-kanalen NTV som ägs av det statsstyrda energibolaget Gazprom.

I programmet anklagas Bill Browder för att ha stulit flera miljarder från Internationella valutafonden IMF. Historien utgick från Rysslands ekonomiska kris 1998 då Ryssland lånade 4,5 miljarder dollar från IMF – och de lånade pengarna försvann på riktigt.

Enligt filmen var det Browder som tog Rysslands lånade pengar.

I den falska dokumentären anklagas också Browder för att vara den som drog störst nytta av sin före detta affärspartner miljardären Edmond Safrans död. Dessutom påstås det i dokumentären att Browder personligen tjänade på Sergej Magnitskijs död – och att Magnitskij inte ens hade avslöjat några brott, utan själv var en bov.

Fem dagar efter att programmet visats väckte ryska myndigheter åtal mot Browder i hans frånvaro och postumt mot Sergej Magnitskij.

119
Ryska medier fylldes av bilder på tomma burar i rättssalar. Internationella människorättsorganisationer som Amnesty International fördömde rättegången och EU:s utrikespolitiska ledning kallade den ”ett avslöjande exempel på den rådande rättstillämpningen i Ryssland”.

Efter åtal hade väckts postumt mot Magnitskij, gav Europarådets parlamentariska församling, PACE, en specialutredare i uppdrag att utreda mordet på Magnitskij.

Utifrån rapporten drog PACE slutsatsen att de ryska myndigheterna hade beställt misshandeln av Magnitskij, och myndigheternas agerande fördömdes.

”Kreml hatar sådana rapporter, liksom alla andra samarbetsprojekt mellan regeringar: FN och Europarådet”, säger Browder.

Senare rekommenderade även Europaparlamentet att de 32 ryska tjänstepersoner som varit inblandade i Magnitskijs fall skulle placeras på sanktionslistor. Rekommendationen godkändes utan invändningar.

I juli 2013, mer än tre år efter att Magnitskij hade misshandlats till döds i ett ryskt fängelse, dömdes han för skattebrott av en rysk domstol.

Samtidigt fortsatte Bill Browder informera allmänheten och beslutsfattare om Magnitskij. Hans nästa mål var att få ett slut på människorättsbrott över hela världen, inte bara i Ryssland.

FÖRMÅNSTAGAREN
I april 2013 publicerade USA:s finansdepartement till följd av Magnitskijs fall, sin första sanktionslista över 18 ryska medborgare.

På listan fanns de skattetjänstepersoner i Moskva som hade godkänt de ogrundade skatteåterbäringarna, utredaren som ansvarat för det olagliga beslagtagandet av föremål från Hermitage, chefen för Butyrkafängelset där Magnitskij satt anhållen och flera domare som deltagit i att arrangera de falska rättegångarna.

Kreml reagerade samma dag.

De publicerade en egen sanktionslista som uppenbarligen hade färdigställts i förväg.

120
På listan fanns amerikanska tjänstepersoner som enligt Ryssland hade ”gjort det lagligt att tortera och anhålla fångar på obegränsad tid”.

Listan innehöll exempelvis en pensionerad amerikansk general som tidigare hade varit chef för Guantanamo-fängelset. Kreml listade också amerikanska jurister som påstods ha deltagit i Viktor Bouts rättegång. Bout är en ökänd rysk vapensmugglare.

Ett år senare i maj 2014, lade USA till tolv nya namn på sin Magnitskij-lista. Bland dem fanns ryska fängelsetjänstepersoner, skattetjänstepersoner och den morddömde sydryske man som genom bedrägeri hade blivit ägare till ett av Hermitages bolag och som hade fått in en del av den olagliga skatteåterbäringen på sitt konto.

Samtidigt höll USA:s lagstiftare redan på att förbereda nästa steg.

Den amerikanska senatens utrikesutskott godkände en global Magnitskij-lag som USA:s regering kunde använda för sanktioner mot tjänstepersoner som gjort sig skyldiga till människorättsbrott i vilket land som helst, inte bara i Ryssland.

Medan Magnitskijs namn levde vidare och drog skam över Putins regim, publicerades nästa smutskastningsprogram om Bill Browder i november 2014.

Filmen sändes än en gång på NTV, samma kanal som hade visat den första falska dokumentären om Browder. Enligt filmen var Bill Browder agent rör både USA:s centrala underrättelsetjänst CIA och MI6, som är Storbritanniens underrättelsetjänst för inhämtning av information i utlandet.

Även det fuskverket fick miljontals tittare.

Programmet hävdade att Browder hade genomfört ett hemligt uppdrag som kallades Quake, vars mål var att déstabilisera Ryssland och Ukraina.

De gamla anklagelserna om att Browder skulle ha stulit miljarder från Internationella valutafonden – och låg bakom mordet på sin affärspartner – upprepades. Dessutom anklagades han för att vara en av dem som låg bakom mordet på den ryske oligarken Boris Berezovskij i Storbritannien. Som stöd för lögnerna presenterade 121 filmen ett brett urval av förfalskade dokument.

Ett papper, som visades i programmet påstods komma från CIA och ”bevisa” att Browder var en agent med kodnamnet Solomon.

I programmet intervjuades falska experter, en före detta agent i den franska militärunderrättelsetjänsten och en legosoldat som varit verksam i Afrika. I filmen påstod mannen att han var ”hundraprocentigt övertygad om att Browder är en CIA-agent och att han var inblandad i mordet på Berezovskij”.

I början av 2015 publicerade Browder självbiografin Mitt krig mot Putin. Den sanna historien om stora pengar, mord och en mans kamp för rättvisa.

I boken skriver Browder om hur han blev en måltavla för Putins regim, sin affärsverksamhets uppgång och tall samt Sergej Magnitskijs öde. Boken blev en bestseller i flera länder, och med den spreds medvetenheten om de ryska myndigheternas korruption internationellt.

Nästa allvarliga operation mot Browder kom från Rysslands chefsåklagare Jurij Tjajka i december 2015.

Som högste åklagare är Tjajka den myndighetsföreträdare som har haft kännedom om och tillåtit brotten mot Hermitage.

Före Tjajkas offentliga överraskningsattack mot Browder hade den ryske oppositionsaktivisten Aleksej Navalnyj publicerat en intressant Youtube-dokumentär om Tjajka och hans två söners suspekta kopplingar till internationella lyxlägenheter.

Navalnyjs undersökande dokumentär berättar också mer om de olagliga företagsrazzior och bolagskapningar som skett med Tjajkas godkännande. Den djuplodande och proffsigt gjorda Youtube-dokumentären har visats miljontals gånger.

Två veckor efter att Navalnyjs video publicerades började Browders telefon ringa och vibrera frenetiskt. Det var ryska journalister som ringde och frågade om det verkligen var Browder som hade gjort allt det där?

När Browder redde ut vad det var han anklagades för den här gången, visade det sig att Tjajka hade skrivit ett öppet brev till den stora ryska dagstidningen Kommersant.

122
I brevet, som fyllde ett helt uppslag i tidningen, anklagades Browder för att ha finansierat Navalnyjs dokumentär om Tjajka. Dessutom stämplade brevet Navalnyjs undersökningar som en CIA-konspiration för att smutskasta de ryska säkerhetsmyndigheterna. I det öppna brevet anklagade Tjajka dessutom Browder för mord och andra brott.

”Min reaktion var att Navalnyjs film var välgjord undersökande journalistik. Jag var ganska smickrad över att någon trodde att det var jag som gjort den, men tyvärr är det Aleksej Navalnyj som ska ha all ära”, säger Browder.

Strax därefter visade ryska NTV en tredje smutskastningsfilm om Bill Browder. Filmen påstår i likhet med Tjajka att Browder är ansvarig för Navalnyjs dokumentär och hävdar att filmen producerats i samarbete med ”Browders kontakter på CIA och MI6”. Browder anklagas också för att ha planerat att manipulera NTV:s ägare, gasbolaget Gazprom, genom sina andelar i bolaget.

Samtidigt godkände USA:s senat ramvillkoren för en global Magnitskij-lagstiftning och initiativet gick vidare till kongressens underhus för att behandlas i utrikesutskottet. USA:s finansministerium lade också till fem nya ryska tjänstepersoner på den redan existerande sanktionslistan.

I april 2016 publicerade ett internationellt nätverk av undersökande journalister en skatteparadis-utredning som baserades på en gigantisk intern läcka. Utredningen av Panamadokumenten avslöjade ny information om skatteflykt och penningtvätt i olika länder.

Panamadokumenten offentliggjorde också nya detaljer kring president Vladimir Putins ekonomiska arrangemang.

Den mest omfattande utredningen av penningtvättshärvan, som Magnitskij avslöjat, gjordes av journalistorganisationen OCCRP som specialiserat sig på att gräva i organiserad brottslighet. Deras undersökning bevisade att Putins bäste barndomsvän, cellisten Sergej Roldugin, hade fått två miljarder i lån som efterskänkts.

”Med andra ord tror jag att Roldugin bara är ett namn som Putin håller sina pengar bakom eftersom han inte kan ha dem i sitt eget 123 namn. Jag tror att Roldugin är en av Putins betrodda, en av många”, säger Browder.

Minst 800 000 dollar av pengarna i brottshärvan som Sergej Magnitskij avslöjade, hade betalats direkt till Roldugins bolagskonto i Schweiz.

Uppgifterna var ett genombrott.

”I praktiken var Putin förmånstagare i brottet som ledde till mordet på Magnitskij. Det är därför det finns ett så stort intresse för Magnitskijs fall i Ryssland.”

Det var också därför den ryska polisen aldrig intresserade sig för att spåra brottslingarna. Men polismyndigheter i många andra länder har undersökt labyrinterna av bankkonton och skalbolag och tagit fram namnen på de personer som i slutändan tjänade på brotten.

Europeiska brottsbekämpande myndigheter utanför Ryssland har hittat och fryst åtminstone tio miljoner dollar som kan kopplas till brotten som Magnitskij avslöjade. Pengarna har funnits i Schweiz, Frankrike, Monaco och Luxemburg.

En del av pengarna fanns på Moskvas vice borgmästares hustrus konto. En del fanns på ett bankkonto som tillhörde maken till en chef på skattemyndigheten i Moskva. Det var chefen som ansvarade för utbetalningen av skatteåterbäringen till bolagen som stulits från Hermitage.

USA:s utrikesministerium lyckades spåra en särskilt intressant gren på 14 miljoner dollar till Manhattan i New York.

Mindre än en månad efter att de förfalskade skatteåterbäringarna hade betalats ut, hamnade betydande summor av pengarna – efter många omvägar – på ett schweiziskt bankkonto som tillhörde bolaget Prevezon Holdings.

Prevezon ägs av den ryske affärsmannen Denis Katsyv. Katsyv kan via sin familj kopplas direkt till Rysslands högsta ledning eftersom Denis pappa Piotr är före detta trafikminister för Moskva och en av de rikaste av höga tjänstepersoner i Ryssland, enligt tillgänglig information.

Innan pengarna hamnade på Prevezons bankkonto som tillhörde 124 Katsyv den yngre, flyttades de mellan bankkonton som tillhörde olika skalbolag i Estland, Litauen och Moldavien. År 2012 fryste den schweiziska polisen sju miljoner dollar på Katsyvs schweiziska konto.

Polisen i USA grep Denis Katsyv misstänkt för penningtvätt när han höll på att köpa en lyxlägenhet på Manhattan. 1 september 2013 fryste USA:s justitieministerium den del av Katsyvs tillgångar som kunde kopplas till Hermitage.

Denis Katsyvs jurist i Moskva är den ryska juristen Natalia Veselnitskaja. Veselnitskaja har anlitats av familjen Katsyv i många år. Det är också känt att hon har representerat flera av Rysslands statliga bolag.

I början av sin karriär arbetade Veselnitskaja på åklagarämbetet i Moskvaregionen där hon snabbt befordrades.

Natalia Veselnitskajas relationer med Rysslands makthavare är personliga och nära. Hon har varit gift med Rysslands vice statsminister och vice trafikminister Aleksandr Mitusov. Vice trafikminister Mitusovs chef var Piotr Katsyv, Danis Katsyvs far.

Utöver Veselnitskajas juristtjänster i Ryssland använder Denis Katsyvs bolag Prevezon också en amerikansk juristbyrå som heter Baker Hostetler.

Med hjälp av både Baker Hostetler och Veselnitskaja förnekade Denis Katsyv anklagelserna om penningtvätt som utgick från pengarna Magnitskij avslöjat. Fallet slutade med förlikning och rätten dömde Katsyv till att betala över sex miljoner dollar i böter i USA. När Veselnitskaja representerade Katsyv var hennes namn fortfarande inte välkänt, och hon kunde sköta sina projekt utan att hamna i tidningen.

Men den saken skulle snart förändras.

PREMIÄREN
Strax efter att ett internationellt journalistnätverk hade publicerat Panamadokumenten och avslöjandena som följde, förvärrades Kremls attacker mot Bill Browder.

”Första kanalen”, Pervyj Kanal, visade i april 2016 en dokumentär med falskt bevismaterial om Browders påstådda konspiration i 125 samarbete med CIA och den ryska oppositionen. Enligt dokumentären rekryterades Browder av CIA 1986 och värvade då oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj som agent för projektet att förstöra för den ryska regimen.

Det viktigaste ”beviset” i programmet var en dator som man påstod hade hittats i Ukraina och som avslöjat en kedja av anvisningar som CIA gett Browder och som denne hade vidarebefordrat till Navalnyj.

Browder själv tycker att det är de fabricerade chatt-meddelandena mellan honom och Navalnyj som är det mest intressanta.

De förfalskade meddelandena är så klumpigt gjorda, att Browder enligt datumen på meddelandena verkar skicka ”anvisningar” till Navalnyj tre år efter att Navalnyj svarar på samma meddelande.

Efter programmets första sändning tog tittare bilder av förfalskningarna och lade upp dem på nätet. Några av de mindre felen hade rättats när programmet repriserades.

”Men smutskastningen rättades inte”, berättar Browder.

Enligt programmet på Pervyj Kanal var den enda personen som hade motiv att döda Magnitskij i själva verket Browder – med stöd av CIA. Programmet ljög om att Magnitskij precis innan sin död hade planerat att han skulle vittna mot Browder och avslöja hans skattebrott.

Det viktigaste falska beviset i programmet är en påhittad e-postväxling som ”hackats från CIA” och som ”bevisar” att CIA har orkestrerat Magnitskijs död i fängelset.

I programmet anklagas Browder för att ha stulit 230 miljoner dollar från den ryska staten – genom förfalskad skatteåterbäring.

Programmet lägger också fram påhittade exempel på Browders och Magnitskijs påstådda skattebedrägerier och hävdar att de anställt personer med funktionsvarianter som chefer i Hermitages bolag.

Filmens produktionsteam skapade också extra drama genom att resa till London för att filma Hermitages kontor och spela offer när kontorspersonalen kallade dit polisen.

I samband med att programmet sändes höll Pervyj Kanal en studiodiskussion som pågick i en och en halv timme.

126
Majoriteten av studiogästerna var eniga om att den Browder som presenterades på filmen utan tvivel var en bov. En av studiogästerna var det ryska parlamentets vice talman. Han jämförde Browder med en hälsofarlig inälvsparasit.

”Studiogästerna tävlade med varandra. Hälften av dem sa att Browder är ett rövhål och den andra halvan sa att Browder är ett riktigt jävla rövhål”, minns Browder.

Den ryska statens tv-kanaler visar ofta ”som av en slump” program om oppositionsfigurers påstådda brott strax innan polisen inleder en brottsutredning mot dem, som i fallen med Pussy Riot och Navalnyj.

Efter att fejkdokumentären med felaktiga anklagelser visats på Pervyj Kanal inleddes en brottsutredning i Moskva där man utredde Browders påstådda inblandning i Magnitskijs död.

Dessutom påbörjades en smutskastningskampanj av den gamla skolan. På en byggnad i närheten av USA:s ambassad i Moskva hängdes ett enormt lakan med en illustration av Browder hållandes i en kopplad hund som har Aleksej Navalnyjs ansikte.

En annan enorm affisch sattes upp på en vägg i närheten av Navalnyjs kontor. På den syns ett skeppsdäck där Browder håller om Navalnyj på samma sätt som skådespelaren Leonardo DiCaprio håller om Kate Winslet i en berömd scen från filmen Titanic.

I slutet av april startades en noggrant förberedd internationell operation med målet att förstöra Browders rykte och avbryta den internationella Magnitskij-lagstiftningens framskridande i USA.

Kampanjens kärna utgjordes av den ryske filmregissören Andrej Nekrasovs grova smutskastningsfilm, som hette The Magnitsky Act – Behind the Scenes.

Till en början hade Browder litat på Nekrasov och gett en intervju. Men slutresultatet var något helt annat än vad Nekrasov hade låtit föresväva från början.

Den 27 april 2016 skulle filmen premiärvisas i Europaparlamentet i Bryssel i Belgien. De inbjudna var inflytelserika europaparlamentariker och visningen skulle sluta med en paneldiskussion och en 127 cocktail-tillställning. Premiärens arrangör och värd var den finländska europaparlamentarikern Heidi Hautala, en nära vän till Nekrasov.

Magnitskijs familjemedlemmar var inte inbjudna.

Precis innan premiären fick Browder ett tips om filmens innehåll. Enligt tipsaren, som hade sett filmen, upprepade Nekrasovs dramatiserade verk exakt samma lögner som statstrogen media i Ryssland och de tjänstepersoner som varit inblandade i mordet på Magnitskij hade upprepat i flera år.

Enligt Nekrasovs film blev Magnitskij aldrig misshandlad i fängelset, han var inte heller någon jurist, han varken rapporterade eller vittnade emot poliserna Kuznetsov och Karpov. Enligt filmen stal även Browder och Magnitskij 230 miljoner dollar från det ryska folket. Hermitages bolag påstods ha sålts lagligt och stals aldrig, och det hade inte gjorts någon oberoende utredning av fallet Magnitskij, varken i Europarådet, USA eller någon annanstans.

Istället påstod Nekrasov själv i filmen att han gjort en grundlig undersökning av fallet, och ”vittnade” i filmen om att Browder var en bov och att hela historien om att Magnitskij torterats och mördats var en fullständig bluff.

”Sedan vände Nekrasov alltihop uppochner. Han använder min röst för att legitimera filmens första timme, och sedan konstaterar han att ’eftersom jag är en så mästerlig utredare hittade jag hål i berättelsen och hela berättelsen är ett enda stort hål och Browder ljuger för alla’. Av de ingredienserna snickrade han ihop filmen och tänkte visa den i Europaparlamentet.”

Browder kontaktade filmens distributörer, försåg dem med fakta och hotade med stämning för ärekränkning om de släppte filmen.

Sergej Magnitskijs mor skickade ett brev till Europaparlamentet där hon skrev att varje del av filmen där Nekrasov ljög enkelt skulle kunna motbevisas med hjälp av tiotals äkta dokument.

Det var inte många europaparlamentariker som kom till premiären i Bryssel. Men två personer som Magnitskij pekade ut var på plats: Pavel Karpov, som var en av de ryska poliser som var med i historien. På plats var även Andrej Pavlov som vid tiden för brottet som Magnitskij 128 avslöjade, fungerade som advokat för Dmitri Klujev, ägaren till den ryska banken USB som knutits till händelserna. Klujev har dömts för ekobrott och är troligtvis en av dem som planerade brottet.

Journalister från Rysslands sex största tv-kanaler var på plats och var redo att göra ett reportage om innehållet i Nekrasovs film och fånga parlamentarikernas reaktioner.

Precis innan visningen skulle börja ställdes hela evenemanget in.

Rysk media gjorde en skandal av saken och publicerade artiklar som påstod att det inställda evenemanget var ett hot mot yttrandefriheten och ett bevis på den censur som skedde i väst.

De ryska journalisterna intervjuade några personer i det nästan tomma auditoriet. En av dem var Natalia Veselnitskaja, försvarsadvokaten till Denis Katsyv som misstänktes för att ha tvättat pengarna som Magnitskij avslöjade.

Enligt artikeln från den ryska nyhetsbyrån Tass var Veselnitskaja en av visningens arrangörer. I den rollen berättade Veselnitskaja för rysk media att arrangörerna fått ett brev från Bill Browder där han hotade dem med rättsliga åtgärder eftersom filmen enligt Veselnitskaja hade visat ”en annan sida av historien som avvek från den version som Browder visat upp i väst”.

Ryska TV5 kunde till och med rapportera att Veselnitskaja var en av dem som hade försett Nekrasov med de verkliga bevis och bekräftade uttalanden som utgjort grunden för filmen.

Efter evenemanget skrev Veselnitskaja på Facebook att Browder hade spottat på EU:s värderingar, och att det kommer att skölja över honom som en tsunami. I en annan Facebook-uppdatering avslöjade Veselnitskaja att hon rest till evenemanget i en delegation med bland andra Pavel Karpov.

Västerländsk media rapporterade om den inställda visningen. Journalister utan tidigare kunskaper om Magnitskij-härvan skildrade den inställda filmvisningen som ”en yttrandefrihetsstrid i hjärtat av Europeiska unionen”.

I Norge nådde Nekrasovs operation stora framgångar.

Norsk media nappade på berättelsen om Browder som en rik affärsman 129 som använde sina kontakter och tillgångar för att begränsa yttrandefriheten. Filmen finansierades av en norsk yttrandefrihetsstiftelse.

”En norsk aktivist berättade för mig att folk tyckte om en berättelse där en ond, rik man ljuger för alla, och där en en övertygande och gråhårig konstnär i medelåldern avslöjar lögnerna. Detta trots att jag i själva verket försökte förhindra att en död människa smutskastades. Det var det mest chockerande för mig.”

Efter att Nekrasov och hans norska produktionsbolag Piraya Film hade skapat en fientlig mediemiljö kring Browder och Magnitskij, blev många norska politiker rädda för att förknippas med Browder och tog avstånd från honom.

”På den tiden kunde jag inte lobba för Magnitskij-lagstiftningen i Norge. Det är synd. Norge är ett ställe där rysk propaganda har fungerat.”

Sergej Magnitskijs änka skrev brev till europeiska tv-kanaler som hade planerat att visa Nekrasovs film. Strax därefter ställde kanaler i Tyskland och Frankrike in sina planer, och många andra kanaler bad Nekrasov om förklaringar.

När filmen senare visades i Washington D.C. och Moskva, inledde Nekrasov en turné där han marknadsförde sina ”undersökningar” på Sputnik, RT och andra ryska propagandakanaler.

Han intervjuades även ett flertal gånger i egenskap av expert på fallet Magnitskij på Helsingin Sanomats kultursidor. I Finland visades filmen på filmfestivalen Rakkautta ja Anarkiaa och på kortfilmsfestivalen i Tammerfors, och i intervjuerna med Helsingin Sanomat upprepade Nekrasov samma saker som han redan sagt i ryska statsmedier – han undrade om EU nuförtiden var ”som Nordkorea, eftersom det inte fanns någon yttrandefrihet som tillät honom att visa sin dokumentär”.

Senare rapporterade Helsingin Sanomat om ett uttalande från Heidi Hautala: ”Hautala känner inte till att (Veselnitskaja) skulle ha några särskilda relationer med Kreml, trots att hon jagas av Bill Browder som är känd för att stötta den ryska oppositionen”.

Men det hade hon.

130
OREGISTRERADE AGENTER
Samtidigt utvidgades påverkansoperationen mot Bill Browder och den internationella Magnitskij-lagstiftningen i USA:s huvudstad Washington D.C. Det senaste lagförslaget hade godkänts i senaten i december 2015 och skulle behandlas i representanthusets utrikesutskott.

”Det gick Putin på nerverna att Magnitskij fick namnge en internationell lag. För Rysslands makthavare är det stötande att Magnitskij är en symbol för frysta tillgångar. Därför drog de igång en riktigt dyr lobbykampanj i Washington.”

Nekrasovs film var en del av kampanjen och den utvecklades för att tittarna skulle förvånas och börja fundera över vad som egentligen hade hänt med Magnitskij, och vem som egentligen var brottslingen i fallet. Vem som helst som såg filmen utan tidigare kunskaper om fallet skulle bli allvarligt vilseledd.

Därför försökte man visa filmen även för USA:s kongress, strategiskt nog precis innan beslut om den globala Magnitskij-lagen skulle fattas.

I påverkanskampanjen deltog jurister, lobbyister och kommunikationsbolag som kontaktade lagstiftare och försökte övertyga dem om att rösta emot lagen eller åtminstone ta bort Magnitskijs namn från den. Kampanjen leddes av en organisation grundad i Washington som hette Human Rights Accountability Global Initiative Foundation, förkortat HRAGI. Lobbyorganisationen hade registrerats tidigare samma år, i februari 2016.

Organisationens mål var ett utbyte: om Magnitskij-lagstiftningen siades ner, skulle amerikanska familjer återfå rätten att adoptera ryska barn.

Organisationens hemsida fungerar inte längre, men den finns fortfarande i internetarkiv. Ar 2016 meddelade HRAGI på sin hemsida att de hade som mål att förstärka relationen mellan USA och Ryssland. De samlade också in donationer via hemsidan.

Senare undersökningar visade att HRAGI grundades av en ryss: Denis Katsyv, som var en av dem som tog del av pengarna som förskingrades 131 från Hermitage. Katsyvs advokat Natalia Veselnitskaja framträdde åtminstone en gång som representant för organisationen.

Browders team tog reda på att en av HRAGEs lobbyister hette Rinat Achmetsjin, en person med dubbelt medborgarskap i USA och Ryssland som enligt USA:s myndigheter tidigare hade tjänstgjort i den sovjetiska arméns underrättelsetjänst.

När det kommer till Ryssland är dubbelt medborgarskap en intressant säkerhetsfråga. Den nuvarande ryska lagstiftningen tvingar alla ryska medborgare att följa Rysslands lagar och de ryska säkerhetsmyndigheternas bestämmelser, och det gäller även personer med dubbelt medborgarskap.

I april 2016 hade HRAGI betalat 10 000 dollar till Achmetsjin, och därefter hade han börjat lobba mot Magnitskij-lagen i Washington.

En av de viktigaste måltavlorna för Achmetsjins lobbying var den amerikanske kongressrepresentanten Dana Rohrabacher, som var ordförande i representanthusets subkommitté för hot mot Europa och Eurasien och en känd försvarare av Rysslands president Putin.

I maj besökte Achmetsjin och en annan lobbyist kongressen. De bad Dana Rohrabacher att fördröja det internationella Magnitskij-projektets framskridande och ta bort Magnitskijs namn från lagförslaget.

I april sökte Rohrabacher inspiration direkt från Ryssland och tog emot material som smutskastade Browder. I Moskva träffade han representanter för Rysslands ledning.

Materialet om Browder som Rohrabacher fick i Moskva kom från Rysslands åklagarämbete, alltså i praktiken från Jurij Tjajka.

En dagstidning i USA kom över materialet som Rohrabacher fått. Det innehöll samma felaktiga anklagelser som hade lagts fram i Nekrasovs film, flera andra ryska filmer samt i Tjajkas långa brev.

Enligt materialet ”kunde förändrade inställningar till Magnitskij i kongressen ha fördelaktiga följder i Ryssland”. Från Moskva fick Rohrabacher också med sig Nekrasovs film.

Efter att ha träffat den ryska ledningen och Achmetsjin började 132 Rohrabacher också fördröja den internationella Magnitskij-lagstiftningen och föreslog – precis som han hade blivit ombedd – att ta bort Magnitskijs namn från lagen.

Dessutom ville han visa Nekrasovs film i USA:s kongress och se till att Browder förhördes. Initiativen avvisades, så Rohrabachers personal började arrangera en filmvisning på en annan plats och bjöd via e-post in kongressrepresentanter och deras assistenter till evenemanget.

I mitten av juni visades Nekrasovs film på Washingtons nyhetsmuseum Newseum, ett stenkast från Kapitolium.

Enligt uppgifter i media bestod publiken av några assistenter till kongressrepresentanter samt två representanter från USA:s utrikesdepartement. Achmetsjin var på plats tillsammans med Natalia Veselnitskaja.

Radio Free Europe frågade Achmetsjin om vem som finansierade evenemanget och uppskattade att det hade kostat minst 12 500 dollar. Achmetsjin berättade för tidningen att räkningen betalades av Katsyvs lobbyorganisation HRAGI.

Efter filmvisningen började ryska tjänstepersoner smutskasta Browder. Utrikesministern Sergej Lavrov sa till rysk media att ”mordet på Sergej Magnitskij var en följd av Browders enorma bedrägeri”. Riksåklagaren Tjajka sa att Nekrasovs film ”var en fällande dom mot Browder”.

Till kampanjen hade Natalia Veselnitskajas och Katsyvs bolag Prevezon även anlitat amerikanska jurister, PR-experter och före detta journalister med goda kontakter. De som anlitades hade till uppgift att sprida felaktig information om både Browder och Magnitskij i kongressen och till media.

En av de anlitade var Glenn Simpson. Simpson var en av grundarna till bolaget Fusion GPS som också hade upprättat ett världskänt PM om Donald Trumps påstådda förehavanden på ett hotell i Ryssland. Simpson kontaktade medierna och spred negativ information om Browder.

”För ryssarna är det helt godtagbart att försöka med 99 olika 133 medel, och för dem gör det inget om alla medel misslyckas. I Ryssland finns ingen riktig parlamentarisk övervakning över användningen av statens tillgångar och ingen frågar om pengarna har använts på ett bra sätt”, säger Browder.

USA:s lagstiftning om utländska agenter förpliktigar alla utländska agenter och lobbyister att anmäla och registrera sig hos myndigheterna.

Bill Browder lade märke till att en hel grupp lobbyister med kopplingar till Ryssland försökte påverka lagstiftningsprocessen i USA, men att ingen av dem hade registrerat sig som utländska agenter i laga ordning.

I april 2016 upprättade Browders bolag ett klagomål eftersom de misstänkte brott mot lagarna som reglerar lobbying. De anmälde HRAGI, Achmetsjin, Simpson, Veselnitskaja och sex andra personer till USA:s justitieministerium.

”Ryssarna hittar och utnyttjar personer som är beredda att tänja på lagarna, som vi såg i Washington.”

Samtidigt som Rysslands påverkansförsök mot Magnitskij-lagen pågick på Kapitolium aktiverades trollen på internet.

President Barack Obamas administration hade grundat en internettjänst för medborgarinitiativ. Där kunde medborgare föreslå lagar och samla namnunderskrifter för sina initiativ. Flera av idéerna från tjänsten gick vidare och blev till lagar.

I tjänsten lämnade någon in ett initiativ som krävde att kongressen skulle dra tillbaka Magnitskij-lagstiftningen.

Initiativet motiverades med att lagen hade stiftats på grund av lobbying från tvä bluffmakare (Browder och Chodorkovskij) och är en skam för USA:s lagstiftning. Initiativet samlade snabbt över 200 000 underskrifter.

”Jag är säker på att det helt och hållet organiserades i Ryssland”, säger Browder.

Initiativet gick inte vidare.

Tidigare i juni 2016, så fort Donald Trump hade utnämnts till republikanernas presidentkandidat, hade Natalia Veselnitskaja och 134 Achmetsjin träffat Donald Trump, Jr. och Trumps kampanjchef Paul Manafort i Trump Tower.

Men då var det ingen som kände till mötet.

SANKTIONERNA MÅSTE HÄVAS
Så småningom verkade situationen kring Bill Browder lugna ner sig för en stund.

I december 2016 gick lagen, som innebär att människorättskränkare runt om i världen kan utsättas för sanktioner, igenom i USA:s kongress, och den bar Magnitskijs namn.

Lagstiftare i många andra länder började också intressera sig för att stifta egna Magnitskij-lagar, efter USA följde först Estland efter och sedan länder som Kanada, Lettland och Litauen.

Våren 2017 blev senatens justitieutskott i USA intresserade av de oregistrerade utländska lobbyister som Browder hade rapporterat om.

I juli 2017 exploderade en nyhet som gjorde att Natalia Veselnitskaja blev rikskänd över en natt. Dagstidningen New York Times publicerade en nyhet om att Veselnitskaja sommaren innan hade träffat folk från Donald Trumps presidentvalskampanj.

Enligt den första artikeln arrangerades mötet eftersom Trump Jr. hade blivit lovad ”graverande” material om demokraternas presidentkandidat Hillary Clinton från ryska källor.

Snart framgick det att även andra ämnen hade avhandlats vid mötet med Trumps folk. Enligt uppgifterna i tidningen hade Veselnitskaja och Achmetsjin tagit upp behovet av att dra tillbaka sanktionerna som grundades på Sergej Magnitskijs undersökningar.

I de första artiklarna förnekade Veselnitskaja att hon hade kopplingar till Rysslands regering och hävdade att hon var en självständig aktör.

Till ryska RT gav hon dock en intervju där hon anklagade Browder för att ha hittat på hela Magnitskij-historien och sa att hon ville varna Trump Jr. för Browder som hon beskrev som en ”mästerlig manipulator”.

135
När mötet med Veselnitskaja hade avslöjats kallades Browder som vittne till senatens justitieutskott.

I juli 2017 gav Browder sitt vittnesmål och beskrev Veselnitskajas roll i lobbykampanjen i USA:s kongress, där målet hade varit att påverka Magnitskij-lagstiftningen. Browder namngav var och en som hade deltagit i att sprida falska uppgifter om honom själv och Magnitskij i kongressen och i medierna.

”Samtidigt som de gjorde operationer i Washington D.C. berättade de aldrig att de arbetade för att främja den ryska regeringens intressen, och de rapporterade aldrig sin verksamhet i enlighet med lagen om registrering av utländska agenter”, sa Browder i sitt vittnesmål.

Så fort han hade vittnat gjorde Ryssland en ny anmälan om honom till den internationella polisorganisationen Interpol. Det ledde till att Browder under en kort period förlorade sitt visum till USA, men det återställdes när Interpol-larmet konstaterades vara politiskt motiverat.

Veselnitskaja blev också utfrågad av senatens justitieutskott.

Enligt henne var Magnitskij-lagstiftningen i USA följden av antirysk lobbying och ett ökat hat mot Ryssland och ryssar som pågått i flera år.

Veselnitskaja upprepade de falska påståendena om att Magnitskijs fall aldrig hade fått en oberoende och professionell utredning i USA, trots att fallet faktiskt hade varit föremål för omfattande och väldokumenterade utredningar i såväl USA och Ryssland som Europa.

Under förhöret attackerade Veselnitskaja dessutom Browder ännu en gång. Browder var enligt henne en brottsling som hade övergett sitt medborgarskap i USA för att undvika skatt. Veselnitskaja lade också fram en detaljerad men påhittad brottshärva som hon påstod att Browder låg bakom.

Hon berättade för utskottet om sin del i mötena med Rohrabacher både i Ryssland och Washington och om sin del i visningen av Nekrasovs film på Newseum.

Uttalandet var avslöjande i sin detaljrikedom. Det bevisade att Veselnitskaja genom åren hade undersökt Browder och hans verksamhet förvånansvärt ingående.

136
Veselnitskaja kände till varenda detalj i Browders offentliga framträdanden, gick igenom hans tal och citerade texter från hans hemsida. Hon namngav journalister som skrivit om Browder och personer som medverkat till att Magnitskij-lagarna stiftades.

Uttalandet framstår som en märklig prestation, särskilt då Veselnitskaja anger att hon arbetar som jurist – vars arbetsbeskrivning inte brukar inkludera granskning av enskilda utländska medborgares verksamhet.

Förvånansvärt nog avslöjade Veselnitskaja att hon hade fungerat som angivare till Rysslands riksåklagare. År 2015 hade hon skickat ”uppgifter om Browders kriminella verksamhet med miljardomsättning i Ryssland” både till åklagaren och till utredare i Ryssland.

Kärnbudskapet i hennes uttalande var detsamma som de inblandade i mordet på Magnitskij och de ryska myndigheterna systematiskt hade spridit i flera år. Veselnitskaja lade också till ett lager av utrikespolitik i sitt uttalande: enligt henne hade Magnitskij-lagen påverkat relationerna mellan USA och Ryssland negativt.

UPPDRAGET
Under 2017 stiftades Magnitskij-lagar i Storbritannien, Litauen och Kanada. När lagen antagits enhälligt i Kanada anmälde Ryssland Browder till Interpol ännu en gång.

I augusti samma år intervjuades Glenn Simpson av senatens justitieutskott i USA angående Fusion GPS:s uppdrag kring Browder och Magnitskij, samt om hans kopplingar till Natalia Veselnitskaja, Rinat Achmetsjin och andra som i egenskap av oregistrerade utländska agenter hade försökt lägga hinder i vägen för M-lagen i USA.

Utfrågningen bekräftade två saker: Simpson hade fått betalt för att professionellt och systematiskt söka material som fick Browder att framstå i dålig dager. Simpson fick lön från samma juristbyrå som försvarade Denis Katsyvs företag Prevezon i rättegången om penningtvätten av miljontals dollar kopplade till Magnitskijs avslöjanden.

Utfrågningen avslöjade också att Simpson inte hade brytt sig om att granska uppdragsgivarnas bakgrund.

137
Glenn Simpson berättade för utskottet att hans bolag Fusion GPS arbetade för Baker Hostetler, som i sin tur arbetade för Veselnitskajas kund Prevezon.

Simpsons officiella uppgift var att ge juridisk hjälp på uppdrag av Prevezon. Simpson sa att han inte kände till Denis Katsyvs bakgrund eller vem hans far Piotr Katsyv var.

Enligt Simpson hade juristbyrån Baker Hostetler anlitat honom för att granska Browders affärer och övriga verksamhet i Ryssland, och även Browders historia när det kom till ”skattebrott”.

Huvudsakligen hade Simpson skött sitt uppdrag genom att granska offentliga register samt dokument han fått från Baker Hostetler. Han talade om att han hade samarbetat med flera olika jurister.

Inför kommittén påstod Simpson att han hittat bevis på Browders påstådda skattebrott i Ryssland. Han sa att han bett om ytterligare information direkt från Browder. Men när Browder hade nekat till det hade Simpson från och med 2014 börjat delge stämningar mot Browder. Genom totalt tre stämningar hade Simpson försökt få Browder att under ed berätta om sina affärer i USA.

Enligt Simpson hade det varit svårt att överlämna stämningarna till Browder. Det sista försöket hade avsiktligen filmats och lagts upp på Youtube. På videon kan man se hur stämningsmannen närmar sig Browder, tilltalar honom med fientlig ton, följer efter honom till hans bil och tvingar Browder på flykt. I förhöret talade Simpson om att hans arbete framgår i rättsdokumenten, trots att hans namn inte är med.

Men det viktigaste av allt nämnde han inte: hans stämningar mot Browder gick inte igenom.

Varenda en fälldes i rätten.

En del av Simpsons uppdrag var att överlämna uppgifterna om ”Browders bakgrund” till media. Han medgav att vissa av uppgifterna han lämnat till medierna inte var smickrande för Browder. Dessutom hade han lämnat rekommendationer om vilka journalister som ansågs lämpliga att bjuda in till Newseum för visningen av Nekrasovs film.

Simpson nekade till att ha utmanat Browder för Baker Hostetlers räkning för att göra motstånd mot Magnitskij-lagen som sådan.

138
Han medgav dock att juristbyrån hade bett honom att lämna sin utredning om Browder vidare till Rinat Achmetsjin, som lobbade mot lagen i kongressen. Simpson visste tydligen inte att Achmetsjin var en lobbyist från HRAGI.

Enligt Simpson kunde inte Fusion GPS bryta mot USA:s lagar om registrering av utländska agenter, eftersom uppdragsgivaren var en amerikansk juristbyrå.

Simpson berättade också hur han såg på Veselnitskaja. Enligt honom var hon ingen stor figur i Kreml. Simpson berättade att han blivit förvånad när han läst nyheterna om hennes möte med Trump Jr.

Browder har gjort en intressant iakttagelse av ryssarnas förmåga att manipulera synligheten i innehållet vid Google-sökningar. Den amerikanska tidningen New Republic publicerade till exempel en artikel som refererade till falska uppgifter och som gav en tvivelaktig bild av Browder genom att ange felaktiga uppgifter om stämningarna mot honom. Artikeln refererar även till Glenn Simpsons obehagliga Youtube-video.

New Republics artikel dök länge upp på förstasidan för sökträffar i Google, trots att tusentals andra artiklar har publicerats om Browder.

”En taktik som ryssarna använder är att få in åtminstone en negativ artikel i en någotsånär respekterad publikation. När artikeln väl publicerats har de tekniska verktyg för att få upp artikeln bland Googles första sökträffar och hålla den kvar där.”

Bill Browder har upprepade gånger kontaktat Google i USA för att adressera problemet, men ingenting har gjorts åt saken.

I december 2017 fick specialåklagare Robert Mueller i uppdrag att granska HRAGI:s verksamhet. Nyhetsbyrån Bloomberg granskade också organisationens finansiering och fick reda på att Denis Katsyv hade donerat 150 000 dollar till stiftelsen, och också fått sina ryska affärsvänner att donera betydande summor.

”DET TANKER VI INTE SVARA PÅ”
År 2017 var det Rinat Achmetsjins tur att höras av senatens justitieutskott.

139
Utskottet ville klargöra Achmetsjins relationer med Ryssland och Veselnitskaja. De ställde många frågor om mötet med Trumps team.

Han förnekade att han någonsin hade arbetat för Sovjetunionen eller Rysslands militära underrättelsetjänst eller tjänstgjort inom underrättelseverksamhet eller spionage. Däremot hade hans enhet i armén under Sovjettiden stöttat en underrättelseenhet. Han påstod att han under sin militärtjänst varit sergeant.

I utfrågningen gav Achmetsjin också sin egen version om vad som hänt i Trump Tower: Veselnitskaja hade bjudit med honom med kort varsel och de hade inte planerat mötet på förhand. Achmetsjin hade bara gett Veselnitskaja rådet om att inleda samtalet med vänligt small talk och gratulera Trump-kampanjen till vinsten i republikanernas primärval.

Enligt Achmetsjin hade Veselnitskaja tagit med sina egna undersökningar till mötet. Det var enligt Achmetsjin dokument som visade några investeringsbolag som missbrukade värdepappers- och skattelagarna vid en tidpunkt då bolagen ifråga leddes av Bill Browder.

Achmetsjin påstod att investeringsbolagen och Browder hade anställt intellektuellt funktionsnedsatta människor för att få en skattesänkning. Achmetsjin antog att Veselnitskaja hade velat ”avslöja Browders roll för Trump, Jr.”.

När justitieutskottets intervjuare frågade varför Veselnitskajas dokument var intressanta för Trumps kampanj, svarade inte Achmetsjin direkt på frågan. Han sa att det i slutet av Veselnitskajas PM stod att ”investeringsbolaget brutit mot skattelagar och fört ut 880 miljoner dollar från Ryssland”. Bolaget var enligt Achmetsjin en stor enskild finansiär för demokraterna i USA.

”Och det bedrägeriet hade Veselnitskaja undersökt”, sa Achmetsjin.

Utredarna var intresserade av att få se Veselnitskajas dokument. De frågade om informationen i dokumentet var betydelsefullt för HRAGLs arbete.

”Nej. Den är bara relevant för att visa att personen som ligger 140 bakom Magnitskij-lagen är en bov, bedragare och kriminell. Men inte i övrigt”, sa Achmetsjin.

Achmetsjin hade också talat om relationen mellan Ryssland och USA, som skulle kunna försvagas på grund av lögnen – och då syftade han på ”lögnen” som Magnitskij-lagen enligt honom baserades på.

”Don Jr. sa: ’Kom tillbaka och träffa oss när vi vinner’ ”, berättade Achmetsjin.

Achmetsjin sa också att han gett Veselnitskaja råd om hur hon skulle klä sig och framträda inför medier, när uppgiften om kampanjmötet skapade rubriker.

Intervjuarna ville veta om presentationen för Trump Jr. var densamma som Achmetsjin hade hållit i USA:s kongress.

Enligt Achmetsjin var den aningen annorlunda eftersom han hade bedömt att ”det kunde bli ett ämne för presidentvalsdebatterna, men kongressmedlemmarna hade han bara uppmuntrat till att granska fakta”.

I utfrågningen gick man också igenom middagen på Capitol Hill Club som ägde rum 2016 där Veselnitskaja, kongressrepresentanten Rohrabacher och andra deltog, liksom mötet mellan Achmetsjin och Rohrabacher i Berlin.

Kongressrepresentant Rohrabacher hade visst frågat om Achmetsjin visste ”vad som händer i fallet Prevezon när det kommer till Browder”, och Achmetsjin bedyrade i utfrågningen att han inte hade bett kongressrepresentanten göra något åt fallet, ”eftersom inte ens profeten Muhammed på grund av maktfördelningen skulle kunna hjälpa Prevezon, även om han ville”.

”Så antydningarna om att jag någonsin skulle ha försökt främja Prevezons sak på något sätt är helt absurda och felaktiga.”

CNN-reportern Michael Weiss hade skrivit en artikel om Rohrabachers och Achmetsjins möte i Berlin.

Utan några bevis hävdade Achmetsjin i utfrågningen att Weiss kanske hade fått betalt från Browder för artikeln, vilket inte var sant.

När utskottet bad Achmetsjin om mer detaljerade uppgifter om Browders påstådda betalning till reportern avbröt hans advokat och meddelade att de inte skulle svara på frågan.

141
Dessutom förnekade Achmetsjin alla professionella kopplingar till ryska myndigheter. Han avslöjade dock att han år 2016 hade träffat riksåklagare Jurij Tjajka på Denis Katsyvs födelsedagsfest. Denis Katsyv beskrev han som en trevlig person.

LOBBYISTEN SOM MISSTANKS VABA SPION
I december 2017 lade USA:s finansministerium till 13 nya namn på listan över Magnitskij-sanktioner. En av dem var juristen Andrej Pavlov som misstänktes vara en av huvudarkitekterna bakom brottshärvan kring Hermitage. En annan var Artem Tjajka, åklagare Jurij Tjajkas son, som hade dragit ekonomiska fördelar av sin fars yrkesmässiga ställning.

Några dagar efter att listan hade uppdaterats framträdde Jurij Tjajka på rysk tv för att smutskasta Bill Browder och påstod att han var ledare för en internationell kriminell organisation som stod åtalade för flera skattebrott och ekobrott i Ryssland och andra länder.

Rysslands propagandakanal RT rapporterade att Browder misstänktes för en omfattande penningtvätthärva och att han redan hade dömts till tio års fängelse för skattebrott. De nämnde också att han lobbat för ”anti-rysk lagstiftning” i USA.

De följande dagarna gav både utrikesminister Sergej Lavrov och Jurij Tjajka flera intervjuer där de smutskastade Browder.

Några dagar efter intervjuerna dömdes Browder på nytt i sin frånvaro i en rysk domstol.

Den här gången dömdes han till nio års fängelse för skattebrott och konkursbrott. Tidigare hade han misstänkts i en rysk domstol för att ha kopplingar till tre ryssars död i samband med Magnitskijhärvan.

De systematiska lögnerna som har basunerats ut i flera år för att smutskasta Bill Browder är svåra att förstå.

Browder säger att det är så många gränser mellan yttrandefrihet och ärekränkning som redan har överskridits – av så många ryska instanser och personer som arbetar för Ryssland – att han inte är särskilt intresserad av att föra de som sprider påståendena till rätten.

Han har inte heller polisanmält dem som sprider de felaktiga påståendena, 142 och det är inte något han ens skulle ha tid med.

Istället har han fokuserat på en verksamhet som skadar förbrytarna desto mer: han vill låta utreda brott som begåtts av de personer som har dragit ekonomiskt nytta av brotten som Magnitskij avslöjade – och ställa dem inför rätta i väst. Och han vill avslöja deras nätverk för penningtvätt.

Samtidigt turnerar Browder runt om i världen och föreläser om Putin-administrationens maktmissbruk och investeringsklimatet i Ryssland. Han för en kampanj för mänskliga rättigheter och träffar lagstiftare från olika länder för att sprida Magnitskij-lagstiftningen i så många länder som möjligt.

I januari 2018 öppnade åklagare i Spanien en utredning av penningtvätt av 30 miljoner euro, ett resultat av Magnitskijs utredningar.

När Browder reste till Spanien för att träffa utredaren i fallet, en berömd spansk maffiaåklagare, blev han gripen och förhörd av spansk polis efter att Ryssland hade larmat Interpol. Browder får alltså verkliga problem på grund av lögnerna som Ryssland sprider.

I april 2018 avslöjades nya detaljer om mötet mellan Natalia Veselnitskaja och Trump Jr. NBC och New York Times avslöjade att Veselnitskaja hade betydligt närmare koppling till Kreml än vad hon hade sagt.

E-postmeddelanden, som en organisation ledd av demokrati-aktivisten Mihail Chodorkovskij fått tag på, avslöjade att Veselnitskaja sedan 2014 hade fungerat som informationskälla för högt uppsatta tjänstepersoner i Kreml och för åklagare Jurij Tjajka. Veselnitskaja medgav själv inför media att hon sedan 2013 har haft en aktiv kommunikation med Rysslands åklagarämbete.

Senatens underrättelseutskott hörde Veselnitskaja i mars 2018. Intervjun har inte publicerats, men Veselnitskaja berättade själv offentligt att hon svarat på frågor om mötet med Trumps kampanjfolk och det så kallade Trump-pm:et.

I juli 2018 placerade USA:s regering tre nicaraguaner på sanktionslistan för brott mot mänskliga rättigheter och korruption. Den globala Magnitskij-lagen hade kommit till användning.

143
Sommaren 2018 väckte Achmetsjin civil talan mot Bill Browder och anklagade honom för ärekränkning och ställde krav på minst en miljon dollar i skadestånd.

Enligt Achmetsjin hade Browder medvetet smutskastat honom – och i media felaktigt utmålat Achmetsjin som en rysk spion, samt tweetat att Achmetsjin var officer i den ryska militära underrättelsetjänsten GRU.

Dessutom hävdar Achmetsjin att målet med Browders utspel var att avsiktligen skada hans rykte, samt att Browders anklagelser hade vållat honom betydande yrkesmässig och ekonomisk skada. Men det Browder i själva verket hade gjort var att twittra om nyhetsartiklar som handlade om Achmetsjins kopplingar till Rysslands underrättelsetjänster.

”Ingen i Washington anlitar en lobbyist som misstänkts vara rysk spion. Det är ett allvarligt brott mot USA”, skriver Achmetsjin i sin talan.

Han säger att Browders uttalanden har orsakat honom emotionellt lidande. Dessutom blev han störd och hotad av människor som hörde och trodde på Browders anklagelser, vilket skapade stress och gav honom påtaglig ångest.

Han påstår också att han förlorat ett avtal på flera miljoner eftersom den potentiella kunden tyckte att han var för ”radioaktiv”. Enligt Achmetsjin själv har han aldrig någonsin varit en tjänsteperson inom ryska GRU, ett verktyg för underrättelsetjänsten eller en spion åt Sovjetunionen eller Ryssland.

Achmetsjins använder sitt civilmål som ett politiskt medel för att sprida falska uppgifter om Bill Browder. I civilmålet anklagas Browder för saker som är helt ovidkommande för ärekränkningsfallet, trots att det inte finns bevis anklagas han för en rad oegentligheter: att ha spridit felaktig information om Magnitskij, att ha motiverat Magnitskij-lagstiftningen utifrån falska påståenden och för skattebrott med hjälp av Magnitskij.

Till skillnad från vad som hände i verkligheten påstår Achmetsjin i sin talan att USA:s justitiedepartement inte vidtog några åtgärder 144 när Hermitage lämnade in klagomål till departementet om misstänkta brott mot lagen om registrering av utländska agenter. Achmetsjin själv hördes i flera timmar i senatens justitieutskott just på grund av utredningen som inletts efter brevet från Hermitage.

I sitt civilmålsfall nämner han inte heller någonting om att han själv vid justitieutskottets officiella utfrågning kallade Browder för lögnare, investeringsbedragare, bov, kriminell och en person som eventuellt betalat en CNN-journalist för att skriva negativa artiklar.

Domstolen i Washington D.C. förkastade Achmetsjins talan är 2019. Achmetsjin överklagade till apellationsdomstolen. ”I slutändan kommer han inte att vinna”, sa Browder våren 2021. ”Det här är bara en riktigt dyr operation. Jag har svårt att föreställa mig att han skulle betala för det här själv.”

I augusti 2020 publicerade senatens underrättelseutskott en detaljerad rapport om Rysslands aktiva åtgärder och påverkansoperationer mot USA. Rapporten visade entydigt att åtminstone två av personerna som deltagit i mötet med Trumps kampanj hade betydelsefulla kopplingar till Rysslands regering och underrättelsetjänster: Veselnitskaja och Achmetsjin.

I London försökte även Pavel Karpov, en av poliserna som Sergej Magnitskij hade avslöjat, dra Browder inför rätta för ärekränkning. Enligt Karpov hade uppgifter som spreds på Browders hemsida gett honom ett ”skräckinjagande rykte” i Storbritannien.

År 2013 avvisade Storbritanniens högsta domstol Karpovs klagomål och fastställde att Ryssland var ett mer naturligt forum för hans rättsprocesser, eftersom hans kontakter med Storbritannien var begränsade.

Dessutom dömdes Karpov att betala Hermitages rättegångskostnader, 650 000 pund. Karpov betalade inte kostnaderna och kom inte heller till Storbritannien för att redogöra för sina inkomster den dag som rätten fastställt.

Istället skickade han en hånfull dikt på ryska till Hermitage där han skrev att han fick ” 17 000 dollar på sitt konto i Sberbank varje månad”

År 2017 bestämde en brittisk domstol att Karpov skulle gripas för 145 domstolstrots och för att ha förhindrat rättvisan. Det innebar att han skulle arresteras om han någon gång skulle resa till Storbritannien.

”Jag befinner mig i ett juridiskt krig mot Rysslands utrikes underrättelsetjänster”, säger Browder. ”För att vinna måste jag vara uthålligare än dessa människor – som är lata och inte gör sitt jobb.”

ETT INTRESSANT FÖRSLAG
I USA ledde specialåklagare Robert Mueller utredningar till nya åtal i mitten av juli 2018.

Tolv officerare i den ryska militära underrättelsetjänsten GRU åtalades som misstänkta för att ha konspirerat för att hacka det demokratiska partiets datanät, datorer och kommunikationskanaler under presidentvalskampanjen 2016.

Tre dagar efter åtalet träffades president Vladimir Putin och Donald Trump på ett toppmöte i Helsingfors. De träffades på tu man hand, utan rådgivare.

Toppmötet ledde till en internationell skandal, eftersom Trump – som tidigare kallat Muellers Rysslandsutredning för ”demokraternas bluff” – vid presskonferensen sa att han litade på Putins uttalande om att Ryssland inte hade inte lagt sig i presidentvalet i USA.

Men Putin tog tillfället akt, och utnyttjade presskonferensen och uppmärksamheten från världens viktigaste medier, för att attackera Bill Browder.

Som svar på åtalet mot Muellers tolv ryska militärunderrättelseofficerare, refererade Putin först till ett avtal mellan USA och Ryssland från 1999.

Putin sa att Mueller kan skicka en officiell begäran till de ryska myndigheterna. Därefter kan ryska myndigheter förhöra de individer som Mueller misstänker för att ha begått brott. Enligt Putin kan Ryssland tillåta att representanter från USA närvarar vid förhören.

Men Putin hade ett villkor: Ryssland borde få möjlighet att förhöra amerikanska tjänstepersoner, inklusive tjänstepersoner i USA:s underrättelsetjänster, som Ryssland misstänker för olaglig aktivitet på sitt eget territorium.

146
På presskonferensen, när han hade alla västvärldens mediers fulla uppmärksamhet, nämnde Putin Bill Browder som ett exempel.

”Enligt våra uppgifter tjänade Browders affärspartners över 1,5 miljarder dollar på olaglig väg i Ryssland, utan att betala skatt i varken Ryssland eller USA”, påstod Putin i rikssalen på Presidentens slott i Helsingfors.

Därmed använde Rysslands president sin auktoritet för att upprepa samma anklagelser som i åratal hade uttalats av Rysslands riksåklagare, rysk media, Natalia Veselnitskaja, Andrej Nekrasov och Rinat Achmetsjin.

Enligt Putin hade 1,5 miljarder dollar intjänats olagligt. Dessutom hade Ryssland starka skäl att tro att pengaöverföringarna hade genomförts av underrättelseofficerare, och därför hade Ryssland ett intresse av att förhöra alla inblandade i fallet.

Han lade till, i enlighet med Veselnitskajas budskap till Trump Jr., att ”en enorm summa pengar, 400 miljoner dollar, skickades till USA som stöd för Hillary Clintons kampanj”.

Dagen därpå publicerade ryska åklagare en rättelse till Putins uttalande och hävdade att Browder hade donerat 400 000 dollar till Clintons kampanj, och inte 400 miljoner som Putin hade sagt. I verkligheten hade inte Browder donerat ett öre. Åklagarna publicerade också en lista över amerikanska tjänstepersoner och privatpersoner som enligt åklagarna borde höras för sina ”kopplingar till Bill Browders kriminalfall”.

Personerna på listan var i själva verket tjänstepersoner och andra personer som hade bidragit till Magnitskij-lagstiftningens framgångar i USA, eller hade utrett Veselnitskajas klient för pengatvätt i anslutning till Magnitskij-fallet.

På Rysslands lista finns USA:s före detta ambassadör i Moskva, en tjänsteperson på Homeland Security samt en före detta och en nuvarande tjänsteperson på utrikesministeriet. I sin dåvarande ställning som ledare för människorättsorganisationen Freedom House, hjälpte en av dem Browder 2012 med att föra fram Magnitskijlagen.

Rysslands åklagarämbete meddelade att de höll på att förbereda 147 en officiell begäran om att förhöra personerna på listan.

President Trump reagerade på Putins förslag genom att kalla det intressant.

Vita husets presskommunikatör sa att presidenten skulle överväga att låta de ryska utredarna förhöra personerna på listan. USA:s senat satte dock stopp för initiativet med ett enhälligt beslut.

Flera nyhetsmedier intervjuade Bill Browder angående Putins attack. För Fox News berättade Browder att Vladimir Putin hatar honom djupt, eftersom Browder var en av de huvudansvariga bakom Magnitskij-lagen som riktar in sig på tillgångar som kleptokrater, plundrare och människorättsförbrytare, likt Putin, har roffat åt sig.

”Putin slänger anklagelser omkring sig som om de vore godis, eftersom jag har hittat hans akilleshäl, alltså hans pengar i väst. Med hjälp av Magnitskij-lagen kan vi komma åt de pengarna”, sa Browder till Fox News.

Putin hade dessutom begått ett stort misstag.

Bill Browder är inte amerikansk medborgare utan brittisk, så Ryssland kan inte förhöra honom med hänvisning till ett avtal mellan USA och Ryssland.

LOCKBETET
I april 2018 satte Browder igång en utredning om penningtvätt på Danske Bank i Estland. 3,5 miljoner av de pengar som Magnitskij hade hittat spårades till australiensiska bankkonton.

I februari 2019 publicerade Buzzfeed ett nyhetsreportage om tvivelaktiga kontoöverföringar som Rinat Achmetsjin gjort. Enligt dokumenten fick Achmetsjin 400 000 dollar insatta på sitt bankkonto och kontant både före och efter att han träffat Trumps team.

Stora summor kom från både Denis Katsyv och från andra rika ryssar som motsatte sig Magnitskij-lagstiftningen. Några av överföringarna saknade förklaring och Achmetsjin hade inte meddelat alla sina intäkter till lobbyregistret.

Bankernas utredare överlämnade uppgifterna till finansministeriet och Muellers utredare.

148
Journalister försökte få Achmetsjin att kommentera saken, men han svarade inte. När journalisterna knackade på hos lobbyisten bad han dem dra åt helvete.

Natalia Veselnitskaja påstod att Buzzfeeds artikel var ett beställningsjobb.

I USA väntade man på specialåklagare Robert Muellers slutrapport. Mueller hade granskat Rysslands inblandning i USA:s presidentval 2016 och rett ut om Trump eller hans inre krets medvetet hade samarbetat eller konspirerat med Ryssland.

Mueller hade under en lång tid varit chef för FBI. Tidigare hade han varit åklagare och brottsutredare och dessutom var han Vietnamveteran. Han blev ledare för FBI precis innan jihadister flög in i World Trade Center-tornen och försvarsdepartementet Pentagon, och fick FBI att fokusera på terrorbekämpning. Den högt ansedde Mueller var redan pensionerad när han utnämndes till utredare i fallet med Rysslands inblandning i presidentvalet och presidentens roll däri.

Media, politiker ur båda lägren och konspirationsteoretiker väntade febrilt på resultaten. Flera personer med kopplingar till Trump eller Ryssland hade redan åtalats för andra brott som uppdagats under utredningen, och vissa, såsom Paul Manafort, hade redan dömts.

Men den stora frågan var fortfarande obesvarad: hade presidenten haft ett hemligt samarbete med en främmande statsmakt som skulle kunna kallas för en konspiration? I mars 2019 överlämnade Mueller sin konfidentiella slutrapport till USA:s justitiedepartement och riksåklagaren William Barr.

Barr gjorde en sammanfattning av rapporten som fick stor spridning i amerikanska medier, och skandal följde. Enligt Barrs sammanfattning hade Mueller dragit slutsatsen att Trumps kampanj inte medvetet eller avsiktligt hade deltagit i den ryska statens operationer tör att manipulera valet, men den konstaterade att manipulationer hade ägt rum.

President Trump hade också utretts angående övergrepp i rättssak. Enligt Barrs sammanfattning påstår inte Muellers rapport ”att 149 Presidenten har begått ett brott, men Trump kan inte heller helt och hållet frias från misstanke”.

Trumps anhängare och republikanerna jublade, medan många demokrater tvivlade på slutsatserna. President Trump twittrade ut sin egen tolkning, som innebar att han var helt och hållet friad från alla misstankar.

Media läste mellan raderna i Barrs sammanfattning, de granskade ordval och krävde att hela rapporten skulle offentliggöras omedelbart. Specialåklagare Muellers team höll sig borta från den offentliga debatten.

Två dagar efter det att sammanfattningen hade publicerats klev Rinat Achmetsjin fram i offentligheten, trots att han inte nämndes i dokumentet. Achmetsjin gav en intervju där han sa att Muellers utredning hade inneburit ett svårt ekonomiskt bakslag för honom, att det lett till ogrundade attacker mot honom som person och hade skadat honom på många olika sätt.

Han sa att han var lycklig och lättad över att utredningen nu var över.

Av Achmetsjins uttalanden skulle man kunna dra slutsatsen att alla utredningar var över för hans del, att förhören hållits i onödan och att brottsmisstankarna som bankerna lämnat till Mueller och ministeriet hade varit obefogade. Så var det dock inte.

Specialåklagare Muellers 448-sidiga slutrapport publicerades den 18 april 2019, dock var den delvis sekretessbelagd. Den är indelad i två delar.

I rapportens första del beskrivs Rysslands aktiva åtgärder, активньιе мереѕиЯтиЯ, alltså underrättelsetjänsternas politiska krigföring mot presidentvalet på sociala medier och internet.

I den första delen klargörs också ryska diplomaters, spioners och undercoveragenters e-postutbyten och andra kontakter med Trumps kampanj, liksom kampanj teamets reaktioner på förslagen från Ryssland.

Kremls många försök att påverka presidentvalet i världens enda supermakt säger att Putins regim utan betänkligheter har bedrivit sin 150 agenda bakom kulisserna. Trumps team framstår som makthungrigt och inkompetent. För dem verkar det ha varit likgiltigt vem som hjälpte till att få Trump vald till president, vilket lands styre de representerade och med vilka motiv, bara han blev vald.

Mueller hittade inga bevis på att president Trump och hans team skulle ha bedrivit medvetet, avsiktligt eller koordinerat kriminellt samarbete med Kreml eller dess hantlangare.

Eller åtminstone inga hållbara bevis på det.

I mitten av rapportens första del dyker några bekanta namn upp. Med hjälp av vittnen och dokument gjorde Mueller en beskrivning av kampanjteamets hemliga möte med Veselnitskaja och Achmetsjin i Trump Tower den 9 juni 2016.

Mötet initierades av ett e-postmeddelande till Donald Trump, Jr. från en rysk affärsbekant till familjen Trump.

”Rysslands riksåklagare …erbjuder Trump-kampanjen några officiella dokument som skulle sätta Hillary och hennes förfaranden med Ryssland i dålig dager och vara väldigt nyttiga för din far. Det handlar dock om konfidentiell information på riktigt hög nivå, men det är en del av Rysslands och den ryska regeringens stöd till herr Trump.”

Trump, Jr. svarade bara några minuter senare:

”Om det är vad du säger att det är, så älskar jag det.”

Trump, Jr. var alltså medveten om att ”konfidentiell information på riktigt hög nivå” var på väg till hans far genom en utsträckt hand från Rysslands regering. Han fick veta att informationen skulle förmedlas av en jurist från Moskva.

Medveten om detta kallade han in sin närmaste krets, alltså sin syster Ivankas make Jared Kushner och kampanjchefen Paul Manafort för att lyssna till ”information” från Moskva.

Det var någonting Trump, Jr. ville hålla hemligt. Han skickade e-post om saken under ämnesraden FW: Ryssland – Clinton – privat och konfidentiellt.

Personerna som ordnade mötet för Veselnitskajas del angav olika uppgifter när det gällde vilken agenda de hade planerat för mötet.

151
Enligt en av dem var syftet att diskutera Magnitskij-lagstiftningen med Trumps team, enligt en annan skulle Veselnitskaja förmedla ”negativ information om Hillary Clinton”.

Faktiskt och bevisligen hävdades det under mötet att Bill Browder gjort sig skyldig till brott som han aldrig begått. Dessutom lobbades det mot Magnitskij-lagen.

Den påhittade historien om Hillary Clintons delaktighet i påhittade brott verkade som ett lockbete. Det var den som gjorde att Trumps vinsthungriga kampanjteam öppnade dörrarna till Trump Tower.

KAN INTE HELLER UTESLUTAS
Operationen för att påverka den närmaste kretsen kring USA:s blivande president Trump var väl förberedd, trots att Achmetsjin hävdade något annat när han hördes.

Den 9 juni 2016 bjöd Natalia Veselnitskaja med Achmetsjin på en lunch med en ryskfödd tolk och två andra som organiserade mötet. Under lunchen diskuterade de vad som skulle avhandlas under mötet med Trumps team. Enligt vittnen visade Veselnitskaja Achmetsjin ett dokument som handlade om Bill Browders och hedgefonden Ziff Brothers påstådda ekonomiska oegentligheter och senare politiska donationer till demokraterna.

Efter att ha ätit färdigt gick sällskapet till ett konferensrum i Trump Tower på Fifth Avenue för att verkställa vad de hade planlagt under lunchen.

Sommaren 2016 var den internationella Magnitskij-lagen fortfarande under behandling i kongressen, följaktligen var det åtminstone teoretiskt möjligt att påverka eller rent av stoppa den.

I skyskrapan drog man en historia om Bill Browder och Magnitskij-lagen för Trumps närmaste krets. Kremls gamla lögner hade försetts med ett nytt element – en vändning som innebar att Trumps värsta motståndare, demokraternas Hillary Clinton, skulle ha dragit ekonomisk nytta av Browders påstådda brott.

Trumps team hörde gästerna påstå att firmor kopplade till Bill 152 Browder hade brutit mot lagen i både Ryssland och USA, undvikit skatt och deltagit i penningtvätt. Därefter hade vinsten donerats till Clintons presidentvalskampanj.

Achmetsjin kompletterade historien och tog upp Magnitskij-sanktionerna och adoptioner av ryska barn till USA, som han redan tidigare hade avslöjat för senaten. Trump, Jr. påminde gästerna om att hans far fortfarande var en privatperson, men bad ändå Veselnitskaja om mer exakta uppgifter om hur pengarna hade nått Hillary Clinton.

Några mer exakta uppgifter hade hon inte.

När Veselnitskaja inte kunde ge några detaljer om ”valstödet Clinton fått via Cypern” tappade Ivankas man Jared Kushner tålamodet och skickade ett iMessage till Manafort: ”Slöseri med tid”.

Samtidigt skickade han ett meddelande till sina sekreterare: de skulle ringa till Kushner för att han skulle få en ursäkt att lämna mötet tidigare.

Enligt Mueller pågick mötet i cirka 20 minuter.

När hon utfrågades i senaten sa Veselnitskaja att de inte hade försökt skapa kontakter med Trumps kampanj under mötet. Vid ett annat tillfälle sa hon att mötet var personligt och att hon hade velat informera en vän till en av hennes bekantas söner om kriminell manipulation och störning av kongressens lagstiftning – vilket var hennes syn på den internationella Magnitskij-lagen.

Men ingen av de andra deltagarna kom ihåg att Veselnitskaja skulle ha nämnt kongressen under mötet.

Muellers team försökte reda ut om presidentkandidaten Trump i förväg hade haft kännedom om mötet eller de ryska kopplingarna. Men de kunde inte hitta några dokumenterade bevis på detta.

När president Trump motvilligt gick med på att höras av utredarna efter ett år av övertalningsförsök, berättade han vidlyftigt om hur han såg på saken. Presidenten fokuserade på att beskriva att han varken hade någon minnesbild eller vetskap om det hela, och inte med säkerhet ens visste om han hade befunnit sig i New York eller Trump Tower vid tidpunkten. Kanske hade han varit det åtminstone en del av tiden, och om han var det så kom han ändå knappt ihåg någonting 153 och visste inte ens om hans många kalenderanteckningar stämde, trots att han inte hade någon anledning att misstänka felaktigheter.

Men ett av vittnena berättade något annat: Trump, Jr. hade muntligen informerat sin far om mötet på förhand utan att nämna kopplingen till Ryssland.

Vittnet var Trumps före detta förtrogne jurist och ”fixare” Michael Cohen. År 2019 dömdes Cohen till fängelse för de många oegentligheter han begått till förmån för Trumps valkampanj, vilket han öppet erkände under rättegången.

Den andra delen av specialåklagare Muellers utredningsrapport går enbart in på ett annat slags brott: att förhindra rättvisan.

Att förhindra rättvisan i USA kan exempelvis vara att ljuga under ett officiellt förhör, att dölja information från utredare eller att utöva påtryckningar mot vittnen.

Utredningen inleddes eftersom president Trump i början av 2017 hade vidtagit en rad tvivelaktiga åtgärder riktade mot den federala polisen. Först krävde han lojalitet av FBI:s chef James Comey, sedan avskedade han honom och hävdade efter avskedandet att han hade varit under hård press ”på grund av Ryssland”, men att det var över i och med att Comey var avskedad.

Man utredde också presidentens förfrågningar till den centrala underrättelsetjänsten CIA och säkerhetsmyndigheten NSA om vad de skulle kunna göra för att skingra misstankarna om att han skulle ha några som helst kopplingar till Rysslands kampanj för att manipulera valet.

I utredningen ingick även presidentens påståenden om att specialåklagare Mueller var jävig, Trumps arga tweets med kritik mot Rysslandsutredningen, hans order till en av justitieministeriets tjänstepersoner om att Mueller skulle sparkas samt Trumps senare försök att få samma tjänsteperson att förneka att Trump hade beordrat honom att sparka Mueller. Mueller gick igenom varenda oklar situation och tog reda på om Trump och hans team avsiktligen och medvetet hade stört myndigheternas arbete i utredningen av hans kontakter med Ryssland.

Utöver misstankarna om obstruktion av rättvisan, undersökte 154 Mueller dessutom ett spår som rörde smutskastningen mot Bill Browder, från tiden då mötet i Trump Tower skapade rubriker sommaren 2017.

Den gången fick president Trump på förhand reda på att artikeln skulle publiceras i New York Times och hemlighöll då för media mötesdeltagarnas kopplingar till Ryssland samt e-postutväxlingen i fråga – det vill säga de mejl som refererade till möjligheten att få ta del av känslig information om Hillary Clinton, som ett led i Rysslands stöd till Trump.

Vita husets dåvarande presschef Hope Hicks hade gett president Trump rådet att berätta om mötet för journalisterna från New York Times. Hicks berättade för Muellers utredare att presidenten först ”på ett märkligt och ovanligt sätt” hade beordrat henne att låta bli att kommentera saken överhuvudtaget.

Senare samma dag frågade presidenten Hicks om vad som hade avhandlats på mötet i Trump Tower. Hicks svarade i enlighet med de besked hon hade fått, att mötet handlade om adoptioner från Ryssland.

”Säg bara det då”, sa presidenten.

Trump, Jr. skrev ett utkast till ett pressmeddelande om saken, som Hicks ville komplettera med en detaljerad beskrivning av händelserna. Men presidenten krävde att pressmeddelandet inte skulle skickas eftersom det innehöll för mycket information. Presidenten uppmanade henne än en gång att bara kort nämna att Trump, Jr. hade haft ett kort möte om adoptioner från Ryssland.

Därför bad Hicks Trump, Jr. än en gång att hålla kommunikationen kort. Men det passade inte Trump, Jr. Han ville göra nya förändringar i pressmeddelandet och avslöjade för Hicks att de under mötet dessutom hade pratat om Hillary och något struntsnack som vi snabbt sköt ner.

”Jag tyckte också att det vore rätt att berätta mer, men chefen var orolig över att vi skulle få för många frågor”, skrev Hicks.

Till slut skickades ett justerat, kortfattat pressmeddelande till New York Times. I det angavs inte mötesdeltagarnas namn, och inte heller deras smutskastande påståenden om Hillary Clinton och Bill 155 Browder. Diskussionen om Magnitskij-lagen nämndes inte heller i pressmeddelandet.

Än en gång uppmanade Hicks presidenten att vara helt transparent.

”Du har gjort uttalandet. Saken är redan avhandlad”, sa Trump.

New York Times publicerade sin artikel. Och sedan rapporterade medierna om att presidenten själv hade varit med och redigerat pressmeddelandet.

”Det var ett pressmeddelande till New York Times …inte ett uttalande inför en hög domartribunal”, kommenterade presidenten till media.

En vecka senare återvände presidenten till saken:

”Någon hade information om min motståndare – vem skulle inte ha gått med på ett sådant möte?”

Svaren som president Trump skickade till Muellers utredare om händelserna den 9 juni är helt innehållslösa när det kommer till frågan om huruvida han har förhindrat rättvisan, och än en gång kom han inte ihåg någonting. Istället talade han vitt och brett om hur upptagen han hade varit när primärvalsperioden tog slut.

Han kom inte heller ihåg om han träffat sitt eget kampanjteam den 9 juni 2016. Han hade en anteckning om ett möte med Manafort på morgonen, men han kom inte ihåg om han verkligen hade träffat honom.

”Det var för mer än två år sedan under en tid då jag hade mängder av telefonsamtal och kontakter varje dag.”

Han mindes inte om han var medveten om att hans team skulle ha ett möte med Veselnitskaja eller någon annan, och han nekade även till att ha hört namnet Natalia Veselnitskaja. Trump kom inte heller ihåg om någon under kampanjen hade talat om för honom att Vladimir Putin eller Rysslands regering stöttade hans kandidatur eller motsatte sig Hillary Clintons.

”Men jag var medveten om några rapporter där det framgick att president Putin hade uttalat sig artigt om mig”, skrev Trump till Muellers utredare.

Mueller fäste uppmärksamhet vid att Trump överhuvudtaget 156 inte hjälpte till med utredningen av kontakterna med Ryssland eller förhindrandet av rättvisan. Någon muntlig utfrågning gick presidenten alls inte med på. Först efter ett år av förfrågningar gick han med på en skriftlig utfrågning, och då svarade han bara på några av frågorna om Ryssland.

På över 30 frågor svarade Trump ”jag kommer inte ihåg”, ”jag har ingen minnesbild” eller ”jag vet inget om det”. Frågorna om förhindrandet av rättvisan under hans övergångsperiod besvarade han inte ens skriftligen.

Enligt Mueller kunde inte Trumps verksamhet den 9 juni 2016 eller därefter anses vara ett förhindrande av rättvisan. Huvudsakligen eftersom hemlighållandet av information var riktat mot medierna, och inte mot själva utredningen.

Men samtidigt skriver Mueller att Trumps eventuella brott när det kommer till att ha hindrat rättvisan inte heller helt och hållet kan uteslutas eftersom bevisen är så begränsade.

Om utredningen hade kunnat skulle rapporten ha ”konstaterat det”.

När det gäller Veselnitskaja, Achmetsjin och de andra som var närvarande i Trump Tower, är det hela ännu mer intressant med tanke på att en del av innehållet i Muellers slutrapport fortfarande var hemligstämplat i juli 2019.

Enstaka ord, meningar, stycken och källhänvisningar var täckta av svarta rutor på fyra olika grunder: nackdelar för ett pågående fall, åtalsjury, privat information och utredningsteknik.

Rutorna märkta med ”åtalsjury” betyder att personerna, uppgifterna eller sakerna som berörs fortfarande befinner sig i myndighetsprocesser. Trots att den huvudsakliga rapporten om Rysslandskontakterna var klar och särskilde åklagaren hade avslutat sitt arbete, sammankallade han under uppdraget en åtalsjury. I vanliga fall arbetar en åtalsjury i hemlighet fram till att åtal väcks.

Till exempel är det Muellers åtalsjury som ligger bakom åtalen som ett efter ett väcktes från och med 2017, såsom USA mot Internet Research Agency och dess nyckelpersoner, samt åtalen mot 157 Paul Manafort, Roger Stone och Michael Cohen med kopplingar till Trump-kampanjen och de ryska underrättelsetjänsternas hackers.

Sommaren 2019 frågade jag Bill Browder om vad han tänkte om att hans och Magnitskijs exceptionellt ihärdiga smutskastare till slut hamnade i Muellers utredning.

”Jag har varit medveten om att Veselnitskaja och Achmetsjin har försökt smutskasta mig och Magnitskij ända sedan 2016. Redan då försökte jag kontinuerligt avslöja dem, men då var det väldigt få som ägnade saken någon uppmärksamhet. Jag är glad att sanningen äntligen kommer tram.”

PENNINGTVÄTT
Kreml ägnar sig fortfarande åt att trakassera Browder.

Vid ett möte med president Putin i december 2018 krävde den ryske lagstiftaren Konstantin Kosatjev att Ryssland skulle börja sammanställa en officiell lista över motbjudande utländska personer som smutskastar Ryssland och ”sprider de mest skamlösa lögner om vårt land och vårt folk”.

Enligt Kosatjev borde denna officiella lista över smutskastare döpas efter Bill Browder. Samtidigt förberedde Rysslands inrikesministerium ännu en efterlysning av Browder till Interpol.

I början av 2019 väcktes åtal mot Natalia Veselnitskaja i USA för att ha hindrat rättvisan när hon hanterade fallet med penningtvätt i Denis Katsyvs företag Prevezon. I egenskap av Prevezons advokat hade Veselnitskaja i samarbete med Rysslands riksåklagare Jurij Tjaj-ka fabricerat bevis till förmån för Prevezon och lämnat dem till myndigheterna i USA.

När åtalet väcktes mot Veselnitskaja ställde det ryska utrikesministeriets talesperson till med rabalder, krävde en förklaring från USA och beskrev åtalet som ”en hämnd”.

Browder fortsatte arbeta för att den penningtvätt som Magnitskij hade avslöjat skulle bli föremål för en polisutredning. Han hade hittat bevis och polisanmält Nordea i Danmark, och diskuterade situationen med landets parlament och åklagare.

158
I februari 2019 rapporterade Estlands public service-medier att finansövervakningsmyndigheten hade stängt Danske Banks kontor i landet och att banken hade börjat stänga ner sin verksamhet i Estland.

Danske Bank i Estland var en av bankerna som misstänktes för delaktighet i den penningtvätt som Magnitskij hade avslöjat. Enligt medieuppgifter hade bankens personal i Estland hjälpt sina kunder att kringgå regelverket, och deras handlingar utreddes också av polisen.

Högsta chefen för Danske Bank avgick redan 2018 och hade bett om ursäkt för eventuell penningtvätt. I maj 2019 åtalades han och nio andra chefer från Danske Bank för att ha sett mellan fingrarna gällande tvivelaktiga pengaöverföringar på Estlandsenheten. Rättsprocessen pågår fortfarande.

I mars gjorde Browder en brottsanmälan till polisen i Sverige om tvivelaktiga överföringar på 176 miljoner dollar från Ryssland till Swedbank.

Europeiska bankmyndigheten (EBA), som är en oberoende EU-myndighet, inledde också en egen utredning. Myndigheten intresserade sig för varför tillsynsmyndigheterna i Danmark och Estland inte hade satt stopp för Danske Banks penningtvättshärva, där även Magnitskijs fall ingick.

Under våren 2019 offentliggjordes nya uppgifter om vilka slags operationer pengarna som de ryska myndigheterna hade stulit användes till ute i världen. I Spanien misstänkte man att pengarna använts till fastighetsaffärer. Men den verkliga nyhetsbomben kom från lettiska Re:Baltic som specialiserat sig på nyheter om Ryssland och som i samarbete med svenska SVT hade undersökt pengaöverföringarna som avslöjats av Magnitskij.

En stor finansiär till Lettlands ledande ryssvänliga parti Harmony hade fått 270 000 euro från två av bolagen som använts för penningtvätt. Uppgifterna framgick i läckta dokument om överföringar mellan Danske Bank och Swedbank.

”Harmony som är favoritpartiet bland Lettlands stora Tyskspråkiga minoritet fick flest röster i Lettlands parlamentsval, men som vanligt hamnade de i opposition på grund av sin utrikespolitik 159 som anses vara Kremlvänlig”, rapporterade Re:Baltica.

I praktiken användes en del av pengarna som stulits i Ryssland och tvättats i väst till Kremlvänlig politisk påverkan utanför Rysslands gränser.

Bill Browder polisanmälde också Swedbanks Lettlands-avdelning.

Samtidigt stiftade Europaparlamentet en egen Magnitskij-lag. Diskussionerna kring lagen handlade främst om huruvida lagstiftningen borde bära Magnitskijs namn. Bill Browder besökte parlamentets människorättsutskott för att vittna.

”Det skulle vara omoraliskt och skrattretande om EU utelämnade Magnitskijs namn för att tillfredsställa Putin”, twittrade Browder.

Strax därefter slog ryska statens utredningskommitté till igen. De anklagade Browder för ett nytt mord – enligt dem hade Browder den här gången mördat Aleksandr Perepilitjnij. Perepilitjnij var en rysk visselblåsare som flera år tidigare hade lämnat interna bankuppgifter till Browder som bevis på peningtvätt. Han dog en mystisk död under en löprunda i Storbritannien, 44 år gammal. Nu stämplade Ryssland Browder som skyldig till mordet – utan några bevis.

I Sverige bestämde sig åklagarmyndigheten för att inte åtala Swedbank för penningtvätt av Magnitskij-pengarna, eftersom de misstänkta brotten ansågs vara preskriberade. Bill Browder överklagade beslutet.

Trakasserierna fortsatte. Rysslands inrikesministerium inledde en ny brottsutredning om Browder eftersom han i egenskap av ”ledare för en kriminell organisation” hade rapporterat Denis Katsyvs ”påstådda” penningtvätt till USA:s justitiedepartement år 2012. De hävdade att Browder i sitt åtalsbrev hade lämnat falsk information och falska vittnesmål till myndigheterna i USA angående en rysk medborgare.

Snart skickade Ryssland ännu en efterlysning på Browder till Interpol. Brittiska parlamentsledamöter skrev ett öppet brev till Interpols ledning om att polisorganisationen skulle riskera sin trovärdighet om de inte svarade skarpt på Rysslands missbruk av rättvisan.

160
Browder föreläste för brittiska underhuset om hur Ryssland hade beväpnat det internationella rättssystemet och använt det för att främja regimens egna intressen. Interpol behandlade Rysslands senaste krav om Browder och förkastade dem.

I maj attackerade Rysslands ambassad i Australien Browder på Twitter. De publicerade ett mem där en bild av Browder försetts med texten ”WILLIAM BROWDERS KRIMINELLA HANDLINGAR”.

Texten som publicerades i samband med bilden hävdade att Browder stulit över 200 miljoner dollar ur Rysslands budget och begått andra allvarliga brott som var förbjudna enligt FN:s avtal om internationell brottslighet.

”Han försökte fly rättvisan genom att lobba för Magnitskij-lagen” tweetade kontot, och taggade i tweeten flera av Australiens största medier. Tweeten innehöll också en länk till det ryska utrikesministeriets hemsida, som i juli 2019 inte fungerade.

Ambassaden ville smutsa ner Browders rykte i Australien, där han också hade föreslagit en Magnitskij-lag.

Våren 2019 lobbade han också för lagen i Frankrike, Sverige och Norge. Samtidigt tilldelades Browder det högt aktade American Spirit-priset i New York för sitt arbete.

I Sverige ledde inte uppgifterna om Swedbanks tvivelaktiga pengaöverföringar till något rättsligt efterspel och avskrevs i maj 2019. Orsaken var att pengaöverföringarna i de svenska bankerna hade skett innan Sverige stiftade hårdare lagar om penningtvätt, och eftersom de misstänkta brotten var preskriberade.

I USA lades i maj 2019 återigen fem nya namn till sanktionslistan som bar Magnitskijs namn. Under tidigare år hade uppdateringarna alltid gjorts i december, och den här gången kom de flera månader för sent. Browder hade undersökt orsakerna till förseningen. Det framgick att alla beslutsfattare kring Magnitskij-lagen hade haft förhinder kring årsskiftet på grund av den längsta administrativa nedstängningen i USA:s historia. Samtidigt publicerade utrikesdepartementet ett pressmeddelande om de nya sanktionerna där de skrev att de fortfarande väntade på att Ryssland skulle ställa personerna 161 som ansvarade för Magnitskijs död inför rätta.

På listan över personer med reseförbud och frysta tillgångar hamnade nu Gennadi Karlov, som representerade ledningen för det ryska inrikesministeriets utredningskommitté och som hade försökt hemlighålla omständigheterna kring när Sergej Magnitskij greps, torterades och dog.

Han bar också ansvaret för den uteblivna reaktionen på Magnitskijs klagomål över sitt försvagade hälsotillstånd i fängelset, samt att Magnitskij fick avslag på sina önskemål om att få träffa sina släktingar.

Utredningskommitténs utredare Jelena Trikulja lades också till på listan. Även hon hade hemlighållit behandlingen av Magnitskij och hade undertecknat ett negativt svar på en utredningsförfrågan som bad om en brottsutredning över personerna som deltagit i misshandeln.

Till listan lades även tre andra ryska medborgare.

Efter de nya tilläggen fanns totalt 55 ryska medborgare på listan över Magnitskij-sanktioner. Enligt Bill Browder deltog 42 av dem i det olagliga gripandet och mordet på Sergej Magnitskij eller i ekobrottet som Magnitskij avslöjade.

”241 personer återstår fortfarande. USA:s regering har alla uppgifter”, tweetade Browder.

I slutet av maj avslöjade en privatperson en armé av botliknande falska profiler som stöttade Natalia Veselnitskaja på Twitter.

De tweetade helt identiska engelskspråkiga meddelanden och aningen justerade versioner av ett och samma budskap:

”Vi behöver fler orädda människor som juristen Natalia Veselnitskaja”, proklamerade trollen.

Senare avslöjade en annan privatperson en trollarmé med tiotals konton som stöttade Veselnitskaja, varav många av dem hade en bild av en vacker kvinna som profilbild, men inte en enda följare. Några dagar senare fryste Twitter Veselnitskajas konto. Ofta blir konton frysta om de misstänks för att ha brutit mot tjänstens regler.

Rysslands propagandakanal RT publicerade genast en ny artikel som stöttade Veselnitskaja och smutskastade Browder på sin engelskspråkiga 162 hemsida. Artikeln hånade privatpersonerna som avslöjat Veselnitskaja-trollen och hävdade felaktigt att Browder hade en historia av att använda sitt inflytande i London och Washington D.C. för att ”tysta personer som kritiserar honom”.

BOLLEN SOM TAPPADES
I slutet av oktober 2018 hade Bill Browders investmentbolag vänt sig till både polismyndigheten och Riksåklagarämbetet i Finland med en begäran om en utredning av grov penningtvätt och en misstänkt finländsk gren av Magnitskij-fallet.

Enligt Browders begäran skulle pengar kopplade till korruptionshärvan ha tvättats via Nordea i Finland och några andra finländska bolag. Enligt bevismaterialet som lämnades in gällde det totalt 527 konton i Nordea.

Överföringarna skulle ha gjorts till Nordea i Finland från den numera stängda skandalbanken Danske Bank i Estland och Ukio Bankas i Litauen.

I juni 2019 publicerade Finlands Riksåklagarämbete ett pressmeddelande om Browders utredningsbegäran.

Enligt pressmeddelandet som undertecknats av en statsåklagare inriktad på penningtvätt hade de misstänkta handlingarna i utredningsbegäran begåtts i Estland eller Litauen, och därför hade finländska myndigheter inga befogenheter i fallet.

Åklagaren skrev också: ”Dessutom har kapitalöverföringarna till Nordea i Finland enligt inhämtad utredning skett huvudsakligen för över tio år sedan. De misstänkta gärningarna är alltså också straffrättsligt preskriberade. Till den del som det i begäran har varit avsikt att framföra, att misstankarna om penningtvätt gäller även händelser som inträffat efter år 2009, finns det inte skäl att misstänka att det i Nordea eller hos kontoinnehavarna funnits kännedom om de påstådda suspekta gärningarna i Baltien.”

Enligt uppgift gjorde polisen en förundersökning utifrån Browders begäran.

”På dessa grunder finns det inte skäl att misstänka brott i ärendet, 163 och förundersökning förordnas inte att inledas.” Bill Browder publicerade ett eget pressmeddelande på Twitter. Han ansåg att de finländska myndigheternas svar inte speglade verkligheten.

”Enligt dokumenten vi lämnade in som bevis passerade alla de misstänkta överföringarna på totalt 234 miljoner dollar via Nordeas avdelning i Finland, och därför berörs de av Finlands lagar, inte bara Litauens eller Estlands.”

Enligt bevisen som Browder samlat in hade de tvivelaktiga kontoöverföringarna börjat göras år 2006 och pågått till 2015, och därför borde de inte vara preskriberade.

Det här var andra gången som Finlands myndigheter avvisade en utredningsbegäran av det här slaget. År 2013 rapporterade nättidningen EUobserver att 199 500 dollar av pengarna som Magnitskij avslöjat hade överförts via ett moldaviskt bolag till det finländska pälsföretaget Saga Furs som tidigare hette Turkkistuottajat.

Då gjorde Bill Browder ett offentligt uttalande om att de smutsiga pengarna hade använts till lyxprodukter innan de skickades tillbaka till Ryssland ”klarerade”. De finländska myndigheterna lade ner fallet. Enligt deras utredning fanns det ingen anledning att tro att pengarna härstammade från ett brott. Dessutom hade brottet inte skett i Finland, eftersom Saga Furs inte hade varit medvetna om det brottsliga ursprunget, och inte heller gjort sig skyldiga till oaktsamhet när de inte kontrollerade pengarnas ursprung. Enligt myndigheterna hade pengarna skickats på ett sådant sätt att Saga Furs inte kunde veta varifrån pengarna korn eller till vem pälsarna skickades.

Sommaren 2019 gjorde Browder ett uttalande om att ännu fler tvivelaktiga kontoöverföringar hade kunnat utredas i tid – och att nya hade kunnat förhindras – om Finlands lagövervakande myndigheter hade utrett fallet redan 2013.

”De finländska utredarna har på ett oförlåtligt sätt tappat bollen i Magnitskij-fallet.”

Han uttryckte sin besvikelse över att den kärande, alltså han själv, överhuvudtaget inte hade blivit hörd, vilket han tyckte var ovanligt och 164 annorlunda jämfört med hur andra länders myndigheter brukar agera.

Browder meddelade att han skulle överklaga den finländska polisens och åklagarens beslut och leverera uppgifter om alla tvivelaktiga pengaströmmar som nått Finland efter 2009.

Den finländska tidskriften Arvopaperi intervjuade i juni 2019 kriminalinspektör Asko Vaten på polismyndigheten. Enligt honom kunde inte Centralkriminalpolisens beslut överklagas. I samma artikel sa statsåklagare Sahavirta att hon tyckte att Browders beslut om att överklaga var märkligt – eftersom statsåklagarens beslut inte kunde överklagas.

”I det här fallet är det ingen idé att göra någon överklagan. Det kommer inte något mer auktoritativt beslut än det här i frågan”, sa hon.

Det stod dock på pappret att fallet kan övervägas på nytt om det kommer fram nya bevis. Det var också möjligt att göra en administrativ klagan till exempelvis riksdagens justitieombudsman.

I juli 2019 berättade Bill Browder för mig att han också hade mött motstånd från myndigheter i några andra länder när han hade försökt få misstankarna utredda. Men sedan hade Browder kommit på ett sätt att föra utredningarna framåt.

I till exempel Danmark och Estland nekade myndigheterna till en början att utreda Danske Bank, och då inledde Browder ett samarbete med en stor dansk dagstidning.

”Artikeln var så skandalös att den satte igång en kedjereaktion av myndighetsutredningar i både Estland och Danmark.”

I Finland tänker Browder samarbeta med jurister och göra en ny brottsanmälan försedd med nya uppgifter.

”Jag är optimistisk och tror att vi kommer att hitta ett sätt att få igång en utredning.”

År 2021 hade totalt 31 länder stiftat en Magnitskij-lag. Enligt Bill Browder godkände EU i december 2020 en egen version av lagen, även om de inte döpte den efter Magnitskij. Parlamenten i Nya Zeeland, Australien, Japan och Taiwan behandlar också lagförslagen. ”Nästa steg för mig blir att se till att lagarna verkligen används. Halva kampen handlar om att se till att lagarna stiftas och andra halvan är 165 att se till att de används. Jag vill försäkra mig om att lagarna blir ett verktyg för rättvisa”, sa Browder våren 2021.

Efter vårt första möte träffade jag Browder flera gånger för att dokumentera hans resa som en av Putins viktigaste måltavlor.

Två dagar innan ett av våra möten slängdes den ryske juristen Nikolaj Gorohov ut från en balkong på fjärde våningen. Hans skalle sprack och han hamnade på en intensivvårdsavdelning. Gorohov är familjen Magnitskijs advokat och ett av nyckelvittnena i fallet. Innan lönnmordsförsöket höll han på att förbereda sig för att visa upp nytt bevismaterial i rätten.

Jag frågade Browder om han befann sig i fysisk fara och om han skuggades.

”Ibland är jag det, ibland inte. Jag är orolig för deras ’fienders’ dödsorsaker – förgiftning, bilolyckor, fall från höga byggnader och självmord.”

Gorohov överlevde men led länge av minnesförlust. Han sa till medierna att han var rädd för sitt liv, men fortsatte ändå med sitt arbete.

Mängden propaganda om Browder på RT och Sputnik är häpnadsväckande.

Alla inslag berättar samma historia: han är kriminell. Även Alex Jones program Infowars ställde in siktet på Browder och kallade honom för förrädare mot USA och globalistmarionett.

Browder säger att kampanjerna med falsk information sällan påverkar honom negativt. Istället har de gjort honom lugnare, effektivare och mer strategisk i konfliktsituationer.

Men Nekrasovs filmkampanj 2016 gjorde honom orolig. Han blev rädd att kampanjen för rättvisa åt Magnitskij skulle förstöras om folk började tvivla på hans pålitlighet.

”Men nu när jag har kommit över det kan jag säga att kampanjerna har misslyckats. Delvis för att vi är bra på att kämpa emot dem. De stör mig inte ens längre. Det är som ett virtuellt spel. Så länge alla är i trygghet är jag lugn.”

Delvis beror framgångarna mot Rysslands operationer på att hans team har goda resurser. Hans personal är effektiv och har bra 166 kontakter, de har goda källor och egen underrättelseinformation om vad ryssarna planerar.

”Därigenom kan vi övervaka dem, förhindra dem och gå till attack mot dem. Vi kan anlita jurister och göra mycket som hjälper oss att kämpa emot och orsaka stor skada för dem. Men de flesta människor saknar våra resurser.”

Browder uppmanar alla som råkar ut för smutskastning att berätta om sina upplevelser för media och politiker samt att polisanmäla händelserna.

”Första gången du berättar om det kommer folk att titta på dig som om du vore paranoid – för ingen kan föreställa sig att sådan ondska finns. Men när tillräckligt många människor pratar om det här tillräckligt länge kommer folk att fatta att det här är ett verkligt problem.”

Bill Browder tänker aldrig sluta fora sin kamp.

”I mitt fall är orsakerna till att jag gör det så stora, däribland tortyren och mordet på min kollega. Jag gör vad som helst för att rättvisa ska skipas.”

167
MOSKVAS STATLIGA UNIVERSITET
Ryssland hade fascinerat mig sedan jag var barn. Jag hade ju hört mormors och farmors berättelser om Sovjetunionens krig mot Finland. År 2005, när jag studerade journalistik och internationell politik vid Tammerfors universitet, åkte jag till Petrozavodsk i ryska Karelen för att göra min praktik. Jag bodde i en iskall lägenhet från sovjettiden och skrev artiklar för den finskspråkiga veckotidningen Karjalan Sanomat som ges ut i Ryssland.

Jag såg hur rysk tv presenterade Putin som en felfri och allvetande karlakarl och lärde mig att synen på journalistik i Ryssland var motsatsen till synen på journalistik i västvärlden.

I väst är journalisterna vakthundar och kritiker, som använder den universella mänskliga rättigheten till yttrandefrihet för att kritisera och utvärdera makthavarna. I enlighet med bästa sovjetiska tradition är journalister i Ryssland en lydig megafon för makthavarna: de vidarebefordrar budskapet.

Om en journalist är för kritisk mot regimen eller gräver för djupt, kan denne råka ut för samma öde som den undersökande journalisten Anna Politkovskaja.

Politkovskaja lönnmördades år 2006, året då jag var utbytesstudent vid Moskvas statliga universitet, det ryska skolsystemets påstådda kronjuvel. Jag deltog i undervisningen vid den journalistiska fakulteten som låg intill Kreml, och studerade journalistik på ryska under ledning av universitetets lärare.

Ofta var undervisningsmaterialet verkligt innehåll från ryska medier, och därför olämpligt för en akademisk utbildning, men jag var för snäll för att kritisera metoderna hos den vänliga läraren som 168 bara gjorde sitt jobb och som började närma sig pensionen.

En gång bad läraren mig läsa och analysera ett tidningsurklipp ur den statliga dagstidningen Rossijskaja gazeta. Urklippet var en aggressiv kolumn som anklagade Finland för russofobi, rasism och hat mot ryssar. När läraren bad mig kommentera artikeln på ryska försökte jag förklara att innehållet inte stämde överens med sanningen. Läraren argumenterade inte emot.

Över tio år efter att jag varit utbytesstudent på den journalistiska fakulteten vid Moskvas statliga universitet lärde jag mig att fakulteten också erbjöd undervisning i informationskrigföring för utvalda studenter.

Den ryske författaren Vladimir Jakovlev, en före detta student vid den journalistiska fakultetens avdelning för krigsvetenskap, har i ett blogginlägg som fått stor spridning skrivit om hur studenterna undervisades i propaganda. Stridspropagandan skulle användas mot fiendens soldater, men samma medel användes också mot civila.

”Det är ett effektivt vapen som används i ett enkelt syfte: att golva fiendens hjärnor”, skriver Jakovlev.

Vid universitetet i Moskva undervisar officerare i hemlighet i teknikerna. De tekniker som används mest av trollfabriken och Kremls internationella påverkansagenter är troligtvis ”den ruttna sillen”, ”den stora lögnen” och ”40:60-principen”.

Den ruttna sillen refererar till att man gnider in måltavlans kläder med något som luktar illa. Tekniken baseras på spridning av felaktiga och skandalösa påståenden som man vill få ut i en så bred offentlig debatt som möjligt. När tekniken lyckas, upprepas den anklagades namn och koppling till skandalen så länge att måltavlans namn besudlas och börjar lukta illa, skriver Jakovlev.

Tekniken som kallas den stora lögnen fungerar också bra. Idén är att man hittar på en så gigantisk lögn att ingen tror att någon skulle kunna hitta på en så stor lögn. Lögnen är så stor att den skapar emotionella trauman hos målgruppen och definierar sättet som mottagarna förhåller sig till den nedsmutsade parten i framtiden. Historien om Hillary Clintons kopplingar till pedofilnätverk fungerade till exempel som en stor lögn.

169
40:60-principen uppfanns av Tysklands propagandaminister Joseph Goebbels och är en av propagandans gyllene regler. Man vinner publikens tillit genom att till 60 procent ge information som ”sammanfaller med fiendens intressen”, till exempel faktabaserad information. Sedan utnyttjas det vunna förtroendet genom att låta de resterande 40 procenten vara fullständiga lögner.

Jakovlev observerade att särskild stridspropaganda sår splittring i fiendens trupper, eftersom människors medvetande manipuleras av felaktig information.

Operationerna med falska uppgifter som organiseras av de ryska säkerhetstjänsterna är inget nytt påfund. I boken Spycatcher (1987) skriver Peter Wright, en före detta officer och biträdande chef i den brittiska underrättelsetjänsten, att avhoppare från Sovjetunionen avslöjade att KGB-chefen Aleksandr Shelep år 1958 fick i uppdrag att modernisera KGB. Han skulle utveckla metoder som Sovjetunionen kunde använda för att attackera väst med icke-militära medel.

Shelep kallade in de viktigaste KGB-officerarna i utlandstjänst till Sovjetunionen för ett idémöte. Som resultat av det presenterade Shelep idén om organiserad spridning av falsk information, som alternativ till fysisk krigföring.

Slutresultatet blev vad som kanske var den första sovjetiska falska nyhetskampanjen: en påhittad historia om att Kina och Sovjetunionen avbrutit sina förbindelser.

Under samma tidsperiod avslöjades flera ryska kompromat-kampanjer: operationer där känsliga uppgifter om utländska medborgares privatliv utnyttjades för att få dem att förråda sina egna länder och arbeta för Sovjetunionen.

I ett fall som Wright, skildrar utpressades en brittisk tjänsteperson som dolde sin homosexualitet och som arbetade i Natos och Storbritanniens u-båtsförsvar, till att överlämna hemliga dokument till Ryssland. Tjänstepersonen ertappades senare av de västerländska underrättelsetjänsterna och dömdes för landsförräderi i Storbritannien.

Det finns också annat skriftligt bevismaterial på Rysslands systematiska användning av falsk information i internationella operationer 170 för att skapa splittring. Ett dokument från KGB i den Estniska sovjetrepubliken ger agenterna anvisningar om att försvaga organisationer och grupper som KGB ansåg vara ”sovjetfientliga” – inte bara inom Sovjetunionen, utan även utanför nationsgränserna. De rekommenderade metoderna var att odla ideologiska konflikter mellan organisationernas medlemmar, smutskasta organisationens målsättningar i medlemmarnas ögon, överdriva skillnaderna mellan medlemmarna och ledarna samt intensifiera konkurrensen mellan medlemmarna.

Ett viktigt verktyg för KGB-officerarna var att förse målgruppens medlemmar med material som satte igång och förstärkte processer som splittrar organisationen eller gruppen inifrån.

Putin är en före detta KGB-och FSB-agent. Han har lång erfarenhet av internationella spionage- och påverkansoperationer, och han tjänstgjorde länge i Östtyskland. Han känner till hur sabotage utförs och har under sin tid vid makten lyft upp de gamla KGB-metoderna till en ny nivå – på sociala medier.

Under sin tid vid makten har Putins administration systematiskt gjort både ryska massmedier och internationella sociala medier till ett verktyg för att splittra utländska parter som han ser som hot mot sina egna intressen.

Syftet med Rysslands troll och falska nyheter är att styra över åsiktsklimatet och människors medvetande internationellt, precis som tv-kanalerna under presidentens kontroll styr över medborgarnas medvetande i hemlandet.

De nuvarande formerna för fientlig påverkan är tekniskt uppdaterade versioner av de ryska underrättelsetjänsternas gamla metoder.

De internationella ryska propagandasidorna RT och Sputnik attackerar Putins kritiker på hemmaplan och utomlands. Botar, troll och mêmes sprider konspirationsteorier, anklagar Hillary Clinton för att vara kriminell, stöttar Donald Trump till att bli USA:s president och stämplar västerländska ledare som nazister. Kremls hackers attackerar fria val i väst och skapar smutskastningssidor.

Utöver trollen som jobbar på fabriken i Sankt Petersburg får även internationella påverkansagenter som arbetar för Kreml i eget namn 171 rena pengar i utbyte mot att fylla sociala medier med smutskastning.

Och desinformationsnätverket styrs av Putin.

En person som deltagit i flera toppmöten gav mig ett viktigt ögonvittnesmål. Under presskonferensen efter förhandlingarna läste president Putin upp ett pressmeddelande. Det var troligtvis skrivet av tjänstepersoner, men det var uppenbart att Putin själv hade redigerat och kompletterat det – i praktiken i varje stycke.

Om någon tänker att Putin styrs av ett maskineri, bevisar detta motsatsen. Det är Putin själv som formulerar det grundläggande budskap som Ryssland skickar ut i världen.

När jag studerade vid Moskvas statliga universitet år 2006 skulle jag ha uppskattat om jag hade fått lära mig åtminstone grunderna i rysk informationskrigföring. Senare i min karriär, när jag undersökte och blev måltavla för Rysslands informationskrigföring, skulle det ha varit nyttigare för mig än att analysera den statliga tidningens propaganda mot Finland.

Å andra sidan, var läsningen inte förgäves.

172
173
REPORTRARNA – Thomas Nilsen, Atle Staalesen och Trude Pettersen
Den 8 mars 2017 var den norske journalisten Thomas Nilsen på väg att korsa riksgränsen för att åka till Ryssland på en arbetsresa.

Men vid gränsposten Borisoglebsk meddelade vakter från Rysslands säkerhetstjänst FSB att Nilsen var ett hot mot Ryska federationens nationella säkerhet och stoppade honom från att komma in i landet.

Thomas Nilsen är en respekterad journalist som har specialiserat sig på det arktiska området och Ryssland. Han har länge varit chefredaktör på den internationella nyhetssidan Independent Barents Observer och är en av Norges ledande experter på Rysslands kärnkraftsäkerhet och ubåtar.

Nilsen bor i Kirkenes och driver även tidningens hemsida därifrån, en synbart harmonisk hamnstad på en klippig udde i Norges nordvästra hörn.

Han har flera gånger korsat samma gräns utan problem ända sedan tiden då gränsvakterna fortfarande representerade Sovjetunionen.

Den aktuella dagen i mars hade Nilsen planerat att guida en delegation från det danska parlamentets utrikesutskott till Murmansk, världens största stad norr om polcirkeln.

Murmansk-området, på Ishavets karga stränder, är strategiskt sett en väldigt viktig plats för Kreml. Under kalla kriget var det den viktigaste platsen för Sovjetunionens kärnvapenubåtar och isbrytare.

Numera hyser marinbasen i Murmansk Rysslands flotta, Norra marinen. Större delen av Rysslands kärnvapenubåtar är förlagda inom området.

President Vladimir Putins regim har stora intressen i Norra ishavet 174 med dess fraktrutter och enorma olje- och gasfält. I Putins planer på att erövra det arktiska området spelar Murmansk en central roll.

Thomas Nilsens gränskontroll i Borisoglebsk började rutinmässigt. FSB:s gränsvakt tog hans pass, knappade in passuppgifterna på sin dator och ställde den vanliga frågan: Vart är Nilsen på väg?

”Till Murmansk”, svarade Nilsen.

FSB:s gränsvakt fortsatte: ”Vad tänker du göra där?”

”Skriva artiklar”, svarade Nilsen.

Vanligtvis kontrolleras utländska journalister vid gränsen av två olika FSB-vakter. Som vanligt bad den första gränsvakten sin överordnade att dubbelkolla Nilsen.

Men så fort den överordnade klev in och tittade på datorskärmen var rutinkontrollen över.

Den överordnade tog Nilsens pass, bad honom artigt att kliva ur kön och ledde in honom i ett rum på gränsstationen. Vid det laget gissade Nilsen att han skulle råka ut för samma sak som många andra journalister i området: att tvingas svara på detaljerade frågor om syftet med arbetsresan. Nilsen trodde att han skulle få fortsätta in i Ryssland efter förhöret.

I rummet blev Nilsen uppmanad att sitta ner av tre tjänstepersoner från FSB. Sedan berättade de nyheten för honom, på ryska. Enligt paragraf 27 i lagen som reglerar in- och utresor ur Ryska federationen kunde Nilsen inte släppas in i landet.

Det motiverades utifrån den nationella säkerheten.

Thomas Nilsen frågade varför just han ansågs vara ett hot mot Rysslands nationella säkerhet. Tjänstepersonerna hävdade att de var ovetande om det. De uppmanade Nilsen att kontakta Rysslands konsulat i Kirkenes för mer information.

FSB sa till Nilsen att inreseförbudet skulle gälla i fem år, men det framgick senare att förbudet gällde tills vidare. Om Nilsen skulle försöka ta sig in i landet, oavsett vid vilken gränsövergång, skulle han betraktas som lagbrytare.

Tjänstepersonerna fortsatte artigt och professionellt med att ge Nilsen ett skriftligt dokument med en lista över villkoren de hade räknat 175 upp. Han uppmanades skriva under dokumenten, lämna gränsstationen och återvända till Norge.

”Av gradbeteckningarna på uniformerna att döma var tjänstepersonerna högt uppsatta”, säger Nilsen.

Medan Nilsens danska resesällskap släpptes in i Ryssland fick han lifta 200 meter tillbaka till norska sidan av gränsen eftersom det är förbjudet att gå till fots på gränsområdet.

FSB förbjöd honom att lifta med ett ryskt fordon.

Efter fem minuters väntan kom en norsk bilist tillbaka efter att ha tankat i den närliggande ryska tätorten Nikel, tog sig an liftaren och körde honom hem till Kirkenes.

Att bli klassificerad som ett hot mot Rysslands nationella säkerhet innebär en allvarlig indirekt anklagelse. Definitionen på säkerhetshot mot ryska staten inbegriper allvarliga brott, såsom deltagande i spionage eller terrorism.

Nilsen har givetvis inte begått några brott mot Ryssland. I själva verket är han så laglydig att han inte ens har fått en fortkörningsbot.

Ändå kom det inte som en fullständig överraskning att nekas tillträde till Ryssland.

Före incidenten vid gränsen hade Nilsen och hans journalistkollegor blivit måltavlor för flera fientliga operationer från ryskt håll. Syftet med operationerna var att förhindra deras journalistiska arbete.

Och nu anklagade FSB Nilsen för att utgöra ett hot mot Rysslands nationella säkerhet. Inreseförbudet skulle göra det betydligt svårare för Nilsen att skriva artiklar om Ryssland i fortsättningen.

Det verkar som att Nilsens nyhetssidas ideal om pressfrihet, självständighet och högklassig journalistik låg på en kollisionskurs med Kremls ökända säkerhetstjänst.

”Kreml anser att många journalister är ett hot mot FSB:s uppfattning om statens säkerhet. Journalistiken är hörnstenen i alla framåtskridande samhällen, och därför anser FSB att journalistiken är ett hot mot Rysslands nationella säkerhet. Här i Arktis är journalistiken livsviktig för att bygga upp fungerande relationer över statsgränserna. Kanske vill FSB inte ha det”, säger Nilsen.

176
Det femåriga inreseförbudet gör det svårare för Nilsen att utöva sitt yrke, men det hindrar också hans privata resor till Ryssland.

Därför bestämde han sig för att inte lämna sitt öde i de ryska säkerhetstjänsternas händer. Han bestämde sig för att ta reda på varför han definierades som ett säkerhetshot mot Ryska federationen.

Nilsen – en ambitiös journalist och en man med principer – såg bara ett alternativ för att få reda på det och försöka ändra det mystiska beslutet: att stämma FSB.

År efter år rankas Norge som ett av världens bästa länder när det kommer till pressfrihet och demokrati.

En viktig skäl till att Norge blev en av världens rikaste och minst korrumperade stater var en klok användning av inkomsterna från oljeexporten. Till skillnad från de flesta av Rysslands europeiska grannstater är Norge fullständigt oberoende av rysk energi.

Den stabila, fria och trygga staten Norge ger unika arbetsförhållanden för nyhetsmedier, såsom Independent Barents Observer som drivs av Thomas Nilsen och hans kollega Atle Staalesen.

Nyhetssidan publicerar dagligen djuplodande artiklar från det arktiska området på både engelska och ryska.

”Självcensur är något som vi aldrig tar med oss in på den här redaktionen. Den släpper vi inte in genom dörren”, säger Nilsen om nättidningens redaktion i Kirkenes.

På väggen hänger en jättelik papperskarta som visar hela det enorma område som Nilsens redaktion bevakar: Barentsområdet, det vill säga de nordligaste delarna av Norge, Ryssland, Finland och Sverige. Och norr om dem, hela det Norra ishavet.

Mellan Kirkenes och Nordpolen svallar 3 000 kilometer isande kallt hav. Halvvägs mellan redaktionen och Nordpolen ligger den isiga, bländande vackra och demilitariserade ögruppen Svalbard.

Från början flyttade Nilsen och Staalesen, vänner sedan 20 år tillbaka, till Kirkenes just för att staden låg på en så spännande plats. 177 Ytligt sett är Kirkenes en sömnig hamnkommun med några tusen invånare och gatuskyltar skrivna på både norska och ryska.

De ser Kirkenes som en unik spelplats och laboratorium för de ryska säkerhetstjänsterna. När man skrapar på Kirkenes lugna yta framträder politiska spänningar på hög nivå och maktkamper om energitillgångarna. Sedan 1960-talet har Norge samlat rikedomar från olje- och gasfälten på den norska kontinentalsockeln som kantar landets kust och fortsätter mot Barents hav utanför Kirkenes.

Rysslands statsägda oljejätte har länge försökt få en del av Norges oljerikedomar.

”Kirkenes är en guldgruva för grävande journalister” säger Staalesen och Nilsen.

Det var därför de bestämde sig för att grunda Barents Observer vid Staalesens köksbord år 2002. De ville publicera artiklar och nyheter om det arktiska området som var skrivna av personer som också levde där.

Ämnena de valde att bevaka var energi, ekonomi, politik, säkerhet och miljö.

Samarbete över gränserna i Barentsområdet har en lång historia. Ursprungligen grundades Barentsregionen för att stötta demokratin, medborgarsamhället, de mänskliga rättigheterna och de fria medierna, särskilt i före detta Sovjetunionen.

Två år efter Sovjetunionens fall undertecknade representanter för de nordligaste regionerna i de fyra staterna ett samarbetsavtal i Kirkenes. I det nya upptinade säkerhetspolitiska läget ville invånarna förstärka sina kontakter med varandra och säkerställa regionens stabilitet.

Nilsen och Staalesen grundade sin nyhetssida för att fylla samma behov: att förena människorna i området och dela betydelsefull information med medborgare över gränserna.

”Ryssar, norrmän, finnar och svenskar bor nära varandra, men kulturellt, ekonomiskt, samhällsmässigt och etniskt sett är människorna i de olika länderna väldigt olika”, säger Staalesen.

Vännerna utvecklade sin nyhetstjänst långsamt. År 2005, när de diplomatiska förbindelserna mellan Ryssland och resten av Barentsområdet 178 var skenbart goda, fick Staalesen ett jobberbjudande.

Norges Barentssekretariat, som har till uppgift att främja och förstärka handeln mellan Ryssland och Norge, ville anställa honom. Sekretariatet som ligger i Kirkenes drivs av Norges tre nordligaste fylken: Nordland, Troms och Finnmark. Beslutsfattarna i Barentssekretariatet är lokala politiker och landshövdingar.

Barentssekretariatet finansieras av Norges utrikesdepartement, och det finansierar fortfarande samarbetsprojekt för norska och ryska företag. Sekretariatet har finansierat tusentals projekt, även samarbeten mellan Norges statliga oljebolag Statoil (numera Equinor) och ryska statens Rosneff.

När Staalesen tog jobbet övergick Barents Observer i sekretariatets ägo. På den tiden fungerade samarbetet mellan nyhetssidan och dess nya ägare fortfarande smidigt och det hjälpte sidan att växa. Representanterna för Barentssekretariatet upplevde också att sidan främjade kontakterna i regionen.

På Barents Observer fattades de journalistiska besluten av journalisterna, och inte av ägarna som i vanliga massmedier.

Sidan vidareutvecklades. Thomas Nilsen utsågs till chefredaktör år 2009 och Trude Pettersen blev en del av journalistteamet.

Den mångsidiga nättidningen hittades av nya läsare i olika delar av Norden. I Ryssland fick den i synnerhet sin publik i Murmansk och Petrozavodsk nära finska gränsen.

Många av artiklarna från Nilsens redaktion publicerades vidare och spreds i ryska medier, som på den tiden inte var lika hårt hållna av regimen.

Det finns många möjliga förklaringar till varför Barents Observer senare blev en nagel i ögat på FSB. En förklaring kan vara den stora läsarkretsen i Ryssland, och en annan kan vara valet av nyhetsämnen.

INGEN VANLIG BENSINSTATION
Ett av Barents Observers återkommande ämnen var Rosneft. Chefredaktören Thomas Nilsen beskriver Rosneft som en nyckelspelare i Rysslands förehavanden på det arktiska området.

179
”Historien visar att Rosneft är extremt viktigt för Kreml.”

Rosneft är det största råoljebolaget i Ryssland och det största börslistade oljebolaget i världen. Experterna är eniga om att den billiga oljan håller på att sina i Ryssland. Därför måste Ryssland pumpa olja i kallare, djupare och mer avlägsna trakter.

Rosneft vill expandera till Norge, där oljeprognoserna är lovande. Men Rysslands största oljebolag är ingen vanlig bensinstation. Samtidigt som bolaget borrar och säljer olja främjar det Kremls växande politiska mål.

Rosneft har en omättlig aptit. I själva verket var president Vladimir Putins regim tvungen att med våld erövra Michail Chodorkovskijs privata oljebolag Jukos, döma Chodorkovskij till fängelse med fingerade åtal och sälja Jukos billigt till Rosneft i en iscensatt auktion, innan Rosneft kunde stiga till sin nuvarande glans.

President Putins regim besitter den verkliga makten över Rosneft. De senaste åren har bolaget fungerat som ett sedeltryckeri för Putins närmaste krets.

Bolagets chef är FSB-agenten Igor Setjin, en av Putins trotjänare. Hans assistent Andrej Patrusjev är också en tjänsteperson från FSB-akademin och son till en annan av Putins långvariga bundsförvanter.

I Ryssland sätts många FSB-officerare – liksom dess föregångare KGB:s agenter under sovjettiden – på poster i storföretag. De får alltså lön från både säkerhetstjänsten och bolaget samtidigt.

Arrangemanget kallas sekondering och försäkrar att bolagen, under FSB:s kontroll, tjänar både aktieägarnas och regimens intressen.

Rosnefts högsta chef Setjin är känd som Rysslands näst mest inflytelserika man efter president Putin. Det nära samarbetet mellan Putin och Setjin har pågått sedan 1994, och Setjin har tjänstgjort på höga poster i både Putins och Dmitrij Medvedevs administrationer.

Under Setjins tid som vice statsminister grundade FSB avdelningen P som ansvarar för industrin, i synnerhet den högavkastande oljesektorn. Samma år, 2004, befordrades Setjin till ordförandeposten i Rosnefts ledningsgrupp.

180
Två år senare fick Rosneft ytterligare förstärkning direkt från FSB:s huvudkontor Lubjanka i Moskva: då började vice direktören för FSB:s oljedivision, Setjins rådgivare Andrej Patrusjev Jr. på Rosneft.

Senare belönades Patrusjev Jr. med en hedersmedalj för framgångar i tjänsten av Putin.

År 2006 började Rosneft planera oljeborrningar på Sjtokman-fäl-tet i Norra ishavet i samarbete med ryska Gazprom. Rosneft bedriver affärsverksamhet i olika delar av världen, till exempel i Venezuela, Kuba, Kanada, USA, Brasilien, Turkmenistan, Belarus, Georgien, Ukraina och Irak.

Av de länder som Rosneft samarbetar med har Georgien och Ukraina blivit tvungna att försvara sig mot militära anfall från Ryssland.

I USA genomförde Rysslands underrättelsetjänster flera skickliga operationer för att påverka vem som vann presidentvalet år 2016.

Rosnefts potentiella kunder öppnar dörrarna för en oräknelig mängd FSB-operationer i energipolitiken och en visumfri snabbrutt för FSB:s aktörer som lobbar för saker som gynnar Putins närmaste krets – på kundens eget territorium.

Ibland verkar FSB:s aktörer bakom oljebolagets direktör, och ibland bakom en diplomat. För att se till att avtalen går igenom riktas operationer både mot de viktigaste beslutsfattarna och allmänheten.

När avtalen står klara har Rosneft som styrs av siloviker 2 i praktiken en direkt väg att påverka energifrågor i landet, såsom priser och tillgång. Och när Rysslands FSB-ledda Rosneft kontrollerar temperaturen i väljarnas hus under iskalla vintrar eller lokalbefolkningens högavlönade jobb inom energisektorn, är det skrattretande enkelt för FSB att blanda sig i landets interna angelägenheter.

Thomas Nilsen och Atle Staalesens nättidning Barents Observer 181 är troligtvis de enda som noggrant har granskat Rosnefts verksamhet i den arktiska regionen.

Och publicerat faktabaserade nyheter om det.

2 En nedsättande term på en högt uppsatt person i statsledningen som har en bakgrund i militären, polisen eller säkerhetstjänsten.

ATT DRICKA TE SYNLIGT VID BORDET BREDVID
Det är omöjligt att peka på en enskild händelse som satte igång de FSB-kopplade operationerna mot Barents Observer.

Att de publicerade nyheter på ryska för en rysk publik kan vara en faktor. Sedan millennieskiftet har president Putins administration gjort en stor del av landets medier till sin egen megafon.

I Ryssland mördas kritiska grävande journalister utan att någon straffas. Majoriteten av ryssarna har ingen tillgång till faktabaserad tyskspråkig information om korruptionen och oegentligheterna i landets ledning.

”Ofta bryr sig inte de ryska säkerhetstjänsterna om vad som skrivs om dem i London. De bryr sig om det som publiceras i Ryssland. Och vår tidning har en stor läsekrets i nordvästra Ryssland”, säger Nilsen.

En annan utlösande faktor kan ha varit Barents Observers journalistiska värderingar som grundar sig på den västerländska pressfriheten och styr allt nättidningen företar sig.

När Staalesen, Nilsen och Pettersen skriver om Ryssland lyfter de ofta fram ämnen som Kreml-kontrollerad media inte rapporterar om. De vill ge en plattform åt människor som förtrycks i Putins Ryssland.

Tidningen ger framförallt röst åt de medborgarorganisationer som hamnat på kollisionskurs med makthavarna. De intervjuar lokala människorättsaktivister och oppositionspolitiker, samt personer från hbtqi-rörelsen.

Genom att de ger synlighet åt personer som Ryssland har utmålat som ”motståndare” till regimen, eller förmedlar information som i Ryssland stämplats som ”homopropaganda” skär sig intressena hos Nilsens tidning med FSB:s intressen.

Innan Barents Observer började få problem hade de till exempel rapporterat om den Murmanskbaserade bloggaren Aleksandr Serebrjanikov, som också är känd som Blogger51.

182
På sin kritiska blogg publicerar Serebrjanikov information om korruption inom det lokala styret. År 2011 publicerade han bilder av en kärnvapenubåt som hade fattat eld i Murmansk.

Året därpå hittade de lokala myndigheterna på ett brottmål mot Serebrjanikov, och han anklagades för extremism. Myndigheterna hittade en bild av bloggaren iklädd militärmössa och försökte använda bilden som bevis på hans påstådda extremism.

De lyckades inte fälla Serebrjanikov i rätten eftersom hans ”extremism” inte kunde bevisas.

Men precis som om man inte hade lämnat det sovjetiska förfarandet med att låsa in politiskt oliktänkande på mentalsjukhus, kom de ryska myndigheterna fram till att Serebrjanikov behövde en psykiatrisk bedömning.

Och han skickades också på en sådan.

Det glasklara nyhetsämnet och människorättsbrottet plockades inte upp av en enda stor mediekanal i Ryssland. Men Barents Observer publicerade en detaljerad artikelserie, även på ryska.

”För oss är det viktigt att störta folk som Serebrjanikov som bloggar ensam. Han gör jobbet som statskontrollerad media i Ryssland inte gör”, säger Nilsen.

FSB hade Staalesen, Pettersen och Nilsen på sin radar redan innan problemen började i Norge. Ibland när de träffade sina ryska källor i Murmansk märkte de av att de övervakades.

Skuggning är en metod som inte bara journalister utsätts för i Ryssland, utan även utländska diplomater och anställda i västerländska organisationer.

”Då och då dök det upp en man vid ett bord i närheten för att dricka te. De är väldigt skickliga på att visa vad de gör: hela poängen är att ge sig till känna för oss och våra källor.”

Tedrickarna orsakade aldrig mer besvär än så, eftersom Barents Observer verkade under principerna för öppenhet och fri information. I artiklarna används aldrig anonyma källor för att garantera artiklarnas legitimitet och trovärdighet. Alla artiklar och faktauppgifterna i dem är hur som helst redan offentliga.

183
Några av deras läsare ifrågasätter alla artiklar om Ryssland och hävdar att de är falska nyheter.

”Genom att vi visar upp våra källor kan läsarna själva utvärdera artiklarnas pålitlighet och trovärdighet. Och genom att vara öppna tror vi att FSB till och med kan dra lärdom av Norges fria informationsförmedling. Eller kanske är vi naiva.”

Men det är de ryska tedrickarnas förtjänst att Nilsen och hans kollegor började förbättra datasäkerheten och källskyddet. Numera säger de till sina kontakter att deras uppgifter kan avslöjas genom exempelvis dataintrång.

Än så länge har de inte märkt av att någon försökt hacka eller slå ut deras hemsida.

Barents Observers goda expertis i arktiska frågor, särskilt när det kommer till Ryssland, försvarsindustrin, säkerhetsfrågor och kärnsäkerhet, respekteras högt bland journalister i Barentsregionen. Eftersom rapporterna håller hög nivå och ofta citeras i andra medier, har Barents Observer en betydelsefull roll som opinionsbildare.

Den amerikanska tidningen New York Times citerade Barents Observer för första gången år 2012. I början av inbördeskriget i Syrien rapporterade Barents Observer om en hemlig rysk godstransport. Tre nya stridshelikoptrar transporterades från den Norra marinens bas i Severomorsk till Murmansk och därifrån vidare till Syrien.

Enligt vännerna kan inga av deras journalistiska undersökningar definieras som ”för känsliga” och därför störande för Kreml. I själva verket är det tvärtom: de har aldrig någonsin avslöjat ryska statshemligheter eller andra uppgifter som skulle ha kunnat hota Rysslands nationella säkerhet.

Barents Observer har små resurser, så möjligheterna till undersökande journalistik är väldigt begränsade.

”Några av våra artiklar kan innehålla känsliga ämnen. Men oftast rapporterar vi om den stora bilden, och ibland innehåller artiklarna militära ämnen”, säger Staalesen.

Som exempel på det nämner han Rysslands stora militära investeringar i närheten av Norge och Finland.

184
”Det skriver vi om. Men vi har aldrig grävt för djupt. Egentligen har vi inte grävt tillräckligt”, säger han.

De framgångsrika artiklarna på hemsidan kan vara en av orsakerna till påverkanskampanjen som Staalesen och Nilsen utsattes för.

Men till sist gick en rysk diplomat till öppen offensiv mitt framför ögonen på det internationella journalistsamfundet – detta väldigt snart efter att Nilsen hade skrivit en viss artikel.

KONSULNS TAL
Mindre än en månad efter Rysslands olagliga ockupation av Krimhalvön, skrev Thomas Nilsen en ledare med rubriken ”Barentssamarbetet under Putins nya farliga period”.

I artikeln analyserade han de negativa följder som aggressionerna från Putins Ryssland hade orsakat och skulle orsaka i Barentsregionen. Den faktabaserade ledaren räknar upp Putin-regimens senaste fientligheter mot ryska medborgarorganisationer och media.

Nilsen skrev att Kremls aggression skulle skapa rädsla vilket skulle leda till att institutioner, näringslivet, stater och medborgare tappar intresset för samarbete med Ryssland.

Rysslands aggression skulle också kunna förstöra de band mellan medborgarna i de olika länderna som byggts upp under mer än tjugo år av samarbete i Barentsregionen. Enligt Nilsen bjuder inte Putins uttalanden in människor till att delta i det regionala samarbetet.

I ledaren nämnde Nilsen Rysslands ockupation av Krim två gånger.

Omkring tre veckor efter att Nilsens ledare hade publicerats, sent i april 2014, reste över hundra journalister från Sverige, Norge, Ryssland och Finland till en konferens i Kirkenes med yttrandefrihet som tema.

Journalistorganisationen Barentspress International bildades under den första hälften av 1990-talet och träffas årligen för att diskutera vad som händer i regionen. Konferensen bjuder också in talare utanför det journalistiska samfundet för att erbjuda expertkunskaper och nya perspektiv.

185
På konferensen 2014 talade en rysk fotograf om sina erfarenheter av att bli gripen av polisen, först i Murmansk och senare i Moskva.

Polisen i Kirkenes och representanter för de norska länen kom också och talade om aktuella frågor. Det var en positiv och konstruktiv stämning.

Men stämningen förändrades när Rysslands generalkonsul i Kirkenes, Michail Noskov, klev upp på scenen och började tala.

Konsuln attackerade Barents Observer med tunga anklagelser. Hans uppmärksamhet riktades mot artiklar om ockupationen av Krim. Noskov talade arrogant: ”Vi borde alla veta att det absolut inte handlade om någon ockupation, utan om en återförening. ”

Dessutom påstod han inför hela publiken att Barents Observers nyhetsrapportering skadar relationerna mellan Ryssland och Norge. Enligt konsuln företräder artiklarna på sidan den norska regeringens åsikter.

”Eftersom [Barents-] sekretariatet äger och finansierar Barents Observer speglas ägarskapet och finansieringen i tidningens journalistiska innehåll”, hävdade konsuln.

I över en halvtimme fick Noskov odelad uppmärksamhet från alla journalister i salen. Journalisten Tapani Leisti från finska Yle lyssnade på Noskovs tal på plats och skrev en artikel om anklagelserna.

Leisti rapporterade om att Noskov sagt att Barents Observer inte fick skriva om president Putin med ett sådant språk som Nilsen hade använt.

”Enligt den ryske konsulns åsikt vore RussiaObserver ett bättre namn på nyhetssidan, eftersom den skriver betydligt mindre om de övriga länderna i Barentsregionen jämfört med hur mycket den skriver om Ryssland. När publiken som tänkte på yttrandefriheten bad Noskov motivera sina anklagelser vägrade Noskov svara”, skriver Leisti i nätartikeln på Yle Uutiset.

Talet chockerade åhörarna. Så fort konsuln avslutade talet reste sig en rysk journalist och utmanade påståendena. För att piska upp konflikten meddelade konsuln att journalistens frågor var en provokation som han inte skulle besvara.

186
Barents Observers chefredaktör Thomas Nilsen, som satt på de anklagades bänk i publiken, tog ordet. Han repeterade grunderna i västerländsk yttrandefrihet och nyhetsrapportering för konsuln, och klargjorde ägandestrukturen för sin nyhetssida.

”Jag sa att redaktionen hade friheten att själv välja sina ämnen och att konsuln aldrig någonsin skulle ha något att säga till om det. Jag erbjöd honom också möjligheten att bli intervjuad eller skriva ett eget debattinlägg. Det svarade han aldrig på” säger Nilsen.

Senare gjorde Nilsen och Staalesen en noggrann analys av diplomatens tal. Det var helt tydligt att det inte var något han krafsat ihop vid morgonkaffet. Ordvalen, kritikens riktning och arenan var noggrant planerade.

Det var tydligt att diplomaten inte hade agerat på eget bevåg, utan med stöd av sina chefer på Rysslands utrikesministerium i Moskva. Troligtvis hade cheferna i Moskva åtminstone läst och godkänt talet på förhand – eller möjligtvis skrivit det själva.

Konsulns ökända tal satte igång en snabbt eskalerande och helt unik serie händelser i nordisk mediehistoria, som senare ledde till en ensidig uppsägning av Thomas Nilsens anställning som chefredaktör och att det ursprungliga Barents Observer lades i graven.

En månad efter konsulns tal deltog Thomas Nilsen och Atle Staalesen i det regelbundna mötet med Observers ägare, alltså Barentssekretariatet.

De lade märke till att ägarna hade blivit försiktiga. Ägarna ifrågasatte Barents Observers journalistiska oberoende och upprepade alltså i praktiken de oklara anklagelser som Rysslands konsul hade lagt fram på konferensen.

Ägarna krävde en försäkran av redaktionen. Barents Observer skulle aldrig någonsin skriva något som skulle kunna skada samarbetet mellan Norge och Ryssland.

”Det var alarmerande. Ägarna började diktera att vi inte fick skriva om vissa ämnen.”

Vid mötet fattades inga beslut. Men som en direkt reaktion på den ryske diplomatens påståenden om att Barents Observer representerade 187 Norges officiella ståndpunkter, ville ägarna göra om organisationen.

De gav vännerna en uppgift.

De skulle ta fram förslag på hur Barents Observer skulle kunna organiseras på ett sätt som gav mer självständighet gentemot länen. Det skulle enligt ägarna förstärka sidans ställning som en fristående redaktion.

Redaktionen tog sig an uppgiften och började spana idéer.

EN SIMTUR VID NORDPOLEN
I augusti inleddes ett nytt och stort rysk-norskt energiprojekt. Rosneft började i samarbete med Statoil undersöka fyra oljefält på den norska sidan av Barents hav.

Utredningen kallades Pingvin och påbörjades på ett ställe på Norges kontinentalsockel som Rosneft hade utnämnt till den mest lovande och högavkastande platsen i Barents hav.

Samtidigt utvecklade Nilsen, Pettersen och Staalesen organisationsmodeller för att blidka ägarna som verkade ha påverkats av den ryske diplomatens anklagelser.

De gjorde en lista med förslag: nyhetssidan skulle kunna förankras ännu hårdare vid mediebranschens gemensamma etiska principer. Redaktionen skulle officiellt kunna använda det etiska regelverket för norska medier.

De föreslog också en ny stiftelse eller ett företag som skulle ansvara för Barents Observers nyhetsproduktion. De presenterade sina nya idéer för ägarnas ledningsgrupp och i december bestämde sig ägarna för att godkänna alla förslag. På mötet kom de överens om en större redaktionell självständighet och förstärkt journalistik.

”De ville ta sig ur påståendena om att det var den norska staten som finansierade och därmed kontrollerade sidan”, säger Nilsen.

Precis när redaktionen trodde att de skulle kunna fokusera på att skriva nyheter igen, vändes allt återigen upp och ner på nästa möte med ägarna två månader därpå. Förslagen som hade godkänts vid det föregående mötet förkastades.

188
”Vi förstod att det inte var ett fel eller ett politiskt misstag. Det handlade om en större plan för att tysta Barents Observer.”

Redaktionen fortsatte skriva artiklar. Våren 2015 fick de återigen ett scoop med en världspolitiskt betydelsefull nyhet. Den här gången handlade det om Svalbard.

På norska Svalbard bor isbjörnar. Där finns dessutom norska arktiska forskare samt ett samhälle med cirka 500 ryska och ukrainska kolarbetare. Den ryska kolonin heter Barentsburg och det ryska konsulatet där är världens nordligaste diplomatiska beskickning.

Svalbards självbestämmanderätt definierades 1920 i Svalbardavtalet. Enligt avtalet är ögruppen demilitariserad och tillhör Norge, men alla medborgare i avtalsländerna har tillgång till ögruppens naturtillgångar, även ryssarna.

Efter att Kreml hade börjat militarisera det arktiska området har de upprepade gånger uttryckt problem med att godkänna Svalbardavtalet som ratificerats av tiotals länder. Kreml har också uttryckt oro över det norska styret av Svalbard, och har hänvisat till Svalbardavtalet för att visa att alla har jämbördig rätt till området.

”Eftersom ryssarna inte delar Oslos uppfattning om Svalbardavtalet är Norges förhållande till ryssarna på Svalbard förmodligen det känsligaste ämnet i Norge”, säger Staalesen.

260 kilometer från de demilitariserade Svalbard-öarnas östligaste punkt började det hända saker redan 2014. Den ryska militären började bygga en stor militärbas på sin ö Alexandras land, den västligaste ön i ögruppen Frans Josefs land. Det 1,4 hektar stora futuristiska militärkomplexet Nagurskoje har ett tungt artilleri, flygplan och moderna luftvärnsrobotar. Där ordnas återkommande militärövningar, och Barents Observer rapporterar om saken.

År 2015 fanns ingen passkontrollstation i Svalbards huvudstad Longyearbyen. Området övervakades av Norges kustbevakning och en fregatt från den norska flottan som besökte öarna en gång om året.

I april upptäckte Nilsen att Rysslands vice premiärminister Dmitrij Rogozin, som ansvarade för Rysslands försvarsindustri, var på en resa till Nordpolen.

189
Rogozin var en av de första ryska tjänstepersoner som placerats på sanktionslistor av USA, EU, Kanada och Norge när Ryssland hade börjat ockupera Krim i Ukraina. Rogozin hade skaffat ett rykte som en provokativ användare av sociala medier. På Twitter hade han hoppats att japanerna skulle ta livet av sig och hotat Ungern och Rumänien med bombplan. Reseförbuden och de andra Ukraina-relaterade sanktionerna hade han kommenterat i media med att stridsvagnar inte behöver visum.

Rogozin hamnade i Thomas Nilsens håv när han lade upp material från sina resor på Instagram och Facebook. Innehållet avslöjade att han på resan mot Nordpolen hade besökt Barentsburg på Svalbard, trots att sanktionerna förbjöd Rogozin tillträde till norskt territorium.

Barents Observer skrev en artikel om saken. Norges utrikesdepartement fick uppgiften om händelsen från Observers journalister, som ringde departementet och bad om en kommentar. Artikeln citerades i en mängd andra medier.

”Rogozin utmanade Rysslands och Norges officiella relationer, väl medveten om att hans resa var politiskt känslig”, säger Nilsen.

Vice statsminister Rogozin skröt inte bara offentligt om sina olagliga besök på den demilitariserade isbjörnsön. Han hånade dessutom norrmännen.

Efter sin resa tweetade han nämligen länkar till Barents Observers och andra mediers artiklar för att betona att han brutit mot sanktionerna, samt för att visa det norska utrikesministeriets reaktion på händelserna. Om norrmännen tweetade Rogozin: ”.. .bara avundsjuka på att vi simmar vid Nordpolen” och ”när slagsmålet är över tjänar det ingenting till att vifta med nävarna”.

Nilsen och hans kollegor fortsatte skriva om saken. Norges utrikesdepartement meddelade offentligt att de ville ha en förklaring till Rogozins resa från Rysslands ambassadör i Oslo.

Snart förvärrade en annan högt uppsatt rysk politiker den diplomatiska krisen. Den ryska dumans förste vice talman Leonid Kalasjnikov ifrågasatte offentligt Norges suveränitet över Svalbard.

190
”För Ryssland är Barents hav och hela det arktiska området faktiskt rutten till två världshav. Vi borde aldrig behöva stå ansvariga inför någon”, sa han.

Återigen rapporterade Barents Observer, och återigen blev de citerade i internationella medier.

Efter incidenten ändrade Norge sina inrese- och luftfartslagar. Fram till Rogozins besök övervakades inte en enda resenärs pass eller namn på Svalbard, men numera måste alla som reser dit anmäla sin ankomst till inresemyndigheterna 48 timmar i förväg. Flyg från Ryssland måste leverera passagerarlistor till myndigheterna.

Ett år innan Rogozins provokation hade Rysslands generalkonsul i Kirkenes uttalat grundlösa anklagelser om att Barents Observers nyhetsrapportering skulle vara skadlig för relationerna mellan Norge och Ryssland. Detta trots att de som skadade ländernas relationer i själva verket var ryska politiker.

Men troligtvis var det Barents Observers mångspråkiga och inflytelserika nyhetsrapportering om hur högt uppsatta ryska makthavare skrattade åt sanktionsbrottet, som retade upp instanser som ville skada tidningen.

Redan nästa månad släppte Barents Observers norska ägare bomben.

ONÖDIGT ATT KOMMENTERA PÅHITTADE UTTALANDEN
Norges Barentssekretariat – som ville vårda de goda relationerna mellan Norge och Ryssland – snickrade ihop en lösning på problemet som de skapat åt sig själva efter den ryske generalkonsulns attack.

Sekretariatet upprättade officiella riktlinjer om att redaktionen inte skulle följa journalistisk yrkesetik – en kod som alla andra seriösa norska medier följer.

Det oväntade beslutet blev nyheter i Norge och utomlands. Journalisterna motsatte sig sekretariatets beslut, pressorganisationer och norska chefredaktörer protesterade mot det. Men inte ens omfattande kritik kunde få ägarna att ändra beslutet som fick några av grundpelarna i den västerländska journalistiken att vackla.

191
Beslutet stod fast.

På grund av detta slutade Nilsen och Staalesen med sina försök att lösa konflikten internt. Tillsammans med journalisten Trude Pet-tersen och fotografen Jonas Karlsbakk publicerade de ett uttalande på Barents Observers hemsida.

De skrev att sekretariatet hotade yttrandefriheten, fattade beslut som hotade grundläggande journalistisk etik, begränsade tidningens verksamhet och i praktiken utövade censur. De upplyste läsarna genom att meddela att Barents Observer inte längre borde anses vara en självständig nyhetskälla.

Uttalandet ledde till att ägarna vidtog nya motåtgärder. Sekretariatet anklagade Nilsen för illojalitet, gav honom en varning och tillrättavisade honom för att han hade uttalat sig utan att först tala med ägarna om saken.

Situationen förblev låst genom hela sommaren. Politikerna som ledde sekretariatet fokuserade på regionvalen som skulle hållas i september. Att sparka chefredaktören skulle ha skadat valkampanjerna. Efter valet, den 28 september 2015, sades Thomas Nilsen upp från sin tjänst som Barents Observers ansvarige chefredaktör av Stig Oisen, sekretariatets representant från fylket Nordland. Avskedet trädde i kraft med omedelbar verkan.

I avskedsbrevet anklagades Nilsen återigen för illojalitet och dålig skötsel av sina åtaganden som chefredaktör.

Än en gång var Barents Observers redaktion tvungna att gå ut offentligt med sekretariatets ensidiga uppsägningsbesked. De skrev ett nytt pressmeddelande där de meddelade att sekretariatet tillintetgjorde deras trettonåriga arbete för yttrandefrihet och människors rätt till information.

Uppsägningen väckte än en gång en omedelbar protestvåg i den norska och internationella pressen. Norges journalistförbund lovade offentligt att de skulle erbjuda Nilsen gratis stöd i rättsprocessen mot sekretariatet – avskedet verkade omotiverat, och var därmed olagligt.

Norges utrikesdepartement som var sekretariatets finansiär, uttryckte sitt stöd för en oberoende och fri Barents Observer. Ministeriet 192 gick ut med en offentlig önskan om att ”ägarna skulle arbeta för att skapa en konstruktiv anda”.

Journalister intresserade sig för bakgrunden till den märkliga konflikten och började undersöka saken. Snart hittade en journalist från Norges public service-bolag NRK ett scoop.

I skydd av anonymitet avslöjade en högt uppsatt norsk tjänsteperson för NRK att ryska FSB uttryckligen hade bett om att de norska myndigheterna skulle tysta Barents Observer.

Källan berättade för NRK att FSB inte hade varit glada över Barents Observers inblandning i relationerna mellan Ryssland och Norge, och antog att FSB troligtvis hade uttryckt liknande saker till andra instanser i Norge.

Journalisten bad Rysslands ambassad i Oslo att kommentera FSB-.s misstänkta påverkan mot en norsk redaktion. Ambassaden svarade NRK att det var onödigt att kommentera uppenbart påhittade uttalanden.

En fylkesordförande och medlem i sekretariatet gav dock en intervju. Han sa att idén om påverkan från FSB var ”helt okänd och totalt överraskande”. Fylkesordföranden bad NRK om bevis och hävdade att Barents Observers Rysslandsrapportering aldrig någonsin hade nämnts som en bakomliggande orsak till besluten om redaktionens friheter.

Avslöjandet om FSB:s begäran till norska myndigheter om att stänga sidan, kombinerat med den offentliga attacken från Rysslands konsul i Kirkenes vid journalistkonferensen ett år tidigare, väckte oro i Norge.

Bakgrunden till de båda statliga och fientliga påverkansförsöken byggde på samma felaktiga argument gällande nyhetssidans påstådda skadlighet för relationerna mellan Ryssland och Norge. Det uppstod frågor kring huruvida de ryska säkerhetsmyndigheterna förberedde fler och mer systematiska påtryckningar för att stänga nyhetstjänsten som de stämplat som skadlig.

Naturligtvis är eventuella misstänksamma kontakter mellan de ryska säkerhetstjänsterna och regionala eller nationella norska politiker 193 väl dolda. För att påverka sina måltavlor kan de ryska säkerhetstjänsterna söka upp personen i fråga, erbjuda mutor, utöva påtryckningar och till och med använda utpressning. Enligt en guidebok som den finländska säkerhetspolisen har publicerat kan underrättelsetjänsterna uppvakta personer i flera år för att gradvis bygga upp tillit.

Det kan inte uteslutas att FSB har lyckats med att övertala till exempel några norska fylkespolitiker, som sedan agerade till fördel för Ryssland och till nackdel för pressfriheten. Hur som helst är det rimligt att anta att NRK:s avslöjande om FSB:s begäran om att stänga ner nättidningen inte var den enda i sitt slag.

Intressena hos Rysslands generalkonsul i Kirkenes, säkerhetstjänsten FSB, Rosneft – som samtidigt suktade efter en tjugoprocentig andel av det lovande fältet på Norges kontinentalsockel – och Barentssekretariatet möttes: alla ville upprätthålla ”goda relationer mellan Ryssland och Norge”.

Och enligt FSB:s logik skadades de relationerna av Barents Observers ärliga rapportering.

”Vi känner bara till små delar av den större bilden. Det är glasklart att Rysslands påverkan på ägarna har varit större än vad som tillkännagivits. En del av det är också en allmän förhoppning om vänskap med ryssarna”, säger Nilsen.

Ägarnas planer på att sparka Nilsen och därigenom skrämma resten av redaktionen och den nya chefredaktören Trude Pettersen till att bedriva ”journalistik” som gynnar relationerna mellan Ryssland och Norge misslyckades totalt.

Hela redaktionen sade upp sig.

”Det här är enkelt. Det finns inte en enda norsk journalist som skulle arbeta under sådana förhållanden. Verkligen inte. När Atle och Trude sade upp sig dog Barents Observer.”

EN NY TIDNING UPPSTÅR
Det ursprungliga Barents Observer-teamet bestämde sig för att börja om från början.

Norge är ett dyrt land. Att byta ut en bekväm anställning med 194 fast lön mot osäkerheten i ett icke-vinstdrivande företag får anses vara ett djärvt val.

Och beslutet var svårt.

”Många tänkte att vi inte skulle klara det, och det finns sådana som fortfarande tänker så. Vi hade lång erfarenhet av vårt arbete och förstod att det inte skulle vara lätt att grunda en ny tidning. Men i slutändan var det aldrig ett alternativ för oss att inte grunda en fri nyhetssida”, säger Staalesen och Nilsen.

De ägde inte mycket mer än sina bärbara datorer. Men de hyrde ett nytt kontor i Kirkenes centrum och inom 48 timmar hade de skapat en ny journalistägd nyhetstjänst under namnet Independent Barents Observer. Den gamla hemsidan som ägdes av Barentssekretariatet fanns fortfarande kvar, men den uppdaterades inte längre.

Vännerna drog igång en crowdsourcing-kampanj som fortfarande pågår och fick därmed finansiering direkt från sina läsare, och senare även från olika stiftelser.

Från dag ett gick de ut med att Independent Barents Observer verkade i enlighet med norska pressetiska regler. De skulle inte låta sig påverkas av störningar utifrån.

Den före detta ägaren reagerade fientligt på den självständiga nättidningen.

Sekretariatet hotade med att stämma dem för upphovsrättsbrott på grund av sidans namn, som sekretariatet såg som sitt. Om yrkandet hade gått till domstol skulle rättegången ha blivit kort: det fanns bevis på att det från början var Atle Staalesen som hittat på namnet Barents Observer, och inte sekretariatet.

I Norden är det helt unikt att politiker hotar medier med rättegång på grund av ett namn. Medier har givetvis ställts inför rätta av många olika anledningar och har även dömts för till exempel ärekränkning, men i Norden finns inget annat känt fall där myndigheterna har hotat med rättegång på grund av ett tidningsnamn.

Återigen blandade sig Norges utrikesdepartement i situationen och meddelade sekretariatet att det inte var lämpligt att finansieringen de fick från staten användes till att stämma en självständig tidning.

195
Än idag har sekretariatet inte dragit tillbaka sitt hot, men de har heller inte verkställt det.

Det rättsliga hotet skapade ännu mer stöd till vännerna. En expert på relationerna med Sovjetunionen och det arktiska området inledde ett upprop med att uttrycka sitt stöd för den nya tidningens kvalitetsjournalistik.

I uppropet uppmanades Barentssekretariatet att sluta med sina påtryckningar mot journalisterna, dra tillbaka namnkraven och låta tidningen utöva fri journalistik utan störningar. Uppropet undertecknades av 45 universitetsforskare i Norge, Sverige och Finland.

På sin nya nyhetstjänst fokuserade Nilsen, Pettersen och Staalesen på att producera engelskspråkiga artiklar om de gamla vanliga ämnena. På grund av att resurserna i början var så små var de tvungna att arbeta ett helt år innan de kunde publicera artiklar på ryska igen.

Men i övrigt fortsatte de att rapportera som de hade gjort innan generalkonsuln och de före detta ägarna kom med sina grundlösa anklagelser. De fick resa fritt och kunde samla uppgifter i Ryssland. Ett tag fick de arbeta utan att någon försökte begränsa deras journalistik.

Våren 2016 märkte redaktionen att Ryssland återigen ökade sin militära verksamhet i närheten av Svalbard. Ryska fallskärmstrupper började öva på operationer i extrema förhållanden och planera militärövningar i närheten av Nordpolen.

Ryssland började flyga in trupper och hundpatruller till flygplatsen i Longyearbyen på Svalbard som är en demilitariserad zon. Även korta besök av militära förband på väg till övning på Svalbard kunde innebära brott mot Svalbardavtalets klausul om demilitarisering.

Den nya Independent Barents Observer publicerade artiklar om tjetjenska specialtrupper som använde Svalbard som mellanlandningsställe. Än en gång plockades nyheten upp av internationella medier.

Tidningen började också bevaka energifrågor. Alla Rosnefts och andra ryska energibolags initiativ samt Statoils och Rosnefts gemensamma projekt på det arktiska området och i Norge blev nyheter.

Livet gick vidare.

196
I oktober 2016 öppnade Independent Barents Observer sin Tyskspråkiga tjänst efter ett års uppehåll.

En månad senare aktiverade Ryssland sin underliga stopplista och Thomas Nilsen fick veta att han hade listats.

INNEHÅLLER STATSHEMLIGHETER
Kreml har hyst agg mot Norge sedan landet anslöt sig till EU:s Ukraina-sanktioner mot Ryssland. Sanktionerna försvårar också Rosnefts borrningsplaner i Norge, eftersom bolagets egen kompetens och teknologi är begränsad.

Ryska diplomater anser att Norge inte har någon egen utrikespolitik, utan ”följer efter EU när unionen gör saker i dess namn”.

Rysslands generalkonsul i Kirkenes har uttalat sig om att Ryssland är väldigt, väldigt tålmodiga när det kommer till att vänta på att Norge ska släppa sanktionerna. Och eftersom Norge har ”överskridit gränserna måste Ryssland upprätta en lista över personer som inte kommer att släppas in i Ryssland”.

”De ger igen med samma mynt”, säger Nilsen. Ryssland svarar på åtgärden med en motåtgärd.

Den 28 november 2016 bjöds en representant för Norges ambassad i Moskva in till Rysslands utrikesministerium. Ministeriet överlämnade en lista över personer som inte var önskvärda i Ryssland. Namnen på listan har inte publicerats. Norges utrikesdepartement meddelade Ryssland att de inte kunde vara parten som kontaktar och informerar personerna på listan om saken. Att agera kurir för Ryska federationens stopplistor hör inte till det norska utrikesdepartementet ansvarsområden.

Chefredaktören Thomas Nilsens namn på den underliga listan verkade vara Rysslands motåtgärd mot EU:s sanktioner mot den ryske ”journalisten” Dmitrij Kiseljov.

Kiseljov har lett den ryska regeringens internationella mediebolag Rossia Segodnyaa (Ryssland idag) som grundades år 2013 och framförallt innehåller Kremls propaganda från internet, radio och sociala medier maskerade till nyheter. Den ansvarige chefredaktören 197 är Margarita Simonjan som också är chef för Kremls andra internationella propagandakanal RT.

Enligt Kreml är det helt rätt att sätta västerländska journalister på sanktionslistor eftersom Kiseljov sattes upp på EU:s lista.

Tre månader senare trädde den så kallade stopplistan helt uppenbart i kraft, eftersom två norska parlamentariker förlorade sina visum till Ryssland. Strax därpå skickade Rysslands ambassad i Oslo ut ett tresidigt e-postmeddelande till norska medier, och även till Independent Barents Observer.

I ambassadens meddelande anklagades praktiskt taget hela Norge för anti-rysk retorik.

Precis innan e-postmeddelandet skickades ut hade en stor del av de norska medierna gjort sitt jobb och rapporterat om Rysslands ökade underrättelseoperationer i Norge.

I mars 2017 tog FSB in Nilsen på ett rum i Borisoglebsk, meddelade att han var ett hot mot den nationella säkerheten och nekade honom tillträde till Ryssland.

Två dagar efter att Nilsen skickats tillbaka från gränsen publicerade Rysslands ambassad i Oslo ett pressmeddelande på sin hemsida. Meddelandet namngav Nilsen, angav speciella motiv till sin stopplista och antydde att Nilsen skulle få tillträde till Ryssland igen om Norge övergav sina sanktioner mot Ryssland.

Tonen i pressmeddelandet var bekant från Rysslands övriga officiella kommunikation: passivt aggressiv. Den utmålade också västländerna som den huvudsakliga orsaken till alla diplomatiska problem.

Ställningstagandet sade dock ingenting om varför just Nilsen var med på listan som en handelsvara i sanktionsutpressningen. Inga detaljerade uppgifter eller bevis på Observers påstådda oegentligheter lades fram.

Till skillnad från vad FSB påstår utgör inte Nilsen eller Barents Observer något hot mot Rysslands nationella säkerhet. De gör bara sitt jobb som journalister.

”Vi skriver både om goda nyheter och om problematiska förhållanden. Om vi inte skulle skriva om utmaningarna i förhållandena vid 198 gränserna i norr skulle vi inte göra vårt jobb på ett balanserat sätt”, säger Nilsen.

Så fort Nilsens reseförbud blev en nyhet protesterade Norges journalistförbund mitt framför Rysslands ambassad. Europeiska journalistfederationen slog larm hos Europarådets enhet för mediefrihet.

Nilsen bestämde sig för att vända på varenda sten för att reda ut varför just han av Norges alla journalister hamnade på listan.

”Jag har en lagstadgad rätt att få veta det. Det är svårt, men möjligt att få en rysk domstol att ta bort mitt namn från listan med hänvisning till yttrandefriheten”, sa Nilsen en gång när vi träffades i Kirkenes.

Den juridiska processen för att hitta svaren pågår i flera år.

En känd rysk grupp människorättsjurister vid namn Team 29 ville hjälpa Nilsen. De ville representera honom i rätten och hjälpa honom att undersöka saken.

Först började Nilsen skicka brev.

Enligt rysk lag är myndigheter skyldiga att svara skriftligen på förfrågningar inom sju dagar i fall där förfrågningarna föregår en rättegång. Nilsen tog officiella kontakter med FSB:s gränsbevakning, Rysslands utrikesministerium samt FSB:s gränsbevakningsenhet i Murmansk.

Han lämnade in en uppgiftsbegäran om all information som rörde beslutet om att han var ett hot mot den nationella säkerheten. Alla instanser som fick brevet svarade och bollade ansvaret vidare till någon annan. FSB i Murmansk meddelade att det inte var de som ansvarade för fallet. Utrikesministeriet och FSB vid gränsen svarade att det inte var de som hade fattat beslutet.

Därefter lämnade Nilsen och hans advokat in den första stämningen mot FSB:s gränsbevakare. De motiverade fallet utifrån det faktum att det var FSB vid gränsen som verkställde inreseförbudet.

Fallet gick till en regional domstol i närheten av norska gränsen, men den avslog fallet utan att sätta sig in i saken. Enligt domstolen fanns det inget brottsmål och ärendet hade inget att göra i rätten.

Till sist lyckades Nilsen och hans advokat få till en rättegång i Moskva.

199
”Vi visste hela tiden att beslutet inte hade något att göra med gränsbevakarna. Beslutet fattades i Moskva, på FSB:s huvudkontor vid Lubjanka-torget.”

I november 2017 delgavs Nilsen oväntat en stämning om att höras i rätten i Moskva följande morgon klockan 9.30. Med så kort varsel skulle advokaterna inte ha hunnit förbereda sig för sessionen och Nilsen skulle inte ha hunnit ta sig från Kirkenes till Moskva.

Dessutom låg han fortfarande på stopplistan och definierades fortfarande som ett hot mot den nationella säkerheten. Om han skulle försöka ta sig över gränsen skulle han begå en kriminell handling.

I december 2017 lät en domstol i Moskva rättsprocessen fortlöpa. Nilsens advokat var på plats. Sessionen var stängd för allmänheten och relativt kort. Domstolen kom fram till samma sak som FSB: Nilsen får inte släppas in i Ryssland.

Att advokaten inte fick tillgång till domens motivering var desto mer förvånande. Orsaken var att den ”innehöll statshemligheter”.

Att dölja ett rättsbeslut från en advokat strider mot rysk lagstiftning.

Därefter överklagade Nilsen och hans jurister målet till Rysslands högsta domstol. Han krävde att inreseförbudet skulle förklaras olagligt och att beslutet skulle hävas.

I sessionen som hölls i maj 2018 fattade Rysslands högsta domstol ett beslut till FSB:s fördel. Enligt högsta domstolen hade FSB rätt att förvägra Nilsen tillträde till Ryssland.

Enligt domstolsbeslutet behöver FSB inte heller offentliggöra varför Nilsen inte får komma in i Ryssland.

Det fick Nilsen och hans jurister att ta fallet till Europeiska människorättsdomstolen (EIT) i Strasbourg. I november 2018 fick Nilsen ett brev från EIT om att fallet godkänts för hantering.

”Nu heter målet Nilsen vs. Ryssland – fall nr 58505/18”, berättar Nilsen.

Men han uppskattade att det skulle ta flera år innan det gick till domstol. Kön av ryska medborgares mål i Europeiska människorättsdomstolen 200 består av tusentals fall. Många av dem är, enligt Nilsens uppskattning mycket mer brådskande och allvarligare än hans fall.

”Ändå väntar jag på att fallet ska komma upp i rätten. Barents Observer kommer att vinna och kan därmed fortsätta arbeta med vår viktigaste uppgift: fri och oberoende journalistik i de nordliga trakterna kring gränsen mellan Norge och Ryssland.”

Ryssland har redan sedan tidigare över 1 500 beslut från EIT som landet inte har verkställt, skrev den finländska Rysslandsjournalisten Arja Paananen i kvällstidningen Ilta-Sanomat i juni 2019. Nyligen stiftades till och med en särskild lag i Ryssland som landet kan hänvisa till för att avstå från att följa EIT:s beslut.

KURSK
Många utländska medborgare som nekats tillträde till Ryssland utan någon vettig förklaring accepterar sitt öde utan att inleda någon rättsprocess. Men Thomas Nilsen vill göra sitt jobb, resa, träffa folk och rapportera.

”För att kunna göra mitt jobb måste jag kunna resa till Ryssland. Jag har aldrig någonsin dömts för ett brott. Eller, jag utvisades från Sovjetunionen 1990 och 1991, men det var en annan stat, och utvisningen är inte längre i kraft.”

Det är inte första gången Nilsen tar strid för yttrandefriheten mot FSB. Redan 1995 hamnade han i trubbel när han tillsammans med miljöorganisationen Bellona undersökte radioaktivt avfall från Rysslands Norra marinen, för att skriva en rapport om riskerna.

FSB, som på den tiden leddes av Vladimir Putin, gjorde en razzia på Bellonas kontor i Murmansk och beslagtog dokument och datorer. Några månader senare grep FSB en av finansiärerna, Alexander Niki-tin, och spärrade in honom i sin arrest i Bolsjoj Dom i Sankt Petersburg, på bakgården till FSB:s kontor.

Nikitin anklagades för spioneri och hölls fängslad i tio månader. Nilsen och den tredje utredaren Igor Kudrik blev tvungna att bevisa att de inte var spioner.

Den omfattande rapporten om den sovjetiska flottans vårdslösa 201 hantering av radioaktivt avfall i naturen publicerades på G8-mötet i Moskva och blev en internationell nyhet.

Trots att Rysslands grundlag förbjuder hemlighållande av miljörelaterade uppgifter, förbjöd FSB rapporten. Det blev den första rapporten som förbjöds i Ryssland efter Sovjetunionens sammanbrott. Eftersom det var besvärligt att distribuera rapporten i Ryssland på grund av förbudet, bestämde sig Nilsen och hans kollegor för att publicera den gratis på internet.

Den fängslade Nikitin förklarades oskyldig tre dagar innan Vladimir Putin blev Rysslands president. Men numera är miljöorganisationen Bellona klassad som ”utländsk agent” och har tvingats stänga sina kontor i Ryssland.

Skribenter på sociala medier som avlönas av Kreml, en del av de ryska politikerna och delar av allmänheten som påverkats av Kremls psykologiska operationer kan se det som en provokation att Thomas Nilsen ställde FSB och Ryssland inför rätta.

Nilsen säger att det givetvis också finns folk som till och med ser vanlig journalistik som en provokation. I västerländskt tänkande hör den typen av idéer inte hemma.

”Det här är inte en provokation, utan ett försök att möjliggöra Barents Observers arbete. Jag är journalist och jag har rättigheter. Jag förstår att behandlingen av mig har att göra med internationell politik, men jag har stöd från mina kollegor och journalistorganisationer i Norge och internationellt.”

Norges utrikesministerium känner till Nilsens svårigheter. Det är okänt om ministeriet har lyft frågan i diskussioner med sin ryska motpart, eller om de tänker göra det i framtiden.

Nilsen är inte särskilt intresserad av det norska utrikesministeriets möjligheter att påverka reseförbudet. Han vill inte politisera sitt fall.

”Det här gör jag helt och hållet för mig själv. Jag har bett Norges utrikesministerium att hålla sig borta. Och jag tror inte att de kan göra något åt saken.”

Till och med de ryska journalister som har trängts in i ett hörn genomgår ibland långa rättsprocesser som slutar med att de får rätt. I 202 oktober 2017 dömde Europeiska människorättsdomstolen ryska staten för illabehandling av en journalist.

En journalist från tidningen Novaja Gazeta hade intervjuat släktingar till offer för ubåtsolyckan på K-141 Kursk år 2000, som i artikeln kritiserade Rysslands dåvarande försvarsminister för att ha undanhållit information om olyckan. En rysk domstol dömde artikelförfattaren och tidningens chefredaktör för ärekränkning. Tidningen överklagade i Europeiska människorättsdomstolen och efter tolv års väntan dömdes Ryssland till att betala ersättning till både journalisten och tidningen.

Ofta försöker Kremls propagandister smutskasta västerländska rättssystem. Men europeisk rätt duger ändå när den kan utnyttjas för egen vinning. Dmitrij Kiseljov, propagandachefen för Rossija Segodnja, prövade sitt reseförbud i Europeiska människorättsdomstolen.

I rätten presenterades detaljerade bevis på hans egna brott samt hatiska texter mot Ukraina i hans medier, och sanktionerna blev kvar.

Enligt Nilsen var ubåtsolyckan, då Kursk sjönk på Barents hav, en viktig milstolpe för Putins styre. Olyckan verkade vara första gången Putin förstod vikten av total mediekontroll både nationellt och internationellt.

I 48 timmar hemlighöll ryska myndigheter informationen om katastrofen på Kursk och dess besättning på 118 personer. Därefter meddelade de allmänheten att de skulle hitta ubåten och att det inte fanns något att oroa sig över.

På den tiden var medierna i Ryssland fortfarande delvis fria. NTV rapporterade direkt på plats om räddningsaktionens brister.

”På tv kunde man se att myndigheterna inte var tillnärmelsevis kompetenta när det kom till att organisera räddningsoperationen. De hade en räddningsubåt som knappt lämnade ytan och som inte dök ner.”

När informationen om de ineffektiva åtgärderna spred sig i medierna erbjöd både Norge och Storbritannien hjälp. Storbritannien erbjöd sig att skicka en räddningsubåt till olycksplatsen, men Putin avböjde hjälpen och sa att Ryssland klarade sig själva.

203
Efter en vecka godtog Ryssland erbjudandet, men då var det redan för sent. När de brittiska och norska djuphavsdykarna kom fram var Kursk full av vatten. Senare undersökningar avslöjade att delar av besättningen hade överlevt i mindre än ett dygn. Uppgifterna som de ryska myndigheterna hade spridit visade sig vara påhittade.

När Kursk sjönk var Putin på semester vid Svarta havet och reste till Murmansk först efter en vecka. Nilsen minns att offrens släktingar offentligt undrat över varför presidenten inte var på plats.

På rysk tv visades familjemedlemmar som var förkrossade av sorg över offren och som anklagade Putin för hans ovilja till att ta emot hjälp från utlandet. På Youtube finns fortfarande en video där en gråtande mor till en död ubåtssoldat skriker åt Putin och flottans ledare vid en presskonferens.

På videon kan man se två män närma sig modern. Därefter sticker en läkare eller sjuksköterska kvinnan med en injektionsspruta, och kvinnan faller ihop.

”Jag tror att det var då Putin började bli rädd för media och bestämde sig för att aldrig någonsin låta media galoppera fritt igen”, säger Nilsen.

Strax efter nyhetsrapporteringen om Kursk-olyckan togs NTV över av FSB och regeringen. Enligt myndigheterna orsakades olyckan av en amerikansk ubåt som krockat med Kursk – trots att utredningen visade att en av fartygets egna torpeder hade exploderat.

BLOCKERA DEN DÄR TIDNINGEN TILL HELVETET
I början av 2019 bildade arkitekterna bakom Kremls informationskrigföring en ny front mot Independent Barents Observers fria och internationella informationsspridning. Metoderna var av det kraftigare slaget – och i linje med Kremls senaste försök att isolera Rysslands internet från utlandet.

Den skenbara orsaken till nya aktiva åtgärder var en artikel om en homosexuell samisk man i Sverige, som Independent Barents Observer hade publicerat i januari. Artikeln hade ursprungligen publicerats i svensk media – och sedan vidarepublicerats på engelska och ryska på Nilsens sida.

204
I artikeln berättar den samiska mannen om sitt tidigare svåra liv då han hade dolt och förnekat sin sexuella läggning. Men han ville komma ut ur garderoben. I intervjun berättade han öppenhjärtigt om de psykiska problem och självdestruktiva tankar, som han sedan hade kommit över. Han var en stolt samisk homosexuell man, som numera hjälper unga homosexuella i Sverige som lider av psykiska problem. I intervjun delade han offentligt med sig av sina uppmuntrande erfarenheter.

Strax efter att artikeln publicerades kom ett brev till redaktionen i Kirkenes. Den hade inga officiella stämplar eller märken, men den hade skickats av Roskomnadzor, Rysslands motsvarighet till Post-och telestyrelsen, har omfattande mandat från Kreml. I Ryssland är myndigheten känd för att censurera till exempel Putinkritiskt material och oppositionsaktivisters inlägg på internet.

Enligt myndigheten innehöll Nilsens sida information som enligt lag var förbjuden att sprida i Ryska federationen. Roskomnadzor refererade till ett avsnitt i artikeln där mannen berättade detaljerat om sina tidigare självmordstankar och sina smärtsamma erfarenheter.

Rysslands myndighet för kommunikationsövervakning ansåg att det var graverande att artikeln innehöll uppmaningar till självmord, information om självmordsförsök och uppgifter om möjliga sätt att genomföra ett självmord.

Nilsen fick 24 timmar på sig att ta bort den Tyskspråkiga artikeln om mannen från sidan, annars skulle hela sidan blockeras i Ryssland.

”För mig som chefredaktör var det givetvis helt uteslutet att ta bort intervjun, som jag tyckte var riktigt bra.”

Eftersom Nilsen inte lydde och intervjun fortfarande ligger uppe, blockerade Roskomnadzor tillgången till Independent Barents Observers sidor i Ryssland. Numera kan man bara läsa deras nyheter från Barentsregionen om man går in på internet via en VPN-tjänst eller nätverket Tor.

Roskomnadzors obegripliga beslut, som inskränker yttrandefriheten, blev en stor skandal i Ryssland och Norden. Den ryska oppositionspolitikern 205 Aleksej Navalnyj tweetade att ryska skattebetalare betalade Roskomnadzor-anställdas löner för att de ska hålla ett öga på norska hemsidor och kräva att de ska ta bort artiklar.

”Vårt land är verkligen rikt”, skrev Navalnyj.

I en intervju i rysk press gick dumaledamoten Vitalij Milonov till ett hatiskt angrepp mot minoriteter.

”Blockera den där tidningen till helvetet. Den representerar förfall, och bakom dess ideologi står människor med en queers psyke”, sa Milonov.

Artikeln om den samiska mannen är en av de mest klickade artiklarna i Independent Barents Observers historia, särskilt bland de ryskspråkiga. Den samiska mannen som intervjuats i artikeln sa offentligt att han först saknat ord och sedan blivit arg när han hörde vad de ryska myndigheterna hade gjort.

”De påstod att jag hade uppmanat människor till självmord, trots att det var precis tvärtom. Jag vill hjälpa människor”, säger han.

Thomas Nilsen stämde Roskomnadzor. Han fick stöd från den ryska antidiskrimineringsorganisationen ADC Memorial. Enligt Nilsen och ryska juridiska experter hade Roskomnadzor tolkat både artikeln och Rysslands lagar helt fel: artikeln uppmanar inte till självmord och ger inga instruktioner på hur man går tillväga.

”Vårt huvudargument var att Roskomnadzor fattade fel beslut i förhållande till lagen.”

En domstol i Moskva behandlade fallet den 12 juli 2019 och beslutade att sidan skulle fortsätta att blockeras. Nilsen överklagade till en högre rättsinstans, men 2020 förkastades klagomålet. Därefter överklagade Nilsen till högsta domstolen, och processen var fortfarande oavslutad sommaren 2021.

Trots att Roskomnadzors officiella motivering till blockeringen var en lag som förbjöd självmord sade en välinformerad källa, som arbetade för Rysslands ledning, att ”beslutet fattades på högre nivå”. Med andra ord skulle säkert någon annan anledning anges om vännernas sida inte skulle ha blockerats med skenbar hänvisning till artikeln om den samiska mannen.

206
De enda som står över Roskomnadzor är Rysslands ökända säkerhetstjänst FSB, och över FSB står den högsta statsledningen.

Nilsen var intresserad av att få veta varför FSB och Rysslands politiska ledning var så paranoida när det kom till fri information, medborgarsamhället och journalister som fritt skrev sina artiklar.

”Det finns inga ’utländska aggressioner’ som vill skada Ryssland. Journalistik och medborgarsamhällen hjälper stater att nå framgång. Tråkigt nog vill FSB inte att Ryssland ska utvecklas.”

I Norge har Kremls hantlangare använt samma enkla verktyg som i andra länder: direkta nedstängningskrav, ogrundad kritik och anklagelser om att journalisterna är politiska aktörer.

Och verktygen har fungerat.

Trots att Rysslands säkerhetstjänst inte har lyckats tysta Nilsen och Staalesen har de lyckats skapa ett avstånd mellan Independent Barents Observer och det regionala samarbetet samt delar av journalistkåren. Vissa har ändrat inställning till vännerna och deras arbete och de hör allt fler ogrundade kritiska kommentarer.

Barents pressnätverk hamnade i konflikt om huruvida Nilsens reseförbud överhuvudtaget borde fördömas som ett brott mot yttrandefriheten och mänskliga rättigheter. Förvånansvärt nog motsatte sig de norska journalisterna i nätverket ett fördömande av reseförbudet – om de inte samtidigt fördömde den ryske propagandamästaren Dmitrij Kiseljovs reseförbud till Europa.

I norsk folktradition skildras Ryssland som en björn som inte ska väckas. Tills vidare har björnen fått sova lugnt.

Av de sexton länder som gränsar till Ryssland är Nato-landet Norge det enda som inte har behövt försvara sig mot krig eller väpnade konflikter som startats av Ryssland. Norge har inte heller varit helt eller delvis ockuperat av Ryssland.

Det har krävts försiktighet för att hålla björnen sovande. På riksnivå håller norska politiker sällan tillbaka när de talar offentligt om Kremls aggressioner, men många invånare och politiker i Nordnorge bedriver samarbete med ryssar. Några av dem oroar sig över sin affärsverksamhet och några är på riktigt rädda för att björnen ska vakna. 207 I Kirkenes bor människor som hyschar ner kritik mot Kreml och är emot sanktioner.

Sett från Kirkenes klippor är Ryssland nära, mindre än en 20 minuters biltur bort. Till huvudstaden Oslo tar det mer än 24 timmar att köra.

Men att några har en problematisk inställning är inget som stör Nilsen och Staalesen. I de få fria medier som finns i Ryssland har Nil-sens beslut att söka upp aktörerna bakom den mystiska stopplistan i Moskva bara fått positiva reaktioner, och vännerna får många stöttande och positiva meddelanden från Ryssland.

I väntan på att fallet ska behandlas fortsätter de med sitt internationellt erkända arbete och följer till exempel militärövningarna som Rysslands Norra marinen ägnar sig åt. De rapporterar också om det ryska försvarsministeriets verksamhet och en rapport som beskrev ”Norges politik på Svalbard som en potentiell krigsrisk”.

Tidningen var den första som rapporterade om att ryska hbtqi-aktivister förhörts av FSB:s gränsvakter efter att ha deltagit i prideparaden i Kirkenes.

Observer har också utvidgat sin verksamhet till Kina, och den internationella läsarkretsen växer. Sidan kringgår Roskomnadzors blockering genom att ge ut ett nyhetsbrev på ryska och lägga upp hela artiklar på sociala medier. Dessutom använder de spegelservrar för att göra sina artiklar läsbara inom Rysslands gränser. De håller också på att utveckla nya tekniska plattformar för att ge sina budskap ännu större spridning i Ryssland, såsom inlästa artiklar på Spotify.

Observer följer noggrant den ryska oljejätten Rosnefts samarbete med norska företag – och alla andra aktuella ämnen i Barentsregionen.

208
209
SAVUSJKINA 55
I januari 2015 intervjuade jag finländska internetanvändare och följde upp tips som jag hade samlat in för att kunna skriva min artikel. Samtidigt planerade jag en resa till Sankt Petersburg. Jag ville undersöka trollfabriken som på den tiden inte var allmänt känd.

Min arbetsgivare utsåg den erfarne utrikeskorrespondenten Mika Mäkeläinen till min arbetspartner på resan. Som lokal medhjälpare hittade vi den utomordentliga ryska journalisten Irina Tumakova.

På Savusjkinagatan i utkanten av Sankt Petersburg låg ett bolag som kallades Internet Research Agency. Som verksamhetsfält hade den registrerat programutveckling och undersökning av allmänna åsikter. I platsannonser på internet sökte bolaget fler medarbetare: copywriters, sökmotoroptimerare, innehållsredaktörer och grafiska formgivare. Månadslönen som utlovades var 400–650 euro, vilket var en hög lön i Sankt Petersburg.

Arbetsuppgifterna omfattade innehållsproduktion och moderering på nätet i 12-timmarsskift, även nattetid. Intressant nog krävdes kunskaper i engelska för vissa av positionerna.

Men vi ville ha mer detaljerade uppgifter. På min begäran ringde Irina och frågade om en platsannons och påstod att hon ville söka jobbet som copywriter. Hon frågade om vilka ämnen hon skulle skriva.

Trollfabrikens rekryterare sa att man som copywriter skulle skriva nyheter, i synnerhet politiska nyheter, även på engelska. Innehållsredaktören hade liknande arbetsuppgifter: att skriva om politiska ämnen, även på engelska. När Irina frågade varför man behövde använda sökmotorer i arbetet lovade rekryteraren berätta mer vid en intervju.

Med andra ord fick vi hållbara bevis på att man 2015 i Sankt Petersburg 210 ledde en mångspråkig och internationell operation för politisk påverkan med falska nyheter och propaganda på sociala medier, dygnet runt.

Redan 2013 hade den ryska undersökande journalisten Alexandra Garmazjapova infiltrerat fabriken och skrivit ett utmärkt avslöjande reportage i Novaja Gazeta. Enligt henne var det lätt att få jobb på fabriken. Intervjuaren hade frågat hur många ryska tjänstepersoner hon kände, dumaledamöter inräknat. Intervjuaren sa också att han deltagit i det politiska ungdomslägret i Seliger som arrangerades av ungdomsorganisationen Nasji som leds av Kreml.

Garmazjapova avslöjade att fabrikens anställda uppmanades att skriva illa om USA och oppositionsledaren Aleksej Navalnyj. Innan Garmazjapova sade upp sig sparade hon allt trollen skrivit på ett USB-minne och publicerade uppgifterna i sin artikel.

Under vår resa till Sankt Petersburg träffade vi Garmazjapova och besökte fabriken flera gånger. På första våningen i den fyra våningar höga kontorsbyggnaden pågick en operation med falska nyheter: där producerades artiklar till hemsidan RIA Fan. Artiklarna påstods vara skrivna i Ukraina trots att de kom från Ryssland.

Vi träffade ”nyhetskontorets” chef Jevgeni Zubarev och intervjuade honom i tät snöyra framför fabriken. Han förnekade att han anställde troll eller att han hade en budget för att producera propaganda på sociala medier, trots att vi hade bekräftade uppgifter om att det var samma propagandaarbetare som arbetade med hans fejknyhetsoperationer och på trollkontorets övriga avdelningar för kommentarer på sociala medier.

”Det är ren lögn när vårt kontor anklagas för att skapa troll. Folk som tror på sådana påståenden är dumma. Jag tror att det beror på propagandakrigföringen”, sa Zubarev gravallvarligt till oss.

Dessutom påstod han att RIA Fan-hemsidan hade grundats för rena affärssyften. Han sa att han förhandlat med exempelvis ryska Sberbank som ett led i att söka inkomstmöjligheter. Men varken då eller nu hade hemsidan några annonser, betalmurar eller läsarerbjudanden, vilket innebär att inga inkomster kan genereras.

211
En sak medgav dock Zubarev: hans hemsida publicerade obekräftade uppgifter – ”precis som alla andra medier”, tillade han.

Lamporna på fabriken var tända natt och dag. För mig finns det bara en förklaring till nattskiftena: att möjliggöra arbete och internetpåverkan i olika tidszoner. För att störa nätdiskussioner och påverka åsikter i realtid medan diskussionerna pågick i till exempel USA, behövde man jobba nattskift i Sankt Petersburg.

Innan resan varnades jag för att fabriken troligtvis bevakades av Rysslands federala säkerhetstjänst FSB. Vi hade till och med sådan tur att fabrikens egen vakt själv bekräftade för oss att ryska staten hade en direkt koppling till fabriken.

Det ovanliga avslöjandet skedde när jag under den andra dagen fotograferade och filmade fabrikens framsida och huvudingång tillsammans med Irina. Vakten klev ut, klagade på våra kameror, hotade med polis och gjorde bort sig.

Medan kameran rullade sa han att vi skulle försvinna därifrån, eftersom stället var en ”myndighetsbyggnad”.

I Ryssland är myndighetsbyggnader särskilt skyddade. De fick en särskild status efter en bestämmelse från presidenten år 1998, och till myndighetsbyggnader räknas polisstationer, militärbaser, FSB:s kontor och kärnkraftverk.

Genom att kalla det påstådda internetforskningscentrets kontorsbyggnad för en ”myndighetsbyggnad” bekräftade vakten att kontoret inte var något forskningsinstitut eller en kommersiell nyhetsbyrå, utan en del av Rysslands myndighetsstruktur.

Vi försökte också prata med ett tiotal anställda som kom och gick vid skiftbytena klockan 9 varje morgon och kväll, men ingen ville prata med oss. De dolde sina ansikten med luvor och gick förbi oss med bortvända ansikten.

Några sa att de inte fick prata med oss. Senare fick jag veta att de hade skrivit under ett strängt sekretessavtal.

När vi återvände hem sammanställde jag och Mika ett flertal rapporter till Yles olika kanaler och nyhetsprogram. En nätartikel om fabriken översattes på mitt initiativ till engelska, eftersom den innehöll 212 mycket unikt bildmaterial och detaljer som var betydelsefulla för både Yles publik och för en internationell publik.

Våra artiklar delades mycket i Finland och utomlands. Ämnet väckte i synnerhet intresse i det internationella underrättelsesamfundet, men jag tackades också för artikeln av säkerhetsexperter, myndigheter och diplomater i många olika länder, och viktigast av allt: av stora delar av allmänheten. Senare har artiklarna även citerats i akademiska undersökningar och rapporter inom säkerhetsbranschen.

Återigen tilltog trakasserierna, och den här gången blev även min kollega Mika Mäkeläinen måltavla. Twitter-troll anklagade oss för att ha mutat våra intervjuobjekt i Sankt Petersburg. Kommentarer på Facebook påstod att våra artiklar var påhittade. Våra bylinebilder klipptes ihop med en bild där Natos logotyp kombinerats med ett hakkors, och där vi utnämndes till Rysslandshatande mediahoror.

Än en gång fick man, med hjälp av kampanjer på sociala medier, verkliga finländare att tro på lögner om mig och min kollega, trots att vi hade följt journalistikens alla regler, journalistisk etik samt både Finlands och Rysslands lagar. Otaliga människor spred vidare ogrundade anklagelser och förkastade informationen som vi försökte förmedla om Rysslands nya teknik för informationskrigföring.

Det obegripligaste av allt var att faktiska finländare, som man kunde tro var utbildade och läskunniga, hellre deltog i att håna oss som personer än att läsa och ta till sig innehållet i våra artiklar.

Det är arkitekterna bakom Rysslands informationskrigföring duktiga på: de leder operationer som är etiskt ohållbara, ibland olagliga, bryter mot mänskliga rättigheter eller internationell rätt, men ändå lyckas de vända den kritiska och smutskastande diskussionen mot budbäraren istället för mot sig själva. Det var väldigt märkligt att läsa påståenden om att jag och Mika var ”propagandaspridare”, när kritiken egentligen borde ha riktats mot Rysslands trollfabrik och strategerna bakom den.

Men ju mer jag undersökte ämnet för den här boken, karaktärsmord riktade mot enskilda personer, desto tydligare blev det att Kremls smutskastning inte bara är ett bra sätt för att avleda uppmärksamhet, 213 utan i många fall även en beräknande och framgångsrik strategi. Den ryska propagandan som används mot privatpersoner är särskilt skickligt genomförd eftersom den fungerar: måltavlorna stämplas och deras budskap förlorar trovärdighet.

I kampanjen deltog kända och inflytelserika finländare. Utskottsrådet Peter Saramo, chef för riksdagens EU-sekretariat, skällde ut mig i en Facebook-grupp skapad av Rysslands trollarmé. Den före detta socialdemokratiske riksdagsledamoten Mikko Elo hade redan hösten innan börjat skriva spekulativa och smutskastande texter om mig på Facebook och sin blogg på webbtidningen Uusi Suomi, vilket han fortsatte med på sina konton på sociala medier sommaren 2018, fyra år senare.

Även Johan Bäckmans kända Facebook-vänner, affärsmannen Peter Iiskola från St. Peter Line och juristen Jon Hellevig, som hade skrivit våldtäktshot på operasångerskan Karita Mattilas Facebook-vägg efter att hon tackat nej till att uppträda med en putinist, drog sitt eget strå till den växande stacken av smuts på sociala medier. Hellevig kallade mig till exempel för ”nazihora” på sin Facebook-vän Johan Bäckmans vägg. År 2018 dömdes Hellevig villkorligt för ärekränkning och olaga hot mot Karita Mattila till 60 dagars fängelse och 2 800 euro i skadestånd.

Bäckman fortsatte att skriva till mig.

Några månader efter att våra artiklar publicerats användes Facebooks event-funktion för att uppvigla till organiserat hat. Med hjälp av funktionen kan man organisera evenemang på Facebook och bjuda in vem som helst till dem. Anonyma aktivister skapade ett evenemang för att bjuda in folk till en demonstration mot ”Yles trollfabrik”. På sidan piskade man upp stämningen genom att tala illa om mig och Mika och kräva att Yle skulle läggas ner, samt hotade med att komma till Yles kontor för att kräva en förklaring på Yle-medarbetarnas propagandaspridning och bära plakat om brotten som Yles medarbetare och chefer begått.

Till sist kom en handfull människor dit. Trots att det var betydligt färre demonstranter än skribenter på Facebook, visade operationen 214 att Facebook framgångsrikt och anonymt kan utnyttjas för att skapa en proteststämning och uppvigla folk till att gå ut på gatorna.

Två år senare avslöjades det att trollfabriken hade organiserat fysiska demonstrationer på gator i USA med hjälp av samma funktion: en demonstration som trollfabriken organiserat var emot den påstådda ”islamiseringen av Texas”, och motdemonstrationen på andra sidan gatan försvarade ”islamsk kunskap”. Fabrikens anställda skrattade åt att de fick folk på andra sidan av jorden att dansa efter deras pipa.

De som trakasserade mig försökte ta ett allt mer personligt och psykologiskt hårdare grepp om mig. Någon skickade ett sms till mitt privata telefonnummer och påstod sig vara min far, som hade gått bort tjugo år tidigare. Min ”far” meddelade att han levde och såg vad jag höll på med.

Eftersom min pappa inte varit en offentlig person förstod jag att vem som än skickat meddelandet noggrant hade gått igenom min personliga historia, och var beredd att använda brutala medel för att manipulera mig och leda bort min uppmärksamhet från mitt arbete.

Lyckligtvis läste jag meddelande precis när jag skulle träffa en vän. Jag kramade min vän hårt för att hålla mig på benen. Polisen hittade aldrig några uppgifter om vem som hade skickat sms:et.

214a
foto
I februari 2015 besökte jag trollfabriken i Sankt Petersburg tillsammans med min kollega Mika Mäkeläinen.
foto
Diplomaten Renatas Juška kallades hem från sin postering som Lettlands ambassadör i Budapest, på grund av en fejknyhetsoperation utförd av Rysslands underrättelsetjänster.
214b
foto
Bill Browder ser det som sin livsuppgift att skipa rättvisa åt Sergej Magnitskij.
foto
Juristen Sergej Magnitskij avslöjade en konspiration som ryska myndighetspersoner låg bakom och vittnade emot dem. Det var därför han blev torterad och mördad i fängelset.
214c
foto
Roman Burko avslöjar Rysslands krigföring i Östra Ukraina och leder andra frivilliga i ett informationskrig mot Kreml.
foto
Atle Staalesen. Trude Pettersson och Thomas Nilsen publicerar fortfarande nyheter. Ryssland har pekat ut Nilsen som ett hot mot den nationella säkerheten och har gjort nättidningen otillgänglig i Ryssland.
214d
foto
Martin Kragh forskade om Rysslands påverkansoperationer i Sverige och blev själv måltavla för dem.
foto
Serbiska Jelena Milić studerade Kremls operationer på Balkan och fick därefter så många dödshot att hon blev tvungen att ha polisskydd dygnet runt.
214e
foto
Brittiske Eliot Higgins grundade Bellingcat, en grupp som ägnar sig åt att granska öppna källor, och som utredde Rysslands del i nedskjutningen av det malaysiska passagerarflygplanet långt innan någon annan gjorde det. ©SKUP
foto
Amerikanen Liz Wahl blev 2014 utsatt för fejknyheter av Kremls propagandakanal RT etter att hon i direktsändning sade upp sig som nyhetsankare på kanalen.
214f
foto
År 2016 gjordes en nidvisa om mig. Enligt texten hade jag bara hittat på hela historien om Rysslands troll. Det gjordes en musikvideo till låten som lades upp på Youtube, och som avslutades genom att en figur som föreställde mig blev överkörd av en bil.
illustration
Nidvisekampanjen spreds på Twitter och Facebook med en bild som stulits från min Facebook-sida. Facebook sålde dessutom mer utrymme och därmed större synlighet åt kampanjen, vilket har bevisats genom att mina vänner tagit skärmdumpar av sponsrade inlägg i sina nyhetsflöden. Någon betalade alltså för att material som hånade mig skulle få större spridning.
illustration
Genom åren fick jag många meddelanden från Johan Bäckman. De sista direktmeddelandena skickade han medan nidvisekampanjen pågick och skrev att jag hade ”kommit tvåa i informationskriget”. Jag överlämnade meddelandena till polisen.
214g
illustration
Den värsta effekten av hatpropaganda och fejknyheter är att verkliga människor tror på dem. Vissa av Läsarna blir så upprörda att de skickar meddelanden med önskningar om att jag ska dö eller våldtas.
illustration
Den ryske Propagandisten Alexander Malkevitj attackerade mig verbalt på trollfabrikens fejknyhetskanal efter att USA:s utrikesdepartement våren 2019 drog tillbaka mitt pris. Malkevitj blev själv förhörd i USA eftersom han inte hade registrerat sig som utländsk agent.
214h
illustration
De avlyssnade och redigerade telefonsamtalen från Renatas Juška finns fortfarande tillgängliga på Youtube.
illustration
De ukrainska frivilliga i Inform Napalm är svåra att utsätta för smutskastning eftersom många av dem har valt att vara anonyma och oigenkännliga i sin informationskrigföring mot Kreml. Ryska medier försöker ofta ta reda på deras identiteter.
214i
illustration
Independent Barents Observers norska chefredaktör Thomas Nilsen fick sparken och stämplades som ett hot mot Rysslands nationella säkerhet. Senare blockerades hans nättidning i Ryssland. Nilsen stämde FSB och Roskomnadzor.
illustration
Roskomnadzor blockerade Barents Observers sida i Ryssland. Som svepskäl använde de en enda artikel som de ansåg var olaglig.
214j
foto
Smutskastning i Ryssland. I en fejkdokumentär på Gazproms tv-kanal NTV som sändes 2013 stämplades Bill Browder som den som tjänat mest på sin affärspartners död. Sergej Magnitskij utmålades som kriminell.
illustration
I NTV:s nästa fejkdokumentär som kom 2014 stämplades Bill Browder som hemlig ClA-agent med uppdrag att destabilisera Ukraina och Ryssland.
214k
illustration
År 2016 färdigställdes Andrej Nekrasovs smutskastningsfilm med en västerländsk publik som målgrupp. I filmen upprepades Kremls lögner som om de vore fakta. Många godtrogna tittare trodde på filmens budskap och den fick flera priser. Målet med filmoperationen var att försvåra lagstiftningsprocessen kring de internationella Magnitskij-sanktionerna i USA.
214l
illustration
En eller flera personer som utgav sig för att vara hackare från gruppen Anonymous gjorde intrång i brittiska Institute of Statecrafts system och laddade därifrån upp filer på nätet. I några dokument finns namn på personer, till exempel svensken Martin Kragh. Rysslands propagandamedier producerade snabbt tiotals artiklar och inslag med konspirationsteorier om ämnet på flera olika språk.
illustration
Smutskastningsartiklar baserade på ryska medier tog sig in i lokala desinformationskanaler, som Aftonbladets kultursidor. I Finland har teorierna spridits av nyhetssidorna Vastavalkea och MV-lehti. Aftonbladet skrev att Martin Kragh borde undersökas av svenska medier och Säpo.
214m
illustration
En av de som trakasserat M i lic på sociala medier är Nemanja Ristic som dömts för sin delaktighet i statskuppsförsöket i Montenegro. Ristic har poserat på bild tillsammans med Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov och på sin Facebook-sida skriver han att han arbetar för Rysslands säkerhetstjänst FSB.
illustration
Ryska Sputnik bevakar och gör nyheter av Milićs arbete med tankesmedjan. I Serbien anses Sputnik vara en seriös nyhetskanal, och flera journalister blev arga när Milić nekade Sputnik tillträde till sin konferens.
214n
illustration
Graham Phillips som sprider Kremls propaganda på sociala medier, filmade när han 2018 bråkade i samband med en av Higgins föreläsningar och lade sedan upp klippet på Youtube. Phillips störde evenemanget genom att ropa att Bellingcat spred propaganda från Nato, Soros och CIA, kalla Higgins för en clown och anklaga seriösa journalister för att vara propagandister. Phillips fördes bort från platsen av polis.
illustration
RT:s frilansjournalist Nimrod Kamer sökte efter Eliot Higgins i staden där hans föräldrar bor och knackade till och med på hemma hos hans mor. I RT:s inslag påstod man att Higgins gömde sig, trots att de redan hade kommit överens om att göra en intervju med honom vid ett senare tillfälle.
214o
illustration
Efter att Liz Wahl sagt upp sig i direktsändning publicerade hennes före detta arbetsgivare RT nyheter där Wahls uppsägning utmålades som en planerad psykologisk operation.
illustration
När Liz Wahl vittnade om Kremls informationskrigföring i USA:s kongress gjorde RT-stammisen och konspirationsteoretikern Alex Jones ett program där han hånade Wahl.
214p
illustration
Våren 2019 skickades flera vykort från Helsingfors till Storbritannien i mitt namn. På korten hade saker som rörde lönnmord, politik och sex skrivits, och de innehöll information som hade stulits från mottagaren genom avlyssning eller dataintrång.
215
VETENSKAPSMANNEN – Martin Kragh
Den Stockholmsbaserade Rysslandskännaren Martin Kragh publicerade i januari 2017 en akademisk utredning om Kremls påverkan på Sverige.

Två månader senare hade den 36-årige forskaren magrat och kunde varken sova ordentligt eller koncentrera sig på sitt arbete som forsknings- och programchef på Utrikespolitiska institutet i Sverige.

Istället hade Kragh, en respekterad akademiker, hamnat i en märklig mediestorm som eldades på av rysk statsmedia, nynazister och extremvänstern i Sverige, Youtube-troll och vissa aktörer inom svensk media med kopplingar till Ryssland.

Det handlade inte om att doktor Kragh inte hade kunnat ta emot saklig och konstruktiv kritik om sitt arbete. Under sin karriär hade hans publikationer, böcker och föredrag ofta utvärderats och referensgranskats och de hade skapat offentliga debatter, även intensiva sådana, precis som för många andra akademiker.

Som Kragh själv säger är den sedvanliga akademiska kritiken viktig och väldigt välkommen för honom.

”Om man i den akademiska världen har en annan åsikt eller vet mer om ett visst forskningsämne kan man skriva en egen artikel. Man kan vidareutveckla metodologin, presentera nya data och därigenom producera mer information inom vetenskapsfältet. Det är det viktigaste syftet med forskning”, säger Kragh.

Men den här gången var det aldrig ”kritikernas” syfte att göra en insats för vetenskapen.

Istället för professionell, välargumenterad kritik kring forskningsresultaten nedsölades Kraghs namn, person, professionella trovärdighet, 216 etik och rykte genom systematiskt spridda lögner, antydningar, förvrängda anklagelser och konspirationsteorier.

Ibland hängde attackerna mot Kraghs person ihop med varandra – som om någon satt i kulisserna och styrde dem.

Smutskastningen och anklagelserna skedde inte bara i de mörkaste anonyma hörnen på internet. Den största skandalen kokades ihop på kultursidorna i Sveriges största kvällstidning Aftonbladet – i gemensam front med rysk statsmedia. Kultursidorna hetsade andra journalister i traditionella medier att skriva nedvärderande om Kragh.

De skenbart inhemska attackerna kokades ihop på de politiska ytterkanterna – av extremvänstern och extremhögern. Extrema politiska grupperingar har även historiskt sett varit mottagliga för Kremls internationella påverkansoperationer.

Samtidigt organiserades avancerade nätattacker mot Kragh och personer kopplade till honom, vilket gav kampanjen en ny dimension.

Den brutala kampanjen mot Kragh kolliderar med bilden av Sverige som ett av de ledande länderna i världen när det gäller yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och medborgarnas allmänna välmående.

Trots att trakasserier mot journalister som undersöker nynazister har blivit allt vanligare sedan 1990-talet har journalister, forskare och medborgarsamhället i övrigt kunnat njuta av relativt stora västerländska friheter och rättigheter utan påtryckningar och trakasserier.

”Det handlar om smutskastning, desinformation och lögner. Men hypotetiskt sett hade jag kunnat ligga i rännstenen nu om min familje- eller arbetssituation hade varit en annan och jag inte hade fått stöd”, säger Kragh.

FASCISMEN SOM EN VÄXANDE KRAFT
Publikationen som ledde till en oåterkallelig förändring i docent Martin Kraghs liv heter Russia’s Strategy for Influence Through Public Diplomacy and Active Measures: the Swedish Case.

Artikeln, som skrevs av Martin Kragh och hans praktikantkollega Sebastian Åsberg, publicerades i Journal of Strategic Studies som fokuserar på militära och diplomatiska ämnen. Den traditionsrika och 217 referensgranskade vetenskapliga journalen ges ut av forskningsuniversitetet King’s College London i Storbritannien.

Artikeln beskriver med vetenskaplig disciplin KGB-liknande påverkansoperationer, som nyligen organiserats i Ryssland, för att påverka Sveriges regering och militär, vilseleda medierna, manipulera medborgarna och orsaka skada.

Undersökningen granskar de verktyg som Rysslands säkerhetstjänster använder i Sverige. I fall efter fall presenteras förfalskade diplomatiska dokument, propaganda på sociala medier, stöd till extremistgrupper och spridning av Putin-administrationens politiska budskap i det svenska nyhetsflödet.

Kraghs rapport avslöjar också kopplingar som aktiva Kremlvänliga organisationer i Sverige har till ryska aktörer.

Översikten är lättbegriplig även för icke-akademiska läsare. Ett av de viktigaste fynden är bevisen för hur ryska diplomater och politiker aktivt blandar sig i Sveriges inrikespolitik.

Rapporten gör också en insats för internationell forskning i ämnet. Det gör den helt enkelt genom att den innehåller nya forskningsbelagda uppgifter om Kremls informationskrig mot Sverige och Rysslands politiska störningar utanför landets gränser.

Rapporten genomlyser också Kremls avtryck i svensk media och därigenom i den offentliga debatten. De viktigaste ryska kanalerna för propaganda och desinformation räknas upp tillsammans med dem som sprider budskapen vidare i Sverige.

Medierna som sprider Rysslands propaganda i Sverige upprepar okritiskt Kremls budskap om Ukraina som ett fascistiskt land, och rättfärdigar därigenom Kremls krig i Ukraina. Genom exempel åskådliggör artikeln hur berättelser från Putin-administrationen cirkulerar på svenska hemsidor och i traditionella medier.

Verksamheten hos en viss nyhetskanal granskas mer detaljerat: nämligen kvällstidningen Aftonbladet, som genom åren har publicerat flera artiklar om Ukraina som liknar berättelserna i Rysslands statskontrollerade medier.

Enbart 2014 publicerade Aftonbladets Kultur över 30 artiklar om 218 före detta sovjetländer med ”fascismen i Ukraina” som bärande tema.

Genom systematiskt förvrängda fakta, skildrar Aftonbladets artiklar fascism som en som en politiskt växande kraft i Ukraina, vilket det i verkligheten inte är.

Artiklarna kallar också situationen i Ukraina för en kris, och inte ett krig eller en aggression från Rysslands sida.

Aftonbladet har till och med antytt att ”krisen” hade kunnat undvikas om Carl Bildt hade fört en annan utrikespolitik. I praktiken har tidningen alltså implicit antytt att Bildt, som är internationellt känd som fredsmäklare och en skicklig politiker, är en av grundorsakerna bakom kriget, trots att det är Kreml som bär skulden.

Aftonbladet Kultur skildrar även EU och försvarsalliansen Nato på ett sätt som följer innehållet i Kremls propaganda.

Kragh och Åsberg analyserar vidare hur kvällstidningens kultursidor prisade Ukrainas extremvänsterparti Borotba. År 2016 avslöjades Borotba som en marionettorganisation styrd av Kreml.

En del av det innehåll som några av Aftonbladets kulturskribenter har producerat på Kremlvänliga sociala medier presenteras också i detalj, liksom offentliga konspirationsteorier som de spridit. Kragh och Åsberg visar också på kopplingar mellan några av skribenterna och den internationellt kände ryska förintelseförnekaren och desinformationsspridaren Israel Shamir.

Den akademiska analysen av Aftonbladets kultursidor är sträng men balanserad: trots att Kragh och Åsberg konstaterar att sidornas grundton är kritisk mot Ukraina som måltavla för Rysslands krigshandlingar, skriver de också att kultursidorna då och då publicerar kritik mot Vladimir Putins politik.

Den Kremlvänliga inställningen på Aftonbladets kultursidor har också konstaterats i finsk forskning. Ett år innan Kraghs rapport släpptes, utnämnde Finlands utrikespolitiska institut Aftonbladet Kultur till den enda större svenska redaktion som ifrågasatte och nedtonade hela existensen av Rysslands krigföring i Ukraina.

Finlands utrikespolitiska institut konstaterade att kultursidorna fokuserade på att kritisera Sveriges utrikespolitik gentemot Ukraina. 219 Dessutom anklagade de Sveriges övriga medier – de som rapporterade fakta om situationen – för att vara ”russofobiska”. Den finländska utredningen drog en slutsats: kulturredaktionens artiklar, kolumner och läsarkommentarer innehöll ryska narrativ anpassade för en svensk publik.

Trots välgrundade kritiska bedömningar i hemlandet och utomlands fortsatte kulturredaktionen att upprätthålla samma linje under den dåvarande kulturchefen Åsa Linderborgs ledning. Samtidigt har kultursidorna utmålat sig som yttrandefrihetens sista utpost i Sverige.

Som av en slump används samma teknik även för varumärkesbyggande av fejknyhetssidor, konspirationsteoretiker och Kremls desinformationsoperationer runt om i västvärlden.

De flesta medierna uppskattade och citerade Kraghs forskningsresultat. Det gjorde inte Aftonbladet Kultur.

De gick in för att hämnas.

INFORMATIONSKRIGFÖRING I NATO-FRÅGAN
Martin Kraghs gedigna och omfattande engelskspråkiga utredning väckte stor uppmärksamhet internationellt.

Medier som BBC, The Guardian och Huffington Post i Storbritannien gjorde nyheter av den, och Storbritanniens dåvarande försvarsminister refererade offentligt till Kraghs arbete. I rekordfart laddades den ned från hemsidan för Journal of Strategic Studies.

Många svenska journalister inspirerades av undersökningen och Kragh blev en efterfrågad expert i media. Han berättade vad han visste om vilka knep Kreml använde i Sverige och han hjälpte journalister att gå vidare med att undersöka ämnet.

Men Aftonbladets kultursidor inledde en smutskastningskampanj utan dess like mot Kragh.

Kultursidornas chef Åsa Linderborg har stort inflytande på den offentliga debatten i Sverige. Trots att Aftonbladets upplaga och läsarsiffror har sjunkit de senaste åren, är den fortfarande en av Nordens största nyhetstidningar. Hemsidan får mest klick av alla tidningar i Sverige.

220
Liksom andra kvällstidningar publicerar Aftonbladet mycket seriös och professionell journalistik, men artiklarna är ofta väldigt personliga och tenderar till att överdriva. Det journalistiska innehållet och stilen liknar den i andra kvällstidningar i västvärlden: känsloväckande och skandalsökande.

Aftonbladet är anslutna till samma etiska spelregler för journalister som resten av Sveriges journalistkår. De förutsätter bland annat att medier ska respektera föremålen för artiklarna. Personer som behandlas kritiskt måste få möjlighet att visa sin sida av saken.

Bortsett från nyansskillnader är reglerna i stort sett desamma på alla medieredaktioner i Norden. Syftet med de etiska reglerna är att förhindra medieattacker mot individer och att se till att innehållet är faktabaserat.

Aftonbladet bad inte en enda gång om Kraghs synpunkt på artiklarna som handlade om honom som person.

”En gång frågade Aftonbladet vilka metoder jag använt för att undersöka deras innehåll. Jag svarade: textanalys. I övrigt fick jag inte en enda fråga av dem.”

En serie med opinionsartiklar ifrågasatte inte bara Kraghs forskning, utan smutskastade den.

Kulturredaktionen publicerade sin första artikel om Kragh den 9 januari 2017, två dagar efter att rapporten publicerades. Den som skrev artikeln var tidningens egen kulturjournalist Martin Aagård.

Han beskrev Kraghs granskning av Aftonbladets innehåll som ”en attack” och ”en häxjakt”. Kraghs arbetsgivare, Sveriges utrikespolitiska institut – som inte hade publicerat rapporten – anklagades för ”putinism”. Andra svenska journalister som hade skrivit om rapporten fick ta emot gliringar. Dessutom påstod Aagård att Kragh hade stämplat en av kultursidornas skribenter som ”Putinagent”, vilket han inte hade gjort.

Aftonbladet verkade lita på att läsarna inte skulle kontrollera saken i originalkällan: Kraghs rapport.

Artikeln är skriven med en överlägsen ton. Även många andra av Aftonbladets artiklar om Kragh har ett språkbruk som påminner mer om anonyma bloggar än en stor nordisk nyhetstidning.

221
Dagen därpå publicerades en artikel om Kragh av redaktionschefen Linderborg. Det raljerande inlägget stämplade Kraghs forskning som en del av ”informationskriget i Natofrågan”.

”Förmodligen handlar drevet mot Aftonbladet Kultur ytterst om att Sverige ännu inte är medlem i Nato. [Kraghs rapport] är en del av det informationskrig som syftar till att misstänkliggöra alla som inte vill att vi ska gå med i krigsalliansen.”

På det sättet antydde artikelförfattaren att Kragh hade hemliga motiv: att med hjälp av rapporten främja ett svenskt Natomedlemskap.

Att flytta debatten från Kremls politiska operationer till Natos ondska är en teknik som användes redan under sovjettiden. Kreml anser att försvarsalliansen Nato är en krigshetsare som omringar Ryssland.

Den här uppfattningen sprids konstant till Finland, Sverige och övriga världen, och Kremls uppfattning om Nato har genom informationskrigföring framgångsrikt fått fotfäste i flera länders åsiktsflora.

Att vrida diskussionen och få den att handla om Nato istället för att prata om Kreml är ett försök att skingra den ursprungliga kritiken mot Rysslands politik. Psykologiskt görs det enklast och effektivast genom att stämpla kritikerna och forskarna som lobbyister och hantlangare för det hemska Nato.

Kragh hade inte en enda gång under sin karriär tagit ställning till Sveriges eventuella Natomedlemskap. Därför förvanskade artikeln verkligheten och smulade sönder hans ärlighet och trovärdighet som forskare.

Redaktionschefen Linderborg fortsatte:

”Att ta del av medierapporteringen och de så kallade analyserna av Ryssland och Putin, är som att lyssna på ett hysteriskt självspelande piano. Ett sådant där som omusikaliska varietébesökare ställer sig upp och applåderar för de tror att det är det som förväntas av dem.”

Artikeln kallade också Kraghs fynd för en attack mot pressfriheten. Till läsarna lovade kulturchefen att hon och hennes team skulle 222 fortsätta skriva ”om det vi vill, som vi vill, också om ingen annan försvarar vår rätt att göra det”.

Löftet infriades också. Mellan januari och juni 2017 publicerade kvällstidningen över tio artiklar som ifrågasatte Kragh som person, upprepade felaktiga anklagelser och fabricerade en skandal kring Kraghs arbetsgivare och Journal of Strategic Studies. Det gjordes också speciella karaktärsskildringar av personer som visat offentligt stöd för Kragh och hans arbete.

Aftonbladet släppte också in gästskribenter som ifrågasatte forskaren.

En skribent var allvarligt oroad över trovärdigheten hos Journal of Strategic Studies eftersom ”[…] Alla redaktörer hör […] hemma i Nato-länder eller i allierade länder. Det speglar en risk för bias i bedömningar.” Som bevis listade skribenten hemländerna för de som arbetade med tidningen.

En annan gästskribent skrev att Kraghs rapport påminde honom om McCarthyism, som han definierade som jakten på misstänkta kommunister i USA på 1950-talet. En tredje gästskribent, Aleksej Sachnin, som senare samma vår också arbetade för Rysslands propagandakanal RT, anklagade Kragh för att sprida konspirationsteorier.

Under Rysslands stora militärövning Zapad 2017 i september samma år reste Sachnin till Åland för att organisera en svensk-rysk ”fredsdemonstration”. Under lägret på Åland ifrågasatte han bland annat Sveriges rätt att försvara sig mot hot utifrån.

Finlands före detta Moskvaambassadör Hannu Himanen kommenterade lägret offentligt och beskrev det som en rysk operation med syfte att påverka den allmänna opinionen i både Sverige och Finland.

I den fortsatta kampanjen under Linderborgs ledning våren 2017 kallade Aftonbladet Kraghs forskning för ovetenskapligt och odemokratiskt nonsens.

Linderborg krävde att utredningen skulle tas ur tryck, alltså i praktiken censureras. Det var ett stort krav från en person som själv 223 hade krävt att yttrandefriheten skulle försvaras – enligt Linderborgs uppfattning gällde den dock inte forskare.

Idén om en selektiv yttrandefrihet ligger långt från den nordiska yttrandefriheten, en över 250 år gammal finsk-svensk uppfinning. Yttrandefriheten garanterar alla en jämbördig möjlighet att dela och ta emot information och åsikter, utan att någon förhindrar det.

Åsa Linderborg presenterade idén om att en ”haverikommission” borde granska Kraghs rapport. Idén fick också viss spridning.

Jan Scherman, den före detta chefen för Sveriges största kommersiella tv-kanal TV4, uttalade sig och sa att Kragh borde ”forska”. Enligt Scherman var kritiken mot Aftonbladets journalister omotiverad och påminde om åsiktsregistrering, alltså i praktiken åsiktsförföljelse.

I Sverige är åsiktsregistrering ett ord med kraftigt negativ klang. Ursprungligen syftar det på statligt utövat, olagligt snokande, registrering och insamling av medborgares politiska åsikter. Något sådant hade aldrig Martin Kragh ägnat sig åt.

I sin sista artikel den våren förvrängde Linderborg ett citat. Hon skrev att Kragh krävt att Linderborg skulle censureras – inte heller det har hänt.

Vanligtvis gör kulturredaktionerna på nordiska tv-kanaler, radiostationer, dagstidningar och nättidningar, reportage om författare, konstnärer, operor, teaterpjäser, filmer och andra fenomen inom kulturlivet.

Politiska nyheter, utrikes-, inrikes- och sportnyheter behandlas av specialiserade redaktioner bestående av journalister som är sakkunniga inom områdena.

Men av någon anledning förkastade Aftonbladet helt och hållet sin kulturella uppgift när det gällde Martin Kragh och Ryssland, för att börja prata politik.

Och många andra svenska medier följde i tidningens kölvatten.

FELAKTIGA UPPGIFTER, DÅLIG FORSKNING
I Sveriges huvudsakligen välartade offentliga debatt finns det ett ämne som under en lång tid artigt har undvikits.

224
Precis som i Finland och många andra länder finns än idag personer på högt uppsatta positioner som under sovjettiden exponerades för påverkan från politiker och säkerhetstjänster i öst, då de var kommunister, maoister och stalinister som längtade till Sovjetunionen.

Alltså personer som ideologiskt sett stöttade politiska idéer på den yttersta vänsterkanten och som influerades av Sovjetunionen och dess politiska teknologister.

Vissa av dem har aldrig släppt idén som Rysslands president Putin omhuldar, om att Sovjetunionens sönderfall var 1900-talets största geopolitiska katastrof och den händelse i Rysslands historia som presidenten skulle vilja förändra.

Traditionellt har kommunisterna i Sverige aldrig uppnått något större parlamentariskt inflytande. Men fragmenterade kommunistgrupperingar, som delvis har radikaliserats och fungerar som agendasättare, särskilt inom kulturkretsarna.

”Trots att de svenska kommunisterna inte vill sprida Putins nuvarande ideologi som sådan, gör den USA- och västkritiska anti-imperialistiska ideologin kommunistgrupperingarna sårbara och nyttiga i spridandet av Kremls konspirationsteorier i Sverige”, säger Rysslandskännaren Jukka Mallinen som är insatt i den svenska kommunismen.

Kommunistiska Partiets veckotidning Proletären publicerade 2007 ett stort personporträtt av Åsa Linderborg som hade sitt drömjobb på Aftonbladet Kultur.

Enligt den smickrande artikeln är Linderborg, genom en av sina föräldrar, ”organiserad kommunist” sedan flera generationer tillbaka och hennes mormor kommer från Ryssland. I tonåren ledde hon det kommunistiska ungdomsförbundets lokalavdelning och på den tiden skrev hon hellre arga artiklar om USA:s imperialism än sina skoluppgifter.

Några av Linderborgs uttalanden från 2007 kan ses som revolutionära. Hon beskrev det som att de som stöttar kommunismen i Sverige befinner sig i försvarsposition. Enligt henne kan revolutionen bara lyckas genom att organisera demonstrationer och strejker, och dela ut flygblad.

225
”Vänstern behöver inte enas i alla frågor, men arbetarrörelsen måste kunna samarbeta i olika frågor. En radikalisering av socialdemokratin är också helt nödvändig”, sa hon till Proletären.

De senaste åren har Linderborg använt sin position som redaktionschef till att exempelvis hedra Rysslands så kallade segerdag och använda sig av Kremls propagandabegrepp.

I Ryssland firas segerdagen i början av maj. Pansarvagnar och strategiska missiler går i parad på Moskvas gator medan stridsflygplan målar den ryska flaggans färger på himlen.

På segerdagen firas det att Sovjetunionen 1945 besegrade fascisterna i det ”stora fosterländska kriget” som är Kremls benämning på andra världskriget.

År 2015 tackade Linderborg Sovjetunionens röda armé på Aftonbladets kultursidor och publicerade sin version av händelserna i andra världskriget.

”I dagens russofobiska klimat är det opassande att påminna om att Sovjet räddade världen från nazismen. Att vi ska vara tacksamma att det var Röda armén och inte fascisterna som vann. Den 8–9 maj firar freden 70 år”, skrev hon.

Linderborg nämner inte förtrycket som den sovjetiska armén utövade, gulag, ockupationerna av grannländerna och tortyr av civila. Hon redogör inte heller för innehållet i ordet russofobisk. Termen ”russofobisk” har lanserats i Putins Ryssland för att ersätta det tidigare begreppet ”antisovjetisk”.

Ryska myndigheter använder det till exempel för att stämpla parter och personer som framför saklig kritik mot Kremls utrikespolitik eller de ständiga människorättsbrott som sker i landet. Genom ihärdig upprepning internationellt har man lyckats få till en omfattande användning av termen för att stämpla meningsmotståndare, även utanför Rysslands gränser.

Innehållet på Aftonbladets kultursidor har fått kritik från andra svenska tidningar. Den konkurrerande kvällstidningen Expressen kallade till exempel Linderborgs hyllning till den sovjetiska armén för ”en grov och kränkande förenkling av en svår tragedi”.

226
Kampanjen mot Kragh på Linderborgs sidor var ett uppenbart försök att påverka hans arbete och försvaga hans trovärdighet i Sverige.

För Martin Kragh blev det svårt med nattsömnen och arbetsförmågan när många andra svenska journalister tog Aftonbladets förvrängningar för sanning och citerade dem.

De första som svalde betet var fackföreningstidningen Journalisten, samt medie- och marknadsföringsbranschens tidning Dagens Media, som tog upp ämnet kort efter att Kraghs rapport publicerats.

I Dagens Media berättade Linderborg att hon var ”chockerad” över Kraghs påståenden och hotade med att kontakta Journal of Strategic Studies brittiska utgivare för att be dem dra tillbaka Kraghs rapport. Hon sa att Kraghs forskning var ”ovetenskaplig, skamlös och ful i sina anklagelser” och uttryckte oro över att fynden hade citerats i flera svenska och internationella medier.

”Eftersom osanna påståenden om oss har spridits i svensk och internationell press, så måste vi berätta exakt vad det är som den här rapporten påstår som det inte finns några som helst belägg för. De här ryktena måste vi döda på något sätt”, sa Linderborg.

Även Journalisten publicerade artiklar med en liknande ton om samma ämne. Trots att de svenska journalisternas facktidning borde se till att journalistetiken efterföljs, tillfrågades aldrig den kraftigt kritiserade Kragh om hans synpunkt, utan man litade på Linderborg som sin enda källa. Tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta tog öppet ställning med Linderborg mot Kraghs forskning.

En stor del av journalisterna och övriga medarbetare på svenska redaktioner läser de här tidningarna. Genom dem fick Linderborgs tolkning av Kraghs forskning, som beskrevs som ”skamlös och oduglig”, fotfäste i journalistkåren.

Tidningen Journalisten publicerade också en åsikt från en akademiker som inte ens är specialiserad på Rysslandsforskning. Däremot var akademikern kopplad till tidningen Internationalen, som officiellt driver en revolutionsideologi och gavs ut av trotskistiska Socialistiska Partiet.

Våren 2017 träffade jag Kragh i Köpenhamn på ett seminarium 227 om Rysslands informationskrigföring.

Han blev ständigt uppringd av journalister som krävde att han, i kölvattnet av Linderborgs uttalanden, skulle förklara varför han hade spridit felaktiga uppgifter i sin usla forskning.

Martin Kragh var uppenbart skakad.

En av de få journalister inom traditionell media som hade skrivit en artikel som kraftigt gav stöd åt Kraghs arbete, en artikel som fått omfattande spridning, utsattes under samma period för en cyberattack, 24 timmar efter att artikeln publicerades.

Under 2017 utsattes även Martin Kragh själv för flera cyberattacker, vilket aldrig hade hänt innan rapporten publicerades. På nätet skapades fejknyhetssidor och fejkprofiler med uppgift att förstöra Kraghs rykte.

Hans kollegor fick e-postmeddelanden som påminde om dem som Rysslands militära underrättelsetjänst GRU använde i sina attacker mot demokraterna i USA. Kragh själv fick phishing-meddelanden.

I slutet av 2018, efter att Kragh hade publicerat ett blogginlägg om Rysslands trollverksamhet på sin hemsida, flaggades hans hemsida som ”pornografi” och tillgången till hemsidan begränsades. Det är oklart varifrån attacken kom, även om bevisen, såsom IP-adresser, pekar i riktning mot Ryssland.

”Nätattacker överskrider mitt tekniska kunnande”, säger Kragh, ”men målet med dem är uppenbart: att skrämma alla från att ge mig och rapportens andra författare offentligt stöd. Det verkar omöjligt att bevisa vem som utförde eller beställde attackerna.”

Nätattackerna mot Kragh pågår fortfarande. Innan han publicerade sin rapport var ingen intresserad av att hacka vare sig honom eller hans bekanta.

ANTI-EUROMAIDAN I SVERIGE
Anti-Euromaidan Sweden är en svenskspråkig version av ett internationellt nätverk av Facebook-grupper med liknande innehåll. Namnet refererar till demonstrationerna som ukrainare organiserade för att 228 protestera mot den Rysslandsvänlige presidenten Viktor Janukovytj vid årsskiftet 2013–2014på Självständighetstorget, Majdan Nezalezjnosti i Kiev i Ukraina. Protesterna kallades för Euromajdan, och det är uppenbart att Facebook-gruppen har valt namnet Anti-Euromaidan för att håna rörelsen.

Ukrainas Rysslandsvänlige president Janukovytj svarade på medborgarnas demonstrationer med krafttag. Han beordrade polisens .specialstyrkor att skingra massorna som krävde att Ukraina skulle demokratiseras och ta sig ur Kremls inflytelsesfär. Demonstranterna gav inte upp, trots polisvåld och dödsoffer. I slutändan tvingades Janukovytj avgå och fly till Ryssland.

I det internationella Facebook-nätverket organiseras psykologiska operationer som orkestreras av falska profiler samt internationella och professionella Kremlpropagandister. Sett till sin funktion påminner den svenska gruppen mycket om Facebook-gruppen Rysslands trollarmé (Venäjän trolliarmeija) i Finland: det är en mobiliseringsarena för lokala konspirationsteoretiker och nyttiga idioter, den Kremllojala ryska diasporan samt extremister till höger och vänster. Där delas och gillas rysk propaganda, memes som smutskastar västerländska politiker, fejknyheter från Ryssland och skenbart neutrala inlägg som stryker Kreml medhårs.

I skrivande stund har den svenskspråkiga gruppen Anti-Euromaidan Sweden strax över 1100 medlemmar. Talande för gruppens karaktär är en diskussion där deltagarna hyllar en av de mest postfaktiska ryska politikerna Vladimir Zjirinovskij ”för att han säger sanningen”. Gruppmedlemmarna sprider också virala videor där Ukraina framställs som en naziststat och delar länkar till videoklipp från Ruptly, ryska RT:s videotjänst.

En av de mest synligt aktiva i de Rysslandsvänliga grupperna på sociala medier har varit journalisten Maj Wechselmann. Wechselmann har skrivit om Ukraina på Aftonbladets kultursidor och är till exempel känd för sitt frivilligarbete i den Kremlvänliga medborgarorganisationen Swedish Doctors for Human Rights (SWEDHR).

Organisationen väckte uppmärksamhet 2015 då Rysslands utrikesministerium 229 citerade organisationens rapport i FN:s säkerhetsråd. Enligt organisationens rapport hade Syriens diktator Bashar al-Assad inte använt kemiska vapen mot sina medborgare. Ingen av SWEDHR:s representanter har expertkunskaper om kemisk krigföring, och flera oberoende FN-rapporter har visat att al-Assad, som stöds av Ryssland har använt kemiska vapen, i synnerhet sarin, för att döda civila.

Wechselmann har publicerat flera artiklar som smutskastar Kragh i respekterade svenska tidningar som Göteborgs-Tidningen och Uppsala Nya Tidning.

Liksom den finskspråkiga gruppen Rysslands trollarmé har även Anti-Euromaidan Sweden använts som plattform för koordinering av personliga smutskastningskampanjer. Gruppen har systematiskt smutskastat till exempel journalisten Maria Persson Löfgren som arbetar på Sveriges Radio och journalisten Patrik Oksanen som har skrivit om Kremls informationskrig.

I början av 2017 delade gruppen råd om hur man skulle lämna in klagomål om Martin Kragh till hans andra arbetsgivare Uppsala universitet, samtidigt som Aftonbladets kultursidor vecka efter vecka skrev om hur oduglig Kraghs rapport var.

Och så började e-postinkorgen svämma över hos Kraghs arbetsgivare Uppsala universitet. I strömmen av klagomål återkom ett krav: Kragh och hans utredning om Rysslands verktyg för påverkan i Sverige borde granskas misstänkt för akademiska oegentligheter.

Sverige har en hög nivå när det kommer till kvalitet och etik i vetenskaplig torkning, och man förhåller sig allvarligt till anklagelser om forskningsfusk. När ett universitet får klagomål om misstänkta oegentligheter, till exempel plagiat eller förvrängning av forskningsmaterial, ser universitetet till att göra en grundlig utredning.

Vanligtvis kommer anklagelser om fusk från det akademiska samfundet, som också presenterar motiverade bevis för det påstådda missbruket.

Jag kontaktade universitetet och begärde ut uppgifter om klagomålen mot Kragh. Det var tydligt att de inte hade gjorts av andra forskare. 230 Många innehöll politiska åsikter och några attackerade Kraghs person. Vissa var undertecknade av falska identiteter. Inget av klagomålen visade på ett sakligt och vetenskapligt sätt hur Kragh hade genomfört det påstådda fusket.

Enligt reglerna ska universitetets etiska råd även utreda klagomål som kommer från falska identiteter – trots att det juridiskt sett är problematiskt att den som anklagats för felaktigheter inte får veta vem det är som har klagat.

En av de klagande skickade in en förteckning över Journal of Strategic Studies chefredaktörs tidigare uppdrag och anställningar ”som bevis på att journalen är partisk”. En annan som hade klagat menade att Kraghs rapport överhuvudtaget inte var vetenskaplig, utan russofobisk propaganda och krigshetsande från västerländska säkerhetstjänster.

”Folk skrev till exempel till universitetet att: ’jag tycker inte om Martin Kragh, Martin Kragh är en Pentagon-agent och Martin Kragh är ett hot mot Sveriges nationella säkerhet.’ Och även om jag skulle vara ett hot mot den nationella säkerheten så är det ändå inte vetenskapligt fusk”, säger Kragh skämtsamt.

En av de som klagat var den tidigare nämnda Maj Wechselmann som var skribent på Aftonbladet Kultur och en profil på sociala medier, samt en av dem som stöttar den Syriske diktatorn Bashar al-Assad. En annan var en falsk identitet vid namn ”Egor Putilov” som avslöjats av svensk media. Bakom pseudonymen fanns en person som hade flyttat till Sverige frän Ryssland och som arbetade för det högerpopulistiska partiet Sverigedemokraterna, samtidigt som han under en annan falsk identitet skrev artiklar i svenska tidningar.

Under sin tid i Sverige har Putilov använt åtminstone fem olika pseudonymer. Enligt svenska säkerhetsexperter har han klassats som ’ett säkerhetshot’ och nekas riksdagsackreditering som journalist på grund av sina kontakter med rysk underrättelsetjänst, vilket riksdagsdirektören har uppgett offentligt i en radiointervju. Liksom Åsa Linderborg har Putilov krävt att Kraghs rapport ska dras tillbaka. Dessutom anlitade ”Putilov” en juristfirma i London för att de skulle 231 störa de personer på Journal of Strategic Studies som fattade beslutet om att publicera Kraghs rapport. Den falska identitetens jurister i London hotade med att stämma journalens redaktion.

En klagan kom från affärsmannen Carl Meurling som har försökt påverka Sverigedemokraternas Rysslandspolitik och som erbjudit finansiellt stöd till partiets medieverksamhet. Meurlings affärsverksamhet omfattar handel med bland annat ryska statsägda bolag som Gazprom. Meurling har ingen akademisk bakgrund.

Nio månader efter att Kraghs rapport publicerades kom det fortfarande in klagomål till Uppsala universitet.

Av det undermåliga innehållet att döma står det klart att de klagandes motiv var politiskt och att det handlade om en organiserad kampanj. Fuskanklagelserna stöttade försöket att smutskasta Kragh både i Sveriges akademiska kretsar och på hans egen arbetsplats.

Nyheten om att Kragh skulle granskas som misstänkt för vetenskapligt fusk spreds vitt och brett i svensk media och bland aktivister på den yttersta vänsterkanten. Även Miljöpartiets riksdagsledamot Carl Schlyter spred nyheten på Twitter och det gjorde även en journalist från det respekterade nyhetsprogrammet Medierna på Sveriges Radio.

Trots att Uppsala universitet friade Kragh från misstankarna om forskningsfusk, hade påståendet om ”akademiskt fusk” redan hunnit spridas och på vissa platser tas för sanning. Kragh hade fått ägna massor av arbetstid och energi åt att reda ut misstanken och parera följdverkningarna av det felaktiga påståendet. Hans rykte hade befläckats.

Journalisterna som rapporterade om akademiskt fusk följde inte ärendet hela vägen. Det skrevs inga artiklar om att klagomålen var grundlösa eller ovetenskapliga.

Dessutom var även extremhögern ute efter Kragh.

EXTREMHÖGERN SOM HJÄLPREDA ÅT KREML
Trots att smutskastningskampanjen mot Kragh och hans kollega Sebastian Åsberg började på den politiska vänsterkanten, vaknade även extremhögern, ledda av sina osynliga befälhavare.

232
Många nordiska nynazister var starkt påverkade och övertygade av Putins pr-kampanj. I nynazisternas ögon är Putin precis sådan som han framställs av Kremls propagandamaskineri: judomästare, muskulös fiskare, stridspilot och fältherre som förstärker ”den sunda nationalismen” genom att förinta islamistiska terrorister först i Tjetjenien och sedan i Syrien. Människorättsbrott eller eventuella krigsbrott mot civila spelar ingen större roll i extremhögerns diskussioner.

I Sverige, liksom i Finland, är Nordiska motståndsrörelsen den mest inflytelserika och synliga nynazistorganisationen. Rörelsens medlemmar samarbetar över nationsgränserna och fantiserar om att genomföra en våldsam revolution. De vill att Finland och Sverige ska stänga gränserna för flyktingar, hetsar folk till att hata utlänningar och marscherar genom städer med sina flaggor och ropar vulgära slagord. De publicerar propaganda på internet, laddar upp ideologiska memes och videor på sociala medier och rekryterar fler medlemmar, huvudsakligen unga män, för att föra sina idéer framåt.

De nordiska nynazisterna attackerar alla som de ser som fiender till sitt idealsamhälle. Nuförtiden är en fiende till de nordiska nynazisterna till exempel journalister inom traditionella medier som skriver kritiskt om Rysslands politik.

Nordiska motståndsrörelsen har haft kontakt med ryska extremister i flera år. Särskilt varm är relationen mellan Nordiska motståndsrörelsen och Ryska imperiska rörelsen. Imperiska rörelsen förespråkar en militant nationalistisk diktatur, och dess paramilitära gren Partizan har deltagit i Rysslands krig mot Ukraina. Enligt svenska analytiker har Rysslands före detta vice statsminister Dmitrij Rogozin, mannen bakom det ryska nationalistpartiet Rodina (Fosterlandet), hållit kontakt med den ryska extremhögern.

År 2017 dömde en svensk domstol tre medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen till fängelse för brott som de begått i Göteborgstrakten i slutet av 2016 och början av 2017. Nynazisterna hade planterat hemmagjorda bomber vid sina politiska motståndares kontor och en flyktingförläggning. Precis innan dådet hade två av gärningsmännen, Anton Thulin och Viktor Melin, deltagit i en veckas paramilitär 233 utbildning i närheten av Sankt Petersburg.

På sociala medier delades fotografier av Thulin och Melin med militäruniformer och Kalasjnikovs. Arrangören bakom utbildningslägret var Ryska imperiska rörelsen.

I Sverige uttryckte många av extremhögerns propagandasidor och Youtube-kanaler sympatier med Vladimir Putins Ryssland. Enligt svenska experter är extremhögerns putinism en typisk följd av nynazisternas USA-motstånd, anti-globalism och uppfattning om Ryssland som de ”traditionella värdenas” sista utpost, till exempel som motståndare mot ”otyglad” invandring.

Flera putinistiska och högerextrema aktörer genomförde virtuella attacker mot Kragh och hans kollega. En av dem var ett tvivelaktigt Youtube-kollektiv som hette Granskning Sverige (GS).

I början av 2017 infiltrerade den svenska journalisten Mathias Ståhle GS. Han upptäckte att gruppens ledare rekryterade folk direkt på Facebook, och att de inte ställde allt för många frågor vid arbetsintervjun som hölls på Messenger.

Granskning Sverige betalade ut ett arvode till sina anställda om de uppnådde målen som cheferna satt upp: uppgiften var att ringa arga telefonsamtal till svenska journalister, forskare och personer i offentligheten som kommenterade flykting- och invandringsfrågor i Sverige.

Personerna som ringde telefonsamtalen bakom påhittade namn, hade som uppgift att provocera måltavlan, genom att exempelvis skälla ut personen, anklaga den för att vara lögnare, för att sprida falska nyheter eller dölja brott som begås av utlänningar. Samtalen skulle spelas in.

Därefter hade de avlönade uppringarna till uppgift att redigera inspelningen och på ett kreativt sätt klippa om det ursprungliga materialet för att få måltavlan att låta så dum som möjligt, ladda upp det som en video på Youtube och dela den på Facebook. När videon spreds på sociala medier och fick tillräckligt många visningar på Youtube belönades uppringarna med tusen kronor.

Representanterna för GS hävdade att projektet de sysslade med var medborgarjournalistik. Men i verkligheten marknadsförde de 234 nynazism och utsatte vanliga personer för hat från dem som såg och manipulerades av videorna.

Det fanns inga hållbara bevis på att Ryssland eller ryska aktörer var delaktiga i Granskning Sveriges verksamhet, men sidans verksamhetssätt påminner om operationer som Ryssland har genomfört i Europa och USA.

Ryska statskontrollerade propagandamedier, såsom Sputnik, följer noggrant vad Granskning Sverige publicerar och citerar innehåll från dem. I Sverige är det nästan bara den nynazistiska sidan Fria Tider och vissa politiska bloggar som citerar sidan.

Granskning Sverige valde ut Kragh som måltavla.

En man som presenterade sig som ”Erik Johansson” ringde maniskt till Kragh. ”Johansson” ringde också till Kraghs arbetsplats och anklagade hans kollegor för russofobi. Han krävde också att få information om Sebastian Åsberg, som 2017 var Kraghs praktikant på utrikespolitiska institutet.

”Erik Johansson”, som senare avslöjades som den 50-årige förintelseförnekaren Fabian Fjälling från Västverige, tweetade också om sin verksamhet och lovade att han skulle publicera en video. Alla samtal, även de där Kragh lade på direkt, spelades in och laddades upp på Youtube i en märldig dokumentär som hette ”Hotet från Ryssland, är det påhittat eller har vi blivit lurade?”.

När Youtube våren 2018 utsattes för omfattande offentlig kritik i media för att ha tillåtit hatpropaganda, togs kanalen Granskning Sverige och videorna bort från sidan. Många av gruppens aktivister producerar och sprider trots detta fortfarande videor under varumärket Granskning Sverige på flera andra Youtube-kanaler, och även på det ryska sociala mediet Vkontakte.

Granskning Sveriges material om Kragh citerades också i Sputniks internationella närtidning. Enligt Sputnik är Fria Tider, som publicerar nynazistisk propaganda, ”en svensk dagstidning” och Granskning Sverige är ”ett medborgarjournalistiskt projekt som avslöjar falska nyheter och lögner”.

Enligt en anonym artikel på Sputnik ringer Granskning Sveriges 235 aktivister upp opinionsbildare, journalister och politiker för att ”ställa obekväma frågor som de etablerade mediernas journalister till varje pris vill undvika”.

Enligt Sputnik är Kraghs forskningsresultat om Rysslands påverkan på Sverige en del av ”den antiryska paranoian i Skandinavien”.

Sputniks artikel förvärrade attackerna mot Kragh och Åsberg. Efter artikeln började det hagla dödshot mot Kragh från högerextrema aktörer och Sputnik-läsare i olika delar av Europa.

En månad efter att Kraghs artikel publicerades kom även RT med en artikel som smutskastade honom. Den Tyskspråkiga artikeln stämplade Kragh som en del av en konspiration, där de övriga deltagarna var den svenska mediefamiljen Bonnier och USA:s utrikesdepartement.

RT var inne på samma linje som Aftonbladet Kultur när de hävdade att Kragh var personligt ansvarig för yttrandefrihetens sönderfall i Sverige.

Skribenten bakom RT:s artikel förtjänar en närmare presentation. Han heter Israel Shamir och har dubbelt medborgarskap i Ryssland och Sverige, är chefredaktör för den ryskspråkiga ultranationalistiska veckotidningen Zavtra och representerar Julian Assanges Wikileaks i Ryssland. Shamirs son Johannes Wahlström representerar Wikileaks i Sverige och har också regelbundet skrivit på Aftonbladets kultursidor.

Wikileaks deltog i Rysslands operationer mot presidentvalet i USA, och det västerländska underrättelsesamfundet betraktar Wiki-Leaks som ett verktyg för Rysslands underrättelsetjänster. Hemsidans operationer, som tjänat Rysslands och president Trumps intressen, kartlades noggrant i specialåklagare Robert Muellers utredning.

Wikileaks grundare Julian Assange misstänktes länge för våldtäkt i Sverige, men flydde landet och har inte kunnat åtalas.

Assange anklagas bland annat för spionage och dataintrång i samarbete med Rysslands militära underrättelsetjänster.

Israel Shamir deltog 2015 i operationen mot den brittiske journalisten Luke Harding. Hardings bok Mafia State publicerades i 236 Ryssland i en fejkad version, utan tillstånd från Harding. Hardings ursprungliga bok skildrar hans år som utrikeskorrespondent i Moskva för den brittiska tidningen The Guardian och hans erfarenheter av spionage och störningar från FSB.

Men den ryska versionen av boken har fått ett annat namn och innehållet är helt förvrängt: den ryska upplagan fick namnet Ingen annan än Putin. Förordet till den stulna och förvanskade boken skrevs av Israel Shamir, som anklagar Harding för att ha förvrängt uppgifter i sin rapportering om Wikileaks i The Guardian, samt för att bedriva informationskrigföring och skada länderna i väst.

New York Times hittade kopplingar till Belarus säkerhetstjänst KGB i Shamirs bakgrund. Dessutom står han nära journalisten och vänsteraktivisten Aleksej Sachnin som har skrivit för Aftonbladet Kultur, deltagit i ”fredslägret” på Åland och som har smutskastat Kragh i både Aftonbladet och ryska medier. Den självständiga ryska radiokanalen Echo Moskvy avslöjade 2018 att både Shamir och Sachnin är ledare i en radikal rysk vänsterorganisation som för en vänsterextrem politisk agenda.

Sachnin gav en lång intervju om Kragh i Komsomolskaja Pravda, en av de mest skandalinriktade och lästa kvällstidningarna i Ryssland. Sachnin hävdade – i strid mot sanningen, liksom Aftonbladet – att Martin Kragh med sin artikel lobbat för ett svenskt Natomedlemskap. I artikeln anklagades Kragh också för att arbeta som agent för USA:s utrikesministerium.

Sachnin, som har arbetat som skribent för Aftonbladet förde också kampanjen vidare till Vesti, en av Rysslands största tv-kanaler. Enligt Sachnin är den ryska yttrandefriheten mycket bättre än den svenska – trots att Sverige ligger mer än 140 platser över Ryssland i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.

I samma andetag hävdade Sachnin att Sverige var ett totalitärt land och sa att han hellre bodde i Ryssland än i Sverige. Tidigare hade han flytt till Sverige frän Ryssland på grund av politisk förföljelse. År 2019 flyttade han dock tillbaka till Ryssland.

Många svenska journalister, opinionsbildare och medlemmar i 237 Vänsterpartiet har stöttat Sachnin, till exempel den före detta partiledaren Lars Ohly samt de dåvarande riksdagsledamöterna Hans Linde och Ali Esbati.

Det här fallet är det enda kända i Norden där en journalist eller skribent i landets medier har smutskastat en landsman i Rysslands statskontrollerade medier. Spridning av eventuellt ärekränkande påståenden i ett annat land och på ett annat språk är allvarligare än att enbart bryta mot de etiska riktlinjerna för journalistik. I Tyskspråkiga RT har Kragh också smutskastats av en annan svensk, affärsmannen Karl Lundström som skriver i högerextrema Fria Tider.

Martin Kragh har släktingar och familj som bor i Ryssland. Han reser ofta dit på arbetsresor och för att träffa sina nära och kära. Eftersom det cirkulerar lögner om honom i ryska medier har han hamnat på de ryska säkerhetstjänsternas radar.

Många andra som tidigare smutskastats i ryska medier har råkat ut för trakasserier, fysiska attacker och till och med lönnmordsplaner. Efter att Vladimir Putin 2012 hade inlett sin tredje period som president, började han i tv-sändningar utnämna oppositionsfigurer till västerländska agenter. Och många andra följde hans exempel.

Det var i en sådan politisk kontext Aftonbladet fortsatte med sina attacker mot Kragh, i klart dagsljus och inför allas ögon. Under lång tid fanns det inga svenska medier som på ett tydligt sätt tog tag i den ovanligt grova och personliga internationella hatkampanjen mot Kragh.

DE HADE BESTÄMT SIG FÖR ATT JAG VAR OND
Strax efter det att Aftonbladets kampanj hade inletts började Martin Kragh bli varse om ryktesspridning.

Någon spred lögner om honom direkt till hans egna kollegor. Enligt de galnaste historierna hade han sparkats från sitt jobb på Sveriges utrikespolitiska institut. Kollegorna frågade Kragh om det var sant att han hade fått sparken.

Enligt Kragh var det bästa sättet att att få stopp på ryktesspridningen att fortsätta jobba. Kragh fortsatte ge intervjuer i media, 238 undervisa studenter, bedriva forskning och arrangera konferenser. Hans forskning har citerats med goda vitsord i till exempel Financial Times, New York Times, Washington Post och the Economist. Den skandalomsusade rapporten om rysk påverkan har citerats i över 50 internationella rapporter.

Då och då har Kragh känt sig osäker. Han har tänkt att livet skulle bli enklare om han började fokusera på andra ämnen i sin forskning. Men om han hade gett upp forskningsämnet han själv valt skulle de som attackerade honom ha fått sin vilja igenom.

År 2018 började den smutskastningskampanjen avta. Här och var spred någon fortfarande konspirationsteorier om honom. Men när vi träffades i och med arbetet med den här boken i slutet av 2018, berättade Kragh att han då var bättre förberedd på spridning av felaktiga uppgifter om honom.

Under den intensivaste perioden förde Kragh dagbok. Han ville analysera hur han skulle kunna agera annorlunda om han råkade ut för en liknande kampanj igen.

Kragh noterade att han hade utmålats som en annan person än den han var. Man satte ord i munnen på honom och ifrågasatte hans motiv och hans hederlighet otaliga gånger. Istället för att presentera honom som en forskare som höll sig till etiska och andra professionella standarder för västerländska forskare, utmålades han som en politiskt motiverad, oärlig Natolobbyist.

Historierna kring Martin Kragh har samtidigt alltid haft ett motstånd mot Ukraina, EU, väst och Nato i bakgrunden.

”Det roliga med det här är att jag inte ens har någon stark åsikt om Nato. Däremot står jag helt och fullt för demokrati och lag och rätt. Det verkar också vara det största problemet för mina motståndare.”

Många västerlänningar som utsätts för desintormationskampanjer från ryskt håll har varken tidigare erfarenhet, säkerhetsutbildning eller kunskap i hur man hanterar ryktesspridning. Nu när han har erfarenhet av en smutskastningskampanj, vad skulle Kragh rekommendera personer som blir utsatta för aggressiva informationsattacker?

”Den första känslan var chock. Det är viktigt att konstatera att 239 man har hamnat mitt i en skitstorm och att man överhuvudtaget inte har någon kontroll över hur länge den kommer att pågå eller hur situationen kommer att utvecklas.”

Många traditionella svenska medier påverkas av Aftonbladets kultursidor och dessa drogs med i uppståndelsen kring Kragh, vilket förvärrade situationen. Kragh betonar att smutskastningskampanjer drivs för att få måltavlan att begå misstag som inte skulle ha inträffat under normala förhållanden.

Kragh försökte försvara sig och besvara en del av frågorna från kritiska journalister som läst Aftonbladet Kultur. Men försöket misslyckades.

”Ärligt talat sa jag saker jag inte borde ha sagt till journalisterna, eftersom jag var på riktigt dåligt humör. Mina kommentarer togs ur sitt sammanhang, trots att de tekniskt sett var sanna. Det var ett misstag, för det ledde till att debatten fortsatte istället för att avslutas.”

Om journalister skulle börja ringa på nytt och kräva kommentarer om artiklar med partiska eller felaktiga uppgifter skulle Kragh helt och hållet låta bli att svara.

Dessutom har han tagit ett medvetet beslut om att kontrollera sina tankar. Det innebär att han aktivt glömmer negativa händelser och människor som har medverkat till dem.

Om man googlade ”Martin Kragh” fick man, särskilt i Sverige, under lång tid upp många grova blogginlägg som innehöll lögner bland de översta sökträffarna. Det är förvånande eftersom Kragh har gett otaliga intervjuer i etablerade medier, och man föreställer sig att de borde komma högre upp bland sökträffarna hos Google, som anser sig vara en seriös sökmotor.

Men kampanjerna organiserades professionellt, och ryska medier och smutsbloggare är ofta bättre på sökmotoroptimering än västerländska medier.

Offentligt och privat stöd är oerhört viktigt för de som blir måltavlor för illegitima kampanjer. I ett tidigt skede bad Martin Kragh också om råd från en jurist, men fick rådet att undvika rättsprocesser.

Flera av Sveriges mest respekterade Rysslandsforskare och journalister 240 har offentligt gått i god för kvaliteten i Kraghs arbete och publicerat neutrala eller positiva artiklar, och därigenom återställt hans rykte och trovärdighet i Sverige.

Kragh påminner om att öppna samhällen inte kan förlita sig på auktoritära regimers medel i sökandet efter effektivare motåtgärder mot politiska attacker mot privatpersoner.

I ett öppet samhälle är det tillåtet att till exempel få betalt för att agera troll åt Ryssland eller att sprida felaktiga uppgifter som en nyttig idiot. Därför måste en del av det bara accepteras.

”Jag är inte lycklig över att det hände. Men jag har blivit mer hårdhudad, bepansrad. Efter den här erfarenheten är det förhoppningsvis aningen svårare att destabilisera mig.”

Martin Kragh säger att han är beredd på att attackerna kan fortsätta.

Som en följd av erfarenheterna litar Kragh numera mindre än tidigare på vissa västerländska journalister. Tyvärr finns det journalister som driver politiska agendor och låter dessa styra sina journalistiska beslut mer än journalisternas etiska och professionella riktlinjer.

Kragh hoppas fortfarande att traditionella medier ska tänka efter bättre innan de sväljer beten från professionella påverkansagenter. När han såg hur delar av de svenska medierna plockade upp och spred direkta lögner och skumma anklagelser, förstod han att det var yrkespropagandister som satte tonen svensk media använde när de rapporterade om honom.

”De hade bestämt sig för att jag var ond, och därför sökte de efter fler nyheter som satte mig i dålig dager.”

Martin Kragh får fortfarande höra felaktiga påståenden och antydningar om sig själv som härstammar från lögnerna som spreds i svenska medier. Han kan få frågan om det är sant att hans närmaste chef på utrikespolitiska institutet har tagit avstånd från honom. Orsaken till frågan är att den inflytelserika svenska nyhetsbyrån TT spred sådana påståenden.

”Nyhetsrapporteringen om mig var misslyckad på många sätt. Om svenska journalister bara hade ringt upp mig och frågat vad som 241 egentligen hade hänt, skulle jag ha kunnat berätta hur det hängde ihop.”

Så tänkte Martin Kragh fortfarande när vi träffades 2018. Det var bra att han hade samlat kraft och förberett sig på nya attacker under den lugna perioden, för det skulle snart behövas igen.

FEJK-ANONYMOUS
Hackarna utgav sig för att vara den internationella gruppen Anonymous. Anonymous varumärke är mer neutralt än till exempel Rysslands militära underrättelsetjänst GRU:s, som redan var helt nedsolkat efter åtalen som väckts efter specialåklagare Robert Muellers utredning.

Men uppgifterna som lämnats anonymt på hackarnas sida såg inte neutrala ut. Det såg ut som att den som lämnat uppgifterna hade ett politiskt syfte. I samband med att dokumenten laddades upp gjordes också inlägg på sidan där brittiska namngivna politiker skälldes ut med kraftuttryck utan någon saklig motivering och man hävdade att Storbritannien förde ”ett informationskrig mot alla andra”.

Dokumenten som laddades upp var också märkliga. Där fanns till exempel en kopia av en brittisk privatpersons pass och adresser till privatpersoner. Och därutöver en enorm mängd dokument som påstods ha tillhört den brittiska tankesmedjan Institute for Statecraft och dess projekt.

Institute for Statecraft är en tankesmedja i London som fokuserar på att undersöka till exempel Rysslands påverkansoperationer och många andra aktuella ämnen, samt att producera publikationer och ordna konferenser. En av institutets finansiärer är Storbritanniens utrikesdepartement och en av grundarna är Christopher Donnelly, en före detta tjänsteperson i det brittiska försvarsdepartementet.

Institutet driver också olika projekt, varav ert särskilt fokuserar på att avslöja och motverka den desinformation som Ryssland sprider internationellt. Projektet heter Integrity Initiative, och genom det har institutet försökt skapa internationella kontakter med forskare och andra aktörer som forskar i ämnet runt om i Europa.

242
Hackarna hade gjort intrång i institutets datasystem, lagt beslag på dokument, eventuellt redigerat och arrangerat om dokumenten, och laddat upp dem på nätet. Den första omgången laddades upp i november 2018, och senare kom fler i omgångar.

De första artiklarna om de uppladdade dokumenten – vars äkthet inte kan bekräftas bara genom att läsa igenom dem – gjordes av Rysslands internationella statsmedier. RT och Sputnik trummade fram artiklar på flera olika språk och trollkonton spred artiklarna vidare på sociala medier.

ETT DEMOKRATISKT PROBLEM
Julen 2018 kontaktades jag av Martin Kragh.

”Attackerna mot mig har ökat betydligt de senaste veckorna. RT och Sputnik har publicerat uppgifter från en brittisk tankesmedja som hackats. Jag är tydligen ledaren för det nordiska klustret av MI6:s Integrity Initiative”, berättade han.

MI6 är Storbritanniens utrikesunderrättelsetjänst, som enligt RT och Sputnik leder tankesmedjan. Den här gången var det två nya konspirationsteorier som Kragh hade kopplats till.

Svenska tidningar på de politiska ytterkanterna hade redan svalt historien och skrev om den på svenska. Den första var Internationalen, som tidigare hade skrivit om Kragh utan att bry sig om att be honom att kommentera artiklarna. Enligt Internationalen var Kragh en del av den brittiska påverkansoperationen, som hade en svensk koppling. Artikeln publicerade Kraghs namn och bild, och i texten kopplades han till Storbritanniens militära underrättelsetjänst.

Den nya omgången mot Martin Kragh hade börjat. Och det gällde inte bara honom, utan även många andra människor i olika delar av Europa, människor vars namn nämndes i de hackade eller påstått hackade dokumenten.

Den här gången började Martin Kragh följa operationen noggrant. Han analyserade hur den spred sig, först internationellt och sedan nationellt och lokalt, anpassat till olika länder och i versioner som avsiktligen fjärmats från Ryssland.

243
Under ett dygn skrev ryska statsmedier 62 artiklar om dataintrånget på flera olika europeiska språk. Enligt Kraghs analys betyder det att operationen var väl förberedd, alltså att RT och Sputnik ”någonstans” kan ha fått information om hackningen i god tid. På kvällen samma dag tog även nyhetsbyrån Ria Novosti tag i ämnet.

RT och Sputnik tweetade också flitigt om saken.

I sina artiklar hävdade Kremls propagandamedier att ”de läckta dokumenten” avslöjade flera sensationella saker, som till exempel Integrity Initiatives avsikt att placera ut minor kring Sevastopol i mars 2014 för att förhindra Krims ”återförening” med Ryssland.

Artiklarna övervägde också möjligheten att Integrity Initiative kunde ha varit inblandade i mordförsöket på dubbelagenten Sergej Skripal i Salisbury 2018, som genomfördes med nervgiftet novitjuk.

Det påstått hackade materialet såg till stor del ut som utkast och planer från institutet och innehåller namn på personer, men enligt Kraghs iakttagelse fanns inga hänvisningar till personernas lokala arbete eller något annat arbete för projektet.

I ett dokument stod det dock att Kragh ledde ”det nordiska klustret”. Trots att han i verkligheten varken leder eller har något med något sådant att göra.

Året 2019 började med konspirationsteorier om Martin Kragh, som spreds vidare av Internationalen och profiler på sociala medier. Hans hemsida attackerades och kraschade. Därnäst spreds teorier på internet om att han var med och planerade ett antidemokratiskt maktövertagande. Den falska identiteten Egor Putilov, som tidigare hade krävt att Martin Kraghs Rysslandsforskning skulle censureras, aktiverades för att skriva ett blogginlägg på den sverigedemokratiske och före detta riksdagsledamoten Kent Ekeroths sajt Samnytt. I inlägget påstås det att Kragh är med i en brittisk organisation som ”genomför operationer i EU-länder för att utmanövrera oönskade politiker och tjänstemän med hjälp av smutskastningskampanjer i media”.

I februari lyckades de sedan tidigare bekanta smutskastarna Aleksej Sachnin och Johannes Wahlström publicera en artikel som hånade Kragh i Novaja Gazeta. Strax därefter gjorde Israel Shamir ett 244 inlägg på Facebook om att Martin Kragh var Rysslands näst största fiende i Nordeuropa.

Martin Kragh räknade ut att ryska medier, mellan november 2018 och februari 2019, publicerade över 600 artiklar om dataintrånget, och smutskastade det brittiska institutet. Innehållet var en återanvändning av samma konspirationsteorier. Kreml ville trycka ut historierna i lokala medier och informationsnätverk, och de ville att artiklarna skulle övertyga.

I februari slog kultursidorna på Nordens största kvällstidning Aftonbladet till igen. Enligt artiklarna, skrivna av redaktionschefen Åsa Linderborg, var Kragh ett demokratiskt problem och en politisk fiende som tjänar utländska staters intressen, arbetar för en hemlig statlig säkerhetsorganisation i Storbritannien och stigmatiserar den Natokritiska fredsrörelsen förklädd till forskare.

Enligt Linderborg stod Kraghs ord mot uppgifterna som läckt ut, och därför borde svenska medier, Säpo och Kraghs arbetsgivare undersöka saken.

I en ny artikel som publicerades några dagar senare hävdade Aftonbladet Kultur att de läckta dokumenten visade att Kragh kan ha arbetat för en främmande stat, den brittiska underrättelsetjänsten, och att han hade sålt felaktig information om sina landsmän. Givetvis framlades inga bevis för påståendena.

Så småningom började svenska medier uppmärksamma behandlingen av Martin Kragh. Dagstidningen Svenska Dagbladet och många andra viktiga tidningar började skriva artiklar om den unika kampanjen, och äntligen bad de även Kragh att kommentera saken.

Artiklarna väckte stor uppmärksamhet och debatt i Sverige. Omfattningen av de Rysslandsvänliga smutskastningsskriverierna i Sverige kom som en fullständig överraskning för många, trots att det hade pågått i över två år.

Martin Kragh lämnade också in klagomål om Aftonbladet Kultur till Pressens opinionsnämnd som övervakar pressetiken i Sverige. Återigen hade han inte beretts möjlighet att uttala sig om de kränkande och lögnaktiga påståendena. I december 2019 fattade PO sitt beslut: 245 de kritiserade Aftonbladet för påståendena i artiklarna om Kragh och Aftonbladet blev tvungna att publicera PO:s beslut.

Kampanjen mot Martin Kragh pågår fortfarande på nätet. År 2019 försökte han få till ett åtal i ärendet. Åklagaren tog inte upp fallet, trots att offentliga påståenden med personangrepp kan vara brottsligt enligt svensk lag.

I juli fick Åsa Linderborg nya arbetsuppgifter på Aftonbladet och gjordes till skrivande journalist.

Trots alla lögner fortsätter Martin Kragh med sitt arbete, föreläser för studenter, utbildar på konferenser och ger intervjuer i media.

I de värsta fallen blir måltavlan för de fientliga kampanjerna rädd för att attackerna aldrig ska upphöra och att mordhoten ska genomföras. Kragh har en fru och två små barn, och de har blivit tvungna att vidta säkerhetsåtgärder.

Men enligt Kragh borde ingen vara rädd för att den stora massan tar de personangripande lögnerna och konspirationsteorierna på allvar – åtminstone inte i en civiliserad stat.

”Alla som kan bli måltavlor för smutskastningskampanjer bör förstå att seriösa personer som förstår det här fenomenet kan skilja smutskastning från fakta.”

246
247
TROLLEN PÅVERKAR
I maj 2015 publicerades resultaten av min utredning om hur Rysslands trolloperationer påverkat Finland och vilka metoder som använts. Efter månader av intensiva undersökningar presenterade jag tekniker och kanaler som användes i Rysslands mer eller mindre framgångsrika påverkansoperationer på sociala medier och visade exempel på dem.

Jag fick reda på att aggressiva, anonyma och fejkade profiler hade tystat vanliga medborgare genom hot och attacker på sociala medier. Attackerna drog alltid igång efter att medborgare hade delat kritiska uppgifter eller åsikter om makthavarna i Ryssland.

Fejkprofilerna matade ut lögner som att ”Putin vill ha fred och förhandlingar, Ukrainas president är krigstokig, Ryssland bröt inte mot internationell lag när Krim annekterades”, och de har delvis uppnått sitt mål: att få folk att tro på lögnerna. Eftersom trollen hade fyllt nätet med sina teorier kunde en del av internetdebattörerna inte längre bena ut vad som var sant och inte, gällande Ukraina.

I min artikel lade jag fram bevis på internationellt använda trolltekniker: spridning av memes och Youtube-videor, användning av automatiska botar och nätverk av vilseledande Facebook-grupper.

För mig var den mest oroväckande följden av operationerna att fejkkontona hade vunnit tillit hos en del verkliga personer i Finland. Verkliga personer som spred trollens material vidare i sina egna nätverk.

Jag fann även goda nyheter: många finländare skrev att de lagt märke till operationer utförda av anonyma och falska konton, men känt igen dem som gammaldags propaganda i nya kanaler, och påverkades inte negativt.

248
Mina artiklar om trollverksamheten och dess påverkan fick stor spridning. På grund av det internationella intresset publicerade Yle dem också på engelska och ryska. Informationen i artiklarna citeras fortfarande, flera år senare, i både forskning och media.

En av kanalerna som jag i artiklarna hade listat som spridare av rysk propaganda och lekplats för anonyma profiler, var en hemsida som hette MV-lehti. MV-lehti var en finskspråkig fejknyhetssida, som 2014 hade uppstått ur tomma intet. Sidans ursprungliga namn var Mitä Vittua??!! – Vad i helvete??!! – vilket är talande. Hemsidan publicerade amatörmässiga, vulgära och skandalösa skriverier förklädda till nyheter, alltså med rubriker, bilder och bildtexter. En stor del av artiklarna skrevs av anonyma skribenter. Mellan 2014–2015 publicerades flera ”artiklar” om dagen.

MV-lehti översatte material från utländska hemsidor och överdrev brott begångna av muslimer och asylsökande, anklagade Yle och övriga traditionella medier för att ljuga, och spred konspirationsteorier. Jag blev intresserad av sidan eftersom den översatte artiklar från det ryska propagandanätverket RT till finska. MV-lehtis innehåll påminde mig om anonyma ryska trollsidor, och då som nu använder sidan aktivt den ryska propagandans gyllene regel, 40:60-principen.

Under artiklarna på hemsidan hade MV-lehti lagt in ett kommentarsfält med Facebook Plugin. Därigenom kunde alla med en Facebook-profil och alla trollfarmsadministratörer skriva ner sina tankar om världen under varje artikel. Den möjligheten användes länge aktivt: kommentarsfältet var fullt av fejkprofiler som skrek ut sitt rasistiska hat, erbjöd Putin som lösningen på alla västvärldens problem och spred konspirationsteorier. Under vissa artiklar kunde jag för hand räkna till hundra uppenbara fejkprofiler som blixtsnabbt skrev aggressiva kommentarer på MV-lehtis artiklar så fort en ny artikel publicerades. Profilerna verkade ha till uppgift att styra diskussionen om artiklarna i en vulgär riktning.

Dessutom publicerade MV-lehti helt och hållet påhittade nyheter. Sidan stoltserade med att de ”berättade saker som mainstreammedia mörkar,” en slogan som kopierats från RT i Ryssland.

249
MV-lehti attackerade alla som kritiserade eller bedömde sidans innehåll eller verksamhet på ett intelligent sätt. När journalisten Juha Vainio från mediebolaget Lännen Media skrev en tidningsartikel om MV-lehtis reklamintäkter och läsarsiffror, utsatte MV-lehti Vainio för grova attacker – och utlovade en belöning till alla som lämnade in delikata uppgifter om journalisters privatliv.

Fyra timmar efter att min artikel om de ryska trollens påverkan och metoder publicerats började MV-lehti och besläktade sidor omänskligförklara mig i en sällan skådad omfattning.

Flera år senare kallade åklagaren Juha-Mikko Hämäläinen verksamheten för ett försök att förstöra mitt liv och påverka mitt arbete.

JOURNALISTIKENS CLOWN
Den första artikeln i MV-lehti stämplade mig som den grävande journalistikens clown och gjorde åtlöje av min undersökning vid trollfabriken i Sankt Petersburg. I MV-lehtis fantasivärld anklagade jag dem ”för att vara troll betalda av Ryssland, eftersom sidan kritiserar den västerländska eliten och Illuminati”. De ljög också om att jag blivit föremål för ett flertal brottsanmälningar och citerade den socialdemokratiske före detta riksdagsledamoten Mikko Elos tidigare blogginlägg där han smutskastade mig.

Vid texten i artikeln fanns ett mem med en bild av mitt ansikte och texten: JESSIKKA ARO FAKE NEWS JOURNALIST DEBUNKED. Än en gång publicerades dessutom numret till min jobbtelefon.

Tidigare hade jag fått veta att samma smutskastningsmem skickades med e-post till mediechefer i Finland och ministrar i den finska regeringen.

När MV-lehti spred historien om mig i sin Facebook-grupp som blivit ett fullblodigt hatforum, kunde jag se hur artikeln väckte omedelbara reaktioner hos läsarna. En av dem som kommenterade artikeln var en gammal vän till mig från Tammerfors. Till och med hen, en förnuftig person som kände mig, kunde övertygas så att hen skrev negativa saker om mig offentligt: ”hon är en gammal bekant till mig. 250 förr i tiden var hon vettig, jag vet inte vad fan som hänt för att hon ska tro på den här skiten, trodde hon var smartare än så.”

Än en gång såg jag i realtid hur åsikten hos en individ manipulerades på ett ögonblick. I det här fallet lyckades man få en gammal vän att ändra uppfattning om mig. Och det tog bara ett ögonblick.

Dagarna därpå publicerades liknande artiklar om mig som person på MV-lehtis systersida Uberuutiset.fi och på olika konspirationsteoribloggar.

MV-lehtis artiklar om mig följde slaviskt det exempel som satts av den Kreml-anställde Johan Bäckman.

Varje dag gav cheferna på trollfabriken anvisningar till de anställda om vad de skulle skriva på nätet. MV-lehtis till stor del anonyma innehållsproducenter verkade ha fått följande anvisningar när det gällde mig: Jessikka Aro är en Natopropagandist och lögnare, Jessikka Aro har själv hittat på Rysslands troll, Jessikka Aro stämplar verkliga människor som betalda troll och begår brott. Ingen av anklagelserna var sann.

Nätverket av finska Putin-fanatiker, Johan Bäckman och andra pro-ryska extremister aktiverade sig än en gång som av ett trollslag. De gjorde märkliga inlägg på sociala medier där de uppviglade sina följare och falska profiler till att skriva mer om mig.

Bäckman gjorde reklam för MV-lehti på Facebook och Twitter och var särskilt upphetsad över MV-lehtis artiklar om mig. Senare framträdde han också i en Youtube-video från Alexander Dugins tankesmedja Katehon och ljög om att MV-lehti var Finlands populäraste nyhetsmedium.

Vid det här laget, när hatkampanjen mot mig hade pågått i nio månader, funderade jag på att göra en polisanmälan. Ur mitt perspektiv var påståendena som spreds om mig på sociala medier ärekränkande, eftersom de inte var sanna och framkallade förakt mot mig som person. I Finland är ärekränkning ett brott och det verkade som att de fientliga påverkarna på sociala medier som följde varenda rörelse jag gjorde, strävade efter att normalisera brottsliga texter och vilseleda genom att påstå att det var ”en frihet som ingår i yttrandefriheten” och ”normal respons till en journalist”.

251
Jag hade samlat in skriverierna om mig och visat upp dem för jurister. Juristernas kommentarer bekräftade vad jag redan misstänkte: enligt dem skulle fallet troligtvis kunna leda till en polisutredning och fällande dom i rätten. En av de juridiska experterna påpekade att bråkstakarnas verksamhet påminde om organiserad brottslighet, vilket skulle kunna leda till en skärpt dom i rätten.

Men jag var osäker. Rättsprocesser tar flera år. Jag hade inte blivit journalist för att tvista med extremister i rätten. Jag hade utbildat mig till ett yrke som innebar att jag skulle skriva artiklar och offentliggöra uppgifter, inte figurera i rubriker till tidningarnas brottsnyheter.

Och ärligt talat var jag övertygad om att bråkstakarna skulle attackera mig ännu hårdare om jag gav materialet till polisen och drog igång en utredning.

Jag bestämde mig för att fortsätta leva ett så normalt liv som möjligt, som om hatkampanjen inte existerade. Jag ville fokusera på mina nya intressanta artikelprojekt. En rättsprocess skulle ha tagit fokus från mitt älskade arbete. Men å andra sidan gjorde bråkstakarna också det.

Trots att jag inte gjorde någon polisanmälan förvärrades kampanjen under de följande sex månaderna. Jag försökte motarbeta följdverkningarna, men dödshoten och smutskastningen följde med mig hem efter arbetet och även på semestrar, kvällar och nätter.

I januari 2016 gjorde jag till slut en omfattande polisanmälan efter att en trollgrupp på Facebook återigen hade spridit integritetskränkande lögner om mig och MV-lehti hade gjort intrång på min semester i Thailand, klandrat mig för mitt läppstift, kallat mig för Natos bikinitroll och låtit falska profiler i kommentarsfälten rasistiskt kalla mig för ”spermahink för svartingar” och fantisera om att jag skulle våldtas på en bartoalett.

Jag var rädd för att röra mig ensam utomhus och sa till polisen att de som trakasserade mig skapade ett verkligt säkerhetshot genom att uppvigla till hat mot mig. Jag fick så många direktmeddelanden med hot att jag bara såg det som en tidsfråga tills någon som uppviglats av MV-lehti skulle attackera mig fysiskt.

252
Polisen verkade ta min anmälan på allvar. Men en ny kampanj var redan på gång. En professionellt inspelad nidvisa om mig laddades upp på ljuddelningstjänsten Soundcloud. I den ”roliga” visan anklagades jag än en gång för att sprida propaganda för Nato och USA och för att egenhändigt ha hittat på Rysslands trollarmé.

Det publicerades också Youtube-videor med engelsk text. I en video som kallades ”Jessikka Aros trolljakt” spelades jag av någon iklädd blond peruk och tajt superhjältetrikå som sprang omkring med Natos och USA:s flaggor och jagade icke-existerande Putin-troll.

I videon irrar ”jag” omkring på Yles redaktion och med ett vapen i hand på Röda torget intill Kreml i Moskva. ”Jag” jämförs med Mary Goodnight i Bond-filmen Mannen med den gyllene pistolen och blir skrämd av diverse monster. Mina erfarenheter som offer för verkligt brottsliga handlingar förringades helt och hållet och jag stämplades som galen.

I slutet av videon blir ”jag” överkörd av en bil.

Delningen av musikvideon och sången skedde också professionellt. Anonyma Twitter-troll länkade sången till verkliga personer och mediehus på Twitter, även i Ryssland, och krävde att låten skulle spelas på radio.

När hatkampanjen på Twitter inte verkade lägga sig på flera månader, utan vidareutvecklades till att sprida MV-lehtis smutskastningsartiklar, rapporterade jag ett av kontona till Twitter. Enligt Twitters automatiska svar bröt inte kontot mot tjänstens regler, trots att jag tydligt hade visat att det bröt mot åtminstone två regler: kontot var anonymt och delade kriminellt innehåll.

Jag svarade Twitter genom att skicka exempel på kontots brottsmisstänkta verksamhet och skrev att jag skulle bli tvungen att förlita mig på polisens hjälp för att stänga kontot om Twitter inte vidtog åtgärder.

Twitter svarade med samma automatiska svar. Det verkade som att företaget försvarade anonyma hatkontons rätt att dela personangripande och lögnaktigt skräp på plattformen.

Under samma tid berättade mina Facebook-vänner att deras Facebook-flöde 253 hade fyllts av betald reklam för trollsidan. Det sponsrade inlägget ljög om vad jag gjort, länkade till sången och uppmanade folk till att gå in på anonyma sidor och håna mig tillsammans med andra.

Redan våren 2016 var det tydligt att Facebook tjänade pengar på att sälja ökad synlighet till hatiska, anonyma, Rysslandsvänliga och eventuellt kriminella sidor. Sett till följdverkningarna spelade det ingen roll om innehållet skapades på kontoret i Sankt Petersburg eller av en betald person i Finland – det stod dock klart att det inte var gratis att producera så mycket material.

Och än en gång attackerades också min arbetsgivare Yle. Någon kopierade uppgifter om mig från Yles interna intranät och skickade uppgifterna tillsammans med en länk till nidvisan till mina arbetskamrater och chefer från en fejkad e-postadress. På intranätet informerades det om att jag utbildade Yle-medarbetare om troll och cyberattacker, och mottagarna hade uttryckligen uppmanats att låta bli att sprida informationen vidare.

Samtidigt hånade Johan Bäckman mig än en gång på Messenger och refererade till sångkampanjen. Han frågade:

”hur går det Mary Goodnight?

du kom visst på andra plats i infokriget ;)”

I det skedet var jag helt utmattad. Jag tog skärmdumpar av Bäckmans över hundra manipulationsmeddelanden och skickade dem till polisen.

Bäckman lämnade å sin sida ut vår kommunikation eller en del av den till den ryska fejknyhetssidan Russia Beyond the Headlines, som citerade meddelandena i sina artiklar.

An en gång var jag helt maktlös inför händelseutvecklingen. Sedan tidigare hade jag tillägnat mig en motstrategi: offentligt och vid alla möjliga tillfällen talade jag om att jag blivit måltavla för en ovanlig kampanj och hur man försökte vanhedra och tysta mig. Jag gjorde egna inlägg om saken på sociala medier och gav intervjuer.

Min strategi var framgångsrik, till en viss punkt. När vetskapen om mitt öde spred sig började jag få meddelanden från personer som blivit utsatta för liknande kampanjer.

254
I Finland riktades smutskastningen mot författaren och översättaren Jukka Mallinen och forskaren Saara Jantunen som arbetade som expert på informationskrigföring för Försvarsmakten.

Johan Bäckman, troll och extremister hade också smutskastat Imbi Paju som skrivit kritiskt om Sovjetunionen och Sofi Oksanen som skrivit om Kremls informationskrig. Även Heidi Hautala, före detta minister för De gröna och dåvarande europaparlamentariker, hade utsatts för smutskastning eftersom hon hade tagit upp Kremls människorättsbrott för diskussion.

Till en början trodde jag att det handlade om en operation som bara riktades mot Finland och den finska offentliga debatten, men så blev jag kontaktad av den respekterade, svenske journalisten Patrik Oksanen, som delgav mig sin historia.

Oksanen hade också skrivit en artikel om Rysslands informationskrigföring i Sverige, och han blev omedelbart utsatt för hat från trollgrupper på Facebook, attacker från nynazister och Youtube-extremister samt utsågs till måltavla för smädelser från falska medborgarorganisationer med stöd från Ryssland. Det laddades upp osmakliga memes och karikatyrer av honom. När någon i en trollgrupp hävdade att han var en dömd pedofil anmälde Oksanen personen och vann i rätten.

När Oksanen och många andra kontaktade mig började jag förstå att Kremls globala strategi var att attackera kritiker.

Och strategin behövde avslöjas eftersom den var skadlig och hotade yttrandefriheten, demokratin och den nationella säkerheten i flera länder. Det var då jag började planera för att skriva den här boken.

255
ANALYTIKERN – Jelena Milić
På en säkerhetskonferens i Prag i Tjeckien 2016 lärde jag känna serben Jelena Milić. Konferensarrangören visste att vi hade liknande erfarenheter och presenterade oss för varandra.

Det visades sig att Milić hade blivit tvungen att skyddas av polis i sitt hemland efter att ha utsatts för en hänsynslös hatkampanj i flera serbiska medier.

Inför konferenspubliken höll vi en gemensam föreläsning om Rysslands troll, fejknyheter och smutskastningskampanjer.

Jelena Milićs öde var bekant. Hon hade gjort det till sitt livsverk att försöka lösa de komplicerade etniska och politiska konflikterna för att främja demokratin på Balkan.

År 2016 utnämnde magasinet Politico Milić till en av de 28 mest inflytelserika personerna i Europa. Dessutom har Milić gjort Rysslands påverkansoperationer på Balkan kända för en stor publik.

Innan hatkampanjen drog igång kunde folk på gatan prata respektfullt med henne för att be om hennes åsikt om aktuella samhällsfrågor. Men i och med hatkampanjen fick hon allt fler meddelanden från landsmän som ville se henne död eller våldtagen.

Under den svåraste tiden ägnade Milić flera timmar om dagen åt att säkra sin personliga säkerhet och fysiska integritet. Hon skyddades av polis dygnet runt.

Milić var tvungen att meddela polisen två timmar i förväg om hon ville gå till affären och köpa mjölk eller promenera till stadens centrum.

Hon accepterade polisbeskyddet eftersom de som hotade henne representerade extremistorganisationer, varav några hade dömts för våldsbrott och andra hade direkta kopplingar till Kremlvänliga och högerextrema nationalistgrupper.

256
Till och med Milićs dotter – en privatperson som inte hade något med sin mammas arbete att göra – blev utsatt för hot på Facebook. Den som hotade dottern var aktivist i extremhögern och fanatisk Putin-supporter, som dessutom hade kopplingar till Serbiens regering.

Milić hoppades att lokala journalister skulle göra nyheter av de exceptionella offentliga påtryckningarna som riktades mot henne och var de kom ifrån: Rysslands propagandakanal Sputnik och trollfabrikerna, som matade serbisk media med ondsinta rykten om Milić.

Journalisterna var dock inte intresserade av Kremls mediespel på Balkan. Till Milićs besvikelse ville de göra underhållning av tragedin.

”Journalisterna ville filma och följa hur jag levde under polisskydd för att göra ett reality-program. Jag tackade nej.”

Efter en månad under polisskydd frånsade hon sig bevakningen. Milić tyckte att det var orättvist att hon skulle skyddas eftersom många av hennes landsmän var tvungna att leva under svårare förhållanden utan någon hjälp från polisen överhuvudtaget.

”Poliserna var trevliga och hjälpsamma. Men de hade knappa resurser och gjorde mitt liv besvärligt”, säger Milić.

Dessutom hade hon gjort flera polisanmälningar mot de medier hon ansåg hade utsatt henne för ärekränkning.

Men en efter en verkade anmälningarna fastna eller försvinna i polisstationens skrymslen och vrår.

”Jag är ett exempel på varför ordspråket ’all publicitet är bra publicitet’ inte längre stämmer. Jag måste bygga upp mitt förstörda rykte från noll”, säger Milić.

Jelena Milić leder en tankesmedja i Belgrad. Milićs tankesmedja CEAS, Centrum för euroatlantisk forskning, producerar forskning och rapporter, arrangerar konferenser, utbildar och lobbar för en västvänlig politik i Serbien och övriga Balkan. Tankesmedjans mål är att Serbien ska bli medlem i Nato och EU, och att landet därigenom ska kopplas till den västliga värdegemenskapen.

Det innebär att Milić har mycket att göra. Milt uttryckt har Serbien 257 fortfarande en bit kvar på vägen mot att bli en stabil demokrati och rättsstat. Situationen kompliceras ytterligare av Kremls påverkansoperationer i olika delar av Balkan.

De senaste åren har Serbiens makthavare gått i riktning mot att göra landet till en autokrati, med generöst stöd från Vladimir Putins regim. Kreml vårdar och sprider myten om Serbien som en lojal allierad och en ”broder” till Ryssland. Rysslands inflytande är djupt rotat i det serbiska samhället, långt tillbaka i historien. En av de första reklamskyltarna på vägen från Belgrads internationella flygplats till stadens centrum belyser de täta energiförhållandena mellan Ryssland och Serbien.

Reklamskylten, som sponsras av Rysslands energijätte Gazprom Neft och dess representant i Serbien, utlovar kompanjonskap i framtiden. På bilden är Rysslands och Serbiens flaggor vackert sammanflätade.

Många ur lokalbefolkningen är stolta över sin regerings ”goda relationer” med Rysslands regering och känner stor stolthet över Rysslands investeringar i landet – trots att EU i själva verket investerar mer i Serbien än vad Ryssland gör.

I Belgrad, före detta Jugoslaviens huvudstad, är spåren av kriget fortfarande synliga och påminner om vilken förstörelse storskalig propaganda kan leda till. När vi promenerar tillsammans i Belgrads centrum visar Milić en hög byggnad. Väggarna är spruckna. Förvridna armeringsjärn spretar ut från den trasiga betongen.

På 1990-talet var byggnaden fortfarande hel. I den fanns Serbiens public service-bolag RTS.

När den serbiska regimen på 90-talet började begå krigsbrott och folkmord mot civila, huvudsakligen muslimer och kroater, uppviglade och rättfärdigade den regimkontrollerade tv-kanalen RTS de hemska dåden. RTS sände program där muslimer och kroater avhumaniserades och kanalen uppviglade även till våld mot Bosnien och Sarajevo. Tre år efter Daytonavtalet som ledde till fred i Bosnien eskalerade övergreppen i Kosovo med tusentals döda och hundratusentals flyktingar. För att stoppa de pågående övergreppen ingrep 258 Nato 1999 med bombningar mot Slobodan Milosevics regim. En av måltavlorna för flygräderna var public service-bolagets huvudkontor, som utnyttjades för att sprida regimens hatpropaganda.

Efteråt var det ingen som byggde upp RTS:s före detta redaktionshus eller andra bombade byggnader.

”Förklaringen var att återuppbyggnad kostar för mycket”, berättar Milić.

Nuförtiden använder Kreml Natos intervention i propaganda riktad till befolkningen på Balkan. I propagandan anklagas Nato för brott och mängden civila offer för Natos bombningar överdrivs.

”I sin kommunikation demoniserar Kreml Nato konstant, och de nämner aldrig anledningarna till interventionen. På det sättet påverkar Kreml den lokala pressen och skriver om Serbiens historia”, säger Milić.

Många av krigsförbrytarna från Bosnien och Kosovo går fortfarande fria. Milić har arbetat för att krigsförbrytarna ska åtalas och dömas i den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien.

”Ett av problemen med Serbien är att många som misstänks för krigsbrott fortfarande har höga positioner i landets polis, militär och styre. På det sättet representerar de olagligheterna som begåtts i landet och fungerar som marionettmästare i delar av medierna”, säger Milić.

I CEAS forskning har det framgått att Kreml till och med har ett finger med i spelet gällande hur Serbien arbetar med åtal och utredning av krigsförbrytare. Att ställa krigsförbrytarna inför rätta är en viktig förutsättning för att Serbien ska kunna bli medlem i EU. Kreml vill inte att Serbien ska gå med i EU och därför ligger det i Kremls intresse att förhindra rättsprocesserna mot de som gjort sig skyldiga till dåden.

Om Balkan skulle integreras i EU och Nato skulle det innebära att oligarkerna och krigsförbrytarna vid makten både skulle förlora sina inkomster från korruptionen och sin makt över rättssystemet.

Därför vill inte oligarkerna att Serbien ska gå med i EU och Nato.

Kreml göder alla krafter som är emot Nato och EU. Och Milić 259 företräder en EU- och Nato-positiv utveckling. Med andra ord ligger Kremls intressen på Balkan och Milićs intressen i sitt hemland i konflikt. Därför gjordes Milić till måltavla för en kampanj som i praktiken bestod av psykiskt våld.

Och kanske var det också för att Milićs tankesmedja publicerade för många sanningsenliga och avslöjande rapporter om Kremls påverkansoperationer. Eller för att Milić offentligt och tydligt motsatte sig Rysslands diplomati.

År 2013 talade Rysslands ambassadör i Serbien, Alexander Tjepurin, i en intervju om Rysslands officiella hållning angående Serbiens integration i väst. Enligt Tjepurin är Serbien allierat med Ryssland. Ambassadören sa att han ”aldrig någonsin kommer att förstå eller godta någon som pressar in landet i Nato för 30 silvermynt”. Samtidigt meddelade han att såren efter Natos bombningar och alla som dog i dem fortfarande inte har läkt, och det gällde inte bara i Serbien.

Referensen till 30 silvermynt kommer från Bibeln. Det är priset Judas fick för att förråda Jesus. Med den metaforen skildrade Rysslands ambassadör alla som var för ett serbiskt Natomedlemskap som pengahungriga förrädare.

Alltså även Milić.

Jelena Milić skrev ett öppet brev som svar på ambassadörens ställningstagande.

I brevet gick Milić noggrant igenom ambassadörens uttalanden och pekade punkt för punkt ut hur ytliga, lögnaktiga och sårande de var. Dessutom fick Tjepurin en långtgående lektion om Serbiens inrikespolitiska utveckling och om hur en allians med väst skulle gagna Serbien.

Ambassadören reagerade inte på brevet. Det smutsiga jobbet utfördes av den lokala extremhögern som gick Kremls ärenden.

LISTAN ÖVER FÖRRÄDARE
Den första organisationen som ställde in siktet på Milić i offentligheten på ett sätt som kunde vara olagligt var högergrupperingen Serbiska folkrörelsen SNP Nasi.

260
Gruppen driver en Kreml-positiv och EU-negativ linje. Den grundades 2006 i Serbien, ett år efter att en av Kremls huvudideologer Vladislav Surkov, grundade Nasji-rörelsen i Ryssland, en liknande nationalistisk och Putin-beundrande rörelse som skenbart uppstod ur det verkliga medborgarsamhället.

På serbiska betyder nasi ”vår”, liksom nasji på ryska. Rörelsen sprider extremistiska idéer och putinism maskerad som patriotism och fosterlandskärlek. Precis som Kremls Nasji attackerar serbiska Nasi människorättsaktivister, forskare och västvänliga politiker.

Ett tecken på acceptansen som gruppen åtnjuter i Serbien är att organisationens ledare Ivan Ivanovic är kolumnist i flera serbiska nyhetsmedier.

År 2014 genomförde serbiska Nasi en nätattack.

De publicerade en lista över trettio framträdande liberala serbiska offentliga personer och stämplade dem som förrädare.

Listan innehöll Serbiens dåvarande statsminister, västvänliga skådespelare, författare, forskare och journalister. Nasi hävdade att de alla hatade det serbiska folket, utan någon motivering. Jelena Milićs namn var också med på listan.

Serbiens riksåklagare väckte åtal mot organisationen för diskriminering. Åklagaren kallade Milić och andra som listats som förrädare som vittnen.

År 2017 hördes Milić i rätten tillsammans med de övriga som stämplats som förrädare på nätet. Hon och två andra vittnen uttalade sig i rätten om att de upplevt listan som störande.

Men de övriga på listan tyckte inte att det var störande att stämplas som förrädare.

Under rättegången berättade ledaren för serbiska Nasi för domaren att Nasi hade listat alla de trodde motarbetade Serbiens grundlag.

Domstolen underkände alla åtal.

Listan var dock bara början.

Den fullskaliga attacken mot Jelena Milić påbörjades år 2016. Attacken började strax efter att CEAS hade publicerat två engelskspråkiga rapporter om Rysslands påverkan på Balkan.

261
Rapporterna innehåller noggranna granskningar av den varma relationen mellan Kreml och Serbiens regering på många olika nivåer. Rapporterna listar 2010-talets möten på tu man hand mellan toppolitiker i de två länderna, samt mötenas dagordning.

CEAS rapport genomlyser också Kremls projekt för att knyta Serbien till sig: olje- och gasavtal, gemensamma militärövningar samt Rysslands ”gåvor” till Serbien: MiG-stridsplan för hundratals miljoner euro med målet att ”rädda och modernisera” Serbiens flygvapen.

”Serbiens regering för en politik som håller dörrarna öppna för fientlig påverkan från Ryssland”, säger Milić.

Även Kremls korrumpering av serbiska politiker och journalister framhålls i rapporterna, liksom Kremls försök att isolera Serbien från västvärlden, förhindra tillträdet till EU och Nato, Kremls stöd till extrema och nationalistiska krafter i Montenegro och Kosovo samt sympatierna med extremhögern.

Dessutom listar rapporterna från Milićs tankesmedja över hundra medier som sprider Kremls propaganda. Större delen av dem har inte ens tillstånd att bedriva verksamhet i Serbien, ändå påverkar de befolkningens åsikter.

En av dem är den ryska nyhetstjänsten Sputniks serbiska avdelning, vars ettårsjubileum till och med Serbiens dåvarande president deltog i.

Med eller utan presidentens medverkan blev Sputnik snabbt en relativt populär nyhetskälla i Serbien. Sputnik är ofta den första att hitta riktiga nyheter och som vinner nyhetskampen mot andra medier, vilket leder till att Sputnik ofta citeras i andra medier.

I februari 2016 organiserade Milić och hennes personal den första konferensen där de presenterade resultaten av rapporterna om Rysslands påverkan. Attackerna mot rapporterna påbörjades redan innan de publicerades. En av Kremls megafoner, hemsidan Pravda, krävde rentav att hela konferensen skulle ställas in.

Sputnik var en av de första som gjorde en nyhet av rapporten. De lade tonvikten på kritiken mot rapporterna. Dessutom fokuserade de på kavajen som Milić hade på sig på konferensen. Enligt Sputniks 262 skribent var Milićs klädesplagg ”stalinistiskt”. Sputnik gladdes också över den Rysslandsvänliga och Natokritiska demonstration som organiserades i Belgrad samma dag.

Samtidigt gick falska profiler och extremister till ny attack på sociala medier. Milićs kanaler på sociala medier började fyllas av fantasier om hennes död, vad som skulle kunna tolkas som grova ärekränkningar, alltså hånfulla och lögnaktiga budskap samt detaljerade skildringar av våldsdåd mot Milić.

Det var en smutskastnings- och trollattack som liknade den som dragits igång mot mig. När det publicerades fejknyheter och hatinlägg om Milić drogs en flock åskådare på sociala medier med i attacken och spred lögnerna vidare i sina nätverk.

Det grova innehållet som skickades till Milić påminde väldigt mycket om det som jag fick. Målet var att skrämma, tysta, demoralisera och skymfa sexuellt. Enligt skriverierna var Milić till exempel en Natoavlönad hora vars nyliberala och fascistiska mamma knullades av partisaner, en hora som suger amerikanska kukar och borde hamna på en abortklinik, en skithög avlönad av utlänningar och förhoppningsvis går hela hennes lön åt till mediciner.

I skriverierna stod det också att Milić skulle hamna i ett dike, hon borde hänga sig och dö.

Milić blev också kontaktad av aktivister med direkta kopplingar till Kreml. En av dem var den serbiska medborgaren Nemanja Ristić, en Kremlfjäskande högerextremist och tidigare en av grundarna till den populära nätsajten B92.

Ristić hade tidigare figurerat i offentligheten, bland annat då han hade hotat USA:s ambassadör i Serbien. Dessutom har han delat rysk propaganda och logotypen för Rysslands ökända säkerhetstjänst FSB på sociala medier.

I mars 2016 skickade Ristić ett e-postmeddelande till Milićs kontor. I meddelandet anklagade han Milić för att vara en Natoanställd vars karriär skulle avslutas med den hårdast möjliga domen i en snabb rättegång. I sitt meddelande definierade Ristić Nato på ett speciellt sätt: enligt honom är Nato en kriminell organisation som producerar 263 och distribuerar heroin, mördar civila och plundrar.

Ristić fortsatte att ge sig på Milić. Månaden därpå delade han falska nyheter på Facebook om att Milić var beroende av kokain och alkohol.

Ristić är ingen gröngöling. På 90-talet var han medlem i en kriminell organisation och satt nio år i fängelse för mordet på en medlem i ett rivaliserande gäng. Efter det har han flera gånger dömts för olaga vapeninnehav.

Dessutom är han internationellt efterlyst, misstänkt för att ha deltagit i det ryskstöttade statskuppsförsöket i Montenegro år 2016.

Kuppmakarna hade som mål att angripa Montenegros parlament, lönnmörda statsministern och installera en regering som skulle förhindra att Montenegro anslöt sig till Nato.

Montenegros säkerhetsmyndigheter – och den grävande nyhetssidan Bellingcat avslöjade att ryska agenter och andra personer avlönade av Ryssland – deltog i konspirationen. En av de drivande krafterna var Putins tankesmedja i Moskva, Ryska institutet för strategiska studier RISS – Johan Bäckmans arbetsgivare.

Åklagare misstänker Ristić för att ha rekryterat demonstranter som fått till uppgift att attackera parlamentet. Både Montenegro och Interpol har efterlyst Ristić.

Hittills har det serbiska rättsväsendet inte utlämnat honom för att ställas inför rätta i Montenegro, så Montenegro har dömt Ristić till sju års fängelse i hans frånvaro.

Ristić finns också med på en bild som har cirkulerat på sociala medier, där han fotograferats tillsammans med Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov och ryska officerare.

Trots allt detta behandlar vissa serbiska medier Ristić som expertkommentator. När han intervjuades i en talkshow pratade Ristić om Milićs katter, trots att programmet handlade om något helt annat.

Uppenbarligen var hans mål att skicka ett budskap till Milić om att hennes privatliv övervakades.

Tankesmedjan CEAS jurist anmälde Ristić till polisen. Inte mycket har hänt gällande anmälan, trots att juristen har frågat om den flera gånger.

264
”Min Jurist sa att vi har gjort allt vi kunnat för att föra saken framåt. Men inget händer. Serbiska staten vill inte sätta Ristić i fängelse.”

NATOS LEGOSOLDAT OCH ONDSKANS ANSIKTE
Utöver den offentliga smutskastningen riktades nätattacker mot CEAS. De som utförde attackerna lyckades tillfälligt stoppa åtkomsten till rapporterna om Rysslands operationer.

På grund av ett flertal DDoS-attacker låg tankesmedjans hemsida nere i flera dagar, och under den tiden kunde ingen utomstående läsa rapporterna eller någon annan information på hemsidan. Under attackerna var även tankesmedjans e-postadresser ur funktion.

När CEAS i maj 2016 publicerade den andra delen av sin Rysslandsundersökning drog en ny offentlig smutskastningsvåg igång. Den här gången deltog även mer respekterade lokala dagstidningar, tidskrifter och tv-kanaler i kampanjen.

Materialet om Jelena Milić som avsiktligen spreds i serbiska medier var väldigt oroväckande. Det påminner om material som till exempel i de nordiska länderna vanligtvis bara sprids i oreglerade hörn av internet.

I Serbien trycktes materialet på tidningssidor och visades på tv – detta trots att delar av den serbiska journalistkåren påstår att de följer pressetiska regler och trots att de serbiska massmediernas verksamhet åtminstone på pappret regleras av lagar.

Det mest illasinnade materialet spreds av kvällstidningen Informer, dagstidningen Srpski Telegraf och tv-kanalen TV PINK.

År 2016 hävdade Informer att den var en av Serbiens populäraste tidningar, med mer än hundratusen sålda tidningar per dag. Påståendet är svårt att kontrollera eftersom det inte finns tillräckligt med pålitlig data om serbiska mediers upplagor.

Utöver falska nyheter, konspirationsteorier och kändisskvaller stöttar Informer lojalt regeringens politik, den förre statsministern och nuvarande presidenten Aleksandar Vučić samt Kremls och högerextrema gruppers idéer.

Under Serbiens förra presidentval spred Informer bilagor sponsrade 265 av Rysslands energijätte Gazprom. Större delen av de västerländska medierna har en tjock brandvägg mellan annonsköparna och journalisterna, vilket innebär att annonsköparna inte kan bestämma vad tidningarna skriver om.

I Serbien verkar den brandväggen läcka.

I Informers artiklar stämplades Milić som en Natolobbyist, vilket i Informers fall är en negativ benämning. Tidningen kopplade Milić till konspirationsteorier om att Nato planerat att skapa konflikter i Serbien. Enligt en artikel i Informer skulle Milić ha ”hotat att slå en man som var motståndare till Nato”. I en annan artikel fanns ett påhittat citat av Milić. Enligt artikeln hade hon sagt att ”serberna fick vad de förtjänade i Natos bombningar”.

När kampanjen fördjupades gjorde tidningen Milić till en spion utsänd av Nato och Kroatien. Enligt Informer var Milićs uppdrag som spion att sprida falska nyheter och störa serbiska medborgare.

Tidningen smällde upp skandalösa rubriker som påstod att Milić var betald och styrd av Nato och tvivelaktiga västerländska finansiärer. Informer ansåg att tankesmedjan CEAS hade till uppgift att destabilisera och skapa kaos i Serbien.

Det fanns en liten gnutta sanning i Informers artiklar. CEAS tog faktiskt emot finansiering från flera västerländska och internationella källor, såsom George Soros Open Society Foundation, Rockefeller Brothers Fund, Natos avdelning för offentlig diplomati och många andra.

Men CEAS är öppna med sin finansiering och presenterar uppgifter om sin ekonomi på hemsidan. För Informer var uppgifterna ett ämne för konspirationsteorier. Informer hedrade propagandans traditioner och valde bilder av Milić med största noggrannhet. Tidningen publicerade bara bilder där Milić hade ett märkligt, ofördelaktigt eller argt ansiktsuttryck. Precis som MV-lehti i Finland eller trollfabriken i Ryssland.

Informer har till exempel sålt lösnummer med en bild av Milićs ansikte och texten: ”Natos onda ansikte”.

”Jag är alltid ful på bilderna. De får mig att se ut som en galen tant som bor på vinden”, säger Milić.

266
Målet med de fula bilderna är att skapa en bild av Milić som mentalt obalanserad och hemsk på alla sätt och vis. I traditionella nyhetsmedier väljer man oftast bilder som visar personer på ett sätt som motsvarar verkligheten. Man undviker att visa oavsiktligt dåliga miner om det inte finns skäl som motiverar till det.

Informer är inte intresserade av faktagranskning. År 2016 skapade anonyma troll en falsk profil som utgav sig för att vara Jelena på Facebook. Fejk-Jelena gjorde ett inlägg om att hon övervägde möjligheten att ställa upp i Serbiens presidentval året därpå.

Inlägget ledde till en lång kedja av hånfulla kommentarer där man tävlade i att förlöjliga Jelenas möjligheter till att bli president.

Informer plockade upp saken och publicerade den som ett faktum. Rubriken ropade: ”Riktigt kul! Jelena Milić har meddelat att hon ska ställa upp i Serbiens presidentval.”

Och än en gång skickade den arga publiken hot till den verkliga Milić. Trots att hon överhuvudtaget inte hade något med saken att göra och aldrig ens hade funderat på att bli presidentkandidat.

Påståendena i kvällstidningen Informers kampanj mot Milić stämmer till hundra procent överens med serien av fejknyheter som ryska Sputnik påbörjade.

Och Informer var inte det enda lokala mediet som följde i Kremlstyrda Sputniks fotspår.

Många lokala medier lyfte samma perspektiv, vilket intensifierade hotelserna mot ”Nato-spionen”.

Milićs tankesmedja CEAS har undersökt en konspirationsteori som hävdar att Nato utför ett folkmord på Balkan. Bomberna som Nato släppte över Belgrad 1999 innehöll utarmat uran och enligt den skräckinjagande teorin ledde uranet till en allvarlig cancerepidemi och civila dödsfall i Serbien.

Cancerepidemin har motbevisats på vetenskaplig väg. Trots det arrangeras internationella konferenser i Serbien om ämnet ”Cancerepidemin som Nato orsakade”.

Delar av de serbiska medierna intervjuar skenbart sakkunniga akademiker som motsätter sig ett Natomedlemskap eftersom de anser 267 att ”Nato för ett kärnvapenkrig mot Serbien”.

I samma medier utnämns Milić hånfullt till ”Natos stjärnskott” och ”Natos legosoldat”.

När Milić tillsammans med en medicinsk expert gjorde offentliga uttalanden om saken och talade om att det handlade om en kampanj med falska uppgifter, utsattes Milić för ännu mer smutskastning i medierna som redan pinade henne. Återigen lade de ord i munnen på henne som hon aldrig hade yttrat: de påstod att hon sagt att ”uran är bra för hälsan”.

Målet med smutskastningsskriverierna om Jelena Milić verkar vara att bryta ner allmänhetens förtroende för henne.

Dessutom försöker man pröva tankesmedjans finansiärers och det diplomatiska samfundets förtroende för Milić.

Målen har också uppnåtts. Åtminstone delvis.

BANKLÅNET
Såväl Jelena Milićs förmåga att utföra sitt arbete som hennes privatliv har blivit lidande. Dessutom har kampanjen lyckats störa tankesmedjans arbete.

I juli 2016, fyra månader efter att rapporten om Rysslands påverkan publicerades, förlorade CEAS kontor i Belgrad en erfaren medarbetare. Medarbetaren hade svarat då en okänd person ringde och uttalade ett hot.

”Medarbetaren blev rädd och bestämde sig för att säga upp sig. Det är inte lätt att rekrytera eller behålla anställda i en sån här situation”, säger Milić.

Att hitta en jurist som var villig att ta sig an Milićs många polisärenden var också svårt och tidskrävande. Många jurister var rädda att smutskastningen mot Milić även skulle påverka dem.

Dessutom började tankesmedjans grannar klaga till hyresvärden.

Före hatkampanjen hade grannarna varit vänliga. Men när felaktiga anklagelser spreds började grannarna ifrågasätta varför hyresvärden inhyste en organisation med så dåligt rykte.

Problemen hopade sig.

268
Under sensommaren 2016 kom Milićs dotter hem och såg skeptiskt på sin mamma. Det visade sig att dotterns kompisar hade läst Tracara, en skvallertidning på nätet. Enligt sidan hade Milić tagit ett banklån för att finansiera bröstförstoringen hon gjorde ”för att behaga sin amerikanska pojkvän”.

Milić var chockad. Som så många andra falska nyheter om henne baserades även denna på en gnutta sanning. Milić hade mycket riktigt tagit ett banklån, men inte för att göra en skönhetsoperation, utan för att ta hand om sina tandproblem.

I artikeln intervjuades en anonym tjänsteperson på en bank där Milić inte var kund. Dessutom intervjuades en påhittad polis som bekräftade att Milić hade gjort en bröstförstoringsoperation eftersom hon hade en yngre pojkvän.

Milić drog sina slutsatser. Bara någon som hade tillgång till hennes privata bankuppgifter skulle ha kunnat läcka ut dem till tidningarna i så förvrängd form.

Till råga på allt funderade hennes egen dotter på om ”nyheten” var sann.

”Det skrämde mig. Jag började bli oroad över kvaliteten på informationen som sprids till våra barn. Det är ingen behaglig känsla när man upptäcker att många ungdomar läser den här typen av skriverier och frågar min dotter: Vad i helvete håller din mamma på med egentligen?”

I STRID MOT SERBIENS INTRESSEN
I kampanjen deltog också en serbisk tv-kanal med större publik än tidningarna.

PINK är en privatägd nationell tv-kanal med många realityprogram i stil med Jerry Springer och produktioner som tränger sig in i människors privatliv samt oanständigt kändisskvaller.

Kanalen ägs av en före detta partikamrat till ex-presidenten Slobodan Milošević, vilket märks när det pratas politik på kanalen.

PINK verkar samarbeta med Informer om innehållet. Informers chefredaktör hånade Milić när hon var med på PINKs morgonshow, och 269 Informer publicerar populära artiklar utifrån PINKs inslag om Milić.

I november 2016 bad CEAS både Informer och PINK att rätta sina felaktiga påståenden om både Milić och tankesmedjan, annars hotade CEAS med att vidta rättsliga åtgärder. ”Utöver de övriga fejknyheterna påstod de här medierna att vi fick mycket mindre finansiering från utländska stiftelser än vi i själva verket får. Det ville vi också att de skulle rätta.”

Enligt serbisk lag ska medier rätta sina felaktiga påståenden, och om de inte rättar dem ska de betala böter.

CEAS begäran om rättelse, som de också skickade till Serbiens kommunikationsministerium för kännedom, ledde inte till ett slut på kampanjen.

Efter ett år bestämde domstolen bara att Informers chefredaktör Dragan Vučićević skulle publicera en rättelse till de felaktiga påståendena och dömde tidningen att betala tusen euro i vite. Men enligt domen behövde inte tv-kanalen PINK göra några rättelser.

Informer publicerade en liten kolumn där en del av lögnerna som tidningen publicerat rättades. Men där stod det inte att det var en domstol som beslutat att rättelsen skulle göras.

I jämförelse med skadan som Informers smutskastningsartiklar redan hade orsakat Milićs rykte och säkerhet var en liten rättelsetext inte mycket till kompensation.

Vissa serbiska politiker har också deltagit i hetsjakten på Milić. Ännu fler har förhållit sig helt passiva trots att de såg vad som hände.

Den dömde krigsförbrytaren Vojislav Šešelj, ledaren för Serbiska radikala partiet som beundrar Putin och tillhör extremhögern, kalllade på Twitter Milić och två serbiska medborgaraktivister för fascistiska horor.

Men Serbiens före detta statsminister och nuvarande president Aleksandar Vučić tog trakasserierna till en ny nivå.

I början av 2017 blev Milić inbjuden till PINKs kvällsprogram för att diskutera aktuella ämnen i Serbien med den dåvarande statsministern Vučić. Redan då bojkottade Milić PINK, men bestämde sig ändå för att ta tillfället i akt och säga vad hon tyckte om kanalens 270 ägare och PINKs redaktionella politik.

Under direktsändningen hettade debatten till. Helt plötsligt sa Vučić till Milić i direktsändning: ”Allt du gör strider mot Serbiens intressen”.

Milić reste sig omedelbart från stolen och lämnade programmet mitt i sändningen.

”Statsministerns uttalande var en öppen invit till alla galningar att mörda mig. Statsministern visste att jag inte längre stod under polisens skydd, och ändå uttalade han sig så offentligt,” säger Milić.

Återigen attackerades Milić av flera serbiska medier med PINK och Informer i spetsen. De fokuserade framförallt på att Milić hade lämnat studion. Enligt tidningarna vad Milić en ”drama queen”.

”När media skriver positivt om mig ser folk på gatan vänligt på mig. Men när negativa artiklar publiceras ser några av de förbipasserande på mig som att de vill slå mig.”

Tv-programmet med statsministern fick också andra följder. Många av Milićs bekanta i yrket, till exempel delar av det internationella diplomatsamfundet, började undvika henne och såg till att inte visa sig offentligt i hennes sällskap.

Det är en utmaning att leda en tankesmedja samtidigt som man är måltavla för fejknyhetsattacker från ryska och statsstyrda medier. Milić har blivit tvungen att ägna massor av tid åt att blockera hundratals konton som attackerat henne på Twitter och Facebook.

”Jag vet inte hur många dagar av mitt liv jag har ägnat åt att rapportera profiler till Facebook och Twitter och presentera bevis på trakasserierna.”

Hennes erfarenhet är att varken Facebook eller Twitter har hjälpt henne. Däremot stängde Twitter hennes konto, kanske på grund av grundlösa och påhittade rapporter.

I augusti 2016 organiserade CEAS återigen en ny konferens. Milić bjöd in en utvald skara medierepresentanter till evenemanget. Hon bjöd inte in medier som spred falska nyheter eller Rysslands propaganda.

”Jag driver en icke-statlig organisation och ansvarar inför mina 271 finansiärer, ledningsgruppen och mitt eget samvete.”

Hon publicerade ett pressmeddelande där hon skrev att CEAS inte bjöd in Sputnik eller plattformar som spred Sputniks falska nyheter vidare.

Sputnik protesterade mot särbehandlingen. Många inflytelserika journalister kritiserade också Milićs beslut och försvarade propagandakanalernas ”yttrandefrihet”.

Vukašin Obradović, ordföranden för Serbiens journalistförbund, skrev en kommentar där han hånade Milić.

”Journalister protesterade hejvilt och påstod att jag inte kunde hindra Sputnik och andra från att komma. De frågade hur jag kunde bestämma vilka som var riktiga nyhetsmedier och inte. Många journalister här är oroade över fejknyheter och hur valen i USA påverkades, men de ser inte vad som händer i deras eget land.”

FEJK-CEAS
I juli 2017 försökte en person tränga sig in på CEAS kontor med våld, och än en gång blev Milić tvungen att anmäla saken till polisen.

Kontorspersonalen undersökte saken närmare. Det visade sig att det hade bildats ett fejk-CEAS som hette SEAS på Facebook, och personerna bakom gruppen stalkade det verkliga CEAS. SEAS är en förkortning av ”Euroasiatiska samarbetscentralen” på serbiska. Sidan dök upp på sociala medier samtidigt som det verkliga CEAS publicerade sin rapport om Rysslands påverkan.

En okänd person gjorde en logga som liknade CEAS, och lade upp den på sidan som skapades på Facebook. På fejk-CEAS sida förs väldigt märkliga diskussioner om Nato, Serbien och andra politiska ämnen, och där delas också material som är förvillande likt innehållet på CEAS sida.

Sidans administratörer registrerade också en stiftelse. SEAS-stiftelsen beskriver sig själva som en social-konservativ tankesmedja, medan Milićs tankesmedja beskriver sig som social-liberal. Milić och hennes personal hittade också tvivelaktiga samstämmigheter i fejkorganisationens slogans och hemsidesadresser.

272
Senare organiserade SEAS en konferens om Nato. Tidpunkten för konferensen låg misstänkt nära Natoveckan i Belgrad, som Milićs tankesmedja organiserade för sjunde året i rad.

Stiftelsens grundare och offentliga representant heter Vencislav Bujić och bor i Belarus. Bujić använder sociala medier aktivt och har till exempel lagt upp vänskapliga bilder där han poserar med en serbisk privatperson som stridit i de ryska trupperna i östra Ukraina.

Det är också känt att han har haft kontakt med Nemanja Ristić som tidigare trakasserat Milić och som medan den här boken färdigställdes öppet skrev på sin Facebook-sida att han arbetar för Rysslands säkerhetstjänst FSB.

Det avslöjades också att Bujić har haft detaljerade diskussioner om den planerade statskuppen i Montenegro med en person som misstänkts för att vara den som skulle genomföra kuppen.

Enligt Milić tror delar av den serbiska journalistkåren att Bujić är en verklig Nato- och Rysslandsexpert och har intervjuat honom i sina tidningar.

”I intervjuerna har Bujić ljugit offentligt om att CEAS och SEAS är samma organisation.”

Dessutom har Bujić tagit direktkontakt med CEAS finansiärer och gjort inlägg där han hånar Milić på sitt falska konto.

Den 26 juli 2017 lade Bujić upp en överraskande bild på sociala medier. På bilden står han och poserar med en annan av grundarna till den falska organisationen SEAS framför det verkliga CEAS kontor i Belgrad som om han ägde stället.

CEAS jurist utredde saken. Det visade sig att den falska organisationen inte kan stoppas med lagliga medel i Serbien. Därför har Milićs verkliga tankesmedja valt strategin att undersöka och avslöja den störande falska organisationens verksamhet.

År 2018 publicerade utrikesutskottet i USA:s senat en rapport om Putins asymmetriska attack mot demokratin. I rapporten citerades CEAS och Milićs Rysslandsgranskning.

SEAS gick omedelbart till attack på sociala medier. De beskrev Milić hånfullt och gjorde henne till måltavla för nya hot. Dessutom 273 delade SEAS CEAS rapport försedd med en hånfull inledning.

Facebook, som skickar sina representanter till internationella konferenser för att försäkra deltagarna om att de visst arbetar hårt för att ta bort fientliga påverkansoperationer och ”skyddar sårbara grupper och användare”, låter fortfarande störningarna pågå. Därmed möjliggör Facebook uppenbart olagliga störningsoperationer mot Milić och hennes arbete.

Till Facebook anmälde jag i september 2018 Nemanja Ristić, grundaren till fejk-CEAS, Vencislav Bujić och fejk-CEAS sida som har över 1 300 godtrogna följare.

Facebook besvarade snabbt min anmälan om fejk-CEAS sida och meddelade att ”den kanske inte följer Facebooks communityregier” och att Facebook undersöker sidans innehåll och tar bort allt som inte följer reglerna.

Men sidan togs inte bort.

I augusti 2019 hade Facebook överhuvudtaget inte reagerat på mina anmälningar.

ORON FÖR ETT MAKTSKIFTE
Genom åren har Milićs tankesmedja CEAS gjort sexton polisanmälningar om sexton olika identifierade personer och ett dussin anonyma skribenter som misstänks för att ha ärekränkt eller hotat Milić.

Förgäves.

Den senaste cyberattacken mot CEAS hemsida genomfördes i början av 2018. Kvällstidningarna jagar fortfarande Milić, och den dömde krigsförbrytaren Vojislav Šešelj sa till exempel på serbisk tv i juli 2018, att Milić hade löss i könshåret.

Ett av de största problemen med smutskastningskampanjer är att de slukar resurser, tid och energi från måltavlans faktiska arbete. Tiden som Milić lägger på att försvara sig mot smutskastning och rätta felaktiga uppgifter, läsa meddelanden med mord- och våldtäktshot och återuppbygga yrkesmässiga kontakter, innebär mindre tid till tankesmedjans egentliga arbete: forskning, rapportskrivning, att organisera konferenser, ta fram och förse allmänheten med ny 274 information och delta i den offentliga debatten.

På grund av de ständiga störningarna känner även några av finansiärerna sig obekväma, och ifrågasätter sitt stöd till Milićs tankesmedja. Men eftersom många internationella organisationer och även finansiärer numera utsätts för organiserade attacker låter de inte kampanjen mot Milić påverka relationen negativt.

Kampanjen har lyckats så misstänksamhet och oenighet mellan serbiska medborgarorganisationer och journalister, trots att de i grunden står på samma sida: de försvarar lag och ordning, försvarar mänskliga rättigheter och söker efter sätt att få ett slut på korruptionen.

Antalet serbiska instanser som har stöttat Milić i offentligheten är nära noll. Milić beskriver sin tankesmedjas ställning som isolerad och sig själv som ett lätt offer.

Utomlands känner man till hennes arbete. Hon är respekterad som sakkunnig och hennes arbete citeras till exempel i utredningar från USA:s utrikesdepartement. År 2016 nämndes den kränkande behandlingen av henne i USA:s utrikesdepartements människorättsrapport.

Trots den svåra situationen, där delar av de lokala medierna bojkottar henne och andra smutskastar henne, fortsätter Milić att arbeta med sin forskning och initiativ om de viktigaste säkerhetsfrågorna i Serbien och på Balkan, med att främja samarbete och medlemskap i Nato, ge intervjuer i internationella medier och sprida medvetenhet i hemlandet och utomlands.

”Jag tror att attackerna mot mig kommer att fortsätta i framtiden, utan att någon straffas för dem – särskilt när den serbiska politiken fortsätter luta sig mot Ryssland.”

Men om Serbiens integration i väst fortsätter, rättssystemet reformeras och regimen får en sundare relation till media och medborgarorganisationer, så kan hennes situation kan förbättras.

Om hoten mot henne förverkligas och hon blir utsatt för fysiska attacker tror hon att regeringen kommer att hänvisa till polisskyddet som hon erbjöds och säga att de försökt skydda henne.

Men i själva verket understödjer samma regering trakasserierna genom att lämna fältet fritt för bråkstakar.

275
År 2017 publicerade CEAS ett pressmeddelande om Natos och Rysslands militärövningar. Då publicerade Serbiens försvarsministerium ett pressmeddelande som svar med påståenden om att Milićs pressmeddelande innehöll felaktiga uppgifter.

”Rysslands viktigaste troll i Serbien är de lokala ministrarna och medlemmar i det serbiska etablissemanget, inklusive Serbiens ortodoxa kyrka och universitetet”, säger Milić till mig i Belgrad.

Milić är mest oroad över att inte ens den serbiska regeringen ska kunna behålla kontrollen över situationen, och att Ryssland ska ta över kontrollen utan serbernas godkännande.

”Och om Serbiens ledare tar emot direkta anvisningar från Ryssland är tankesmedjorna och medborgarorganisationerna de första som kommer att krossas en gång för alla.”

Enligt Milić är Serbiens största problem att landet inte har erfarenhet av demokrati.

”Det gör oss sårbara för Rysslands underrättelseoperationer. Det vi ser nu är fortfarande inte det allmänt rådande, men det kan bli det. Vi behöver en fri, oberoende media som inte bara fokuserar på korruption, utan skriver artiklar om Rysslands falska nyheter och informerar den serbiska allmänheten om dem. Dessutom behöver vi ordentlig utbildning och ett stabilt rättssystem.”

Milić överväger möjligheten att hon kommer att utsättas för fysiskt våld. När jag frågade vad hon tänker göra om hennes situation förvärras, svarade hon: ”Jag vet inte. Jag har inte så mycket resurser. Men det här problemet rör inte bara mig. Jag är mer besvärad över att jag bara är ett exempel på en större utveckling i regionen.”

Sommaren 2019 hade fortfarande inte en enda av Milićs polisanmälningar lett någonstans.

276
277
VAD I HELVETE??!!
Med tiden utvecklades MV-lehti till en renodlad rasistisk hatsida. Hösten 2015 sökte grupper av flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan asyl i Europa och MV-lehti missade inte chansen: sidan piskade upp rädsla och hat mot asylsökande och skapade en skyddad miljö där rasister, nynazister, islamofober och konspirationsteoretiker kunde sprida sina hatiska fantasier.

Medan finska myndigheter och civilsamhället började se till att tiotusentals asylsökande fick vad de behövde, stämplade MV-lehti alla flyktingar som våldtäktsmän, terrorister och parasiter. Hemsidans språkbruk – en grundläggande faktor i all informationskrigföring – var skickligt och manipulativt: i det finska språket planterade MV-lehti nya ord som var extremt sårande och generaliserande. Ett av orden var partalapsi, ”skäggbarn”, som var en referens till påståendet om att alla asylsökande, för att få asyl, försökte ljuga om att de var minderåriga för de finländska migrationsmyndigheterna.

Ett annat nyord som MV-lehti odlade var matu, en förkortning av ordet maahantunkeutuja, ”inkräktare”, vilket var vad MV-lehti ansåg att alla asylsökande var: inkräktare som begick brott och tjänade pengar på Finlands socialbidrag. Till och med juli 2019 hade MV-lehti publicerat åtminstone 450 artiklar där ordet ”matu” används en eller flera gånger. Ordet spred sig snabbt och blev en del av det allmänna språkbruket i rasistiska sammanhang på sociala medier.

Sidan skrämde också hela tiden läsarna med en påstådd muslimsk invasion och islamisering. Målet var att betona idén om att det finländska samhället befann sig i en existentiell kris på grund av muslimska asylsökande och att finländska kvinnor behövde skyddas från flyktingar som begick våldtäkter. MV-lehti var ett viktigt forum när 278 Soldiers of Odins rasistiska medborgargarden lanserades runt om i landet.

Sidan publicerade också en karta över flyktingförläggningar för asylsökande som snabbt höll på att etableras över hela landet. När man såg vilken slags diskussion MV-lehti uppviglade kring flyktingfrågan – till exempel öppna våldsfantasier om att ”släppa ut hundarna” på orter med asylsökande – var det enkelt att dra slutsatser om MV-lehtis målsättning: de ville elda på fysiska konflikter mellan sina läsare och asylsökande.

MV-aktivister reste landet runt och organiserade demonstrationer mot asylsökande. En av dem var Marco de Wit som öppet stöttade Johan Bäckman och som hade lärt sig av Janus Putkonen i östra Ukraina. På demonstrationerna marscherade de genom i övrigt lugna bostadsområden och ropade ”ut med jihadisterna”.

Hatpropagandan på sociala medier var omfattande. Även om MV-lehti inte direkt uppmanade till våld så blåste den upp hat, och på vissa platser mobiliserade sig rasistiska finländare för att uttrycka sitt hat vid flyktingförläggningar. I synnerhet under hösten 2015, men även senare användes sociala medier för att organisera hatiska demonstrationer vid flyktingförläggningar.

På många orter försökte man bränna ner flyktingförläggningar. Flyktingförläggningar i Kouvola, Ylivieska och Uleåborg utsattes för attacker med molotovcocktails, i Imatra kastade någon in en rökbomb, i Siilinjärvi kastades rökgranater in i ett sjukhus som användes som nödbostad åt asylsökande, och i Lampis försökte någon tända eld på flyktingförläggningen. I Kankaanpää brände någon ner ett trähus som skulle användas som flyktingförläggning. Polisen undersökte brotten och i några fall dömdes de skyldiga. I Hennala i Lahtis skedde en rasistisk incident där asylsökande möttes av en demonstrant, iklädd Ku Klux Klan-kåpa, viftande med en finsk flagga.

Samtidigt fick MV-lehti inkomster med hjälp av Google Ads: finländska företag hade köpt annonspaket av Google, och annonserna visades på MV-lehtis sida. När Hanna Huumonen, ordförande för det socialdemokratiska ungdomsförbundet i Finland, påbörjade en lyckad 279 kampanj för att informera annonsörerna om MV-lehtis innehåll för att annonserna skulle dras tillbaka, inledde MV-lehti en grov fejknyhetsattack mot Huumonen.

Sidan förföljde och attackerade enskilda människorättsförsvara-re, flyktingaktivister och präster. Officerare i finska försvaret, statliga tjänstepersoner och soldater utsattes också för attacker på grund av att de uttryckte sina åsikter och var offentligt aktiva. Statsrådets (Finlands regering) före detta kommunikationschef Markku Mantila, som talade öppet om Rysslands påverkansoperationer mot Finland och berättade om Finlands motåtgärder, fick se sitt ansikte photoshoppat så att det såg ut som att det spolades ner i en toalett.

Sidan erbjöd en anonym plattform åt extremistiska politiker, eurokritiker och personer som krävde stängda gränser. Länge vårdade sidan en speciell relation med Laura Huhtasaari, Sannfinländarnas presidentkandidat år 2018, och MV-lehti publicerade regelbundet hennes Youtube-vloggar. I vloggarna krävde Huhtasaari till exempel att hets mot folkgrupp skulle tas bort ur Finlands strafflag.

MV-lehti är extremisternas egen portal som kurerar och samlar det mest fanatiska och västfientliga material de kan hitta.

Redan år 2014 utnämndes Ilja Janitskin till chefredaktör för MV-lehti. Han är en finländsk medborgare med en bakgrund som misslyckad utgivare av ett trendmagasin. Han har dömts för misshandel och narkotikabrott och var tidigare medlem i MC-gänget Bandidos, som enligt polisen sysslar med organiserad brottslighet.

I egenskap av sidans grundare uppträdde Janitskin på ett sätt som drog till sig uppmärksamhet i offentligheten. I själva verket drog han till sig så mycket uppmärksamhet att det väckte misstanke. Det verkade nästan som att han tiggde om att myndigheterna skulle lägga märke till honom. Samtidigt publicerades olagliga anonyma artiklar på sidan och det verkade svårt att ställa skribenterna inför rätta. Rent ut sagt verkade det som att Janitskin fungerade som målvakt för att gömma och skydda andra MV-skribenters identiteter.

I Ryssland kallas det diversija, på svenska diversion, vilket är en fackterm för en militär operation för att avleda fiendens uppmärksamhet, 280 vilket kan innehålla exempelvis sabotage bakom linjerna. Efter att han flytt de finländska myndigheterna till Barcelona för att undvika ansvar, sa Janitskin själv i en intervju med Yle, att MV-lehti kom till honom som en ”överraskning”, trots att han i andra sammanhang har hävdat att det var hans eget projekt.

Att döma av uppgifter som senare kommit ut visste Janitskin mycket väl att han skulle bli föremål för en brottsutredning och åtalas i Finland. Samtidigt kunde de övriga skribenterna på sidan behålla sin anonymitet bakom skölden som Janitskin erbjöd dem.

Jag började misstänka att MV-lehti och de otaliga liknande hemsidor som registrerats i Janitskins namn var beställningsjobb. Troligtvis hade Janitskin fått beställningen från en part som höll sig i skuggorna och med stor belåtenhet såg på från kulisserna, medan Janitskin spelade pajas som MV-lehtis ”ansvarige chefredaktör” i offentligheten och på sociala medier.

Men vem var det?

VARFÖR ANSTÄLLER YLE NARKOMANER?
I februari 2016, en månad efter att jag i tystnad hade gjort min polisanmälan, nominerades jag till Bonniers Stora Journalistpris för min artikelserie om Rysslands troll. Stora Journalistpriset är det mest respekterade journalistpriset som delas ut i Finland.

Kort efter att jag nominerats gick MV-lehti till attack.

Jag hade en trevlig kväll med tända ljus hemma i lugnet på landsbygden, när jag mottog ett sms på min arbetstelefon, från en okänd avsändare. Avsändaren frågade ilsket om jag fortfarande tar tjack, alltså den narkotikaklassade drogen amfetamin.

”Jag hoppas att du inte köper det för skattebetalarnas pengar. Justja, jag vet inte om dina arbetsgivare kände till saken, men nu gör de det”, stod det i meddelandet.

När jag läste det blev jag torr i munnen av ångest och skam. Jag förstod att någon hade gjort intrång i mitt privatliv och att det inte fanns någon återvändo, jag visste bara inte hur och var. Jag vågade inte gå in och läsa vad som stod på sociala medier.

281
Och det behövde jag inte heller. Mina vänner berättade det för mig, så finkänsligt de bara kunde.

MV-lehti hade publicerat en artikel med rubriken ”Jessikka Aro är en dömd narkotikabrottsling”. Som bevis på detta visades bilder av en gammal bötesdom från Hyvinge tingsrätt.

Det var en hemsk artikel i 40:60-stil som innehöll urgamla privata uppgifter om min hälsa från början av 2000-talet och en bild av en knarkspruta. Artikeln hade blivit viral på sociala medier och fått provocerade läsare att skriva kommentarer i stil med: ”jävla tjackhora, det är därför hon är så knäpp och drar så sjuka lögner om trollen”.

Jag ringde upp min chef Atte Jääskeläinen, chefredaktören för nyhetsprogrammet Yle Uutiset, och berättade vad som hade hänt.

År 2004 hade jag dömts att betala 300 euro i böter för narkotikabruk som skett år 2002. På den tiden led jag av en allvarlig sjukdom som också hade diagnostiserats av läkare: jag var amfetaminberoende.

Tack vare stöd från nära och kära, polisen i Hyvinge och den finländska missbruksvården hade jag redan år 2003 tagit mig ur beroendet och byggt upp mitt liv på nytt – en livserfarenhet jag inte direkt talat högt om, men som jag var stolt och ödmjukt tacksam för.

Och nu låg mitt förflutna privatliv ute på internet i förvrängd form och taget ur sitt sammanhang, och det användes som ett vapen mot mig och mitt arbete. Människor som inte kände mig trodde helt och hållet på innehållet i MV-lehtis artikel. Via Messenger fick jag förslag om att sälja sex, köpa droger och hånfulla meddelanden om mitt arbete.

Trots att min chef förhöll sig respektfullt och professionellt till saken grät jag och kunde inte sova. Mitt i natten skickade jag MV-lehtis artikel till polisen, tackade dem för hjälpen med mina problem i början av 2000-talet och bad dem lägga till narkotikaartikeln till den pågående brottsutredningen.

Min familj blev också djupt skakade av artikeln. Min modiga syster Pipsa Aro försvarade mig i ett inlägg på Facebook som delades vitt och brett. Det ledde till att även hon hamnade på MV-lehti och fick hatmeddelanden från Soldiers of Odin och nynazister.

282
Skräckslagen såg jag på medan MV-lehti fortsatte med ämnet. De publicerade fler detaljer i sina skandalartiklar, uppgifter från förundersökningen som jag själv berättat i förtroende för polisen.

MV-aktivisterna kontaktade min chef och ville ha en förklaring till varför Yle behåller narkomaner som anställda, krävde att jag skulle få sparken och hotade med nya avslöjanden. Sidan publicerade en artikel på engelska som hävdade att ”Jessikka Aro har visat sig vara en dömd Nato-knarklangare” och innehöll en lista över verkliga och påhittade kontakter jag hade med journalister och diplomater samt förlöjligade det EU-evenemang där jag hade utbildat folk om Rysslands propaganda.

Från MV-lehti spred sig artiklarna blixtsnabbt till MV-lehtis systersidor Uberuutiset och Fincrime, nynazistiska bloggar, den nynazistiska nyhetssidan Magneettimedia samt diskussionsforum såsom Sannfinländarnas Hommaforum, Suomi24 och Ylilauta.

Några dagar senare skrev till och med kvällstidningen Iltalehti en kolumn om min narkotikadom, en privatsak som begravts och avhandlats inom min familj nästan femton år tidigare. Avsikten med kolumnen var att stötta mig, men med den fick uppgifterna om mitt privatliv ännu större spridning. Iltalehti-läsare som inte kände mig skrev på sociala medier och tog ställning till saker ur mitt privatliv som de inte hade något att göra med.

Och genom att ta ställning spred de mitt namn till en ännu större publik. Sill-tekniken som militärerna på Moskvas statsuniversitet undervisade i fungerade: stanken av skandal fastnade ännu bättre på mig.

Det kändes helt overkligt att läsa okända människors åsikter om mig och en grovt förvrängd enskild händelse ur mitt liv.

Visst hade jag begått flera misstag i min ungdom, men jag hade också betalat ett högt personligt pris för dem, ett mycket högre pris än de 300 euro jag betalade till finska staten. Det sa inte de anonyma smutskastningssidorna ett ord om.

Trots att MV-lehti spred skräckbilder av vad som hänt år 2002, var jag fortfarande den enda som visste hurdant mitt liv var på den 283 tiden, hur mycket jag led av min mardrömslika sjukdom och hur desperat jag ville bli frisk från den.

Det fanns en enda anledning till att jag dömdes: jag var helt ärlig mot poliserna i förhören och min ärlighet var ett rop på hjälp. Livet som jag hade sett fram emot så mycket och som jag hade haft goda förutsättningar för, hade fallit sönder i mina händer.

Smutskastningsartiklarna skrev inte heller att polisen hade besvarat mitt rop. Den kvinnliga polisen som förhörde mig i Hyvinge tog hand om mig även efter förhöret. Jag vet inte om det hörde till hennes arbetsuppgifter, men hon hjälpte mig hur som helst.

Under det halvår som följde ringde hon regelbundet till mig för att fråga hur jag mådde, höra hur det gick med behandlingen och uppmuntra mig till att gå vidare utan droger. År 2003 hade jag utöver min mor och min syster få trygga vuxna som brydde sig om mig.

Det gjorde den här kvinnliga polisen och det är jag tacksam för än idag. Lika tacksam är jag för Finlands dåvarande social- och vårdsystem som bekostade min långa behandling som kostade över 200 euro om dygnet.

Det skrev MV-lehti ingenting om. Däremot skrek artiklarna om att jag kanske bar på smittsamma narkotikarelaterade sjukdomar, att min hjärnkapacitet kanske hade skadats och att jag kanske hade en amfetaminpsykos och hallucinerade. Dessutom ljög de om att jag hade ertappats med innehav av 50 narkotikadoser och att jag lockat en allvarligt sjuk kvinna till att använda droger – samt använde påståendena för att undergräva trovärdigheten i de artiklar som nu nominerats till Finlands mest respekterade journalistpris.

Stödet från mina chefer var ovillkorligt. Min närmaste chef ringde mig regelbundet för att höra hur jag mådde, och min högsta chef samtalade med mig trots sin semester. Tidigt i processen publicerades ett ovanligt gemensamt ställningstagande av över 20 chefredaktörer inom finländska medier på initiativ av Mika Petterson, ansvarig chefredaktör på nyhetsbyrån STT. Det var det första av sitt slag på flera årtionden. Redaktionscheferna svor på att de skulle försvara journalister som blev utsatta för smaklösa kampanjer.

284
Ställningstagandet var välbehövligt. Många journalister hade sett vad jag utsattes för och hade blivit rädda för att förlora sitt privatliv om de undersökte nyheter för djupt.

Några veckor senare fick jag i direktsändning Bonniers Stora Journalistpris för mina artiklar om trollen.

Även fast jag såg glad ut var jag helt krossad inuti. Mitt vanliga liv var förstört.

Jag ville ta reda på vem som hade skrivit smutskastningsartiklarna under namnet ”Ilja J” i MV-lehti. Jag begärde ut uppgifter från Hyvinge tingsrätt, platsen där jag gjorde min prao på högstadiet. Min fråga gällde vem som hade begärt ut min dom och vem den hade skickats till.

Svaret kom snabbt: Johan Bäckman.

Alltså var det den internationella krigspropagandisten som arbetade för ryska staten som skrev under pseudonymen ”Ilja J”. I MV-lehti, en hatsida som utgav sig för att vara finsk.

Under förundersökningen grep polisen Bäckman och gick igenom hans utrustning. På Bäckmans dator fanns fler bevis på att han hade skickat smutskastningstexter om min narkotikadom till Ilja Janitskin för publikation, och de hade också publicerats.

”Ilja, lägg upp den här på Fincrime också så får den bättre synlighet på Google”, skrev Bäckman till sin medbrottsling.

MV-lehti var precis den ryska informationsoperation jag hade trott att den var redan 2015. Det var därför sidans hämnd blev så grym.

MED POLISEN, ÅKLAGAREN OCH DOMAREN SOM MÅLTAVLOR
Våren 2016 framskred, och MV-lehti fortsatte att hugga mot mig. Genom att upprepa sina historier i all oändlighet och effektivt länka de nya artiklarna till sina övriga Jessikka-artiklar, manipulerade och förgiftade sidan Googles sökresultat om mig.

Trots att jag under min karriär skrivit hundratals artiklar som publicerats på de stora mediernas hemsidor på internet, var det smutskastningsartiklarna som dominerade sökresultaten när man 285 googlade på ”Jessikka Aro”. Min prisbelönta trollutredning liksom alla andra artiklar jag publicerat på nätet de senaste femton åren, samt andra journalisters artiklar om min trollutredning, hamnade långt ner i listan över sökresultat. Många som googlade mitt namn blev tvungna att ta sig igenom flera sidor med sökträffar från MV-lehti innan de hittade till mina artiklar som belönats med journalistpriset.

Någon lade in uppgifterna om min privata narkotikadom, först på finskspråkiga Wikipedia och sedan på den engelska. Jag visste att jag skulle kunna hänvisa till EU:s rätt att bli bortglömd på internet och be Google ta bort sökresultat om brottsundersökningen, men jag hade händerna fulla av annat arbete.

Jag tyckte inte heller att ett offer för uppenbara brott borde vara tvungen att slösa sin tid på att skriva till Google om att de ska ta bort integritetskränkande sökträffar. Det var tydligt att varken Googles moderbolag som drog in tiotals miljarder om året eller Wikipedia som baserades på frivilligarbete, var beredda på att förebygga brott mot enskilda personer eller villiga att korrigera de spår som fejknyheter och trollfabriker lämnade efter sig. Eftersom de jättelika organisationerna inte städade upp i sitt innehåll själva, borde inte heller jag som medborgare behöva lägga ner min egen tid på det. På längre sikt skulle det vara deras varumärke som skadades av att de erbjöd skräp, och inte mitt.

Polisutredningen fortsatte. Fyra månader efter att jag lämnade in min begäran om utredning publicerade polisen ett ovanligt pressmeddelande: de uppmanade alla som utsatts för brott från MV-lehtis sida att anmäla händelserna till polisen. Helsingforspolisen offentliggjorde att de misstänkte Johan Bäckman för att ha förföljt mig och Ilja Janitskin för grov ärekränkning.

Förföljelse hade bara funnits med i Finlands strafflag i några år. Den nya paragrafen reglerade både fysisk förföljelse och förföljelse och kontaktförsök genom datanätverk. De vanliga förföljarna är oftast före detta partners på krigsstigen, och förföljelse i denna omfattning hade aldrig fått rättslig behandling i Finland.

Sommaren 2016 publicerade MV-lehti konfidentiella myndighetsdokument. 286 Enligt dokumenten misstänkte Helsingforspolisen MV-lehti för ett flertal ärekränkningsbrott och andra brott, och hade bett Helsingfors tingsrätt om tillstånd att stänga ner MV-lehti och systersidan Uberuutiset. Polisen hade tagit reda på vilken tjänsteleverantör som sålde serverutrymme till MV-lehti och ansökte om att tingsrätten skulle fatta beslut om nedstängning av sidan.

Företaget som hyrde ut serverutrymme till MV-lehti och därmed tjänade pengar på tiotals misstänkta brott var NPNetworking. Det ägdes av Aleksi Kinnunen, grundaren till det anonyma diskussionsforumet Ylilauta. Ylilauta var känt som en av internetpolisens plågoandar och ett näste för anonym internetmobbing. Sedan flera år tillbaka hade forumet, som var populärt bland unga, blivit föremål för ett flertal anmälningar om ärekränkningsbrott.

Helsingfors tingsrätt bestämde att det skulle vara ett hot mot yttrandefriheten att stänga ner MV-lehti eftersom allt innehåll på sidan inte var föremål för brottsmisstankar. Därför kunde sidan inte stängas ner. Rättens beslut rapporterades i de flesta traditionella medier och Kinnunen från Ylilauta gick ut med att han skulle avsluta avtalet med MV-lehti. Men redan samma år flyttades MV-lehti till en fransk servertjänst där sidan också låg kvar under en längre tid.

Liksom många andra högerextrema sidor är MV-lehti skyddad mot hackerattacker. MV-lehti har köpt en molntjänst i form av en ”säkerhetssköld”, från det amerikanska bolaget Cloudflare, där tjänsten skyddar sidan mot exempelvis överbelastningsattacker. I USA blev Cloudflare år 2017 föremål för hård kritik efter att ha skyddat nynazisters propagandasidor.

Medan polisens utredning fortskred började MV-lehti föra en kampanj mot Helsingforspolisen, åklagaren som drev fallet och i synnerhet mot utredningsledaren, kriminalinspektör Harri Saaristola.

När Janitskin, som flytt till Spanien, kallades till förhör på Helsingfors polisstation om de misstänkta brotten, publicerade MV-lehti förhörskallelsen som polisen skickat till Janitskin försedd med överlägsna kommentarer. Fejkprofiler som kommenterade artikeln spekulerade i om det kanske var jag som hade intagit berusningsmedel 287 tillsammans med ”de sinnessjuka pk-poliserna”.

Genom åren har Saaristola smutskastats som korrumperad och kriminell av ett flertal MV-aktivister och i anonyma MV-artiklar. Man har polisanmält honom och påstått att han har torterat Janitskin. En av MV-lehtis artiklar spekulerade om att Saaristola och åklagaren skulle mördas.

I oktober 2016 beslutade Helsingfors tingsrätt att Janitskin skulle häktas i sin frånvaro för bland annat grova ärekränkningsbrott och hets mot folkgrupp. Det utfärdades en europeisk häktningsorder och en begäran om utlämning till de spanska myndigheterna. Då uppviglade MV-aktivister tiotals personer till en aggressiv demonstration utanför tingsrätten i Helsingfors.

Syftet med demonstrationen var inget annat än att utöva påtryckningar mot en oberoende rättsinstans. Människorna som protesterade firade Janitskin som en yttrandefrihetens hjälte, använde Finlands mötesfrihet till att kalla domaren ”ett tolerant svin” och meddelade att de skulle ”undersöka hans bakgrund”. På plats trakasserade Marco de Wit Yles journalist Merja Niilola som var där för att rapportera om händelsen.

Dessutom filmade någon tingsrättens session trots att domaren förbjöd det flera gånger. Videorna publicerades på Youtube och i MV-lehti.

På filmerna kan man se både tingsdomaren och utredningsledaren Saaristola, som inte hade funnits på bild på internet tidigare. Extremisterna klippte ut Saaristolas ansikte från videon och har genom åren använt bilden till sina många smutskastningsartiklar.

Proffsen på psykologiska operationer som gömde sig bakom anonymiteten i MV-lehti, lanserade också den nya termen politisk polis, förkortat polpo. Enligt dem var polpo det finska folkets största fiende och jämförbart med Stalins säkerhets- och underrättelsetjänst NKVD i Sovjetunionen. Detta eftersom de ”förföljde” ”människorättsaktivister” som Janitskin och Bäckman, vilket är vad de framställs som i MV-lehti och rysk media.

I MV-lehtis verklighet är ”yttrandefrihet” alltså något som passar 288 bra för att försvara ärekränkare och ryska påverkansagenter, kväva en seriös samhällelig debatt, tysta kritik och attackera journalister, domare, poliser, medborgaraktivister och människorättsaktivister.

Och hur otroligt det än kan verka svalde otaliga MV-läsare påhittet med hull och hår.

RIKSDAGSLEDAMOTEN
Samma sommar, alltså år 2016, började mitt liv i Finland bli svårt.

Jag deltog i en paneldiskussion på festivalen Världen i byn som lämpligt nog handlade om hatpropaganda som ett hot mot yttrandefriheten. Arrangören hade marknadsfört evenemanget och offentliggjort deltagarna, även mitt namn, på Twitter och i en e-postinbjudan till alla riksdagsledamöter.

Trollkonton som delade MV-lehtis artiklar på Twitter och Sannfinländarnas riksdagsledamot Mika Raatikainen gick igång direkt: trollen taggade arrangören i sina MV-tweets och Raatikainen tackade organisatören för inbjudan, men meddelade att han ”hellre lyssnade på opartiska och drogfria medier än på de här skojarna. Alltså på sådana mediepersonligheter som står för yttrandefriheten på riktigt. Tio år i Mellanöstern och tio ytterligare år som narkotikapolis gjorde ett och annat för att öppna upp mitt sinne.”

Sannfinländarnas riksdagsledamot gick alltså i brottsmisstänkta MV-lehtis fotspår, och antydde att jag eller någon annan av paneldeltagarna skulle använda droger och vara motståndare till yttrandefrihet – båda antydningarna var rykten som de anonyma och brottsmisstänkta hemsidorna matade ut om mig. För mig var det oroväckande att en parlamentariker utnyttjade sin ställning för att sprida sådana usla påståenden.

Eftersom evenemanget var öppet för alla antog jag att aggressiva förföljare kunde dyka upp. Tillsammans med arrangören förberedde jag mig på störningar.

Trots förberedelserna såg jag MV-lehtis aktive medarbetare Juha Molari i publiken, han stirrade på mig med ett hotfullt leende när jag kom upp och satte mig på scenen. Han grävde fram sin kamera och 289 filmade allt jag sa. Molari hade trakasserat mig på nätet sedan min första trollartikel publicerades och hade skrivit tiotals artiklar i eget namn på MV-lehtis sida, och budskapet var alltid detsamma: jag var narkoman, sinnessjuk och en lögnaktig brottsling. Med ett professionellt grepp smutskastade han även många andra, till exempel en av den finska försvarsmaktens forskare Saara Jantunen samt docent Torsti Sirén vid finska Försvarshögskolan, som var specialiserad på informationskrigföring.

Det var en svår situation. Trots att det fanns vakter på plats kunde ingen göra något för att hindra störningen, som för utomstående såg ut som en normal inspelning av samtalet.

Efter panelsamtalet berättade en av de andra deltagarna, journalisten och kommunalpolitikern Abdirahim ”Husu” Hussein, att Molaris beteende och filmning av mina uttalanden hade stört även honom. När jag lämnade platsen var jag tvungen att se mig om för att försäkra mig om att Molari inte tänkte följa efter mig hem.

Dagen därpå använde Molari inspelningarna till en bloggtext där han spekulerade om mitt narkotikabruk och naturligtvis citerade MV-lehti bloggen. Jag polisanmälde honom och polisen misstänker honom för förföljelse, grov ärekränkning och spridande av information som kränker privatlivet. Medan den här boken skrevs var brotten som Molari misstänks för under åtalsprövning. 3

Efter den händelsen bestämde jag mig för att låta bli att utsätta mig för den typen av situationer. Jag begränsade mitt deltagande i offentliga evenemang, trots att jag ständigt blev inbjuden. Det var så det smygande hotet vi hade diskuterat i panelen realiserades: det organiserade hatet begränsade min frihet att yttra mig, existera och leva i Finland.

När jag tog upp händelsen med polisen svarade de att polisen inte skyddar privatpersoner. Jag krävde åtgärder från flera andra säkerhetsmyndigheter, och alla sa samma sak: enligt Finlands lagstiftning 290 är en polisanmälan det enda möjliga sättet att ingripa i saken.

Den polisanmälan jag tidigare gjort hade redan vedergällts.

Jag berättade för de finländska myndigheterna om hälsningarna jag hade fått från utlandet: en högt uppsatt person inom en utländsk säkerhetsmyndighet som följt min situation via nyhetsrapporteringen sa till mig att Rysslandsvänliga propagandister står under noggrann övervakning och kontroll i hennes land. Enligt henne hade min situation pågått orimligt länge och hon var inte övertygad om att den finländska polisen kunde hantera hotbilden.

Trots att brottsutredningen framskred och utredningstekniska åtgärder riktades mot gärningspersonerna gjordes mig veterligen inga direkta brottsförebyggande åtgärder.

Den finska polisen var fångade av en bräcklig lagstiftning.

Och jag var fångad av fejkmedia och kufar som förföljde och fotograferade mig. Så fort jag gav ifrån mig ett litet knyst i offentligheten gjorde fejkmedia ett stort nummer av det, och i kölvattnet av fejkmedias artiklar kom nya meddelanden från folk som ville håna mig och som önskade att jag skulle dö. Under den värsta tiden publicerades tre lögnartiklar om mig dagligen.

Jag berättade för säkerhetsmyndigheterna att jag övervägde att flytta, eftersom polisens gamla bekanta Rysslandsextremister fick hålla på ostört, och eftersom min grundlagsstadgade rätt till personliga integritet inte förverkligades i mitt hemland.

De lyssnade på mig, men kunde inte göra något åt saken.

3 Molari dömdes i oktober 2020 för förföljelse av Jessikka Aro (reds. anm.)

MULLVADEN
I oktober 2016 meddelade polisen att de misstänkte att någon som jobbade för Yle hade hjälpt Johan Bäckman att förfölja mig. Enligt polisen hade den misstänkte lämnat ut uppgifter till Bäckman om mina arbetsuppgifter och var jag befann mig. När uppgifterna spreds till media blev mina kollegor chockade i grunden och försökte ta reda på vem på Yle som hade gjort det.

Jag kunde inte säga det till någon på grund av förundersökningssekretess. Och eftersom det handlade om en privatperson hade det 291 ändå inte varit försvarbart enligt pressetiken att publicera personens namn.

Mullvaden fick lämna Yle.

Jag försökte få mina kollegor att rikta sin uppmärksamhet mot det större sammanhanget och svarade på deras frågor genom att säga: fråga inte vem, fråga istället på vilka andra platser det händer. Det är känt att Rysslands säkerhetstjänster fostrar agenter och angivare och att de ibland tränar dem i flera årtionden.

Det var uppenbart att det fanns sabotörer, eller mullvadar, på Yle, men det var inte bara där de fanns. En finländsk akademiker berättade för mig hur ryska underrättelseofficerare hade närmat sig denne under diplomatiskt skydd, bjudit denne på lunch och föreslagit ett samarbete. De falska diplomaterna ville tillsammans med akademikern ”bygga upp en gemensam front för att bedriva motstånd mot islamiseringen av Europa” och ville hålla föreläsningar på dennes universitet. Akademikern tackade nej till erbjudandet.

Ett intressant avslöjande fick mig att se på MV-lehtis innehåll – och på islamiseringshysterin som spreds på fejknyhetssidor världen över – med ett nytt intresse. Kärnan av MV-lehtis verksamhet handlade om att bygga en front mot islamisering och inhysa alla möjliga rasister, nynazister och islamofober.

Men min tid slukades i allt högre grad av att reagera på de fysiska säkerhetshot som riktades mot mig och utvärdera allvarlighetsgraden i dem. Hela tiden blev jag allt mer övertygad om att det enda sättet att hitta ett tryggt liv var att flytta till ett annat land, ett land där det inte skrevs två smutskastningsartiklar om mig om dagen, med tiotusentals läsare.

Janitskin fortsatte på flykt utomlands. Han misstänktes för flera brott, allt från upphovsrättsbrott för de hundratals artiklar MV-lehti kopierat från traditionella medier, till penninginsamlingsbrott, grova ärekränkningar och hets mot folkgrupp. I slutet av oktober 2016 greps Janitskin av spansk polis och skickades till en domstol i Madrid.

Den spanska domstolen lät Janitskin gå fri och satte honom under reseförbud i väntan på en rättslig prövning av utlämningen. När Janitskin kom hem till Barcelona sände han en livevideo på Facebook 292 dar han tömde sin lägenhet och förstörde bevis tillsammans med män som han kallade sina ryska vänner.

Sedan försvann han.

Hatkampanjen mot mig hade pågått i två år och en av de huvudsakliga gärningspersonerna som var efterlyst av myndigheterna var fortfarande på fri fot. Smutskastningen jag utsattes för av MV-lehtis läsare överskred gränsen för vad jag kunde uthärda. Okända människor frågade var jag bodde, skrev att de tänkte göra mitt liv till ett helvete, kallade mig för tjackhora, berättade att de var familjefäder som var oroade över min drogförsäljning, anklagade mig för att ljuga, trolla och inhysa inkräktare, samtidigt som de fortsatte sprida MV-lehtis smutskastningsartiklar om mig.

Jag började leta efter ett sätt att försvinna från Finland, hittade det, och i januari 2017 gav jag mig av i tystnad.

293
UTREDAREN – Eliot Higgins
Den dagen låg en molnslöja över östra Ukrainas himmel.

Ovanför slöjan flög Malaysian Airlines passagerarflygplan på väg från Amsterdam till Malaysias huvudstad Kuala Lumpur.

Den 17 juli 2014 hade den dagliga flighten MH17 femton personer i besättningen och 283 passagerare, varav 80 var barn. En stor del av passagerarna var semesterresenärer på väg till sina drömmars strandäventyr i Sydostasien. Sex av passagerarna var AIDS-forskare på väg till en konferens i Australien.

I luftrummet över Donetsk bröts kontakten med Boeing 777:an. Den sista iakttagelsen av flygplanet gjordes 50 kilometer bort vid gränsen mellan Ukraina och Ryssland.

Mitt under den lugna julimånaden började media världen över rapportera uppgifter om den chockerade nyheten. Så fort jag läst de första nyheterna anmälde jag mig som frivillig till övertidstjänstgöring och åkte i förtid in till mitt nattskift vid Yles nyhetsdesk.

De som kände till den kaotiska krigssituationen i östra Ukraina anade det värsta. Planet försvann när det flög genom luftrummet mot Ryssland över den plats där Rysslands militära underrättelsetjänst och Kremlstyrda krigsherrar med tungt artilleri stred mot den ukrainska armén.

På området sköt de stridande ner den ukrainska arméns Tupolev-transportplan. Tre dagar innan det malaysiska flygplanet försvann hade de beväpnade rysktalande rebellerna skjutit ner ett transportplan som tillhörde den ukrainska armén i närheten av platsen där passagerarplanet kraschade.

Vid nyhetsdesken blinkade de internationella nyhetsbyråernas flöden med klarröda URGENT-markeringar: Enligt USA:s underrättelsetjänst 294 sköts passagerarplanet ner med en robot.

På olycksdagen skröt milisernas fans på Vkontakte om nedskjutningen av ännu ett ukrainskt transportplan. Vkontakte-aktiviteten var det första tecknet på att de Kremlstöttade miliserna var delaktiga i att 300 civila hade dött. Det såg ut som att rebellerna hade skjutit ner passagerarplanet av misstag för att de trodde att det var ett ukrainskt militärflyg.

När korrespondenter till sist tog sig fram till den avlägsna åkern i östra Ukraina och började skicka bilder på det rykande vraket till sina redaktioner, stod det klart att det inte skulle finnas några överlevande från flight MH17.

Bland de svartnade och förvridna vrakdelarna av Boeing-planet kunde man urskilja några få oskadda föremål: en liten nallebjörn med knappögon och en Lonely Planet-guidebok till Bali och Lombok. Jag fick kämpa för att hålla mig från att gråta när jag skrev nyhetsartiklar om olyckan till Yles hemsida.

Över 2 000 kilometer nordväst från den rebellkontrollerade landsbygden, i Leicester i Storbritannien, satt konfliktbloggaren och medborgarjournalisten Eliot Higgins, 35, och läste nyheter om olyckan på nätet. Han bestämde sig för att undersöka vad som egentligen hade hänt med flygplanet.

Tidigare hade Higgins granskat inbördeskriget i Syrien och andra våldsamheter som blossat upp efter den arabiska våren. Eliot Higgins är en självlärd vapenexpert som i medieporträtt beskrivs som en enmansunderrättelsetjänst. Higgins bygger sina utredningar på att gräva i öppna källor, alltså offentligt material.

Några dagar innan flygplanskraschen hade Higgins grundat Bellingcat, en crowdsourcad publiceringsplattform för experter som skrev om krig och konflikter. Han ville ägna hela sidan åt olika undersökningstekniker och grävande i öppna källor.

När han hade hört om flygplanets öde började Higgins gräva på sociala medier. Han hittade snabbt en intressant video från östra Ukraina som filmats och publicerats samma dag. På videon transporteras en avfyrningslavett för en robot på en landsbygdsväg. Platsen var okänd.

295
Videon togs bort från nätet samma kväll, men Higgins hade hunnit spara den. Han tog reda på namnet på roboten som syntes på videon. För att lokalisera transporten jämförde han landmärkena som syntes på videon med satellitbilder.

För att bekräfta platsen bad Higgins om hjälp från sina följare på sociala medier. Många ville hjälpa till med utredningen och gav honom mer information som de själva hade hittat.

Genom att granska kamerapositionen och bildriktningen kunde Eliot Higgins dra slutsatser om transportens riktning. Till sist kontrollerade han sitt fynd en tredje gång med hjälp av Google Earth.

Redan på olycksdagens kväll publicerade Bellingcat resultaten av Higgins första utredning av de öppna källorna: en sovjettillverkad BUK-lavet transporterades i östra Ukraina söderut, bort från Snizhne, en rebellkontrollerad stad nära gränsen till Ryssland. Higgins antog att BUK-lavetten hade någonting att göra med katastrofen med det malaysiska planet och lokaliserade videoklippet till cirka 10–15 kilometer från olycksplatsen.

Det var så Eliot Higgins via sociala medier började gräva fram de första bevisen på vad som hade hänt med flight MH17. Samtidigt började han belysa Kremls roll i nästan 300 förlorade människoliv.

Allt detta gjorde Higgins i sitt eget hem. Den officiella internationella gruppen av utredare hade inte ens tagit sig fram till platsen för att undersöka flygplanets svarta låda.

Under Eliot Higgins ledning började Bellingcat lägga ett pussel där bit efter bit bevisade delaktigheten som den ryska armén och landets ledning som bestämde över armén, hade i den chockerade tragedin där hundratals liv förlorades.

Därför blev Eliot Higgins och Bellingcat en måltavla för en systematisk smutskastningskampanj från Kreml som fortfarande pågår.

ÄRLIG OCH OPARTISK
Det var inte en slump att det var Eliot Higgins, en före detta dataspelsnörd och medarbetare på ett ankomstboende för asylsökande, som redde ut flight MH17:s öde.

296
Redan innan han grundade Bellingcat hade Higgins en speciell hobby: varje dag finkammade han 600 Youtube-kanaler, valde ut guldkornen, analyserade de viktigaste och publicerade vad han hittat på sin blogg som var populär bland journalister och konfliktexperter.

Genom åren hade Higgins genom Youtube-videor avslöjat illdåd och terrorism i Syrien, Egypten och Libyen. Han var den förste som avslöjade för en internationell publik att Syriens diktator Basilar al-Assads regim hade använt kemiska vapen mot sitt tolk 2013. Uppgifterna fick han fram genom Youtube-klipp från området. Han använde också sina färdigheter för att hjälpa den internationella människorättsorganisationen Human Rights Watch att undersöka brott mot mänskligheten.

Från början hade Higgins blivit bloggare eftersom han inte hade hittat tillräckligt ingående information i traditionella medier om vad som hände i Libyen, Syrien och Egypten.

”Jag följde konflikterna och såg att det postades material från dem på sociala medier. Jag såg också att journalisterna inte utnyttjade materialet. Därför tänkte jag att jag själv ville skriva om de här intressanta ämnena som ingen annan skrev om”, säger Higgins.

När Higgins bloggade fick han beröm från journalister för sina sakkunskaper och de citerade honom i sina artiklar. Men det haglade också fientliga meddelanden över honom. När han om och om igen lade fram bevis på den syriska regimens brott, attackerades han av de som störtar diktatorn Assad och hans allierade, Rysslands president Vladimir Putin.

”Jag har byggt upp en publik som verkligen hatar mig. Jag har haft troll efter mig längre än vad jag har haft barn.”

Higgins långa erfarenhet och hans vilja att ägna mycket tid åt att vara på internet, har förberett honom på motattackerna som Rysslands ledning och deras propagandamaskineri drog igång efter MH17-undersökningen.

Dessutom hade RT, ett verktyg i Rysslands informationskrigföring, huggit tag i Higgins redan innan MH17-undersökningarna: i september 2013 när Higgins avslöjade att Assad hade använt kemiska 297 vapen i Syrien, hävdade RT i London i sitt morgonprogram felaktigt att Higgins hade anklagat oppositionen och rebellerna för att ha använt kemiska vapen.

Higgins lämnade in ett klagomål på RT:s program till organet som reglerar brittisk publiceringsverksamhet Office of Communications, Ofcom, och bad myndigheten undersöka om RT:s rapportering om Higgins hade varit ärlig och opartisk.

RT besvarade klagomålet med ett massivt svaromål skrivet av den stora juristbyrån Harbottle & Lewis som hävdade att RT:s rapportering var helt korrekt. Svaromålet var en förvrängning av verkligheten eftersom de hade finkammat innehållet i Higgins kanaler på sociala medier och använt fynden för att framställa Higgins som ”russofob”. Russofob är en stämplande term som Rysslands ledning använder för att få alla utländska experter som kommer med motiverad politisk kritik att framstå som rasistiska, antiryska eller rädda för Ryssland.

Men RT:s svaromål fungerade: regleringsorganet Ofcom bestämde att RT:s påståenden om Higgins var ärliga och opartiska. Trots att de inte ens var sanna.

Higgins sporrades ännu mer av det förvånande beslutet och bestämde sig för att han skulle göra ett mer detaljerat klagomål till Ofcom om han blev måltavla för RT:s fejknyheter igen.

När Higgins började avslöja uppgifter om den ryska arméns roll i nedskjutningen av passagerarplanet i östra Ukraina hösten 2014, blev han utsatt för regelbunden smutskastning från RT och nästan alla andra ryska fejknyhetskanaler.

”SATELLITBILDER”
Det expanderade Bellingcat började utöver utredningen om passagerarplanets öde dessutom utreda Rysslands militära verksamhet i Ukraina i vidare bemärkelse. I anslutning till MH17-utredningen påbörjade man en artikelserie som följde de olagliga och dolda ryska militäroperationerna som ledde fram till olyckan.

Organisationen grävde fram fler videoklipp, bilder och inlägg på sociala medier som preciserade detaljerna kring transporten av lavetten. 298 Bellingcat publicerade alla bevis de kunde bekräfta som sanna.

Bilderna och det övriga materialet som postats på internet visade obestridligt att åtminstone en robot saknades på lavetten som Higgins hittat. Den var alltså någon annanstans, kanske uppskjuten i luften.

Utredningen av olyckan har gjort det svårt för Kreml och de Kremltrogna medierna i deras försök att fördunkla händelserna. De har spridit felaktiga teorier och försökt lägga skulden för olyckan på vem som helst förutom där den hör hemma.

Lögnerna och anklagelserna mot Ukraina drog igång på en gång efter olyckan. Enligt Rysslands största dagstidningar och tv-kanaler var MH17 en ukrainsk provokation och eventuellt en konspiration för att mörda Vladimir Putin.

Rysslands försvarsministerium publicerade satellitbilder som Bellingcat undersökte och avslöjade som förfalskningar. Ministeriet matade också medierna med lögner om flygplanets rutt och radaruppgifter. Den statsägda tv-kanalen Pervyj Kanal visade ”äkta satellitbilder” där man kan se ett inklippt ukrainskt stridsflygplan skjuta mot det malaysiska planet i luften.

Om Rysslands ledning hade fått bestämma skulle deras teorier ha blivit rådande i världsmediernas rapportering och påverkat den allmänna opinionen.

Officiella brottsutredningar av flygolyckor tar flera år. Därför är det svårt att få bekräftade uppgifter om flygolyckor innan utredningen är färdig. Det var ett informationsvakuum som Ryssland ville fylla – men Bellingcats aktiva utredningar har om och om igen tillintetgjort Rysslands försök.

Bellingcats arbete förankrade de offentliga diskussionerna om flight MH17 i hållbara bevis och fakta och hade stor påverkan på den internationella publikens förståelse av olyckan.

Därför hatar Ryssland Bellingcat bittert.

År 2014 inledde också den internationella utredningsgruppen Joint Investigation Team (JIT) sitt arbete. Gruppen har bedrivit officiella brottsutredningar och fört ansvariga till rätten. Gruppen leds av Nederländernas riksåklagare och polis, och har samarbetat 299 med polismyndigheter i många olika länder.

Redan i september, några månader efter olyckan, tog de internationella utredarna kontakt med Higgins och bad honom att steg för steg presentera alla Bellingcats fynd, eftersom de var till hjälp i brottsutredningen. Higgins träffade utredarna i London och överlämnade uppgifterna.

Bellingcat publicerade regelbundet sammanställda rapporter av uppgifterna de hittat och analyserade desinformationen som Rysslands försvarsministerium spred om MH17. En av Bellingcats nyckelutredare, Aric Toler, publicerade en analys av konspirationsteorierna som spridits om MH17. Rapporterna citerades i stora delar av världens medier och bilden av orsakerna bakom MH 17-olyckan började klarna.

Omkring ett år efter att Bellingcat grundades träffade jag Higgins för första gången. Samtidigt kunde jag konkret se hans och Bellingcats inflytande på världens journalister.

Omkring 900 journalister hade samlats i Lillehammer för att studera best-practice och de senaste trenderna inom grävande journalistik. I konferensens största auditorium gav Higgins en detaljerad presentation av metoderna och resultaten av Bellingcats utredning av flygolyckan.

Grävande journalister är en kritisk och krävande publik, men när Higgins avslutade sin presentation omringades han av en överentusiastisk mur av journalister. Journalisterna filmade honom, tog bilder och spelade in intervjuer – med så stort intresse att Higgins blev tvungen att ge dem sina kommentarer nästintill intryckt mot väggen.

Det var tydligt att det var Higgins kunskaper om att undersöka öppna källor – ett område där många journalister är okunniga – hade gjort honom till superstjärna bland journalister i de traditionella medierna. I informationsmiljön som formades av Kremls fejknyhetsskapare var synen på Higgins den motsatta.

STÄLL KRITISKA FRÅGOR
År 2014 grundades sidan Russia Insider som sprider rysk propaganda förklädd till nyheter för en internationell publik. Sidan publiceras på 300 ryska och engelska och hävdar liksom många andra fejknyhetssidor att den är ett medborgarjournalistiskt projekt som drivs av frivilliga. Russia Insider lovar också att sidan ska ”avslöja skitsnacket”.

Sidan samlar in pengar från sina läsare. De ber om donationer, säljer annonsutrymme till annonsörer och erbjuder annonsbefriat medlemskap. Det är en ambitiös verksamhet eftersom sidan konstant rekryterar frivilliga administratörer i olika roller: skribenter, video-och audioredaktörer, Youtube-managers och översättare. Sommaren 2018 ställde jag upp som frivillig medborgarjournalist bakom en falsk identitet jag skapat, men fick inget svar.

Russia Insider skrev artiklar om Putins supervapen som ”saknar like” i väst, hyllade USA:s dåvarande president Donald Trump och spekulerade i en brittisk lönnmordskampanj mot ryssar. Sidan framställde USA som ett land under förfall och hade en kolumn som heter Den judiska frågan, där judar demoniseras.

En stor del av artiklarna är undertecknade av pseudonymer, och är alltså anonyma. En pseudonym skrev en artikel som beskrevs som en fantastisk insiderintervju där en soldat i den ryska militära underrättelsetjänstens specialenhet Spetsnaz intervjuades i beundrande ordalag.

Det är inte lätt för vanliga medborgarjournalister att få tillgång till det allra heligaste, alltså att få intervjua underrättelsetjänsternas specialtrupper. Av sidans övriga innehåll att döma är det inte uteslutet att Russia Insiders anonyma journalister själva arbetar för Rysslands enorma underrättelseapparat eller tilldelas ämnen av den.

När Russia Insider bara hade funnits i några månader attackerade sidan Eliot Higgins. Den första skapelsen var en artikel där skribenten Mark Chapman kallade Higgins för en dildo i naturlig storlek och jämförde honom med den talande bajskorven Mr. Hankey i den animerade tv-serien South Park. Delar av läsekretsen kunde tolka artikeln som en satir över en inflytelserik offentlig person, men den var början på en lång och enfaldig kampanj.

Efter Mr. Hankey-artikeln har Russia Insider publicerat åtminstone hundra smutskastningsartiklar om Higgins och Bellingcat. Artiklarna 301 visar att Russia Insiders så kallade frivilliga konstant håller ett öga på Higgins och läser artiklar om honom, hans tweets samt Bellingcats rapporter. Utifrån dem skriver ”de frivilliga” pseudonymerna sedan fientliga och nedsättande artiklar om honom.

Russia Insiders berättelser liknar hatpropaganda och enligt dem är Higgins en oärlig idiot med tvångstankar som svansar efter Nato och USA och gör parodi på sig själv. Russia Insider ”vet” att Higgins regelbundet besöker Natos högkvarter, som enligt dem styr hans utredningsarbete. Sidan hävdar att Bellingcats utredningar är propaganda från USA:s ledning.

I en av de extremaste artiklarna uppmanar Russia Insider direkt sina läsare att leta upp Higgins dator och beslagta den. Samtidigt uppviglar sidan sina läsare att delta i Higgins kommande offentliga framträdande i Washington D.C. och trakassera honom.

Russia Insider uppmanar läsarna att göra arbetet som mainstreammedia inte gör: ställ kritiska frågor till Eliot Higgins och ta fram din mobilkamera för att spela in svaren.

Inte en enda av de omkring hundra artiklarna kommer med några bevis för de nedsättande påståendena, inte ens de som inte direkt ger Higgins några öknamn. Inom vanlig journalistik hör det till att den som kritiseras ska få möjlighet att besvara kritiken – Higgins fick aldrig någon fråga från Russia Insider. Kanske eftersom det inte handlar om ”medborgarjournalism”, utan om en påverkansoperation.

Men Sputnik, ryska RT:s lillebror, försökte nå Higgins – på sitt sätt.

ATT LÄSA I TEBLAD
Sputniks brittiska avdelning har också publicerat ett flertal smutskastningsartiklar om Higgins. Ett av Sputniks aggressivaste skriverier började med att den brittiska kvalitetstidningen The Guardian gjorde en nyhet av Bellingcats undersökning av artillerield som skjutits in i Ukraina från den ryska sidan av gränsen.

Sputnik blev rasande. Sidans skribent i Edinburgh i Skottland skickade en besynnerlig uppsättning frågor till Higgins. Skribenten 302 ville veta om Higgins hade fått pengar från USA, och frågade hur en medborgarjournalistisk grupp kunde hitta bevis på direkta militära attacker från Ryssland mot den ukrainska armén, när inte ens Nato och staterna i väst kunde göra det.

Higgins kände till Sputniks arbetssätt när han besvarade frågorna.

”En av deras metoder är att förena uttalanden som inte har något med varandra att göra och fråga mig om dem. Jag besvarade frågorna eftersom de var så dumma, felaktiga och skrattretande.”

Sputniks slutprodukt var en konspirationsteori där Higgins var ”kopplad” till den amerikanska demokratiorganisationen National Endowment for Democracy, som enligt Sputnik går den amerikanska underrättelsetjänsten CIA:s ärenden. I verkligheten är det en organisation som finansierar människorättsarbete och demokratiska institutioner.

Sputnik kopplade också Higgins till Majdandemonstrationerna i Ukraina, som skribenten definierade som en statskupp – i enlighet med den ryska ledningens sätt att se på saken. Naturligtvis hånades Bellingcats utredningar i artiklarna.

Dagen därpå attackerade Sputnik på nytt. Enligt en anonym artikel på Sputniks debattsida var Bellingcats källor opålitliga och partiska, och företrädde USA:s och Natos politiska agenda.

Det som i själva verket är mest bristfälligt är Sputniks egna källor. Sidans kommentatorer och skribenter är ofta falska experter som antingen är helt okända internationellt, eller så är de kända, men inte för sina expertkunskaper.

Den här gången citerade Sputnik den politiska bloggaren Eric Draitser från bloggen Stop Imperialism som ”expert”. Draitser sa att Bellingcat hade dåligt rykte och var känd för desinformation och propaganda. Han anklagade Higgins för att göra lögnaktiga uttalanden och anklaga Ryssland utan grund.

Debattartikeln hade också en länk till en nätradiointervju från Radio Sputnik där man himlade sig över Bellingcats ”märkliga undersökningar och falska bevis”.

Genom åren har Sputnik publicerat otaliga smutskastningsartiklar 303 om Higgins. Enligt dem är Higgins amatör, partisk, arbetar för USA:s och Ukrainas regeringar och sprider falsk information.

Eliot Higgins berättar att han inte har tid att läsa vad Sputnik skriver.

”Mänga av Sputniks artiklar är på engelska, men de görs också på andra språk. Jag vet inte riktigt varför. Jag tänker varken läsa dem eller göra något åt dem”, säger han.

Ibland går Kremls propagandister ihop och förenar sina krafter. Sommaren 2015 organiserades en gemensam operation av Sputnik, RT och In The Now, som på den tiden var ett av RT:s program. Det var först senare som In The Now lösgjordes från RT:s besudlade varumärke och blev en separat och skenbart självständig tjänst för viral propaganda.

Plattformen för operationen var Youtube, där In The Now först lade upp en video som baktalade Bellingcat. När Bellingcat nämnde RT:s video på Twitter kontaktades Higgins av In The Nows Twitter-konto som bad honom om en intervju för en ”dokumentär”. Higgins tackade lättsamt nej och svarade att han inte ger intervjuer till den ryska statens propagandakanaler – han får tillräckligt med intervjuförfrågningar från riktiga medier.

Strax därefter aktiverades RT:s Tyskspråkiga Twitter-konto. Där hävdade man att ”journalisten som anklagar Moskva för att ha förvrängt information om MH17 är rädd för att intervjuas av RT”. Sputnik fortsatte med operationen genom att publicera en anonym artikel som framställde Bellingcats frivilliga som okunniga låtsasutredare, och anklagade Higgins för att ha varit ovänlig, skrattretande och sårande mot In The Now-programledaren Anissa Naouai i sina tweets. Sputnik motiverade inte sina påståenden.

RT:s nästa offensiv inleddes några månader senare. Den var en tydlig hämnd för rapporter från Higgins och Bellingcat som medier över hela världen har gjort stora nyheter av.

Den första av Higgins utredningar som retat RT avslöjade hela arsenalen för Rysslands krigföring i Ukraina. Rysslandsrapporten hade publicerats av den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council 304 och Eliot Higgins var en av rapportens expertskribenter.

Bellingcat hade också publicerat en ny MH17-rapport där de samlade alla uppgifter de hittills kunnat ta fram om Kremls kopplingar till olyckan.

Morgonen då MH17-utredningen publicerades inledde RT en attack som skulle pågå i en vecka. I den första artikeln ifrågasattes organisationens metoder samt sanningshalten i Bellingcats uppgifter. Eliot Higgins presenterades som en 36-årig uppsagd kontorsarbetare utan erfarenhet på området och utan en högre utbildning. Enligt RT var Higgins en amatör och Bellingcats arbete gick ut på att ”läsa i teblad på koppens botten”.

RT skickade till och med ut en medarbetare som skulle stalka Higgins eftersom ”RT ville hitta mannen bakom Bellingcat”. I RT:s tv-reportage reste journalisten Nimrod Kamer som presenterades som satiriker, med tåg till Higgins hemstad Leicester och sa att han ville ”uppleva Higgins ansikte mot ansikte”. I det fartfyllt klippta tv-reportaget går Kamer runt i staden och söker efter Higgins, frågar kontorsreceptionister om honom och försöker ringa upp honom.

I slutet av reportaget knackar Kamer på dörren till en bostad, och när den öppnas säger Kamer att han söker efter Eliot. Den som öppnar dörren är Higgins mor. Kamer avslutar reportaget med en önskan om att Higgins inte ska ”gömma sig” för RT.

När RT i sändningen övergick från reportaget tillbaka till studion hänvisade programledaren till Rysslandsartikeln Higgins skrivit för Atlantic Council och hävdade att Atlantic Council hade kopplingar till USA:s regering.

Sedan överraskade RT. Trots att Rysslands propagandakanaler ofta hittar på att kritiker har kopplingar till USA:s underrättelsetjänster i klumpiga försök att smutskasta dem, duger det ändå att intervjua CIA-medarbetare om deras ord bara passar berättelsen. I den här specialsändningen lyfte RT fram en före detta CIA-tjänsteperson som baktalade Higgins. RT-stammisen och amerikanen Ray McGovern berättade för sändningens programledare och den stora publiken att Higgins framförallt var skrattretande.

305
Som vanligt förvrängde RT saker och ting när de hävdade att Higgins hade ”gömt sig”. I själva verket hade Kamer från RT samma morgon meddelat Higgins att han ville intervjua honom, men han sa inte att han jobbade för RT.

Higgins hade dock sett Kamers inslag på RT tidigare och därför förberedde han sitt svar noggrant och sa att han inte var tillgänglig på en gång, men att han kunde ställa upp på en intervju vid ett senare tillfälle.

De hade alltså redan kommit överens om en intervju, men ändå reste Kamer från London till Leicester för att filma en dramatisk jakt och hävdade offentligt att Higgins hade ”gömt sig”.

Det märkligaste var att RT till och med gick till Higgins mors hem. Men Eliot Higgins hade inte bott på den adressen på åtta år.

”Kamer gick till min gamla adress, där min mamma bor, för att fråga efter mig. Mamma blev väldigt chockad”, säger Higgins.

Samma dag gjorde RT ännu ett inslag där Higgins stämplades som en fullständig lurendrejare och ”fåtöljanalytiker”. Än en gång valde de att intervjua en person som inte hade någon sakkunskap om ämnet, denna gång kriget i Syrien – men det var inget problem, för intervjuobjektet hade en viktigare uppgift: att smutskasta Higgins.

Eliot Higgins säger att han känner många RT-medarbetare. Några av dem har i privata konversationer avslöjat att de beundrar hans arbete, och vissa går till och med på hans föreläsningar i London. Men de är rädda för att få sparken om någon ser dem prata med honom.

”De vill inte att jag ska berätta för någon om samtalen, för då hamnar de i trubbel. I RT:s världsbild är jag en del av en konspiration mot Ryssland. Kanalens ledning tror verkligen på det, men kameramännen, journalisterna och producenterna gör bara sitt jobb. Jag är ledsen för deras skull. De är fångade i en organisation man inte kan fly från.”

Många av RT:s medarbetare har börjat jobba på kanalen direkt efter universitetet utan att känna till dess verkliga natur. När de vill gå vidare med sin karriär till verkliga nyhetsmedier vill ingen rekrytera dem – RT har förgiftat deras CV.

306
HACKARE PÅ LINJEN
I början av år 2015 började det komma förfalskade säkerhetsmeddelanden till Eliot Higgins Gmail-inkorg. Enligt meddelandena hade någon utomstående försökt logga in på e-postkontot och därför borde Higgins granska den tvivelaktiga inloggningen och byta lösenordet. I meddelandet fanns länkar som han uppmanades att klicka på.

Higgins såg att meddelandena var e-postbedrägerier av phishing-typ och antog att hackarna försökte komma åt hans kreditkortsuppgifter. Han glömde snabbt meddelandena.

Senare läste Higgins en artikel från säkerhetsföretaget Threat Connect som hade analyserat attackerna mot demokratiska partiets datasystem i USA och mot Hillary Clintons kampanjchef John Podestas e-post under presidentvalet.

Demokraternas system hade infiltrerats och någon hade tagit sig in i Podestas personliga Gmail-konto. När valdagen närmade sig publicerades e-postmeddelanden i smutskastningssyfte på Julian Assanges Wikileaks. Redan innan specialåklagare Robert Muellers utredning kommit igång antog man att cyberattackerna hade kopplingar till Rysslands underrättelsetjänster.

Higgins lade märke till att skärmdumpen av e-postmeddelandena från Podesta och demokraternas styrande organ DNC såg bekant ut. Han gjorde en sökning i sin egen inkorg på formuleringarna som fanns i skärmdumpen och hittade sju exakt likadana e-postmeddelanden. Vid en närmare granskning visade det sig att meddelandena också hade exakt samma grammatiska fel och stavfel som i meddelandena som använts för att göra intrång i demokraternas system.

Länkarna i meddelandena verkade vara pålitliga, men de ledde till ett sabotageprogram.

Bellingcat-teamet gjorde en noggrannare granskning av fenomenet. Tvivelaktiga meddelanden hade också skickats till Aric Toler och Veli-Pekka Kivimäki på Bellingcat. Kivimäki är utbildad programmerare och en viktig medlem i Bellingcat. Redan i mars 2015 hade någon via e-post försökt komma åt honom genom nätfiske. Det såg ut som 307 att de som utfört attacken hade försökt kapa Kivimäkis Gmail-konto, för att eventuellt få tillgång till hela hans dator.

Som medlem i Bellingcat blev Kivimäki inte överraskad över att utomstående var intresserade av innehållet i hans dator. Eftersom Kivimäki på Bellingcat undersöker samma händelser som officiella brottsutredningsgrupper, anser han att det är sannolikt att hackare vill ta reda på hur mycket han och andra grävare vet. Innan Kivimäki fick meddelandena hade de skickats till ukrainska aktivister, Natomedarbetare och de som utredde flygplansolyckan.

Attackerna misstänktes komma från Ryssland, och Kivimäki lämnade meddelandet till säkerhetsmyndigheterna för närmare granskning.

När Higgins förstod att hans grupp blivit måltavla för en hackerkampanj skickades de tvivelaktiga e-postmeddelandena till två olika datasäkerhetsföretag. Utredningen visade att meddelandenas IP-adresser, e-postadresser och länkar var identiska med dem som den ryska hotaktören Fancy Bear hade använt till det olagliga intrånget i det demokratiska partiets och John Podestas e-postkonton – som en del av Kremls kampanj för att göra Donald Trump till USA:s president.

Första gången Fancy Bear gav sig på Bellingcat var sju månader efter att MH17-utredningen påbörjades. I juli 2016 hade totalt 27 meddelanden skickats till Bellingcats medlemmar. Större delen av dem skickades till Higgins.

Enligt datasäkerhetsbolaget Threat Connect försökte hackarna med olika medel leda mottagaren till en sida där dennes lösenord skulle ha kapats. Om mottagaren hade följt anvisningarna skulle ryska hackare kanske ha fått tillgång till mottagarens dator.

Så blev det dock inte. I alla sina kommunikationskanaler använder Bellingcat tvåstegsverifiering. Det innebär att det förutom användarnamn och lösenord dessutom krävs att man identifierar sig till exempel via telefonen.

”Vi rörde inte Fancy Bears meddelanden. Vi är inga idioter som öppnar alla meddelanden vi får. Det är en helt annan sak om du är 308 en 60-årig medarbetare som öppnar allt eftersom du inte känner till branschen. Men det gör vi och därför innebar det inga problem för oss”, säger Higgins.

Tre år efter att det första skumma e-postmeddelandet togs emot, ledde specialåklagare Robert Muellers utredning av Rysslands påverkansoperationer mot USA:s presidentval till ett åtal där det konstaterades att det var Rysslands militära underrättelsetjänst GRU som låg bakom Fancy Bear.

År 2018 rapporterades det i medierna att en rysk militär underrättelseenhet också hade försökt göra intrång i datasystemet som användes av den internationella utredargrupp som utredde MH 17-olyckan. Enligt nederländska myndigheter ville Ryssland få tag på uppgifter om utredningen, men myndigheterna hindrade försöket.

Samma år ringde jag till utredargruppens informatör i Nederländerna för att be om mer information om attackerna för att använda i den här boken. Informatören ville inte kommentera saken.

Cyberattackerna mot Bellingcat upphörde inte. Hackarna hittade också ett sätt att kringgå tvåstegsverifieringen.

INTRESSERAD AV SEX
Cyber Berkut är en organiserad sammanslutning av Kremlvänliga hackare som till exempel är kända för att ha attackerat den ukrainska regeringens hemsida. Namnet avslöjar gruppens verkliga natur: Berkut var den ökända polisstyrkan som den Rysslandsvänlige presidenten Viktor Janukovytj skickade tör att slå ner medborgarna som protesterade mot honom på Självständighetstorget i Kiev.

Cyber Berkut verkar göra samma sak mot demokratiskt sinnade och frihetssträvande journalister och människorättsförsvarare i den digitala miljön. Experter misstänker att gruppen är kopplad till ryska statens säkerhetsapparat, och det enda som inte är känt är hur starka kopplingarna är.

Rysslands statsmedier har villigt använt material från Cyber Berkuts dataintrång som källor. Till exempel citerade den ryska statens nyhetskanal Vesti uppgifter från Cyber Berkuts hemsida och publicerade 309 en påhittad organisationsstruktur där privatpersonen och Bellingcat-utredaren Aric Toler utmålades som ett Natokopplat verktyg för de ukrainska säkerhetstjänsterna.

Den ryske Bellingcat-analytikern och bloggaren Ruslan Leviev blev också en av Cyber Berkuts måltavlor. Leviev hade hjälpt till med många av Bellingcats projekt, och hans namn hade till exempel publicerats i en detaljerad artikel baserad på öppna källor som presenterade soldater i den ryska arméns specialtrupper i Ukraina.

I Levievs artikel som först publicerades på den ryska bloggtjänsten Livejournal presenteras soldaternas namn med bild, befattning och kopplingar till ryska Spetsnaz. När attacken skedde hade Leviev inloggningsbehörigheter till Bellingcats hemsida så att han kunde publicera material på sidan, men han saknade administratörsrättigheter.

Den 24 februari 2016 loggade någon utomstående in på Bellingcats hemsida och laddade upp inlägg som inte hörde dit. Innehållet var hämtat från Levievs privata kommunikation. De som utförde attacken publicerade bilder av Leviev hängande från ett tak i piercingar som han gjort i ryggen, och skrev att Leviev var ett ”sexpervo” – trots att hans fritidsintresse inte hade något med sex att göra. På Bellingcats sida publicerades också hans telefonnummer och adress, en kopia av hans pass, hans flickväns namn samt uppgifter om hans dejtande och sexliv.

Till en början var det oklart hur databrottslingarna hade kunna förbigå sidans tvåstegsverifiering. Threat Connect analyserade intrånget och fick reda på att de först hade tagit sig in i Levievs gamla e-postkonto. Därefter hade de hackat hans gamla Livejournal-konto, och använt återställningsfunktionen för lösenordet till Levievs gamla Livejournal-blogg. I det hackade e-postkontot hade hackarna hittat Levievs användarnamn och lösenord till Bellingcat.

Dessutom hade hackarna fått tag på Levievs Icloud-konto, som inte hade tvåstegsverifiering aktiverat, och laddat ner bildmaterial därifrån. Så fort Leviev fick reda på intrånget såg han till att ingen utomstående hade tillgång till hans Icloud.

310
Threat Connect drog slutsatsen att hackarna antingen lyckades hacka sms-steget i Levievs tvåstegsverifiering eller att de hade direkt tillgång till ryska Yandex e-postserver.

I Ryssland är det enkelt att ta sig in i folks privata kommunikation om man råkar arbeta för statens säkerhetstjänster eller under deras beskydd.

Enligt Threat Connects scenarier kunde Fancy Bear och Cyber Berkut samarbeta och koordinera sina attacker mot Bellingcat, men det var också möjligt att de inte koordinerade attackerna utan bara stred mot samma fiende.

Attacken mot sidan tjänade två syften. Via Levievs konton försökte hackarna få fram uppgifter om Bellingcat. Men med hjälp av dem försökte de också dra skam över Leviev, både i hans kollegors ögon och i offentligheten.

Hackarna misslyckades dock med båda. Så fort Eliot Higgins fick reda på att materialet lagts upp tog han bort det.

”Hackarna sökte säkert e-postmeddelanden mellan Leviev och CIA, men de hittade ingenting – eftersom det inte finns några. Naturligtvis är det obekvämt när privata saker publiceras, men det gör inte så mycket. I själva verket är det ingen som är intresserad av sånt”, säger Higgins.

EN PAYPAL JOURNALIST INFOKRIGAR
Efter det anslöt sig den brittiske medborgaren Graham Phillips till svartmålningen av Bellingcat och Higgins. Han framträdde på sociala medier som en självständig medborgarjournalist.

Graham Phillips samlade de viktigaste fejknyheterna som skrivits om Bellingcat och skrev ett elakt blogginlägg utifrån dem, där han utmålade Higgins som en lögnare och inbiten russofob. Trogen de ryska mediernas berättelser anklagade han Higgins för att ha manipulerat bilder och videoklipp, men presenterade inga bevis på det.

Ofta framstår Rysslandsvänliga blogginlägg på internet som ”vanlig” smutskastning på nätet och som självständiga handlingar utan synbara kopplingar till de mångspråkiga kampanjer som leds av Kreml.

311
Därför kan en slumpmässig läsare som inte har sett de andra delarna av kampanjen och är obekant med bakgrunden till det som diskuteras, tycka att bloggarna är trovärdiga. Men Phillips yrkesbakgrund avslöjar att hans blogginlägg inte var någon vanlig smutskastning på nätet, utan en del av en större kampanj.

Graham Phillips har deltagit professionellt i Rysslands propagandakrigföring i Ukraina och började äventyra på områdena som ockuperats av Rysslands styrkor i Donbass redan 2014. Ett år efter att han hade börjat avslöjades Phillips som ett verktyg för Rysslands säkerhetstjänst FSB. Expertbloggaren Robert Schultz som ägnar sig åt att presentera hållbara bevis på Rysslands operationer i Ukraina, granskade Phillips verksamhet och samlade ihop en uppsättning bilder där soldater från ”Folkrepubliken Donetsk” eskorterar en beväpnad Phillips. Av bilderna framgår det att Phillips gör honnör inför soldaterna och 1er när han får en medalj av FSB som pris för sitt propagandaarbete.

Schultz fynd bevisar att Phillips har producerat innehåll åt både RT och den ryska krigsmaktens tidning Zvezda (Stjärnan). Redan före 2015 bevisades det att Phillips verkade i nära kontakt med personer kopplade till Rysslands armé som övervakade det materiella stöd som Ryssland transporterade in i Ukraina.

Ukraina hindrade Phillips från att komma in i landet redan 2014 med hänvisning till den nationella säkerheten, och Ukrainas regering skickade ett varningsbrev om Phillips verksamhet till brittiska myndigheter.

Ingen av åtgärderna hindrade Phillips. Inte heller det att brittiska yrkesjournalister kallade Phillips verksamhet oetisk när han förhörde ukrainska krigsfångar och presenterade det som journalistik. Phillips greps av den brittiska gränspolisen efter att han hade filmats när han hurrade tillsammans med miliser stöttade av Ryssland, efter att de erövrat Debaltseve.

Phillips har liksom många andra professionella spridare av Rysslands propaganda också själv skrutit om sitt deltagande i Kremls informationskrigföring. Han har sagt att han är en informationssoldat i Rysslands propagandakrig mot Ukraina. På åtminstone en av sina 312 filminspelningsresor har han fått beväpnat personskydd av officerare i Rysslands militära underrättelsetjänst.

Phillips är aktiv på sociala medier. Han tweetade aktivt ut sina budskap fram till november 2018 då Twitter slutligen stängde hans konto. Men på sin Youtube-kanal med över 133 300 följare skämmer han verkligen bort sin publik och lovar att han ska publicera allt sitt material på Youtube först. Phillips har ett betydelsefullt inflytande genom sin kanal på Youtube: enligt sidans räknare har hans viralpropaganda fått sammanlagt miljontals visningar.

I juli 2019 publicerade Graham Phillips en film där han gick runt i Salisbury och pratade om den förgiftade dubbelagenten Sergei Skripal och Skripals dotter. I filmen som har kryddats med dramatisk musik utmålas dotterns medieframträdanden som märkliga och spökskrivna, och Phillips spekulerar i om Skripal och hans dotter försvunnit.

Phillips finansiering liknar också många andra skenbart självständiga journalisters: han ber om finansiering direkt från sin publik. Han har startat flera crowdsourcing-kampanjer via till exempel tjänsterna Just Giving och Indiegogo. Han påstår att pengarna han samlar in går till ”objektiv och oberoende journalistik och alternativ till vanlig mainstreammedia”, samt till rapportering från Storbritannien, Europa, Ryssland och Donbass. Många av insamlingsförsöken har misslyckats: till exempel fick Phillips 2017 bara ihop 1 800 pund, men ändå har han råd att resa runt i Ryssland och östra Ukraina.

Crowdsourcing-plattformen Just Giving har tagit bort en av Phillips kampanjer och nekat till att redovisa tillgångarna han samlat in. År 2018 försökte Phillips dock fortfarande samla in pengar via den amerikanska tjänsten Indiegogo – utan att berätta för potentiella finansiärer om sina kopplingar till den ryska armén.

Dessutom samlar han in pengar via den kaliforniska pengaöverföringstjänsten Paypal. Betalningar som gjorts via Paypal kan inte ses av utomstående, så det finns inga uppgifter om Phillips Paypal-in-täkter. Vem som helst kan avsiktligen eller av misstag finansiera hans etiskt tvivelaktiga informationskrig för Kremls sak.

När jag undersökte desinformationskampanjerna mot Eliot Higgins 313 träffade jag en brittisk expert som hade specialiserat sig på sociala medier. Experten som bett om att förbli anonym sa att hen upprepade gånger hade informerat både Paypal och Youtube om Phillips verksamhet och uppmanat tjänsterna att stänga hans konton. Hittills har Youtube, Paypal och Indiegogo låtit Phillips fortsätta.

”Crowdsourcade fejkjournalister är ett relativt nytt fenomen”, säger experten. ”Men när allt kommer omkring är de lurendrejare som vilseleder människor.”

Graham Phillips håller fortfarande på med sina operationer. I sin smutskastningsartikel om Higgins försökte han motivera sina felaktiga anklagelser genom att uppmana läsarna att läsa Twitter-inlägg med hashtagen #Bellingcrap.

Jag följde Phillips uppmaning. Hashtagen används flitigt av fejkprofiler, konspirationsteoretiker och Kremls nyttiga idioter, för att smutskasta Bellingcat, Storbritannien, demokrati, yttrandefrihet och allt möjligt värdefullt.

KREML SKICKAR E POST OCH PLAGIERAR
Bellingcat har också attackerats direkt från Kreml. I början av april 2016 utdelade det ryska utrikesministeriets informatör Maria Zacharova hugg mot gruppen. Zacharova, som företräder Kremls officiella utrikespolitik under ledning av president Putin, stämplade i sina uttalanden Bellingcat som ett instrument för att avleda uppmärksamheten från utredningen av tragedin med det malaysiska Boeing-planet.

Zacharova fortsatte. Enligt henne hade Bellingcat som mål att ”fortsätta använda all möjlig fejkinformation för att skapa kvasibevis och anklaga Ryssland – målet är än en gång att förse det internationella samfundet med påhittade bevis på rysk aggression”.

Som vanligt cirkulerade Zacharovas påståenden i internationella medier. Tidigare hade Rysslands försvarsministerium gjort uttalanden med liknande felaktiga påståenden.

Eliot Higgins bestämde sig för att kontakta båda två. Han skickade e-post till ministerierna och bad om förklaringar till deras påståenden. I e-postmeddelandena listade han anklagelserna och skrev 314 att Bellingcat aldrig någonsin hade lagt fram falsk information eller förfalskade bevis. Han bad artigt Ryska federationens regering att presentera bevisning på de falska bevis som de påstod att Bellingcat hade publicerat.

”Jag tänkte att de inte skulle svara, men jag bestämde mig ändå för att göra det, på skämt”, säger Higgins.

Och det kom svar från Ryssland.

I e-postmeddelandet som Rysslands utrikesministerium skickade den 14 april, ifrågasattes återigen Bellingcats trovärdighet och det hänvisade till ”misstankar” som lagts fram i västerländska medier. ”Du kan googla på internet och kolla själv, särskilt eftersom du tycker att du är en sådan expert på internetsökning”, stod det i svaret. I e-postmeddelandet anklagades också Bellingcats frivilliga för att ha samarbetat med de ukrainska myndigheterna och återigen utdelades en pik till Higgins: ”Du använder aldrig information från några andra parter i dina utredningar, vilket gör att det ligger nära till hands att misstänka att du är partisk.”

E-postmeddelandet saknade avsändare. Det anonyma meddelandet som representerade Rysslands utrikesministerium lyckades inte ge ett enda konkret exempel på Bellingcats ”falska uppgifter”.

Higgins svarade än en gång och bad om bevis. Dessutom ansåg han att utrikesministeriet kom med ärekränkande påståenden utan hållbara bevis. Anklagelsen om partiskhet kommenterade han genom att påminna meddelandets avsändare om att Bellingcat hade undersökt alla bevis från Rysslands försvarsministerium, men konstaterat att de hade innehållit upprepade lögner. Higgins bad Rysslands utrikesministerium att kommentera den informationen.

Efter mindre än en vecka svarade e-postavsändaren från det ryska utrikesministeriets informations- och pressavdelning igen. Tonen i meddelandet var bekant. Det var en uppläxning av Higgins: ”Du skulle få bättre användning för din envishet om du ansträngde dig lite mer för att förverkliga din självutnämnda roll som detektiv på internet.”

E-postavsändaren insisterade på att försvarsministeriet redan 315 hade lagt fram bevis på förfalskningarna – trots att det än idag inte har gjorts.

Påståendet som president Putin upprepat otaliga gånger om den ryska krigsmaktens närvaro i Ukraina var också med i e-postmeddelandet: ”Ingen har presenterat några bevis på ryska soldaters närvaro i Ukraina. Det är helt enkelt omöjligt, eftersom det varken finns eller kommer att finnas några ryska trupper där.” Det ryska utrikesministeriets representant avslutade meddelandet med en lista över saker som påstods vara exempel på Bellingcats förfalskningar: bilderna av fordonen som transporterade BUK-lavetten, bilderna av lavetten och röken från den avlossade roboten, och så vidare.

Bellingcats frivilliga analyserade meddelandets innehåll och jämförde det med tidigare publicerade ryska bloggtexter. Analysen visade att de huvudsakliga anklagelserna i meddelandet hade plagierats från gammal bloggtext som publicerats på Livejournal. Åtminstone fyra av de huvudsakliga påståendena hade kopierats direkt från bloggare som skrev under pseudonymen albert-lex.

Livejournal är en populär rysk bloggplattform som 2014 avslöjades som en av de populäraste plattformarna för propagandaspridning utförd av avlönade troll.

Oavsett om albert-lex var ett avlönat troll eller en vanlig nätskribent, så hade Rysslands utrikesministerium stulit bloggarens innehåll och använt det i sin egen kommunikation, samt spridit det vidare i sitt eget namn i ett försök att bevisa att Bellingcat ljög.

Det var tydligt att både bloggarens och det ryska utrikesministeriets påståenden återigen var ogrundade – och det var inte svårt att bevisa.

ANTI-BELLINGCAT
I april 2016 publicerade Bellingcat en ny rapport. De gjorde en sammanfattning av fynden från gruppens två första år och presenterade en exakt tidslinje över den ryska arméns operationer i östra Ukraina. Rapporten innehöll detaljerade uppgifter om specifika brigaders förflyttningar och enskilda soldaters uppgifter i transporten av 316 BUK-lavetten till gränsen mellan Ryssland och Ukraina.

Rapporten beskrev Kremls reaktioner på MH17-olyckan, och Kremls falska bevis, såsom flygrutter, radardata och satellitbilder räknades upp och motbevisades, liksom ställningstaganden från högt uppsatta politiker och Rysslands utrikesministerium.

Även denna 42-sidiga rapport citerades i många medier runt om i världen. Och även denna gång blev Bellingcat måltavla för falska nyheter från Ryssland.

Den ryska hemsidan Segodnja (Idag), en självutnämnd ”informations-analytisk utredningssida”, publicerade en 43-sidig rapport som hette Anti-Bellingcat. Utöver att skälla ut Bellingcat ägnar sig Segodnja åt att publicera Kremls propaganda på ryska. Då och då kompletterar sidan sitt urval med professionellt skrivna artiklar om aktuella ämnen för att framstå som trovärdig. Enligt den finländska Rysslandsexperten Jukka Mallinen, är det av innehållet att döma Kreml som finansierar eller backar upp sidan. Skribenterna är väldigt professionella, artiklarna håller hög språklig kvalitet och demagogin är relativt intelligent, vilket inte är någon självklarhet i Kremlvänliga publikationer.

Sidan avslöjar inte vem som skrivit Anti-Bellingcat-rapporten. Däremot hävdar Segodnja att rapporten presenterar åsikter och bedömningar från verkligt oberoende experter, specialister, journalister och vanliga internetanvändare som förenas av en vilja att avslöja förfalskarna bakom Bellingcat.

Rapporten förtjänar beröm för sin ihärdighet. Men trots den stora ansträngningen kan den snarare beskrivas som rubbad. I rapporten förvrängs Bellingcats fynd och bevis och Bellingcat anklagas för att ha förfalskat dem. Nästan alla Bellingcats bevis bestrids. Rapporten slutar med ett kaxigt löfte om att även i fortsättningen avslöja ”förfalskningar från Bellingcats soffexperter och andra liknande lögnargrupper”.

Rapportens anonymitet och tvivelaktighet hindrade inte Rysslands statskontrollerade medier från att citera den, eller fortsättningen Anti-Bellingcat del 2, som publicerades några månader senare. 317 Rapporterna skapade förvånansvärt snabbt rubriker i RT:s och Sputniks engelskspråkiga versioner. Fortfarande, flera år senare, används de i RT:s artiklar mot Bellingcat, trots att alla påståenden i rapporterna har bevisats vara ogrundade.

Under samma period upptäckte Higgins ett annat intressant fenomen. Under cirka trettio timmar spreds omkring trettio ryskspråkiga smutskastningsartiklar med liknande innehåll på nätet. Några av dem publicerades på bloggplattformen Livejournal, några i Rysslands största medier, men varenda en innehöll samma huvudsakliga budskap.

”Det var samma gamla skräp. Till exempel att tyska Spiegel Online hade blivit tvungna att be om ursäkt för att de använde våra experter.”

Bellingcats frivilliga undersökte de märkliga skriverierna och konstaterade att någon förmodligen hade skickat ut ett förfalskat pressmeddelande om Eliot Higgins. Efter det hade journalister och bloggare publicerat delar av pressmeddelandet. Några av journalisterna hade adderat grafik eller bakgrundsuppgifter i sina artiklar, men i grunden hade alla bara skrivit om samma text.

Den fortsatta utredningen avslöjade att en del av texterna publicerades på hemsidor och bloggplattformar med direkta kopplingar till den ökända ryska trollfabriken Internet Research Agency.

Enligt Higgins fungerade inte trollfabrikens operationer mot honom. Den här operationen var verkningslös eftersom artiklarna var skrivna på ryska och den viktigaste målgruppen var begränsad. Higgins får ta emot allt möjligt excentriskt material om sig själv från ”en massa galningar” och därför påverkades han inte särskilt mycket av de trettio trollartiklarna.

”När man ser Rysslandsvänliga kommentarer på nätet tänker alla att det kommer från avlönade ryska troll. Det enda trollen har lyckats med är därför att övertyga alla om att alla Rysslandsvänliga personer är avlönade ryska troll. Vilken genial kampanj!”, säger Higgins.

I september 2016 anordnades en internationell presskonferens av den internationella utredningsgruppen för MH17-olyckan. Vanligtvis offentliggörs resultaten av brottsutredningar först i rätten, men på 318 grund av den internationella betydelsen bestämde sig utredarna för att gå ut med de preliminära resultaten redan innan fallet gick till rätten.

Under utredningen som pågått i två år hade gruppen undersökt tusentals vrakdelar, testat tjugo vapensystem, laddat ner och gått igenom fem miljarder sidor på internet och granskat en halv miljon videor och fotografier.

Fler än tvåhundra vittnen hade hörts, man hade lyssnat på cirka 150 000 samtal och undersökt 3 500 diskussioner. Det hela hade dokumenterats i 6 000 officiella rapporter. Utredarna hade skickat 60 förfrågningar om assistans från 20 olika länder och fått hjälp utifrån. Teamet hade avfyrat en stridsspets och gjort ett robotprov i testmiljö.

Robotprovet hade gjorts i Finland 2016, vilket året därpå stod att läsa i Finlands största tidning Helsingin Sanomat. BUK-roboten som tidigare hade importerats från Ryssland provsprängdes som en del av brottsutredningen, och president Sauli Niinistö berättade för kvällstidningen Iltalehti att provet utfördes av Försvarsmakten och att nederländska tjänstepersoner varit på plats vid sprängningen.

Utredningsgruppens preliminära resultat bekräftade Bellingcats tidigare fynd.

Samma dag gick brittiska RT till attack igen. De kallade Higgins för soffbloggare och klippte ihop ett urval dramatiska klipp där vissa delar kom från Higgins föredrag och andra från Rambo-filmerna.

RT basunerade ut samma nedlåtande budskap om Higgins som de hade upprepat i flera år: Eliot Higgins var en uppsagd föredetting som gjorde sig ett namn genom att analysera vapen som användes i konflikten i Syrien, utan varken erfarenhet eller utbildning vad gäller vapen, och utan att ha besökt Syrien eller ens tala ett ord arabiska.

Som material använde RT en gammal intervju med Higgins, refererade till Anti-Bellingcat-skriverierna och källhänvisade till en bloggare som sedan olyckan inträffade hade lagt fram förvrängda bevis om MH17, och som i själva verket var PR-chef på Putins tankesmedja och anställd av Almaz-Antell som tillverkar de ryska BUK-robotarna.

RT:s nya video var ett skolboksexempel på smutskastningspropagandan om Higgins. Vanliga västerländska nyhetsmedier publicerar 319 inte innehåll i stil med RT-videon, eftersom journalistik åtminstone enligt den akademiska definitionen borde vara faktabaserad, aktuell, oberoende och representativ masskommunikation.

I videon sa man till exempel inte att Higgins var en internationellt erkänd expert som samarbetade med internationella människorättsorganisationer. RT lät också avsiktligen bli att nämna Higgins samarbete med ett flertal universitet, såsom King’s College, och Bellingcats otaliga fynd.

Videon var klippt så att Higgins framstod som så dum och opålitlig som möjligt.

”Det var så många saker i videon som var fel, och det är en fejknyhet. Det är omöjligt att se videon utan att fatta att den är skapad med usla och oärliga avsikter. De använder ett gammalt citat från mig för att attackera mig. RT bryr sig inte om hundra experter säger att jag har rätt: de använder ändå det enda som tyder på att jag har fel.”

Än en gång bestämde han sig för att lämna in ett klagomål på RT:s verksamhet till Storbritanniens regleringsorgan Ofcom. Higgins tyckte att fallet var så tydligt att han antog att han skulle vinna och att RT åtminstone skulle bli tvungna att be om ursäkt.

I Storbritannien är det Ofcom som beviljar verksamhetstillstånd till alla kommersiella tv- och radiokanaler och övervakar att medierna följer de etiska reglerna för utgivare. Om utgivarna inte följer villkoren i tillståndet kan de förlora sitt tillstånd. Enligt de etiska reglerna ska utgivare undvika orättvis behandling av personer i sina program. Om man antyder att en namngiven person gjort sig skyldig till oegentligheter ska programmet alltid åtminstone erbjuda personen en möjlighet att kommentera och ge sin egen synpunkt på saken.

RT:s rapporter om Higgins var långt ifrån ärliga och rättvisa. Higgins var hoppfull om att hans klagomål skulle gå igenom. Beslutet fick han vänta på.

JAG SKA DÖDA DIG MED ETT VAPEN
Ibland utsätts måltavlorna för Rysslands fejknyhetskampanjer för säkerhetshot. Eliot Higgins får mycket respons, men än så länge har 320 han inte fått några hot som han betraktar som allvarliga.

I två fall har säkerhetsmyndigheterna ingripit. Till exempel då Higgins 2016 deltog i den internationella utredningsgruppens presskonferens i Nederländerna och höll en föreläsning på det lokala universitetet.

Innan föreläsningen skrev en Twitter-användare i en tweet att han skulle komma dit och döda Higgins med ett vapen. Higgins blockerade kontot som uttalat hotet.

Men när Higgins kom till universitetet fick han veta att två poliser hade sänts ut för att övervaka hans framträdande. Polisen hade följt hans Twitter-flöde och reagerat på hotet.

Higgins tyckte att det var i sin ordning att han inte behövde vidta åtgärder själv. Oftast anmäler han de som hotar till Twitter, men enligt hans erfarenhet har Twitter reagerat på anmälningarna på ett inkonsekvent sätt.

Vissa konferensarrangörer tar säkerhetshoten på stort allvar. Några anlitar beväpnade vakter åt Higgins. Det skedde till exempel i Lettland, ett av Rysslands grannländer där medvetenheten om hoten från Ryssland är större än i många andra länder.

”Vissa regeringar är noggranna med säkerheten och har utifrån sina bedömningar bestämt sig för att vi behöver skydd. När vi går till en restaurang i Lettland sitter vakter vid bordet bredvid och observerar situationen. Sedan tittar restaurangpersonalen på vakterna, på oss och undrar vilka vi är och varför vi behandlas så här. Det är bra, som en taxiservice med vapen.”

En gång blev Higgins tvungen att kontakta polisen. En Twitter-aktivist hade skapat en rad hemsidor i Higgins namn på nätet och publicerat förnedrande videor samt en adress som påstods vara Higgins hemadress.

”Det finns en gräns mellan attacker och utskällningar. Man måste förvänta sig en del smutskastning på internet, det är bara en del av livet. Men när folk börjar lägga upp din adress och bilder av ditt hem på nätet har den gränsen överskridits.”

Higgins kontaktade företagen som sålde serverutrymme till sidorna 321 och fick dem att ta ner dem. Men när stalkern lade upp nya sidor kontaktade Higgins polisen och meddelade sina följare på sociala medier att personen var under utredning.

Strax därefter försvann stalkern. Samtidigt försvann en drös hatiska trollkonton från Twitter. Higgins hjälpte polisen att utreda fallet.

”Tyvärr hade polisen ingen aning om hur de skulle utreda saken. De bad mig undersöka saken, och jag gav dem information. Det var en slarvig person som hade gjort det och hans hemsidor var dåligt gjorda, så jag hittade hans IP-adress. Sex månader senare frågade polisen om jag hört något från personen. Jag svarade ’nej’, och då sa polisen ’ok, fallet är avslutat’. Jag kunde bara säga: vad i helvete!”

Enligt Higgins skulle det vara riktigt dumt att göra något hotfullt mot honom: han har goda relationer till journalister och säkerhetsmyndigheter som övervakar hans verksamhet.

”Om någon börjar smutskasta mig ordentligt ingriper journalister, politiker, myndigheter och underrättelsetjänsten. Underrättelsetjänsterna är väldigt intresserade av vad jag gör, även om de inte direkt uttalar det. Folk som känner folk berättar att det finns Bellingcat-fans i underrättelsekretsar.”

Eftersom Higgins länge har utsatts för störningar vet han att smutskastningen förlorar sin betydelse med tiden. I hans fall skedde det när den internationella utredningsgruppen bekräftade att flight MH17 verkligen skjutits ner med ett ryskt vapensystem.

”Det var ju vad vi hade sagt under lång tid. Alla märkliga teorier – de var bara struntprat. Till och med traditionella medier hade ifrågasatt om Bellingcat hade rätt. Men efter bekräftelsen från utredningsgruppen förändrades deras förhållningssätt: ’Jadå, de hade helt rätt om allt’.”

DEN DJUPA STATEN
I februari 2017 anslöt sig en intressant fejknyhetssida, som spred rysk propaganda, till de som smutskastade Eliot Higgins. Sidan heter South Front, den södra fronten, och producerar artiklar och videor på flera språk om den ryska krigsmaktens verksamhet i Syrien.

322
Artiklarna påstås vara skrivna av medborgarjournalister, men några av sidans uppgifter om de ryska truppernas förflyttningar och operationer är så detaljerade att de inte kan komma från någon annan källa än den ryska krigsmakten själv. Redan i min rapport om cyberkrigföring från 2016 skrev jag att sidan kunde misstänkas för att vara en informationsoperation av Rysslands militära underrättelsetjänster, vilket ledde till att jag blev måltavla för en hånfull artikel i South Front.

En medborgaraktivist som var oroad över Rysslands informationskrigföring och vill vara anonym, talade om för mig att hen infiltrerat South Front, blivit innehållsproducent och erbjudit sidan faktabaserade artiklar – förgäves. Innan de publicerades ändrade sidans producenter texterna för att de skulle blidka Kreml och tog bort faktauppgifter godtyckligt.

South Front publicerade ett anonymt ”debattinlägg” där Bellingcat anklagades för fusk och spridning av förvrängda uppgifter. Bellingcat kallades för ett instrument i hybridkrigföringen mot Ryssland och en del av underrättelseapparatens hydrahövdade djupa stat.

Higgins var inte särskilt överraskad över att South Front satte klorna i honom.

Han har alltid varit fascinerad av konspirationsteorier, och därför lade han märke till teorin om den djupa staten. Enligt en teori som sprids av ryska troll styrs USA av en deep state, alltså en hemlig skuggregering som drivs utanför de demokratiska institutionerna och kan kopplas till det militärindustriella komplexet.

Enligt en enkätundersökning som gjordes år 2018 trodde en del av amerikanerna att det troligtvis fanns en deep state i USA, men samhällsforskare i USA har inte hittat något bevis på det. Teorin fick spridning redan under Donald Trumps presidentvalskampanj, men blev välkänd först efter att Trump svurits in som president.

Teorin spreds aktivt av Trumps före detta chefsstrateg Steve Bannon och hans fejknyhetssida Breitbart News, och av president Trump själv. En av de mest aktiva företrädarna för deep state-teorin har varit den amerikanska sociala medie-kändisen Alex Jones, som ledde sitt 323 högerextrema program Infowars på Youtube, där teorierna effektivt sprids till internationella extremister. I Finland spreds Jones material och deep state-teorier av till exempel MV-lehti och det USA-, EU-och Natokritiska nätmediet Vastavalkea.

South Front stämplade alltså Higgins och Bellingcat, utan motiveringar, som delar av deep state-konspirationen. Det är ett ganska magstarkt påstående, särskilt för att komma från en mångspråkig propagandaplattform som själv inte anger sina administratörer vid namn, men ändå framställer sig som en seriös nyhetssida.

Higgins beskriver teorin som förbluffande.

”Eftersom jag har varit kritisk mot Trump, och Infowars har basunerat ut teorin, tror vissa människor att jag är en del av en deep state som håller på att attackera Trump. Folk anstränger sig mycket för att fundera ut och utveckla de här teorierna. Och att de faktiskt tror på det gör det hela ännu mer komiskt för mig.”

Samtidigt som South Front som också driver en populär sida på Facebook, kopplade Higgins till konspirationen, lanserade Rysslands utrikesministerium en ny internationell operation: en officiell hemsida där ministeriet säger att de publicerar fejknyheter som publicerats på olika håll i världen. Enligt ministeriet startades sidan som en motreaktion mot EU:s enhet för att avslöja Rysslands desinformationskampanjer i EU-länderna.

En specialitet på det ryska utrikesministeriets hemsida är att de hävdar att journalistiska artiklar från traditionella medier, som brittiska the Guardian, är fejknyheter. Fejkartiklar från till exempel Southfront, MV-lehti eller RT hamnar aldrig någonsin på ministeriets listor.

Twitter-kontot för Rysslands ambassad i Storbritannien, taggade Higgins för att tipsa honom om den nya sidan. Higgins tolkade tweeten som ett budskap från det officiella Ryssland: Higgins befann sig på deras radar.

”De riktade tweeten till mig. Det tyckte jag var riktigt roligt. Och det var rena skräpet.”

Månaden därpå, i mars 2017, avslöjade Ryssland än en gång att de fått Bellingcat på hjärnan. USA hade bombat en moské i Syrien och 324 tiotals civila hade dött. Rysslands försvarsministerium publicerade ett pressmeddelande för att berätta att ”Bellingcat säkert kommer att anklaga oss för det”. I själva verket hade Bellingcat redan undersökt fallet och pekat ut USA som skyldigt.

”Rysslands försvarsministerium tror verkligen att vi är en del av USA:s underrättelseoperationer mot dem. Därför blev de väldigt förvirrade av det faktum att vi anklagade USA för att döda civila.”

Higgins hade dock bättre saker för sig än att läsa Rysslands lögner om honom. Han hjälpte Google att utveckla en app och Chrome att utveckla en plug-in som sorterar, platsbestämmer och taggar Youtube-videor och hjälper forskare att göra kvantitativa analyser av videoklipp från konflikter. Higgins utbildade poliser och hjälpte den ukrainska polisen att utreda ett mord med hjälp av material från sociala medier.

Bellingcat fortsatte att publicera bekräftade faktauppgifter. Sidan offentliggjorde den ryska militära underrättelsetjänstens kopplingar till nedskjutningen av det malaysiska planet, ryska officerares deltagande i artilleriattacken i Mariupol i Ukraina år 2015 och de ryska laboratorierna för kemiska vapen i Syrien. Med gemensamma krafter granskade gruppen också flera andra konflikter, där Ryssland inte var en av parterna.

Bellingcat började publicera artiklar på arabiska, franska och spanska och arrangera workshops där de lärde ut granskning av öppna källor i Europa och USA.

I januari 2018 fattade Storbritanniens tillsynsmyndighet Ofcom sitt beslut om Higgins klagomål angående RT. RT:s jurister hade upprättat ett detaljerat och långt svar på Higgins ursprungliga klagomål till Ofcom, och hävdade att RT:s rapportering var berättigad.

För många sakkunniga kom det som en överraskning när Ofcom än en gång i linje med RT:s jurister bestämde att RT:s inslag om Higgins hade varit rättvisa och opartiska.

För Higgins kom beslutet som en besvikelse, särskilt eftersom han hade fått vänta så länge på beslutet. Men han hade ändå nytta av klagomålet.

325
”Jag har märkt att RT allt oftare har börjat be mig om kommentarer. Och klagomålet verkar ha minskat deras iver att skriva om mig. Så mitt klagomål hade ändå någon slags verkan.”

Men Ofcom blev snart tvungna att ta RT på allvar. I mars 2018 förgiftade operatörer från Rysslands militära underrättelsetjänst den före detta ryska underrättelseofficeren Sergej Skripal och hans dotter i Salisbury i Storbritannien.

RT:s ”rapportering” om förgiftningen var av sådan art att den ledde till att Ofcom öppnade ett flertal utredningar om eventuella brott mot publiceringsreglerna i RT:s nyhets- och aktualitetsprogram.

I maj 2018 fortsatte president Vladimir Putin att fördunkla orsakerna till olyckan med det malaysiska passagerarplanet. Putins plattform var Sankt Petersburgs årliga internationella ekonomiska forum, där högt uppsatta politiker, presidenter, direktörer för globala bolag och medier deltar. Det inflytelserika forumet är en perfekt avfyrningsramp för framgångsrika informationsoperationer.

Putin satt på scenen och diskuterade med Frankrikes president Emmanuel Macron och andra inflytelserika paneldeltagare. Dagen innan hade den internationella utredningsgruppen publicerat nya uppgifter och berömt Bellingcats undersökningar.

Putin attackerade den internationella gruppen. ”Om det inte ordnas någon grundlig utredning kommer det att bli väldigt svårt för oss att godta slutsatser från en kommitté som arbetar utan vårt deltagande”, sa han.

Uppenbarligen tyckte Putin att utredningsgruppen bara kunde godkännas om ryska tjänstepersoner ingick i den, helst från försvarsministeriet och samma avdelning som tog fram de förfalskade satellitbilderna av ett ukrainskt stridsplan som sköt ner det malaysiska planet.

Panelledaren John Micklethwait, chefredaktör på nyhetsbyrån Bloomberg, ställde en följdfråga till Putin: ”Menar du att det inte var en robot från den ryska armén?” Trots att saken bevisats flera gånger av både Bellingcat och den internationella utredningsgruppen svarade Putin: ”Nej, givetvis inte. Det var det absolut inte.”

326
En månad senare, i juni 2018, fortsatte den ryske FN-delegaten Dmitri Poljanskij på samma gamla linje och hävdade att Bellingcat använde ”fejkat” material. När Bellingcat bad om bevis på anklagelsen, tweetade Poljanskij bilden av BUK-lavetten som Bellingcat använt i sin undersökning och konstaterade att skuggan av en av bilarna inte kunde falla på den ena sidan och skuggan av en annan bil på den andra.

”Det går emot fysikens lagar. Den här bilden är FEJK. Ni ljuger till och med om såhär små detaljer. Hur kan någon lita på er?”, skrev delegaten.

Bellingcat-medlemmen Aric Toler svarade delegaten och talade om varför han hade fel.

Men delegaten släppte inte saken. På olyckans fjärde årsdag skrev Poljanskij ett brev till FN:s säkerhetsråd och krävde en grundlig och objektiv internationell utredning – trots att en sådan redan hade pågått i fyra år. I sitt brev kallade han Bellingcat för pseudoforskare som är kända för sina fejknyheter.

Redan månaden därpå fortsatte delegaten med sina påverkansförsök. Den amerikanska dagstidningen Washington Post publicerade en artikel om Bellingcats arbete och störningarna som Ryssland utsatt Bellingcat för. Poljanskijs bråk med utredningsgruppen nämndes också i artikeln.

Poljanskij gick omedelbart till motattack: han skrev ett långt brev på engelska till Washington Posts chefredaktör och publicerade det samtidigt på hemsidan för Rysslands FN-delegation. I brevet skrev han att han var ”väldigt besviken” på tidningens artikel, som enligt honom ”inte uppfyller kvalitetskraven på opartiska journalistiska artiklar”. Dessutom utmålade han Ryssland som offer och hävdade att landet konsekvent stöttade försöken att hitta de skyldiga till flygolyckan. Samtidigt kritiserade han både Bellingcat och de nederländska utredarna.

Samtidigt framgick det att Wikileaks – som hade deltagit i kampanjen mot demokraternas presidentkandidat Hillary Clinton genom att publicera e-postmeddelanden som ryska hackare kommit över – också hade lagt märke till Bellingcat.

327
Av interna Wikileaks-chattar som läckt ut framgick det att en chattdeltagare under namnet ”wikileaks” – alltså troligtvis Julian Assange själv – hävdade att Bellingcat delvis finansierades av Storbritanniens försvarsministerium. Snabbt spreds det felaktiga och obevisade påståendets som ett faktum av bland andra RT och Sputnik, varifrån det spred sig vidare i olika förvridna former. De skummaste sidorna påstod att Bellingcat finansierades av Storbritanniens utrikesunderrättelsetjänst MI6, liksom jag själv och Martin Kragh.

I december 2018 publicerade brittiska Ofcom resultatet av sin utredning om RT:s nyhetsrapportering om Skripal. Efter att ha undersökt tio program, alla bevis och RT:s svar, bestämde Ofcom att sju av RT:s program hade brutit mot reglerna om opartiskhet, och att tre av programmen inte hade gjort det. Samtidigt tog Ofcom ett ovanligt strängt beslut och meddelade att myndigheten ansåg att överträdelserna utgjorde allvarliga brott mot publiceringsreglerna samt att de informerat RT om att de övervägde lagstadgad bestraffning. RT ombads lämna in ytterligare utredningar för fortsatt behandling.

DUMMA ARTIKLAR
Trots smutskastningskampanjerna fortsätter Eliot Higgins och Bellingcat med sitt arbete – avslöjar fakta som Kreml desperat försöker sopa under mattan. I början av 2019 nominerades Bellingcat till Pulitzer-priset av utrikesutskotten till parlamenten i de tre baltiska länderna – Lettland, Litauen och Estland. Pulitzer-priset är USA:s mest prestigefyllda journalistpris som utdelas för särskilt utmärkt journalistik.

Det verkar som att den ryska statsapparatens representanter inte har lyckats uppnå den negativa inverkan de eftersträvat med sina åtgärder mot Bellingcats verksamhet. Eller någon nämnvärd inverkan överhuvudtaget.

”Visst, RT kan visa ett negativt inslag om mig. Men när det gäller mig är RT:s tittare redan förlorade. RT:s videor påverkar ingen som har något inflytande över mig på något allvarligt sätt. De människor jag träffar bryr sig inte om RT eller har inte ens hört talas om kanalen. Och om de har det så är de ändå på min sida.”

328
Higgins ser varenda attack från Kreml som en bekräftelse på att Bellingcats arbete är betydelsefullt. Dessutom är det i grunden svårt för Rysslands makthavare att bryta ner förtroendet för Bellingcat eftersom gruppen endast använder information som är tillgänglig offentligt och som är försedd med detaljerade källhänvisningar.

Ibland frågar folk Higgins varför han skriver ”så mycket” om Ryssland. Anledningen till det är att Kreml fortsätter att ljuga.

”Om de inte skulle ljuga skulle vi inte ha något att skriva om. Det har uppstått en idé om att Ryssland är en mästerlig propagandist – men det stämmer inte. De ljuger, och västerländska medier granskar inte lögnerna kritiskt nog. Det borde medierna ha gjort sedan länge, men många journalister säger: ’det är så komplicerat och vi klarar inte av att undersöka saken’ och ’det finns alltid två perspektiv på saker och ting och sanningen ligger någonstans däremellan’. Att lägga fram olika perspektiv i journalistiken fungerar bara om perspektiven är sanningsenliga.”

Istället för att låta Rysslands dumma artiklar störa honom fokuserar Higgins hellre på sitt samarbete med Internationella brottmålsdomstolen ICC. Det är komplicerat att använda innehåll från sociala medier som bevis i rätten, och det finns inga gemensamt avtalade internationella standarder för det. Higgins vill hjälpa till med att upprätta standarder för att krigsförbrytare och andra brottslingar ska kunna ställas inför rätta för sina dåd.

Han utbildar rättsvårdande myndigheter, medborgarorganisationer och andra aktörer i att använda undersökningar av sociala medier på ett sätt som gör att det går att dra nytta av materialet i domstolar.

Men personer som är nya i branschen kan oroas av risken för att bli utsatta för smutskastningskampanjer från ryskt håll. Vilket råd skulle Higgins, en superstjärna inom granskning av öppna källor och en inspirationskälla för många, ge nykomlingar som är intresserade av att granska Ryssland?

”Gör det. Man bör vara medveten om att Kreml kommer att försöka attackera ditt arbete om du blir för känd eller populär. Om du har 329 skelett i garderoben – om du till exempel har mördat någon eller varit knarklangare – kanske du inte vill börja med det här.”

Eliot Higgins lovar också hjälpa alla som råkar ut för allvarliga statliga informationsoperationer.

”Propagandisterna ser det här som ett informationskrig. Jag har aldrig velat hamna i ett propagandakrig, men om de vill att jag ska vara en del av det kommer jag klart som fan att kämpa.”

Higgins har övervägt möjligheten att stämma dem som har spridit ärekränkande material om honom och hans arbete i offentligheten. Det handlar till exempel om Rysslands försvarsministerium, Rysslands utrikesministerium och eventuellt även Rysslands FN-delegation.

Entusiastiska jurister har redan meddelat att de vill ställa upp. Några har till och med sagt att de kan erbjuda juridiskt stöd i rättsprocesserna utan kostnad – trots att det handlar om Ryssland.

ÅTALEN VÄCKS
I juni 2019 ordnade den internationella utredningsgruppen en presskonferens. De meddelade att fyra personer skulle åtalas för sitt deltagande i nedskjutningen av passagerarplanet i östra Ukraina. Personerna var Sergej Dubinskij, Oleg Pulatov och Leonid Chartjenko samt Igor Girkin, som även går under namnet Igor Strelkov. Girkin, Dubinskij och Pulatov är ryssar, Chartjenko är ukrainare. Girkin är en före detta FSB-officer som var försvarsminister i ”folkrepubliken” Donetsk när nedskjutningen skedde. Dubinskij är officer inom den militära underrättelsetjänsten GRU.

Utredarna bekräftade uppgifter som Bellingcat tidigare publicerat om att personerna fick order från Ryssland. Enligt brottsutredarna har det funnits en direkt militär kommandokedja mellan Ryssland och separatisterna i Ukraina.

Personerna som åtalades var ansvariga för robottransporten från Ryssland till Ukraina. Samma sovjettillverkade BUK-lavett som saknade en robot vars transport och existens avslöjades av Eliot Higgins redan på olycksdagens kväll.

330
Alla fyra åtalades för att ha mördat 298 personer. Den första rättegången hölls i Nederländerna i mars 2020.

Ryssland har fortfarande inte hjälpt till med utredningen trots att utredarna har bett om hjälp därifrån ett flertal gånger. Den officiella brottsutredningen pågår fortfarande.

331
RÄTTEGÅNGEN
Genom åren har jag försökt varna den stora publiken och även de sociala mediejättarna, om farorna med Rysslands trolloperationer och fejknyheter. Redan innan presidentvalet i USA 2016, hade jag skrivit en engelskspråkig rapport för den internationella tankesmedjan Martens Centre, där jag beskrev fenomenet och utnämnde Kremls användning av sociala medier och nättroll till ett nationellt säkerhetshot som borde besvaras med till exempel skarpare lagstiftning. Samtidigt skaffade Ryssland fler sätt att skada västerländska demokratier. Metoderna för att begränsa yttrandefriheten för de som står i vägen för Kreml och samtidigt radikalisera grupper utanför det egna landets gränser utvecklas kontinuerligt.

De viktigaste möjliggörarna av Rysslands operationer är de västerländska jättebolagen Facebook, Twitter, Youtube och Google, som följer lagstiftningen i sina verksamhetsländer slarvigt eller inte alls, och upplåter sina plattformar till professionella propagandaspridare.

Jag försökte vägleda bolagen till att ta ett fastare grepp om de fientliga aktörerna som utnyttjar deras plattformar och uppmana lagstiftare till att reglera bolagen. Jag varnade till och med på förhand för attacker mot USA:s presidentval. Återigen fick min rapport beröm från många håll, och den har citerats i över sjuttio internationella publikationer.

Problemet har även uppmärksammats av EU:s politiska ledning. Sommaren 2016 kom EU-kommissionens rekommendation om att sociala mediebolag ska ta bort hatpropaganda från plattformarna inom 24 timmar. I en uppföljning ett år senare konstaterade EU-kommissionen att situationen hade förbättrats, men alla med tillgång till 332 Facebook, Twitter och Youtube kan konstatera att det finns stora brister i efterlevnaden.

I maj 2016 rapporterade jag om de ryska trollens försök att påverka valet av ledare i världens enda supermakt. I november samma år valdes Donald Trump till USA:s 45:e president.

Året därpå tillsatte USA:s justitiedepartement en specialåklagare som skulle utreda Rysslands inblandning i valet. Jag blev chockad när jag läste utredningen. Trollfabrikens operationer under presidentvalet var väldigt lika de operationer som hade riktats mot Ukraina och Finland – och mot mig själv.

Utredningen avslöjade att Internet Research Center hade köpt Facebook-annonser och använt dem till att utmåla presidentkandidaten Hillary Clinton som kriminell och en sjuk lögnare. Trollfabriken hade organiserat grupper på Facebook där man uppviglade till hat mot utlänningar och muslimer. Trollen hade lyckats samla en stor amerikansk publik med hjälp av innehållet – en publik som inte hade en aning om att de följde innehåll skapat av troll, och inte äkta inlägg skrivna av vanliga medborgare.

Trollen hade arrangerat pop up-demonstrationer till stöd för Trump över hela USA och gjort reklam för Trump för en svindlande mängd av följare på Twitter.

Eftersom jag hela tiden åkte runt på internationella konferenser och pratade om ämnet, träffade jag representanter för Google, Youtube, Facebook och Twitter och hade flera diskussioner med dem. På en journalistkonferens hösten 2017 i Washington D.C. blev jag till exempel kontaktad av Google-medarbetare som ville diskutera med mig efter mitt föredrag.

Det var Googles PR-chef som hade hört föredraget och därefter gett sina medarbetare i uppdrag att samtala med mig. Google-folket ville höra fler detaljer om de organiserade Rysslandsvänliga och extremistiska kampanjer som fördes på deras plattformar, varav en är videodelningsplattformen Youtube.

Jag blev förvånad över att det ens var möjligt att de inte redan visste tillräckligt mycket om saken och uttalade min förvåning högt – det 333 var ett ämne som gick varmt inom säkerhets- och underrättelsekretsar, och som hade omskrivits i stora artiklar i internationella medier. Det fanns annonsörer som hade dragit tillbaka sina Google-kampanjer eftersom deras varumärke hade smutsats ner av skräpkanaler på Youtube.

När jag kom över min förvåning bestämde jag mig i god medborgerlig anda för att ändå ge dem mer information för att åtgärda problemet. Det jag berättade chockade dem, och de klagade över hur svårt det var att konstruera algoritmer som tar bort fejknyheter från sökresultaten. Jag vet inte vad samtalet ledde till, eller om det överhuvudtaget ledde till något.

Efter ett föredrag i Europa kom en annan Google-representant fram till mig och sa att bolaget hade uppmärksammat trollens sökmotoroptimering och att saken ”diskuterades” internt i bolaget.

Men enligt Google-representanten gjorde man inte något åt trollens sökmotoroptimering eftersom ”journalisterna skulle kalla det för censur”. Jag berättade då för representanten att han i sådana fall inte visste vad censur och yttrandefrihet betydde. Vi kom överens om att jag skulle skicka en lista över kända hatsidor som misstänktes för brott eller grov propagandaspridning, för att Google skulle kunna ta bort sidornas innehåll från sina sökresultat. Jag skickade in listan, men sidornas innehåll kommer fortfarande upp bland de första sökresultaten.

Mina möten med representanter för Twitter och Facebook var lika frustrerande: small talk och förfäran över situationen. Båda lovade att de skulle agera om jag själv ville ”eskalera” situationen och skicka in uppgifter om de konton och grupper som trakasserade mig.

I en situation där jag drunknade i smutskastningsartiklar och hatskriverier och behövde polisens och det finländska rättssystemets hjälp för att överleva vardagen i landsflykt, kom jag fram till att det skulle vara slöseri med mina knappa resurser att leverera uppgifter till jättebolagen. Jag hade redan anmält kontona till plattformarna i enlighet med tjänsternas anvisningar.

Om bolagen bara följde sina egna, befintliga användarvillkor 334 samt rekommendationer från EU, skulle situationen vara likvärdig för alla användare av tjänsterna. Ingen användare på Facebook, Twitter, Google eller Youtube borde vara tvungen att skapa personliga kontakter och träffa bolagens representanter utomlands för att få bort konton som sprider kriminellt skräp och som förgiftar informationsmiljön.

På en konferens frågade jag en vältalig Facebook-representant vilka åtgärder bolaget hade vidtagit för att skydda sina användare från olagliga digitala kampanjer organiserade av stater. Han hävdade att Facebook skyddade sårbara grupper och tog bort fejkprofiler och fejknyheter från tjänsten. Efter hans svar har Facebook till exempel använts till uppvigling i folkmordet på rohingyaminoriteten i Myanmar, så Facebook har fortfarande en hel del kvar att göra när det kommer till att skydda sårbara grupper.

När USA satte igång utredningen om trollningen som hade riktats mot landets presidentval, framträdde före detta medarbetare från de sociala medie-bolagen offentligt och meddelade att det var en av anledningarna till att de lämnat bolagen för länge sedan. Enligt dem var bolagsledningarna bara intresserade av att öka intäkterna och erbjöd inga resurser för att förbättra användarsäkerheten. Detta trots att bolagens säkerhetsledning sedan flera år tillbaka hade konstaterat att troll och spridning av hatpropaganda var ett problem.

Facebook hördes i USA:s senat angående spridning av annonser som hade betalats av Rysslands trollfabrik. Fabrikens material hade via Facebook spridits till över 120 miljoner amerikaner. Annonserna hade betalats i rubel och det var därför senaten grillade Facebook.

I början av år 2018 åtalades tolv medarbetare i trollfabriken av specialåklagare Robert Mueller, som ledde utredningen av Rysslands påverkansoperationer mot det amerikanska presidentvalet.

Enligt åtalet hade trollfabriken i Sankt Petersburg sedan 2014 stört både USA:s presidentval och de demokratiska processerna. 2014 var samma år som förföljelsen av mig började, i och med att jag startade en debatt om trollens verksamhet. Tack vare åtalet förstod jag nu den bakomliggande orsaken.

335
”ILJA I LOVE YOU!”
I juni 2018 flockades några tiotal personer framför dörren till sal 510 i Helsingfors tingsrätt. Det fanns en begränsad mängd platser för publik och de som stod vid dörren ville vara säkra på att de fick en plats.

Ett tjugotal MV-aktivister, bland dem en youtuber känd för sin hatpropaganda, stred om platserna tillsammans med finländska och internationella medier. Aktivisterna skulle streama sin egen tolkning av rättegången på nätet. Enligt dem rörde det sig om en skenrättegång med ett finskt Natomedlemskap som mål.

När vakterna öppnade dörren blev det bråk om platserna. Bara en liten del av människorna i kön fick plats i salen och MV-aktivisterna lade beslag på hälften av platserna som reserverats för medierna. En av dem som inte fick plats ropade: ”ILJA I LOVE YOU!” Aktivisternas sätt att ta platser från de traditionella medierna var så välorganiserat att det såg ut som en planerad operation med syfte att störa rättegången och både förhindra och försvåra faktabaserad informationsförmedling om processen.

I rättssalen satt tre åtalade personer.

Johan Bäckman var åtalad för grov ärekränkning, förföljelse och anstiftan till grov ärekränkning. Åklagaren Juha-Mikko Hämäläinen ansåg att kampanjen mot mig var informationspåverkan med syfte att påverka hur jag utförde mitt arbete.

Bäckman hade gjort allt han kunnat för att undvika rättegången. Upprepade gånger hade han uttryckt en förhoppning om att ”komma överens” med mig, men eftersom han samtidigt fortsatte med att smutskasta mig tyckte jag inte att han uppfyllde de grundläggande förutsättningarna för att nå förlikning. Till poliserna sa han i förhören att en förlikning också skulle vara ”till fördel för myndigheterna”. Senare meddelade han i illavarslande ton via sin advokat Jyrki Leivonen att vi ”skulle kunna komma överens även om sådant som tingsrätten inte kan fatta beslut om” ifall jag gick med på en förlikning.

Jag upplevde förslagen som påtryckningar. Dessutom upplevde jag att Bäckman försökte köpa min tystnad. Han verkade vara beredd att göra vad som helst för att slippa befläckas offentligt som anonym 336 skribent i MV-lehti och hamna på bild i tidningarna bredvid sin brottspartner Janitskin. Sitt sista ”förlikningsförslag” gjorde Bäckman fredagen veckan innan rättegången skulle inledas. Jag avvisade alla förslag direkt och hade inte gått med på förlikning, till något pris. Jag får kalla kårar bara av att tänka på hur många samhällsmässigt betydelsefulla saker som Rysslands påverkansagenter i Finland och andra länder kan ha lyckats sopa under mattan, med hjälp av pengar.

På de åtalades bänk i rätten satt även MV-lehtis grundare Ilja Janitskin, som efter en lång process hade kunnat gripas i Andorra och utlämnas till Finland inför rättegången. Han satt åtalad för grov ärekränkning. Den tredje åtalade var Asta Tuominen som misstänktes för att ha vikarierat för Janitskin och skött MV-lehti medan Janitskin var på flykt. Tuominen skrev i MV-lehti under pseudonymen T2 och satt åtalad för grov ärekränkning.

Den målsägande var jag, och jag hade rest till Finland bara för att delta i rättegången. Jag satt längst fram med mina två advokater, Martina Kronström och Rasmus Sotamaa, och bredvid mig satt min mamma som stöd. Som en säkerhetsåtgärd satt jag bakom en skärm, separerad från de åtalade och publiken, och fick bara lämna salen eskorterad av polis genom samma korridorer som användes för att leda fångar in i salen.

Folk hade i god tid börjat uppviglas till att störa rättegången. Tre veckor innan rättegången då Janitskin redan satt häktad i Finland, publicerades en Youtube-video där Juha Korhonen, Janitskins efterträdare på MV-lehti, sa att han hade träffat Janitskin i häktet.

Janitskin hade uppmanat sina följare att demonstrera framför tingsrätten, och Korhonen förmedlade uppmaningen till MV-lehtis trogna och hjärntvättade läsare. Före rättegången hade Korhonen upprepade gånger genom Youtube uppmanat MV-lehtis läsare att komma till rätten för att filma mig, som enligt Korhonen var ”ansvarig för den här skiten”, ställa frågor till mig och lägga upp alla de ”lögner” jag uttalade i rätten på sociala medier. Han hade också uppmanat MV-lehtis läsare att gå fram till, och alltså i praktiken störa journalister, som var där för att göra sitt jobb.

337
På det hatforum som Korhonen ledde på Youtube hade man spekulerat i genom vilken dörr jag skulle komma in i salen; man kom fram till att det var ”genom sidodörren” – ett uttryck som används bland kriminella när de talar om dörren som de åtalade använder.

I MV-lehtis parallella verklighet som skapats genom år av ihärdigt upprepade lögner från professionella propagandister, var Korhonens uppmaningar normal ”användning av yttrandefriheten”.

Youtube-kanaler kan förses med en Superchat-funktion. Den gör att de som följer en direktsänd Youtube-sändning kan betala för att deras kommentarer ska bli mer synliga. Den här funktionen som funnits på Youtube sedan 2017 har kopierats från porrsidor, där de som tittar på en direktsändning kan betala för att ge förslag till videostrippor.

På MV-lehtis kanal användes Superchat-funktionen för att genom kommentarerna samla in ”stöd till Ilja”, och ibland kunde kanalen dra in flera hundra euro under en sändning. Jag hade tipsat polisen om saken via Twitter våren 2018, eftersom jag visste att det inte finns någon lagstiftning anpassad för Superchat-verksamhet. Det var minst sagt en tolkningsfråga huruvida pengainsamlingar via Superchat var lagliga eller inte. Polisen tackade för tipset.

Innan rättegången gjorde MV-lehtis Youtube-kanal en beundrande intervju med Bäckman och tittarchatten användes till uppvigling och smutskastning. En av kanalens stammisar hotade i kommentarerna att komma till tingsrätten och få ”Jessikka att snubbla i trappen av misstag”, ”disciplinera” mig samt att ”slå till i trappen eftersom jag lämpligt nog precis har avtjänat min villkorliga dom”.

Eftersom MV-lehti sedan länge hade anklagat mig för att ha dragit igång polisutredningen, anklagades jag nu som huvudansvarig för att ha arrangerat den ”orättvisa” rättegången mot ”människorättskämpen” Bäckman och ”yttrandefrihetskämpen” Janitskin. De hade rätt i sak: i förundersökningsprotokollet om Janitskins brott läste jag att det var min polisanmälan i januari 2016 som hade lett till att utredningen inleddes, och den utredningen hade i sin tur lett till en nationell utredning av MV-lehti. Men jag var inte skyldig till deras brott.

338
Rättegången pågick i fyra dagar. Mängden förundersökningsmaterial var enorm, trots att den innehöll mindre än en tiondel av allt skräp som MV-lehti producerat om mig genom åren.

I utredningen hade polisen hittat intressanta pengatransaktioner: Asta Tuominen hade fått tiotusentals euro via Paypal och ännu mer via hennes partners konto. Överföringarna verkade vara löneutbetalningar, men enligt Tuominen rörde det sig om ”lån” från Janitskin, som det dock inte fanns några papper på. Tuominen hade dessutom tagit emot tiotusentals euro i kryptovalutan Bitcoin som är populär bland ryska hackare. Enligt Tuominen hade hon fått dem av en ”privat filantrop”.

Bäckman besvarade åtalspunkterna om grov ärekränkning och förföljelse med att hans handlingar var en del av en normal politisk diskussion. När Janitskin åtalades för att ha publicerat 27 smutskastningsartiklar i MV-lehti, meddelade han att det inte var han som bar ansvaret för MV-lehtis innehåll.

De åtalades försvarsadvokater talade för att större delen av åtalspunkterna borde strykas och att mitt skadeståndsanspråk på över 130 000 euro var för stort.

I fyra dagar satt jag bakom en skärm och lyssnade på hur försvarsadvokaterna och de åtalade försökte bevisa att deras lögnaktiga påståenden om mig var sanna. Dessutom påstod de att jag i själva verket hade tjänat på deras artiklar. De påstod också att mängden artiklar var mindre än i åtalet: Janitskin hävdade att det inte hade publicerats fler än hundra artiklar om mig. Jag räknade artiklarna tillsammans med min advokat och det visade sig att antalet artiklar var över 220, varav 170 hade publicerats under Janitskins tid som ”chefredaktör”.

Under rättegångens pauser intervjuade och beundrade MV-aktivisterna Johan Bäckman och hånade sakerna jag sagt i rättssalen.

De smutskastade också vittnena jag kallat.

På en video filmad vid dörren till rättssalen antydde Marco de Wit att jag hade någon slags olämplig relation med min chef Arte Jääskeläinen, Yles före detta ansvarige chefredaktör, samt att jag skulle ha tagit droger när jag arbetade för honom. Samtidigt vittnade Jääskeläinen 339 i rätten med stängda dörrar om hur hatkampanjen hade påverkat min arbetsförmåga som journalist på Yle.

Bäckmans och Janitskins fans spekulerade också i att jag hade fått alla mina anställningar inom mediebranschen genom mina ”goda relationer” och påstod att jag hade missbrukat droger på jobbet genom hela min karriär.

Tingsrättens ordförande Mitja Korjakoff blev också föremål för vulgära skriverier och rasistiska smutskastningsartiklar.

Journalister från de traditionella medierna som arbetade med rättegången och skrev artiklar om den, blev måltavlor för hatiska utbrott från obekanta personer. Utanför rättssalen ropade demonstranterna åt journalisterna och gav dem öknamn.

En journalist försökte de hindra från att komma in i rättssalen genom att trycka upp hen mot väggen, en annan fick en armbåge i sidan som lämnade ett blåmärke. Journalisten Rebekka Härkönen från Lännen Media utsattes för psykiskt våld. Även hon hade tidigare blivit utsatt för en hatkampanj i MV-lehti efter att ha skrivit en artikel om en asylsökande som hjälpt offer för knivdåden i Åbo. En okänd man gick fram till Härkönen, stirrade aggressivt på henne och sa att hon såg ”ännu mer försupen ut än på bilderna”. På sociala medier hånades och bespottades journalisterna som rapporterat från rättegången.

Polisen ingrep strängt mot åtminstone en av Youtube-kanalerna som låg nära MV-lehti när de under rättegången gottade sig åt tanken på att mörda en journalist – gärningspersonerna förhördes och kanalen stängdes ner.

Innan Bäckman från Putins tankesmedja och Ilja Janitskin påbörjade sina hatkampanjer existerade inte den här sortens öppna, våldsamma och utbredda hat mot journalister i Finland.

Nu verkar det som att deras verksamhetssätt – organiserade trakasserier mot journalister och medborgarsamhället – är det nya normala. Precis som attackerna mot journalister och fria medborgare i Ryssland under Putins tid – och under Donald Trumps tid i USA, då Trump spred konspirationsteorier och utmålade medierna som ”folkfiender” och lögnmedia. I USA skickade en av Trumps 340 supportrar rörbomber till CNN:s huvudkontor och många andra mediehus.

DOMEN
I oktober 2018 föll domen i Helsingfors tingsrätt. Tingsrätten ansåg att de åtalade var skyldiga till alla åtalspunkter och meddelade att skriverierna som riktats mot mig inte hade något med yttrandefrihet att göra. Rätten ansåg att de dömdas verksamhet var planerad och att Janitskins motiv var hämnd.

Rätten dömde Bäckman till ett hårdare straff än vad åklagaren yrkade på, ett års villkorligt fängelse, och Janitskin till ett år och tio månaders fängelse. Janitskins dom innefattade också påföljder för brott han begått mot andra målsägande, pengainsamlingsbrott, sekretessbrott, hets mot folkgrupp och upphovsrättsbrott.

MV-lehtis skriverier om Hanna Huumonen som hade fört en kampanj för att annonsbojkotta MV-lehti, ledde till att Janitskin dömdes för grovt ärekränkningsbrott och blev tvungen att betala 10 500 euro i skadestånd.

Den tredje som dömdes fick tre månaders villkorligt fängelse.

De tre tilldömdes att betala skadestånd på totalt över 80 000 euro till mig. Alla tre överklagade sina domar till Helsingfors hovrätt.

I Rysslands statsmedier rapporterades domen som ett bevis på att Finlands rättssystem var ruttet, och samtidigt hävdade man att jag förföljde yttrandefrihetsaktivister och människorättsförsvarare.

Trollfabrikens nyhetssida RIA Fan krävde att Bäckman och Janitskin skulle få mildare domar i hovrätten, och enligt en ledare från nyhetsbyrån Ria Novost var det jag som var den värsta förföljaren.

MV-lehtis och de övriga skräppublikationernas lögnkampanj mot mig upphörde inte.

341
INSIDERN – Liz Wahl
Det amerikanska nyhetsankaret Liz Wahl avslutade sin karriär i ryska RT:s tjänst i direktsändning.

Hon hade funderat på att säga upp sig i flera månader.

Tidigt i mars 2014 ledde Wahl som vanligt nyhetssändningen i RT Americas studio i centrala Washington D.C.

Men plötsligt slutade hon följa manuskriptet som rullade fram på teleprompterns skärm och levererade sin sista rapport.

”Jag kan inte vara en del av en kanal som finansieras av ryska staten och rentvår Putins verksamhet. Jag är stolt över att vara amerikan och tror på att förmedla sanningen. Därför säger jag upp mig efter den här nyhetssändningen”, sa Wahl till tittarna.

När hon lämnade nyhetsstudion kallade hennes ryska chef in henne på sitt kontor och krävde en förklaring. Wahl upprepade anledningarna som hon precis hade uttalat i sändningen och stängde för sista gången dörren till redaktionen efter sig.

Liz Wahl är en erfaren journalist och tv-arbetare. Hon föddes i en militärfamilj på den amerikanska flottans bas i Subic Bay i Filippinerna i närheten av huvudstaden Manila.

Wahls egna farföräldrar hade råkat ut för Sovjetunionens aggression och ockupation. Efter Ungernrevolten 1956, som slogs ned med hjälp av vapenmakt från Sovjetunionen, flydde farföräldrarna från kommunistdiktaturen. Wahl hade arbetat för den ryska kanalen RT i två och ett halvt år. Hon hade med egna ögon sett hur de ryska nyhetscheferna som ansvarade för nyhetsinnehållet på RT:s kontor i Washington, upprepade gånger hade blandat sig i de redaktionella processerna på ett oetiskt sätt.

När Rysslands militära operationer i Ukraina tilltog, tillintetgjorde cheferna Wahls och de övriga journalisternas försök att förse 342 sin publik med faktabaserad journalistik.

Precis innan hon sa upp sig hade ett av Wahls reportage om Ukraina saboterats.

Det hade blivit helt uppenbart att ryska soldater hade tagit kontroll över Krimhalvön.

Journalister har som uppgift att rapportera och informera publiken om de senaste händelserna och händelseutvecklingen. Därför hade Wahl spelat in en intervju med en amerikansk kongressledamot och frågat om ledamotens åsikt om Rysslands ockupationsförsök i Ukraina.

Men när inslaget sändes på RT var inte Wahls fråga längre med. De ryska nyhetscheferna hade bett klipparna ta bort den.

Enligt den ryska regeringens och RT:s redogörelser, pågick inga ryska militära operationer i Ukraina.

”Innan kriget i Ukraina var situationen aldrig så här illa”, säger Wahl. ”Man fick ställa frågor till sina intervjuobjekt. Men här fick jag inte ens göra det. På RT har journalisterna till uppgift att misskreditera och förminska Ukraina.”

Cheferna gav också Wahl i uppgift att skriva artiklar om Ukrainas ”nya nynazistiska regering”, trots att det inte fanns någon sådan.

Samtidigt spred kanalen konspirationsteorier om att EU, USA och framför allt den amerikanska underrättelsetjänsten CIA låg bakom händelserna i Ukraina.

Wahl tyckte att hennes arbetsgivare betedde sig på ett störande och oetiskt sätt. Kanalen stöttade till exempel Syriens diktator Bashar al-Assad som bedrev ett fasansfullt krig mot civilbefolkningen.

Wahl stördes av hur öppet RT förtalade hennes eget hemland. De ryska cheferna bad hela tiden journalisterna om inslag som underströk felen i det amerikanska samhället. Wahl ville inte längre delta i detta.

Våren 2014 var det många som inte visste vad RT var för en kanal, eller vilken geopolitisk och internationell agenda den drev.

Innan kanalen öppnade sina redaktioner i USA hade den övergett det avslöjande namnet Russia Today, ”Ryssland idag”, och marknadsförde sig som ett seriöst nyhetsmedium.

343
Wahls offentliga beskrivning av RT, ett verktyg för att rentvå president Vladimir Putins verksamhet, var ett insideravslöjande som exponerade kanalens verkliga natur.

Hennes sista sändning blev genast en stor nyhet.

”Så fort jag lämnade studion exploderade min telefon. Nyheten spred sig bokstavligt talat över hela världen väldigt snabbt. Det hade jag inte förväntat mig.”

Hon fick så många intervjuförfrågningar från nyhetsmedier att hon inte ens hann besvara alla. I flera dagar besökte Wahl CNN:s, MSNBC:s och andra internationella mediejättars program och talade om hur det var att arbeta på insidan av Rysslands propagandamaskineri.

Senare skulle hon vittna om Rysslands informationskrigföring i USA:s kongress.

RT:s ledning var inte nöjd.

De brydde sig inte om att säga ett ord om den motiverade och professionella kritik som Wahl hade riktat mot RT:s innehåll.

Istället för saklig argumentation utnyttjade RT sina kanaler för att dra igång offentliga attacker riktade mot Wahl som person.

RT ifrågasatte sin före detta medarbetares mentala hälsa, kopplade henne till märkliga konspirationsteorier och uppviglade inflytelserika Kremlvänliga Youtube-stjärnor och internettroll att fortsätta med smutskastningskampanjen.

Från början var det RT:s representanter som själva hade kontaktat Liz Wahl, för att rekrytera henne som journalist till kanalens redaktion i Washington.

År 2011 arbetade Wahl på en liten amerikansk nyhetsredaktion på Nordmarianerna i Stilla havet och funderade på att flytta tillbaka till det amerikanska fastlandet.

På den tiden var inte de amerikanska nyheterna om Putins Ryssland lika kritiska och omfattande som de blev efter att kriget i Ukraina 344 startade. Tack vare sitt arbete med varumärket hade RT inte lika dåligt rykte som kanalen har idag.

Inom mediebranschen marknadsfördes RT med hjälp av jämförelser med Storbritanniens tillförlitliga public service-bolag BBC.

RT:s nyhetschef hade sett Liz reportage om kärnkraftsolyckan i Fukushima och ville anställa henne. För Wahl beskrev chefen kanalen som ”en internationell nyhetskanal som fokuserar på ämnen som mainstreammedia förbiser”.

Samma slogan används än idag i kanalens marknadsföring, även i den som riktas till allmänheten. I förhandlingarna med Wahl jämförde chefen RT America med Al-Jazeeras engelskspråkiga kanal som rapporterade om arabvärlden.

Liz Wahl tvekade. Hon frågade om det journalistiska självbestämmandet.

”Cheferna skrattade och svarade att uppfattningen om att RT brast när det kom till journalistiskt oberoende var en del av en ’kallakrigsmentalitet’. Enligt dem är den sortens idéer en del av Rysslandsbilden som de försöker bli av med. Och det var just därför de hade startat en internationell kanal.”

Men kanalens verkliga uppdrag avslöjades av den ansvariga chefredaktören Margarita Simonjan i Ryssland några år senare. Hennes uttalande är troligtvis den ärligaste beskrivningen av RT:s roll som någonsin har gjorts.

”RT är ett vapen i Kremls informationskrig”, sa Simonjan. Ett vapen som i praktiken är i ständig stridsberedskap.

Som en del av ett avsiktligt vilseledande har Simonjan och hennes underordnade systematiskt undanhållit den informationen från RT:s tittare och de digitala bolag som sänder programmen.

RT har knappast heller nämnt sin roll som Kremls informationskrigsvapen för de nationella kommunikationsmyndigheterna, som övervakar sändningslicenser. Denna väldigt relevanta uppgift har inte heller klargjorts för RT:s egen personal, åtminstone inte för redaktionen i Washington.

När Wahl övervägde att ta anställningen som RT erbjöd henne 345 gick hon igenom innehållet som kanalen hade producerat.

År 2011 var RT inte en propagandafabrik som dygnet runt matade ut uppenbar Putin-beundran eller skamlösa lögner i det internationella informationsnätverket.

”Kanalen gjorde också inslag som till 100 procent var sanningsenliga och faktabaserade. Men de inslagen fokuserade alltid på problem i Europa och USA, och aldrig på Ryssland.”

Till sist accepterade Wahl erbjudandet.

Till en början verkade redaktionsarbetet på den nya arbetsplatsen likna arbetet på vanliga nyhetsredaktioner. Wahl gjorde intervjuer, producerade tv-nyhetssändningar och var själv nyhetsankare i sändningarna klockan fyra, fem och sju på kvällen.

Hon skaffade fram uppgifter, gjorde då och då intervjuresor och gjorde videoreportage. Ibland hade hon som uppgift att boka in studiogäster som skulle intervjuas i kommande direktsändningar.

Rutinarbetet var bekant.

Men valet av nyhetsämnen, perspektiv och intervjuobjekt styrdes av de ryska cheferna.

”Ytligt sett verkade det som att journalisterna hade stora friheter. Men efter ett tag lärde jag mig att friheterna bara gällde när man kritiserade USA, västvärlden eller EU. Om inslaget handlade om Ryssland eller dess allierade hade man inte längre några friheter som journalist.”

Cheferna var nöjda när Wahl på ett redaktionsmöte föreslog ett aktuellt samhällsproblem i USA som ämne för ett inslag.

Till exempel var medborgares demonstrationer mot USA:s regering alltid ett hett ämne, och artiklar och inslag om sådana var väldigt välkomna. Ofta överdrev RT-inslagen händelsernas proportioner och lösgjorde dem från sina verkliga sammanhang.

Under Liz Wahls tid på RT var Occupy Wall Street-rörelsen, som flammat upp i september 2011, ett av de särskilt intressanta ämnena.

Det var ett medborgarinitiativ som var emot ekonomisk ojämlikhet och för mänskliga rättigheter, och som ledde till en lång serie av 346 gatudemonstrationer. De livliga protestgrupperna samlades under en lång tid i närheten av börserna på Manhattan och krävde att bankerna skulle få mindre makt och att andra missförhållanden skulle åtgärdas.

Alla medier ansåg med goda motiv att rörelsen var en samhällelig händelse som självklart behövde bevakas, men RT tog rapporteringen om Occupy Wall Street för långt.

Wahl såg hur RT tog medborgares verkliga oro över hur landets regering hanterade finanskrisen och hur banker i konkurs räddades med skattemedel, och utnyttjade detta för att konstatera att hela den amerikanska demokratin låg i ruiner.

Journalister sändes ut på gatorna för att filma poliser i full stridsmundering som patrullerade vid demonstrationerna. På det sättet skapades och betonades det dramatiska i händelserna.

”Rapporteringen var tvångsmässig”, säger Wahl.

Länge hade RT ett flertal journalister som bara rapporterade om samma ämne på olika håll i USA. Flera korrespondenter berättade i direktsändning om händelserna i New York, Oakland och många andra städer där protester förekom.

Med den proportionellt överdrivna nyhetsrapporteringen ville RT bevisa att ”mainstreammedia”, som skildrade händelserna på en måttligare nivå, inte var intresserade av demonstranternas frustration på riktigt.

RT presenterade sig å andra sidan som den enda pålitliga mediekanalen.

”RT behöver inte hitta på problemen, för de finns redan. De förstorar dem. Kanalen leker på ett riktigt skickligt sätt med oron hos folk som fått nog av regeringen. Och med människor som upplever att samhället har svikit dem.”

När Occupy Wall Street-rörelsens gatudemonstrationer avtog, var RT den sista nyhetskanalen som fortsatte att be om kommentarer från den handfull av aktivister som hängde på gatorna.

Enligt RT hade ”företagsmedia” – ett stämplande ord som kanalen använder för att beskriva alla andra amerikanska nyhetsbolag, även de med offentlig finansiering – övergett demonstranterna.

347
”Det gick så långt att de anställda själva sa att vi piskade en död häst. Men nyhetschefen var orubblig: inslagen måste fortsätta.”

Även betydligt senare, på årsdagen för Occupy Wall Street, fortsatte RT med att producera skandalrubriker.

Ett annat återkommande föremål för RT-redaktionens rapportering avslöjar kanalens strävan efter politisk påverkan till Kremls fördel. Enligt Wahls observationer på sin arbetsplats, var ett uppmärksammat fall historien om den amerikanska armésoldaten Chelsea (f.d. Bradley) Manning.

Manning misstänktes för att år 2010 ha läckt amerikanska krigshemligheter till Julian Assanges Wikileaks, och via Wikileaks till internationella medier och därmed hela världen.

I materialet som Manning överlämnade fanns till exempel en film från där amerikanska soldater i Irak, från en helikopter, skjuter på journalister från nyhetsbyrån Reuters, med dödande skott. I materialet fanns också ett par tusen diplomattelegram som innehöll konfidentiella uppgifter.

Uppgifterna ledde till en omfattande internationell skandal och kritik mot USA:s militära och diplomatiska verksamhet.

Liz Wahl fick till uppgift att följa Mannings rättegång och rapportera om den. Riktigt mycket.

Perspektivet hade redaktionen redan paketerat.

”På RT var Manning en liten person som avslöjade det mäktiga USA:s oegentligheter, och stod ensam och försvarade yttrandefriheten. Och därför ansåg RT att USA:s regering ville tysta ner Manning.”

Det finns även andra tolkningar. Manning åtalades och dömdes för flera brott, även för brott mot spionlagen Espionage Act. Espionage Act förbjuder till exempel inblandning och påverkan på militära operationer, stöd till fienden under krig och ordervägran.

Men för RT var domarna bara ett nytt bevis på hur ”yttrandefriheten begränsas i USA”.

Vanliga journalistiska nyhetsmedier lyfter oftast inte upp personerna de rapporterar om på en piedestal. Undantaget är idrottare som har nått framgångar och hyllats på sportsidorna i nationella eller lokala 348 tidningar. RT rapporterade inte bara om vad Manning gjorde, utan utropade henne till hjälte.

Översvallande hyllningar och medieutrymme gavs också till Edward Snowden, underleverantören till USA:s säkerhetsmyndighet NSA, som hade avslöjat de amerikanska civila underrättelsetjänsternas lagskyddade hemliga verksamhet till världsmedierna.

Mannings och Snowdens avslöjanden var jackpotvinster för ett nyhetsmedium som enligt sin chefredaktör är ett vapen i den ryska regeringens informationskrigföring, och vars uppenbara uppgift är att bryta ner förtroendet för USA:s regering.

Båda fallen förenklade RT:s informationskrigföring: kanalen behövde inte hitta på negativa nyheter om allvarliga problem med USA:s säkerhetstjänster.

Manning och Snowden levererade uppgifterna.

Och RT behövde bara upprepa dem i all oändlighet, överdriva dem och ropa ut dem betydligt mer högljutt än vad som var motiverat utifrån journalistiska, samhälleliga eller yttrandefrihetsmässiga perspektiv.

DET ENDA PÅLITLIGA MEDIET
Liz Wahl tänkte inte att hon var ett kugghjul i ett internationellt propagandamaskineri varje morgon när hon gick till jobbet.

Hon tyckte inte direkt att hennes chefer hade tvingat henne att säga eller göra något. Men sakta men säkert såddes frön av självcensur hos personalen. Särskilt utsatta var unga journalister utan tidigare erfarenhet av normala journalistiska förfaranden, som i vanliga nyhetsmedier används för att säkerställa faktabaserad rapportering.

”Om du inte sedan tidigare visste hur man ger en bakgrund till en artikel, hur källornas eller uppgifternas tillförlitlighet kontrolleras, så skulle RT göra dig till en perfekt journalist för sina syften.”

I redaktionen som leddes av chefer godkända av Kreml var en perfekt journalist något helt annat än i traditionella nyhetsmedier.

Enligt Wahls iakttagelser uppskattade RT Americas ledning anställda som lydde cheferna och rapportering som var fientligt inställd till USA:s regering.

349
”Den perfekta journalisten citerade RT:s gäster noggrant och var redo att tänja på halvsanningar och konspirationsteorier så att de fick Nato, EU och USA att framstå i dålig dager.”

Anställda med sådana egenskaper rörde sig snabbt uppåt i organisationen.

Och å andra sidan: när cheferna tyckte att någon i personalen inte kunde formas, och om personen ifrågasatte sina chefer tillräckligt ofta, stod den personens karriär still.

Journalisternas tänkande formades också genom återkoppling på inslag och artiklar. Om en journalist med tiden inte automatiskt började censurera sig själv och forma sina artiklar enligt önskemålen, ingrep cheferna.

”De kritiserade personen ifråga. Eller så redigerade någon av de överordnade artikeln, tog bort meningar, ändrade dem eller gjorde tonen mer antydande.”

Det uppstod en väldigt speciell atmosfär på redaktionen. Enligt Wahl styrdes RT:s tankesätt av att gå emot det amerikanska systemet.

Wahl såg med egna ögon hur många av hennes kollegor – även amerikanska medborgare – drogs med i konspirationsteorierna som redaktionen underblåste.

”Det kändes som att man stred mot krafterna som styr världen.”

De ryska cheferna avslöjade inte varifrån eller från vem de fick sina arbetsuppgifter och order. I den bemärkelsen var stämningen hemlighållande och mystisk.

Vissa dagar gick de ryska producenterna igenom listor över nyhetsämnen som planerats för nästa dag och tog bort vissa punkter från listorna.

”Det fanns ingen nödvändig eller uppenbar anledning till borttagningen av nyhetsämnen. Förutom att någon uppifrån hade förbjudit ämnena.”

”SLÄNGA IN OSS I SVARTA SKÅPBILAR”
En av Liz Wahls viktigaste rutinuppgifter var att boka in gäster som skulle intervjuas i studion.

350
Wahl ringde gästerna i förväg för att komma överens om tidpunkt och teman för intervjun. Därefter intervjuade Wahl gästerna i programmet när de kom till studion.

Alla var inte välkomna till RT:s studio eller till livesända satellitintervjuer. Men konspirationsteoretiker, extremister och personer som var frustrerade över den västerländska livsstilen var varmt välkomna.

”RT hittar sådana personer och ger dem synlighet så att de kan vädra hatet och besvikelsen de känner över USA:s regering, systemet och status quo.”

Ibland var det de ryska producenterna som valde intervjuobjekten och ibland fick journalisterna i uppgift att hitta en kommentator med ”alternativa” perspektiv.

”En hälsosam skepsis är en del av demokratin. Men ju argare gästen var, desto troligare var det att personens kommentarer skulle återanvändas i uppföljande inslag.”

Många av de mest krigiska intervjuerna gjordes med kanalens stamgäster. På RT kunde stamgästerna frekventera programmen varje månad och upprepa samma hållningar om och om igen.

Under Liz Wahls tid på kanalen var några av de mest frekventa politiska kommentatorerna den brittiske europaparlamentarikern och högljudde EU-kritikern Nigel Farage, konspirationsteoretikern och Infowars-värden Alex Jones samt actionskådisen Steven Seagal.

Under Barack Obamas presidentperiod gjorde Wahl i mars 2012 en direktsänd intervju med Alex Jones. Ämnet var en bestämmelse som skulle träda i kraft och göra det möjligt för presidenten att vid behov utlysa undantagstillstånd i USA. I sina program lade RT tonvikt på kritiker som ansåg att den nya lagen var ”ännu ett försök för den federala staten att få överdrivet stor makt”.

När Wahl frågade Alex Jones om amerikanerna borde vara oroade över saken svarade Jones: ”Amerikanerna borde vara extremt oroade”.

Efter det lyfte Jones fram ”presidentens möjligheter att mörda amerikaner i hemlighet, få någon att sätta påsar över våra huvuden, slänga in oss i svarta skåpbilar och se till att vi försvinner för alltid”.

351
En gång fick Wahl i uppgift att intervjua skådespelaren Steven Seagal. I populärkulturen är Seagal känd för att överdriva sina egna bedrifter och färdigheter inom kampsport, hans kunskaper om kampsport överträffar dock vida hans sakkunskaper om utrikespolitik.

Men i Liz Wahls RT-intervju uttryckte Seagal sina åsikter om USA:s utrikespolitik och att president Vladimir Putin är en stark ledare. ”Jag kan inte med ord beskriva den entusiasm som nyhetsproducenterna kände för Seagal. Han var en av de mest skrattretande personer de bad mig att intervjua. Men på RT var han en VIP-gäst.”

Senare beviljades Seagal ryskt medborgarskap. President Vladimir Putin gav personligen ett ryskt pass till honom vid en offentlig ceremoni, som RT stolt direktsände för hela världens beskådan. Seagal har fortsatt som en av Putins ja-sägare även efter det.

Ofta är RT:s program så pinsamma att de ser ut som på förhand inövade framträdanden. När man ser vissa inslag undrar man om både gästerna och journalisterna agerar enligt kanalens anvisningar.

Så är det inte, säger Wahl.

”De här personerna behöver inga anvisningar. I USA finns det folk som är beredda att säga saker som får USA att framstå i riktigt dålig dager och samtidigt går i linje med Kremls narrativ. Och nivån på den mentala hälsan hos RT:s studiogäster varierar.”

Några gånger intervjuade Wahl den brittiske politikern Nigel Farage, som då var partiledare för Storbritanniens självständighetsparti UKIP, och även europaparlamentariker. På den tiden var Farage inte lika känd som EU-skeptiker som han är idag.

På RT sågs han som en avfälling från Europaparlamentet som gav uttryck för ”ett annat perspektiv” och som kom med passionerad kritik mot EU.

Senare blev han ansiktet utåt för Storbritanniens utträde ur EU. Av en slump eller inte, pådrevs utträdet också intensivt av internettroll och RT. Efter en långvarig lobbyverksamhet röstade det brittiska folket våren 2016 för Brexit.

”När jag såg hur saker och ting utvecklades förstod jag varför 352 Farage var en populär gäst på RT. Han fick inte mycket synlighet i västerländska medier, men hos oss var han VIR”

RT:s rekryteringspolitik är lika avslöjande som kanalens val av gäster. Journalister som inte lyckats få jobb inom de konkurrensutsatta amerikanska medierna, är stjärnreportrar på informationskrigföringskanalen som finansieras av Rysslands regering.

En av kanalens programledare är Abby Martin, en kändis från sociala medier som från början blev känd för sina konspirationsteorier och idéer om att den mäktiga eliten tystar massorna genom de etablerade medierna samt att terrorattackerna den 11 september var ett insiderjobb. På RT belönades Martin med ett eget program.

Som Wahl lade märke till så anställde RT America personer som var beredda att säga tokiga saker offentligt.

På redaktionen ansågs det inte vara etiskt tvivelaktigt om en journalist gjorde inslag om sin egen pappas affärer. Det skedde i anslutning till Rysslands före detta FN-ambassadör i New York. Ambassadörens dotter arbetade för RT och gjorde inslag om sin pappa som också handlade om rysk politik.

Trots att den största delen av RT:s reportrar var amerikanska medborgare med amerikansk bakgrund gjordes de ”svåraste” inslagen av redaktionens ryska medarbetare, berättar Wahl.

”Till exempel gavs uppdragen att göra inslag där USA framställdes i dålig dager till ryska journalister. Ryssarna fick ta hand om tv-inslagen som skulle ha tagit emot för amerikanska nyhetsankare eller reportrar att färdigställa.”

PRESSENS FAVORIT
RT America höll ett öga på presidentvalet i USA redan 2012. Kanalen slog på stora trumman för sin favoritkandidat Ron Paul, en republikansk kongressledamot från Texas. Paul meddelade 2011 att han ställde upp som presidentkandidat i det republikanska primärvalet. Wahl var då nyanställd på RT.

RT:s journalister fick veta att de genom att rapportera om Paul, gav synlighet åt en kandidat som ”tystats” i mainstreammedia och 353 som behandlats orättvist av de övriga medierna.

I själva verket avslöjade en senare undersökning att Paul inte fick mindre synlighet i de traditionella medierna jämfört med de övriga kandidaterna. Men på RT var han i praktiken den enda kandidaten.

När Wahl tittade närmare på Pauls politik förstod hon att RT:s fixering vid Paul berodde på hans negativa syn på västerländsk utrikespolitik. Paul var en motståndare till USA:s interventioner på de internationella arenorna.

Därigenom skulle han ha varit nyttig för Kreml som redan då planerade sina operationer i Ukraina. Senare förlorade Ron Paul mot Mitt Romney som blev republikanernas slutgiltiga presidentkandidat. Romney förlorade mot Obama som blev omvald.

På RT fanns även andra tydliga politiska agendor som låg i linje med Kremls intressen. Kanalen lobbade mot Magnitskij-lagstiftningen som Bill Browder drev på. Som en åtgärd mot Magniskij-sanktionerna hade Kreml stoppat adoptionen av ryska barn till amerikanska familjer.

Wahl fick till uppgift att rapportera om en rysk pojke som adopterats till USA och då blivit illa behandlad av de amerikanska adoptivföräldrarna.

”Tyvärr stämmer uppgifterna i inslaget, men eftersom Kreml samtidigt genomförde sitt adoptionsförbud hade inslaget ett syfte: det var ett exempel på hur hemskt det är för ryska barn i USA.”

Samtidigt är det ett faktum att majoriteten av barnen som adopteras från Ryssland mår bra och blir väl behandlade. Men som så ofta på RT gjordes inte inslagen i enlighet med pressetiska regler.

Av de många enskilda inslagen på RT skapades över tid en större berättelse som gav en förvrängd och inkorrekt bild av USA.

Om en amerikansk väljare bildade sina åsikter och fattade beslut om vem hen skulle rösta på enbart utifrån RT:s rapportering, skulle beslutet vara dåligt underbyggt.

VIRAL MANIPULERING
Så kallad mediekritik var ett särskilt bevakningsområde för den ryska kanalen i USA som riktade sig till både amerikansk och internationell publik.

354
RT:s mediekritik var inte en civiliserad, akademisk eller välargumenterad diskussion. Den handlade inte om journalistiska praktiker, nyhetskriterier eller andra frågor inom den moderna journalistiken, i den form som den förs på universitet, redaktioners interna utvärderingsmöten eller i offentligheten på olika håll i världen.

Istället var och är RT:s ”mediekritik” en monoton, intelligensbefriad smutskastning av traditionella medier. RT anklagar systematiskt traditionella medier för saker som kanalen själv gör: döljer sanningen, sprider propaganda, förvränger nyheter och utför desinformationsoperationer.

RT stämplar västerländsk media som företagsmedier som hungrar efter ekonomisk vinst på bekostnad av sökandet efter sanningen.

Och som lösning på problemet de själva hade formulerat, västerländsk medias propagandaspridning, erbjöd RT sig själva.

”Eftersom RT inte var kopplat till vinstkrav och hade sanningen som huvudmål, ansåg RT själva att de var det enda mediet med friheten att säga sanningen. Det var ett sätt att hävda att RT var bättre än västerländska medier.”

Redaktionens interna diskussioner om relationen till publiken är avslöjande. RT:s medarbetare fick aldrig reda på några tittarsiffror för tv-programmen, och sådana siffror analyserades aldrig. I vanliga journalistiska medier följer producenterna tittarsiffrorna och diskuterar dem tillsammans med de anställda.

Wahl fick intrycket av att tv-tittarsiffrorna var oviktiga.

Istället betonades aktivitet på sociala medier. Alla tv-segment laddades upp på Youtube. Framgångarna följdes upp genom att granska i vilken grad publiken spred och delade RT:s innehåll vidare.

”Det som prioriterades var att få ut budskapet och bygga upp mycket internettrafik kring det. Youtube-visningssiffrorna var en stor grej. ”

RT America använder sociala medier på ett skickligt sätt. Kanalen har över en miljon följare på Facebook, och trots att en del av dem tveklöst är betalda troll, har kanalen verkliga Facebook-fans från olika delar av världen som lojalt delar och gillar kanalens inlägg – utan att veta hur hårt innehållet censureras och styrs politiskt.

355
Kanalens Youtube-konto, liksom moderkanalen RT:s Youtube-konto, administreras på ett professionellt sätt. De erbjuder ett brett urval av politisk påverkan förklätt till underhållning och nyheter.

Liksom de ryskspråkiga desinformations- och trollsidorna vet RT hur man lockar tittare på sociala medier: med sex och våld, gulliga djurvideor, rädsla, hat och annat känslomanipulerande innehåll.

Opolitiska virala hits är inkörsportar för att locka den intet ont anande publiken till politiskt vinklat innehåll. När tittaren öppnar ett intressant RT-klipp erbjuder Youtubes algoritm en oändlig mängd liknande videor.

Det dröjer inte länge innan tittaren med hjälp av Youtubes rekommendationsalgoritm dras djupt ner i ett kaninhål av RT-klipp med extremistiska idéer, konspirationsteorier och klipp som till exempel hyllar krigsbrott som har begåtts av ryska soldater i Ukraina.

Bland RT:s populäraste videor finns till exempel ett klipp filmat av en väldigt förargad och chockad amerikansk man. I klippet filmar mannen en polis i Salt Lake City, som enligt mannen har skjutit ihjäl hunden han hade på sin gård.

På videon, som enligt Youtubes visningsräknare har setts över 20 miljoner gånger, sörjer mannen sin hund och skriker åt polisen.

På videon framgår det inte vad som har hänt i övrigt, eller om mannens berättelse överhuvudtaget är sanningsenlig. Men den ger ett starkt intryck av att mannens upplevelse av förloppet är den enda korrekta och sanna.

En annan populär RT-video handlar om ett australiensiskt par som hade sex vid en väg och hamnade på bilder i Google Street View. Klippet liknar ett nyhetsinslag och har över tre miljoner visningar.

Få tittare tänker på att sådant innehåll har producerats för den ryska statens pengar, för en kanal som har till uppgift att tjäna Rysslands nationella säkerhet i informationsutrymmet.

Och det är också meningen.

RT är skickliga på att hantera sina olika målgrupper. Kanalen har tagit fram en tjänst speciellt riktad till män: porrstjärnor som kommenterar nyheter.

356
”EN ISCENSATT PSYKOLOGISK OPERATION”
Medan tiden gick och Wahl fortsatte att arbeta för RT America i USA:s huvudstad, började hon besväras allt mer av arbetsgivarens strävan efter att smutskasta USA.

Enligt allmänt erkända journalistiska ideal bör media fungera som en vakthund gentemot makten. Media har till uppgift att vara kritisk mot regeringen och makthavarna.

”Men det var glasklart att RT inte förverkligade det ärbara uppdraget att hålla våra makthavare ansvariga. Kanalen utdelade örfilar till vår armé, våra ledare och vår livsstil.”

Även i övrigt började måttet bli rågat för Wahl. Hennes kollegor producerade fejknyheter som påstod att rebellerna i Syrien hade använt kemiska vapen mot civila. Kvinnor och barn hade dött.

I verkligheten var det Bashar al-Assads Rysslandsstöttade regim som låg bakom de kemiska attackerna mot civilbefolkningen.

Liz Wahl tyckte att arbetsgivarens Syrien-rapportering var chockerande.

”På filmerna visades döda barn, och här har du en person som intervjuas av RT som påstår att det rör sig om en operation under falsk flagg, och att rapporteringen var en konspiration från de västerländska mediernas sida. Det är störande. Om en kemisk attack utförs någonstans är det minsta media kan göra att försöka ta reda på vem som ligger bakom attacken.”

När Rysslands krigshandlingar i Ukraina tilltog fördunklade RT det som skedde, samtidigt som kanalen inför sin publik hävdade att de var det överlägset bästa och mest sanningsenliga mediet.

Wahl kände förakt för kanalen. Det var dags att gå.

Hon ledde sin sista livesändning, berättade för RT:s publik att kanalen spred propaganda och rentvådde Putins politik, och sade upp sig offentligt.

”Ingen kan stanna maskineriet helt och hållet, men man kan åtminstone försöka sprida medvetenhet. Jag ville göra mitt för att tala om hur det låg till.”

Efter uppsägningen fick hon uppmuntrande meddelanden och 357 stöd från många av sina RT-kollegor. De delade Wahls uppfattning om kanalens natur. Genom att avslöja kanalens verksamhet hade hon satt ljus på den oro som även många andra anställda kände över RT:s redaktionella politik.

När uppgiften om RT:s nyhetsankares direktsända uppsägning och kritik av kanalen spred sig över världen, fick hon även meddelanden från okända personer som skrev till henne för att tacka och visa respekt för hennes modiga handling.

Men när cheferna märkte att Wahls ”specialsändning” spreds okontrollerat och de började få intervjuförfrågningar från traditionella nyhetsmedier, vidtog de motåtgärder.

Två dagar efter att Liz Wahl sa upp sig publicerade RT en anonym artikel på sin hemsida som insinuerade att Wahls beteende var oprofessionellt.

Uttalandet hävdade att ”journalister som inte är överens med redaktionen tar vanligtvis upp sina problem med chefredaktören, och om problemen inte kan lösas säger de upp sig som riktiga yrkesmänniskor.”

”Men när någon gör en stor offentlig show av sitt personliga beslut handlar det inte om något annat än ett självhävdande upptåg”, skrev RT.

Margarita Simonjan, ansvarig chefredaktör för hela den internationella informationskrigsjätten, använde också sin auktoritet för att avleda uppmärksamheten och visa att hennes kanal blivit offer för en attack.

Enligt henne handlade det om ”det typiska mediekriget där RT står ensamma mot tiotusentals västerländska nyhetsmedier”.

Fyra år senare fick Simonjan stor uppmärksamhet internationellt. Hon intervjuade och erbjöd RT som en öppen plattform för två operatörer från Rysslands militära underrättelsetjänst, som misstänktes för att ha förgiftat den ryske dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter i Storbritannien.

Storbritannien hade redan efterlyst de två ryska underrättelseoperatörerna internationellt, men Simonjan lät dem sitta i studion och berätta om sin ”turistresa” till Storbritannien där de ”av en slump” hade promenerat till Skripals hem.

358
En annan inflytelserik attack påbörjades tre dagar efter Wahls uppsägning. Den populäre Youtube-personligheten Paul Joseph Watson, en lärjunge till Alex Jones från Infowars och spridare av extremhögerns och Kremls idéer, hånade Wahl inför sin stora publik.

I en video med titeln ”The Truth About RT Host Liz Wahl’s Resignation” kallade Watson Wahls agerande för ett cyniskt spratt som verkade skenheligt, och upprepade RT:s anklagelser.

Watson ifrågasätter också ifall Rysslands attack på Krim överhuvudtaget har skett. Videon har över 180 000 visningar. Wahl fick grova hatmeddelanden från falska profiler och vanliga tittare som sett videon.

Snart skulle det kastas mer smuts.

Från Moskva till Washington skickade RT passivt aggressiva tv-debatter som gick ut på att begå karaktärsmord på Liz Wahl.

Programledarna spekulerade i om Wahls uppsägning kunde vara ett välövervägt sabotage arrangerat av en grupp nykonservativa tankesmedjor. I sändningen användes det stämplande slangordet ”neo-con” för att benämna nykonservativa.

Någon på RT hade granskat och gjort profiler över både journalister och forskare på sociala medier som hade tweetat om Wahls uppsägning och intervjuat henne.

De stämplades av RT som ”Rysslandsbesatta”. Kanalen intervjuade också en person som presenterades som ”mediekritiker” som hävde ur sig politiska konspirationsteorier till RT:s tittare.

”Striden som uppviglats mot RT är i själva verket en proxy-strid utförd av neo-cons som driver en viss politisk agenda”, var hans analys av situationen.

I RT:s artiklar på nätet och sociala medier presenterades Liz Wahls uppsägning för läsarna som en ”iscensatt psykologisk operation”. Med det ville man uppenbarligen påstå att Wahl hade deltagit i en på förhand planerad psykologisk operation.

Påståendet innehåller en antydan om att Wahl arbetar för eller samarbetar med militären eller andra säkerhetstjänster, eftersom de i allmänhet är de enda aktörer i västerländska demokratier som genomför psykologiska operationer.

359
Även Wahls egna tweets granskades noggrant. De plockades upp och lades in i RT:s artiklar på internet, kryddat med fler hånfullheter.

Wahls före detta kollega Abby Martin deltog i den offentliga smutskastningen. Hon använde sitt program för att utmåla Wahl som en ”neo-con”.

Enligt Wahl är neo-con i USA ett propagandaord som RT har börjat använda och format så att det passar deras användning. I praktiken stämplar kanalen alla som kritiserar den ryska statens politik som neo-cons.

Från början är ordet en förkortning av det engelskspråkiga ordet neo-conservative, alltså nykonservativ. Merriam-Websters ordbok definierar nykonservatism som en politisk ideologi som försvarar demokrati och USA:s nationella fördelar i internationella relationer, även genom militära medel.

Ingen annan än RT eller de otaliga troll som aktiverats av RT:s fejknyheter har någonsin kallat eller definierat Wahl som ”neo-con”.

”Eftersom ordet är så skrattretande har det knappt någon innebörd. Det är bara smuts som de använder. Jag är inte säker på att trollen ens vet vad det betyder. Själv har jag aldrig tänkt att jag är ’neocon’, och det tänker jag inte nu heller. Men det verkar som att jag var det trots allt.”

Efter att RT och Alex Jones kollega Watson systematiskt hade utmålat Wahl som en neo-con kontrollerad av andra neo-cons, började Wahl kontaktas av läsare som triggats av konspirationsteorierna.

Enligt dem var Wahl en neo-con, ett skämt utsänt av USA:s centrala underrättelsetjänst CIA och en nickedocka åt den västerländska makthavande eliten.

Ett tag kunde Wahl förbise övertrampen på nätet. Men när farten tilltog i RT:s fejknyhetskvarn och meddelandena från folk som trodde på artiklarna blev allt mer hatiska, började Wahl tycka att situationen var störande.

En del av hatmeddelandena hon fick var antisemitiska, och hon kallades för ”judarnas marionett”.

När hon inte längre lyckades ignorera meddelandena ändrade hon taktik.

360
”Jag använde varenda möjlighet jag fick till att berätta för alla om vad RT höll på med. Deras försök att tysta mig gav mig modet att dementera lögnerna och säga sanningen. Så på ett sätt var det RT som uppmuntrade mig att fortsätta kämpa.”

Eftersom smutskastningen och konspirationsteorierna spreds på internet förgiftades även Wikipedia-artikeln om Wahl snabbt. Journalister som arbetade etiskt korrekt skrev sanningsenliga artiklar om henne, som hade kunnat användas som källor till Wikipedia-artikeln.

Men de anonyma Wikipedia-skribenterna utnyttjade situationen och citerade RT:s artiklar som smutskastade Wahl. På det sättet var kärnan i hela Wikipedia-artikeln om Wahl under lång tid en enda RT-artikel.

”Den innehöll förtal om mig personligen, antydde att jag led av depression och att jag var mentalt instabil.”

Wahl skrev till Wikipedia att artikeln om henne inte stämde, att källan var oärlig och spred lögner.

De felaktiga uppgifterna låg kvar på Wikipedia i åtminstone en månad innan de korrigerades. Och det var alldeles för lång tid med tanke på hur många som våren 2014 sökte information om Wahl och hittade en felaktig artikel.

”Skadan var redan skedd. I en värld där information sprids snabbt använder människor Wikipedia för att kontrollera källors trovärdighet.”

Enligt Wahl har den systematiska smutskastningsoperationen mot henne fungerat. Hon blev tvungen att försvara sig själv och sina motiv.

När hon avslöjade RT hade Wahl gjort vad hon ansåg var rätt. Hon ville se till att det blev en debatt om ryska mediers roll i rapporteringen om konflikten i Ukraina. Men RT vände strålkastarljuset mot Wahls person med syftet att förstöra hennes trovärdighet.

Och eftersom Wahl ville agera rätt drogs hon in i en konflikt som hade uppviglats i cyberrymden och som fick inflytande på den verkliga världen.

”Jag tycker att kampanjen var effektiv. Den ifrågasatte mig som 361 person och förde bort uppmärksamheten från Rysslands propaganda, Rysslands agerande och Kremls inblandning i Ukraina.

Ibland ångrar Wahl vad hon gjorde.

”Det här har förstört mitt liv och påverkat mitt privatliv. Jag vet inte om kampen var värd det.”

ALEX JONES RIKTAR IN SIKTET
Efter att hon sade upp sig från RT, flaggskeppet för den ryska statens informationskrig, har Liz Wahl rest runt i olika delar av världen. Hon utbildar allmänheten och experter om Kremls påverkansoperationer och cyberkrig.

Hon har högt anseende som konferenstalare och tillför sina kunskaper till ett flertal projekt som försöker förstå och möta Kremls informationskrigföring mot väst.

År 2015, innan man på bred front hade upptäckt den påverkan som ryska troll, rysk propaganda och fejknyheter hade på presidentvalet i USA, var Wahl en av de första experterna som vittnade om Kremls informationsvapen inför USA:s kongress.

I utfrågningen talade hon om hur sociala medier och internet utnyttjades för att sprida lögner och propaganda.

Nu i efterhand ser det ut som att hennes vittnesmål kommer att gå till historien, eftersom det var en av de första skarpsynta och offentliga varningarna som USA:s politiska ledning fick om vad som kunde vänta dem i framtiden.

Och vad som skulle kunna hända om fenomenet förbisågs.

”Orsaken till att RT fungerar är att kanalen erbjuder en plats där folk kan livnära sig på varandras fördomar. Det är som ett samfund, nästan en kult, och den har formats på nätet. Folk känner att de är en del av en upplyst kult som strider mot etablissemanget”, sa Wahl i sitt vittnesmål.

Hon uppmanade politiker att vidta åtgärder för att besvara Kremls behov av att vilseleda och spela med publiken.

”Det bästa vapnet mot den här snabbt växande propagandakampanjen är sanningen. Vi måste bara kämpa för den.”

362
Och än en gång attackerade Rysslands regering Wahl. Denna gång med In The Now, RT:s program på sociala medier.

Samma dag som Wahl vittnade i kongressen publicerade In The Now ett inslag som upprepade konspirationsteorierna RT hade hittat på om Wahl ett år tidigare.

In The Now kallade utfrågningen i kongressen för ”en tävling i utskällning av Ryssland”. Samtidigt skällde kanalen ut USA:s regeringsplaner på att finansiera åtgärder mot Rysslands propaganda.

Liksom alla andra RT-inslag laddades även denna video upp på Youtube. I skrivande stund har klippet över 111 000 visningar enligt Youtube. Videons kommentarsfält är nedsölat av hundratals okända människors lågsinta kommentarer, antydningar och kränkningar mot Wahl.

Förmodligen skulle många av kommentarerna uppfylla kännetecknen för ärekränkning, åtminstone i vissa länders lagstiftning, men In The Now har givetvis inte modererat diskussionen och tagit bort kommentarerna.

I september 2018 anmälde jag videon till Youtube med sidans egen anmälningsfunktion och talade om att videon kränkte Wahl.

Hittills har jag inte fått något svar från Youtube. Jag har inte heller fått någon förklaring till varför en video som enbart har producerats för att hjärntvätta folk, överhuvudtaget är tillgänglig. Och oräkneliga liknande videor.

Man skulle kunna tänka sig att det amerikanska bolaget Youtube är intresserat av att en främmande stat använder bolagets tjänster och produkter till systematisk och politisk nätmobbing av amerikanska medborgare.

Den extremistiske Kremlbeundraren och konspirationsteoretikern Alex Jones, som Wahl har intervjuat många gånger, deltog på sin egen Youtube-kanal i attacken, på ett sätt som såg ut som ett beställningsjobb från RT.

Jones klippte ut Wahls vittnesmål inför kommittén och talade över det, gjorde sarkastiska kommentarer och skrattade elakt medan Wahl talade i bakgrunden.

363
Han upprepade RT:s anklagelser om att Wahls uppsägning var iscensatt. Dessutom påstod han att Wahl använde ”Vita husets narrativ” och kallade utfrågningen inför kommittén för ”ett sjukt möte”.

Jones kollega Rob Dew påstod att Wahl var en agent anställd av regeringen.

Alex Jones förvrängde Wahls utfrågning genom att lägga ord i munnen på henne och att använda samma lögnbaserade argumentation och offerposition som Kremls hantlangare använder i alla länder.

Jones hittade också på citat åt Wahl. Han påstod att Wahl stämplat ”alla som utmanar etablissemanget” som en kult, vilket Wahl inte hade gjort.

Längre fram i videon börjar Jones ropa när han läser upp citat från Wahls utfrågning. Enligt Jones är Wahls vittnesmål ett enda skämt.

Allt detta gjorde Jones väl medveten om att hans egen publik aldrig skulle kontrollera om uttalandena stämde och att de skulle tro att hans version var den sanna. Delar av publiken skulle aldrig mer lita på Wahl, andra delar skulle attackera henne verbalt.

Precis som RT:s, Watsons och In The Nows videor samt många av de spinoff-videor de inspirerade till, fanns även Jones video länge tillgänglig för alla som ville ta del av hans innehåll på Youtube. Jones Infowars-kanal har nu tagits bort, men hans videor har kopierats till andra kanaler.

Detta trots att videon bryter mot Youtubes egna regler och klart och tydligt anklagar Wahl för att vara en agent anställd av regeringen, på ett sätt som kan vara olagligt och orsakar stor skada för Wahls journalistiska trovärdighet.

En Google-sökning på orden ”Liz Wahl” avslöjar att smutskastningsskriverierna på internet fortfarande pågår. Varenda smutskastningsartikel efterhärmar kampanjen som inleddes av RT.

Wahl arbetade länge på Newsy i Washington D.C. Hon reser omkring i Europa och USA och har gjort minidokumentärer om Rysslands hybridkrig, påverkansoperationer och konspirationsteorierna som de sprider på nätet.

Hon intervjuas ofta av CNN och andra medier om ämnen som 364 har med Ryssland att göra. Dessutom leder hon internationella konferenser och ställde 2020 upp som kandidat i valet till representanthuset.

Det verkar som att operationen mot henne trots allt inte har lyckats – eftersom de som attackerade inte har tystat henne.

Liz Wahl säger att hon påminner sig själv om vem hon är och vad hon försvarar, för att hon inte ska låta sig störas av smutskastningen.

”Om du trakasseras och propagandisterna ser att deras operationer fungerar, så fortsätter de. Men så länge måltavlorna för smutskastningen pratar om sina erfarenheter och fenomenet förs fram i ljuset, så kommer trakasserierna att förlora sin kraft. Detsamma gäller propaganda.”

Liz Wahl fortsätter att dela med sig av sin viktiga erfarenhet, eftersom även många andra i framtiden kommer att bli måltavlor för systematiska trakasserier. Stöttande meddelanden från människor som uppskattar hennes arbete hjälper henne att hantera trycket som hon utsatts för av en främmande stat.

”Det är uppmuntrande att få inspirerande meddelanden från Ukraina och Baltikum från människor som är riktigt oroade över Rysslands påverkan. Meddelandena har fått mig att känna att jag är på rätt spår.”

År 2017 krävde USA:s justitieministerium att RT skulle registrera sig som utländsk agent. Våren 2018 stängdes två av RT Americas sändningsfrekvenser i Washington-regionen. Det innebar i praktiken att sändningarna bara kunde ses av tittare med parabol.

RT kommenterade nedstängningen av frekvenserna och sa att det var ”farligt och ledde till följdverkningar”.

Men RT fortsätter för fullt med att producera propaganda i USA. Kanalen sänder fortfarande sina program, laddar upp dem på Youtube och delar dem på Facebook, Twitter och Linkedin.

Kanalen fortsätter att växa.

I september 2018 rekryterades till exempel en journalist till kontoret i Miami för att förmedla berättelserna som mainstreammedia tiger om.

365
ÅTERKOMSTEN
Uppmuntrad av den fällande domen i Helsingfors tingsrätt och min arbetsgivare Yles önskan om att jag skulle komma tillbaka, började jag i slutet av 2018 planera för min återkomst till Finland. Trots det var jag lika orolig över min säkerhet som när jag åkte, eftersom domarna inte hade lett till att brotten upphörde.

Från min lugna tillflyktsort utomlands hade jag sett hur Sannfinländarnas ledning hade kritiserat tingsrättens dom. På ett populistiskt sätt jämförde de skadeståndsersättningen som tingsrätten hade utdömt med skadeståndsersättningar som tilldömts utländska våldtäktsmän och pedofiler i Finland.

”Sexuellt utnyttjande av barn i sju år. Ersättning för sveda och värk: 10 000 euro. Att få en Yle-journalist att må dåligt. Ersättning för sveda och värk: 80 000 euro. Eftersom brottspåföljder är prislappen som samhället sätter på kränkta rättsobjekt kan man konstatera att vårt samhälles värderingar är åt helvete”, skrev Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho på Facebook.

Laura Huhtasaari som profilerat sig som Sannfinländarnas presidentkandidat, delade en tweet där det stod att jag ”fick 35 000 euro på grund av sveda och värk som brottet orsakat”. Huhtasaari frågade: ”När ska vi få en regering som tar våldtäkter mot barn på allvar?”

Förvaltningsutskottets ordförande Juho Eerola ifrågasatte Janitskins dom och skrev: ”Testa att jämföra domen som den här irakiern fick med domen mot snubben som skrev i sin nättidning att det är så folk från mellanöstern beter sig. – Vad i h-vete!”

Halla-ahos ställningstagande angående ersättningen på 80 000 euro till mig för sveda och värk stämde inte alls. Rätten hade också tilldömt mig skadeersättning och ersättning för ekonomisk skada, 366 sjukvårdskostnader samt inkomst- och förtjänstbortfall, och ersättningen för sveda och värk var inte i närheten av 80 000 euro. Formuleringen ”att få en Yle-journalist att må dåligt” var en avsiktlig förminskning av de brott som rätten beskrev som extrema och exceptionella.

Eerolas beskrivning av ”nättidningen” var inte heller sann. MV-lehti hade bedrivit hets mot folkgrupp, beskrivit judar som råttor, uppmanat folk till att släppa ut hundar på orter där muslimer bodde och ljugit om att en namngiven privatperson fick trosorna blöta när hon fjäskade för inkräktare.

Yttrandefriheten ger alla rätten att kritisera ersättningen som tingsrätten dömde Janitskin, Bäckman och Tuominen att betala. Men kommentarerna utan faktagrund visade att de högt uppsatta sannfinländarna, hade större förståelse för de dömda från MV-lehti än för offren.

Skriverierna på sociala medier verkade vara en del av en kampanj som våren 2018 hade påbörjats i Sannfinländarnas partitidning Suomen Uutiset. Vid den tiden satt Ilja Janitskin häktad i Vanda fängelse efter att ha flytt från polisen i nästan två år.

I en anonym artikel i partitidningen stod det att polisen enligt Janitskin inte hade hittat några tecken på rubelfinansiering eller Rysslands-kopplingar. I Suomen Uutiset sa Janitskin att hans största brott varit att ”han fick för många läsare”, och att han satt i fängelse eftersom MV-lehti ”skrev NATO- och EU-kritiska artiklar”.

Inget av påståendena var sanningsenligt. Ändå publicerade Suomen Uutisets chefredaktör Matias Turkkila artikeln precis innan starten på rättegången mot Janitskin, som utöver mig hade flera andra målsägande. Det verkade som att Sannfinländarnas partitidning försökte påverka rättegången – eller åtminstone låta Janitskin göra det. Artikeln var ett direkt rentvående av de grova brott som Janitskin misstänktes för att ha begått, och därmed fortsatte den på samma spår som MV-lehti.

På läsarnas reaktioner kunde man se hur åsiktspåverkan fungerar. Läsare av Sannfinländarnas nättidning, vars verksamhet finansieras av skattemedel genom det finländska partistödet, fick bilden av att 367 Janitskin var oskyldig. Tidningen förutspådde att ”anarkisterna” inom statsförvaltningen, polisen och medierna skulle få sin dom. Polisen kallades politisk och tidningen gav uttryck för förhoppningen om att Janitskin skulle släppas.

I sina kommentarer tog en del av läsarna upp muslimska ”barnvåldtäktsmän” och andra ”skadliga invandrare”. Vissa av läsarna tänkte att USA och EU försökte påverka valresultatet, men att det helt säkert inte låg några ryska pengar bakom MV-lehti. Den eldiga diskussionen påminde om en personkult, vilket var vad man inom MV-lehtis kretsar hade skapat kring Janitskin. Läsarna tackade Suomen Uutiset för att ha ”sagt sanningen”.

Alla har rätt att intervjua häktade personer. Men den här intervjun publicerades i en partitidning, och hade därigenom som enda motiv att främja Sannfinländarnas politik. Alltså låg det i partiets intresse att stötta MV-lehti, som systematiskt hade brutit ner det finska samhället och rättssystemet och publicerat smutskastningsartiklar om den finska försvarsmaktens senaste underrättelsechef och flera andra officerare.

Artiklar i fejkmedia som uppviglar till hat och fördomar leder väljarnas sympatier till Sannfinländarna och skapar en efterfrågan för deras invandringsfientliga politik. Men att partiledningen och partiets nättidning samarbetade med en av Kremls män för att försvara MV-chefens rätt att publicera smutskastningsartiklar, är för finländska förhållanden ett ovanligt smutsigt spel och dessutom opatriotiskt. Särskilt då Sannfinländarnas nättidning Suomen Uutiset finansieras med hjälp av skattemedel som en del av partistödet. Genom beslagtagna enheter kunde polisen i förundersökningen utreda MV-lehtis interna kommunikation och hur arbetet fungerade på redaktionen. Innehållsproducenterna använde en WhatsApp-grupp för att dela upp arbetet.

I januari 2016 länkade Janitskin i Whatsapp-gruppen till en artikel om flyktingförläggningar och Yles lögner, hjärntvätt och dynga, som innehöll antydningar om Yle-journalisters stöd till våld. Artikeln hade redan tidigare publicerats i MV-lehti, men Janitskin tyckte 368 uppenbarligen att den var bristfällig och i gruppen frågade han om ”nån kunde fixa till den”. Medarbetarna svarade snabbt.

”Ilja, jag tycker inte att du ska publicera sån smörja – alltså innan vi fixar den”

”Jag kan göra det”

”rubriken var åt helvete också :)”

”– språket är skitdåligt”

Språket i artikeln korrigerades, men inte antydningarna om Yle-medarbetares stöd till våld. Artikeln ligger fortfarande kvar på MV-lehtis sida och har låsts av 16 000 personer.

Polisutredningen avslöjade också detaljer om fientliga operationer riktade mot andra journalister. I den interna Whatsapp-gruppen kallade Janitskin en journalist som var kritisk mot MV-lehti för natoivrare och ett riktigt rövhål. Strax efter att han använt de orden i gruppen länkade han till en färdigskriven och publicerad artikel om journalisten i MV-lehti.

Yrkesjournalisten som Janitskin hade kallat för ett riktigt rövhål benämns i artikeln nedlåtande som pk-idiot, kuf, natoivrare och troll. Artikeln som är försedd med en porträttbild av journalisten ligger fortfarande uppe.

Det är en ”nättidning” som redigeras med sådana principer som Sannfinländarna stöttar. I många andra västerländska länder skulle öppet stöd från politiker på riksnivå till en pro-rysk trollsida som attackerar privatpersoner, åtminstone ha lett till en omfattande kritisk debatt.

MINA HEMKVARTER OFFENTLIGGÖRS
Det skrevs fortfarande om mig i MV-lehtis och Bäckmans fotspår, även mordhot och dödsönskningar. Men eftersom tre domare hade tagit min situation på allvar, hade jag tillit till att den finska polisen och min arbetsgivares säkerhetspersonal skulle skydda min integritet när jag återvände till hemlandet.

I början av december besökte jag Finland på en föreläsningsresa och förberedde flytten. Jag hade bjudits in till ett seminarium i 369 Europaparlamentet där jag skulle tala med de finska europaparlamentarikerna Sirpa Pietikäinen och Nils Torvalds om hoten mot pressfriheten. Publiken bestod i huvudsak av gymnasieelever.

Strax innan evenemanget skulle starta visade det sig att de MV-lehtiaktivister som hade suttit bakom mig under rättegången för att stötta Bäckman och Janitskin, uppmanade sina vänner på sociala medier att anmäla sig som publik. Till exempel hade Tiina Keskimäki redan anmält sig. År 2016 rekryterades Keskimäki som informatör och PR-ansvarig på MV-lehti, och hon fungerade också som Janitskins personliga representant.

Keskimäki hade profilerat sig som opinionsbildare på sociala medier och specialiserat sig på att upprätta klagomål mot poliser och andra tjänstepersoner som utredde brotten Janitskin misstänktes för. Många av klagomålen var oseriösa och upprättades bara för att belasta myndigheterna. När det offentliggjordes att Keskimäki skulle börja jobba för MV-lehti, avsattes hon från sitt förtroendeuppdrag inom Samlingspartiet i Dickursby. Keskimäki hade också gjort en omotiverad polisanmälan mot mig och publicerat över hundra inlägg där jag till exempel stämplades som kriminell.

Arrangören till seminariet om pressfrihet bestämde att personer som hade dömts för hets mot folkgrupp eller MV-lehti-aktivister som följde mig överallt, inte skulle släppas in.

På morgonen den 7 december 2018 åkte jag iväg mot Europasalen i Helsingfors. Jag förväntade mig ett inspirerande samtal med europaparlamentarikerna och ungdomarna. När jag klev ut på gatan från min port kom MV-lehtis informatör Tiina Keskimäki fram och stirrade på mig.

På eftermiddagen skrev Keskimäki på Vkontakte att hon hade sett ”Jessikka Aro i Gräsviken”. Därigenom avslöjade hon min fysiska position för många av MV-lehtis läsare. Jag var chockad. I Finland hade polisen instruerat mig att vidta säkerhetsåtgärder och planera mina rörelser så att jag inte skulle hamna bland folk som uppviglats till att hata mig.

Och i början av december, innan jag ens hunnit skaffa möbler till 370 mitt hem, offentliggjorde Janitskin exakta uppgifter om var jag befann mig – vilket också var platsen där jag bodde.

Därigenom exponerade Keskimäki mig inte bara för impulsiva trakasserier, utan även för planerade, kanske även fysiska hot utöver de virtuella. Och eftersom hon själv hade varit på plats under sommarens rättegång och hört de detaljerade uppgifterna om hatkampanjens följder, gjorde hon det medvetet.

Än en gång blev jag tvungen att informera säkerhetsmyndigheterna om ett nytt hot. I praktiken befann jag mig i samma situation som innan min landsflykt.

På grund av europaparlamentarikerna hade det vidtagits stränga säkerhetsåtgärder vid seminariet i Europasalen i stadsdelen Kampen i centrala Helsingfors, och platsen skyddades av två polisbilar. Vi hade mycket att säga i samtalet om hoten mot pressfriheten. Men på gatorna hemma i Finland var jag återigen fritt villebråd.

DE FÖRENANDE FAKTORERNA
I januari 2019 började jag arbeta på Yle igen. Jag kom in i rutinerna och bekantade mig med mina nya arbetsuppgifter och arbetskamrater.

Inrikesministeriet, justitieministeriet samt undervisnings- och kulturministeriet hade påbörjat ett projekt för att skärpa lagstiftningen mot hatbrott och trakasserier, och de ville höra personer med kunskap och erfarenhet av saken.

Jag blev inbjuden som talare vid ett evenemang som leddes av ärkebiskop Kari Mäkinen, och där gav jag arbetsgruppen förslagen om skärpta straff som jag hade lämnat till förvaltningsutskottet 2017. Organiserade ärekränkningar, hot, förföljelse och andra brott hade enligt mina utredningar sedan länge riktats mot journalister, präster, poliser, officerare, åklagare och domare. Jag upprepade min idé om att riksåklagaren skulle ta upp fallen för utredning för att brottsoffret i fråga inte skulle bli för belastat.

Vid bordet satt även andra journalister, representanter för det muslimska samfundet, romer och andra icke-vita finländare. Alla berättade 371 för tjänstepersonerna om samma upplevelse: hatbrott var ett omfattande problem och icke-vita fick dagligen höra hatiska uttalanden när de rörde sig i staden.

En av tjänstepersonerna sa att projektet inte hade haft som mål att förändra lagstiftningen, men att det vid utfrågningen hade framgått att det kunde finnas behov av lagändringar.

Jag fortsatte följa saken för att se om mina förslag skulle antas. Två år tidigare hade mina förslag ekat tomt på förvaltningsutskottet, som då leddes av sannfinländaren Juho Eerola. Nu hade även andra förtalade grupper som jag nämnt i mitt uttalande, såsom polisfacket, åklagare och senare även domare, krävt lagförändringar för att få bukt med smutskastning och förföljelse.

Karaktärsmordet på mig fortsatte som om ingen dom hade fallit.

I slutet av januari räknade jag till att enbart MV-lehti hade publicerat åtminstone 13 nya artiklar om mig sedan rättegången. Den totala mängden av MV-lehti-artiklar som utan bevis försatte mig i tvivelaktig dager, började redan närma sig 230.

De nya artiklarna påstod samma sak som de tidigare. Att jag var en lögnare som hade problem med min psykiska hälsa, vanföreställningar och drogmissbruk. Det antyddes dessutom att jag ville begränsa yttrandefriheten, förföljde oliktänkande samt att jag var en informationskrigare anställd av en utländsk säkerhetstjänst.

Det publicerades också några nya ogrundade anklagelser: jag försvarade uppenbarligen en folkmördare och umgicks med terrorister. En av texterna vanhedrade mig sexuellt. Enligt MV-lehtis eget räkneverk hade de nya artiklarna totalt lästs över 250 000 gånger.

Dessa artiklar fick fortfarande vanliga finländare att förakta mig. Läsarna och fejkprofilerna antog att jag behövde pengar till tjack, att jag dragit upp pengarna jag crowdsourcat ihop till min bok i näsan, att jag fejkade ett bokprojekt, sålde sex för knark och att jag hade hepatit C som var vanligt bland narkotikamissbrukare. Några pratade om att knulla mig och funderade på att sälja mig.

En profil spekulerade i att man borde göra slut på mig genom att slå mig i bakhuvudet med ett slagträ så hårt att mitt huvud lossnar.

372
Jag har anledning att misstänka att många av kommentarerna till de här artiklarna är förbjudna enligt Finlands lagar och skulle få brottsrubriceringen ärekränkning och olaga hot. Men i MV-lehtis universum – där hatbrott inte ens existerar som fenomen – var det dock tvärtom, och jag var den som var kriminell.

I slutet av januari basunerade MV-lehti som huvudnyhet ut: ”Yles Jessikka Aro har polisanmälts”. Artikeln hävdade att jag hade kränkt en av sidans skribenter och en demonstrant som demonstrerat för att befria Janitskin.

I verkligheten visste jag ingenting om personen ifråga. Ändå hävdade man att jag hade orsakat stor skada för honom och den högerextrema föreningen Suomi Ensin (”Finland först”) som han representerade.

Det stod också att även en annan MV-lehti-skribent hade polisanmält mig. Läsarvänligt nog innehöll artikeln en länk till en sida som hette Material till ett genkäromål mot Jessikka Aro, och målsättningen var att få människor att göra fler polisanmälningar mot mig. Artikeln där jag stämplades som kriminell hade över 20 000 läsare.

Ilja Janitskin var enligt egen utsago chefredaktör för MV-lehti åtminstone från och med december 2018. I en videointervju med Eikka Lehtosaari sa Janitskin att han förnyade sidan och förde en valkampanj till riksdagsvalet i MV-lehti. Även andra medlemmar i kretsen kring MV-lehti ställde upp i riksdagsvalet.

Junes Lokka och Tiina Wiik, som spred högerextrem och ibland Kremlvänlig propaganda på sociala medier, försökte ta sig in i riksdagen från Uleåborg. De är kända för att ha organiserat den internationella extremhögerns nätverksträff Awakening i Finland. Lokka ringer upp journalister och trakasserar dem, spelar in samtalen och publicerar dem på Youtube – och sedan publiceras de vidare på MV-lehti.

Tillsammans med Wiik producerar Lokka också regelbundet professionellt producerade, flera timmar långa videor med personangrepp där måltavlan misskrediteras, följt av en ofta väldigt kränkande medborgardiskussion som ibland har tusentals deltagare. Verksamheten påminner om den svenska trollfabriken Granskning Sverige, som bland andra hade valt ut Martin Kragh som måltavla.

373
Kvällstidningen Iltalehti granskade riksdagskandidaternas brottsregister. Där framgick det att Lokka mellan åren 2016–2018 hade dömts för ohörsamhet mot ordningsmakten, två narkotikabrott och hets mot folkgrupp. Våren 2019 åtalades han bland annat för att ha spridit information som kränker privatlivet.

Även Janitskins representant Tiina Keskimäki, samt Marco de Wit och Jenni Uotila från det högerextrema partiet Suomen Kansa Ensin kandiderade. De Wit har dömts för blåljussabotage och grov oredlighet mot borgenär, och Uotila har dömts för vapenbrott, misshandel, motstånd mot tjänsteperson, grovt rattfylleri och två fall av ärekränkning.

Dessa MV-lehti-aktivister förenades av sina kandidaturer och domar, men också av ännu en förenande faktor: den ryska underrättelsetjänstens PR-arbetare Johan Bäckman, som i Ryssland har presenterats som MV-lehtis förläggare.

Jenni Uotila har poserat på gemensamma bilder och videor med både Bäckman och Janitskin, Lokka lyftes till riksdagskandidat av Bäckman, och de Wit har rest till de ryskockuperade områdena i östra Ukraina, i sällskap med Bäckman och Janus Putkonen och har filmat och lagt upp propaganda därifrån på Youtube.

Dessutom finns det ytterligare en person som förenar dem alla. Jag.

Lokka har tillsammans med Tiina Wiik gjort hånfulla videor om mig på temat ”tjackhoran”, och följt efter mig till ett framträdande i Uleåborg. De Wit har publicerat ett flertal klipp på Youtube och på sin egen hemsida där han kallar mig Nato-troll och ännu värre saker, fullt medveten om att påståendena inte är sanningsenliga. De har också tjatat i åratal om att det inte finns några ryska troll.

Innan min rättegång inleddes hade Uotila på MV-lehtis Youtube-kanal hotat med att attackera mig i trapporna upp till tingsrätten, och enligt Helsingin Sanomat hade hotet lett till att hon blev förhörd av polisen.

Spridningen av hatpropagandan verkade mer eller mindre organiserad. Och jag var inte den enda måltavlan.

374
PÅ OFFICERSKLUBBEN
Johan Bäckman eldar på sitt informationskrig på flera fronter. Han publicerar regelbundet material där han ger detaljerade uppgifter om operationernas platser och rollfördelningar, som avslöjar hans nära kontakter med Rysslands makthavare.

En av sina resor gjorde han till Krim precis innan han dömdes. Innan sin nästa etapp på resan dök han upp i inläggen på sina sociala medier, med sitt ljusa skägg färgat mörkbrunt.

Finlands utrikesministerium klassar säkerhetssituationen i Syrien som att man bör lämna landet omedelbart, och hösten 2018 var de enda kvarvarande finländarna några IS-krigare och deras familjer.

Men i oktober 2018 befann sig också finländaren Johan Bäckman i Syrien, med sitt färgade mörka skägg iklädd österländska kläder. Med hjälp av en selfiepinne rapporterade han flera gånger om dagen om ”den ryska delegationens” lyckade möten i Damaskus och Aleppo. Bäckman undvek att filma delegationens ryska deltagare. Men de var uppenbarligen högt uppsatta, eftersom de bland annat diskuterade flyktingsituationen med Syriens regering.

”Den ryska delegationen har fått ett varmt mottagande eftersom relationen mellan Syrien och Ryssland för närvarande är väldigt varm. …Syriens social- och utvecklingsminister fick emotta Eurasiska hedersmedaljen och en minnesmedalj av guld för befrielsen av Palmyra”, säger Bäckman.

Enligt honom gav fontänen på officersklubben i Damaskus ifrån sig ett trivsamt porlande medan han väntade på de syriska generalerna. Efter mötet lade han upp en bild där han poserar med ”ledaren för Syriens armé”.

Med en stormufti som stöttade Assad, hade Bäckman visst samtalat om politiska frågor och västerländsk fejkmedia. Enligt Bäckman var det lugnt i Syrien, men han hade mycket att göra på resan.

Strax efter resan fick Bäckman sin dom. Redan dagen efter domen påstod han i ett program på tv-kanalen Rossiya att ”Jessikka Aro överhuvudtaget inte kan kritiseras eftersom hon tolkar det som förföljelse och kränkningar, och har polisanmält många av sina kritiker”.

375
I en annan intervju beskriver Bäckman mig som en hyperaktiv främjare av Natos agenda, och delade ett blogginlägg som påstod att Yle hade samlat in ett hemligt register och att jag besökt en informationskrigföringsbunker i Baltikum där jag fått utbildning.

Han höll alltså fortfarande liv i påståenden som han redan hade spridit i fyra år. Trots att han precis hade dömts för förföljelse, grov ärekränkning och anstiftan till grov ärekränkning. Och trots att han var medveten om vad hans påståenden hade orsakat mig.

KRYSSA FÖR DIN KANDIDAT
I Finland närmade sig vårens val.

Jag betraktade hur Johan Bäckman påverkade debatter i Finland och framhöll Kremls perspektiv på sociala medier. Samtidigt fortsatte MV-lehti och ett nätverk av liknande sidor med sina egna störningsoperationer, delvis med samma innehåll som Bäckmans inlägg.

Johan Bäckman har lång internationell erfarenhet av att störa val till förmån för Kreml. I ”valet” i Donetsk-regionen i november 2018 valdes folkrådets medlemmar och ledare. Bäckman visade upp dokument på att han och Janus Putkonen fungerade som internationella valobservatörer från republiken Finland. Dokumenten var utfärdade av marionettregeringen i Donetsk.

Senare ”valdes” Bäckmans favorit Denis Pusjilin till ledare. När han installerades poserade Bäckman på bilder tillsammans med Pusjilin och Krims ledare Sergej Aksjanov. Bäckman hävdade att han besökt vallokaler i egenskap av valobservatör, och gick i god för att valet hade gått rätt till.

Europarådet höll inte med. De fördömde enhälligt valet som olagligt och orättmätigt. Enligt EU bröt ”valet” mot internationell rätt, försvagade åtagandena i Minskavtalet och stred mot Ukrainas lagar och självbestämmanderätt. Valresultatet var alltså ogiltigt.

Redan innan valet förväntade sig Europarådet att Ryssland skulle dra nytta av sitt stora inflytande i ”valet” genom att använda separatisterna de stöttade. Johan Bäckman, som arbetar under ryska underrättelseofficerare i Moskva, var ett levande exempel på det inflytandet.

376
Störningar mot valet i Finland 2019 hade Bäckman inlett redan några år innan. I november 2016 skrev han ett illavarslande inlägg på Facebook:

Det finska valet kommer att avgöras av MV-lehti. Sidan har 750 000 läsare varje vecka. Sug på den.

Inte konstigt att chefredaktören är efterlyst av polisen. Än en gång är det PK-maffian som ligger bakom.

På sina konton på sociala medier gjorde han reklam för MV-lehti, RT MV-aktivisters inlägg på sociala medier samt andra fejknyheter som exempelvis nätradiokanalen AD-nettiradio och nyhetssidan Nettiuutiset, som drevs av MV-lehtis vikarierande chefredaktör Juha Korhonen.

En av strategierna för Kremls informationskrigföring i väst är att stötta högerextrema och ”nationalistiska” grupper och skapa nätverk mellan dem. I Finland har Johan Bäckman samlat ett flertal olika grupper och på ett av hans Facebook-konton är han vän med ett flertal representanter för extremhögern.

Bäckman och MV-lehti har sedan länge stöttat sannfinländaren Laura Huhtasaari på sociala medier. För högerextrema Junes Lokka gjorde han direkt valarbete. Bäckman ger också Sannfinländarna synlighet som parti. Trots att han ibland låtsas skälla på ”Jussi”, alltså partiledaren Halla-aho, visar Bäckmans verksamhet på sociala medier att han på lång sikt stöttar partiet.

Ett viktigt tema för honom är påstått fusk i valen i Finland. Bäckman försöker få sina följare att tro att valen i Finland är så oförskämt oärliga att man måste vara sinnessjuk för att tycka att de är öppna och ärliga. Enligt honom riktas det påstådda fusket i synnerhet mot den del av befolkningen som är viktig för Sannfinländarna.

Offentligt delade Bäckman ett bevis på att han hade försökt köpa politiska annonser som stöttade Sannfinländarnas agenda på Facebook. Av skärmdumpen framgår det att han har försökt betala för att öka synligheten för en internetartikel som enligt Bäckman ”handlar om EU:s och Natos inblandning i det finska valet”.

377
Det rör sig om en engelskspråkig artikel på fejknyhetssidan Nettiuutiset med rubriken ”Finnish Politicians Accuse EU and Nato of Meddling in Finnish Elections”, alltså finska politiker anklagar EU och Nato för att blanda sig i det finska valet.

En av politikerna som nämns är sannfinländaren Olli Immonen. Hans anklagelser om EU:s påstådda påverkan på nationella val och tystande av oliktänkande, hade tidigare citerats av Sannfinländarnas nättidning Suomen Uutiset.

Nettiuutiset slutade med sin verksamhet i mars 2019, men länken syns i Bäckmans skärmdump där Facebook kräver att ”personer som köper politiska annonser ska styrka sin identitet”. Bäckman skrev att Facebook begränsade politiska annonser riktade till USA, men inte till Finland. Det är alltså möjligt att han försökte köpa fler politiska budskap riktade till Finland eller andra länder.

Teorier om EU:s och Facebooks valpåverkan och de etablerade mediernas ”censur” spreds även av andra sannfinländare. På våren hävdade Jussi Halla-aho att Yle hade tagit bort hans valutfrågning från streamingsidan Yle Areena. I själva verket hade utfrågningen försvunnit tillsammans med en mängd andra program, på grund av ett tekniskt fel. Men Halla-ahos och de övriga Sannfinländarnas publik var redan förberedd på att misstänka ”de etablerade medierna” och svalde påståendet utan att blinka.

Ilja Janitskin försökte rekrytera folk som kunde utöva påverkan på sociala medier. Sent på kvällen den 26 mars 2019 skrev han på sitt Vkontakte-konto att han sökte ett Facebook-troll mot betalning.

”Jag behöver några aktiva. Hör av er till mig privat”, skrev Janitskin.

Arbetsgivaren erbjöd också arbetsredskap åt sina troll: i inlägget skrev Janitskin att han skulle stå för månadskostnaderna för programvarorna Crave och Hootsuite. Hootsuite är ett verktyg för marknadsföring på sociala medier som används för att underhålla flera profiler samtidigt och tidsbestämma publiceringar på olika kanaler – ett behändigt verktyg för effektiv trollning.

Dagen därpå tweetade sociala medie-aktivisten Dmitrij Gurbanov 378 om Janitskins rekryteringsinlägg, och då tog Janitskin bort inlägget.

Jag vet inte vilka uppgifter trollen skulle ha fått eller om han redan hade rekryterat några. Men Janitskin skrev själv under eget namn på sociala medier och påstod att jag sagt att jag ”var en hemlig agent” och antydde att jag inte hade talat sanning vid rättegången.

Dessutom antydde han att jag gjort mig skyldig till ett brott genom att ljuga i rätten.

PRISET
Jag fick en skön motvikt till att bli stämplad som kriminell.

USA:s ambassad i Helsingfors frågade om jag kunde ta emot utmärkelsen International Women of Courage Award som USA:s utrikesdepartement ville tilldela mig. Priset skulle delas ut i Washington D.C.

Toppdiplomater delar varje år ut priset till kvinnor som har främjat mänskliga rättigheter och visat ledarskap utan egenintresse. Priset lanserades 2007 av USA:s före detta utrikesminister Condoleezza Rice.

Svaret var: ”Ja!”

Enligt prismotiveringen var det mitt arbete sedan 2014 som hade gjort mig förtjänt av en internationell utmärkelse till modiga kvinnor, det vill säga mina artiklar, min aktivism med #StopKremlinTrolls på sociala medier, mina föreläsningar, arbetet den här boken och rättsprocesserna jag hade satt igång.

Jag fick hem en officiell inbjudan undertecknad av Michael Pompeo, Donald Trumps utrikesminister. Under ceremonin skulle Pompeo hålla tal och presidentfrun Melania Trump skulle överlämna utmärkelserna till mig och nio andra kvinnor.

Jag fick en tidsplan för en över två veckor lång resa som hade skräddarsytts för mig. Jag skulle få se hur USA:s statliga förvaltning fungerar, hålla föreläsningar, träffa journalistorganisationer och studenter från Northwestern University samt besöka dagstidningen Chicago Tribune.

379
Särskilt entusiastisk var jag över att få träffa andra inspirerande kvinnor.

Jag tyckte att det var ett värdefullt tillfälle att få presentera mina trollutredningar i USA, i synnerhet under en period då den officiella utredningen om hur Kremls troll och agenter hade sett till så att Trump blev president, fortfarande pågick.

Man fick inte berätta för någon om saken ännu, då pristagarna skulle offentliggöras först vid ceremonin i början av mars. Medan jag inväntade resan fortsatte jag med mitt arbete på Yle och utbildade folk om propagandans faror.

I februari delade jag en ny smutskastningsbild med mina Facebook-vänner. Det var ett mem som framställde mig som en sprutnarkoman. Memet delades på sociala medier och MV-lehti angavs som källan.

Mina vänner gav mig stöd och uppmaningar om att fortsätta med mitt arbete trots trakasserierna.

Men en person dök upp på min vägg och skrev lögner. Den för mig sedan tidigare okände ”Angus Gallagher” skrev att ingen borde låta sig luras av mig eftersom ”den här flickan inte är någon journalist, utan ett Nato-troll som avlönats för att driva en desinformationskampanj mot Finland. Det är Integrity Initiative som är mästaren som drar i den här marionettdockans trådar.”

Mina vänner försvarade min heder, men Gallagher fortsatte. Enligt honom fördes mina vänner bakom ljuset, och de borde ta en närmare titt på Integrity Initiative. Jag deltog visst aktivt i att destabilisera regionen och bryta ner förtroendet för den finländska demokratin.

När jag sade emot höjde Gallagher tonläget. Han påstod att Atlantic Council i USA betalar mig ”via Helsingforsklustret”, och att det inte kommer som någon överraskning att jag är så upprörd över att han tar upp det. Min verksamhet var enligt honom en statsunderstödd desinformationskampanj och utländsk störning. Finländarna borde tacka Gallagher för informationen.

Jag påminde honom om ärekränkningslagarna, och mina vänner skrattade ut honom ur diskussionen.

380
En av mina vänner hittade en koppling: Gallagher var en skribent för den engelskspråkiga versionen av Sputnik och hade 2016–2017 skrivit åtminstone 38 artiklar för sidan. I artiklarna frågade han sig om de liberala medierna skulle sätta igång ett tredje världskrig, kom fram till att det bara var Ryssland som skulle klara sig igenom en zombieapokalyps, kritiserade folk som varnade för Kremls desinformationskampanjer och drog historier om europeiska kvinnor som marknadsför sig som horor och lögnare samt om EU:s och Natos ”cybertroll”.

Enligt en Sputnik-chef som BBC intervjuade 2017, var Gallagher en skribent som på frivillig basis publicerade debattinlägg som representerade ”synpunkterna hos en stor läsarkrets”. Men en universitetsprofessor som intervjuades i samma artikel ansåg att Gallaghers texter var typiska exempel på Sputnik-kommentatorernas paranoida perspektiv.

Och nu tyckte Gallagher att min Facebook-vägg var ett betydelsefullt forum för att sprida Kremls påhitt och lögner om mig.

Tilltaget visade att knappast alla ryska propagandaarbetare på sociala medier arbetade i fabriken på Savusjkinagatan. Internationell trollning på sociala medier verkade också höra till Sputniks ”frivilliga” skribenters arbetsuppgifter.

Facebook hade nyligen meddelat att de tagit bort koordinerad icke autentisk verksamhet, vilket var vad de kallade trollen. Från Ryssland hade man styrt ett nätverk med totalt 364 fejkade sidor och profiler som varit verksamma i Baltikum, Centralasien, Kaukasien samt Central- och Östeuropa.

De borttagna till synes oberoende sidorna och profilerna hade rört ämnen som väder, resor, idrott, ekonomi eller politik. Några av dem hade spridit Nato-kritik eller stöttat proteströrelser och andra hade skrivit om att motverka korruption. Antalet följare var ansenligt: omkring 790 000 konton följde en eller flera trollsidor. De köpte också annonser – för cirka 135 000 dollar. Den första annonsen köptes redan 2013. Dessutom hade man försökt organisera nästan 200 fysiska evenemang via sidorna.

381
Enligt Facebooks cybersäkerhetschef kunde de borttagna sidorna och profilerna kopplas till anställda vid nyhetsbyrån Sputnik i Moskva. Som jag förstod saken betydde det att Sputniks personal vid sidan om sina övriga uppgifter dessutom upprätthöll ett nätverk av trollkonton och fejknyhetssidor.

Efter ett tips från USA:s polismyndigheter hade Facebook dessutom tagit bort 107 ryska sidor, grupper och konton på Facebook, samt 41 Instagram-konton som hade utgett sig för att vara ukrainska och spridit innehåll om till exempel hälsoläget i skolorna.

Enligt Facebook hade verksamheten tekniskt sett påmint om den verksamhet som bedrevs under förvalet i USA 2018 – vilken i sin tur delvis hade liknat verksamheten som trollfabriken i Sankt Petersburg bedrev.

Facebook hade ännu inte hittat Sputniks Angus Gallagher-konto.

MV-LEHTI SOM KANAL FÖR KREMLS INFORMATIONSKRIG
Samtidigt tillspetsades stämningen inför valet på finskspråkiga sociala medier – där det fortfarande finns en stor mängd aktiva tvivelaktiga sidor, grupper och profiler som radikaliserar sina följare kring invandring, Rysslandspolitik, Mellanöstern och andra ämnen.

På MV-lehti pågick ett riktigt rally och sidan hade bildat nya kanaler på sociala medier för att sprida sina artiklar till läsarna.

MV-lehti marknadsförde Janitskin och andra kandidater från småpartier. Vissa småpartier, såsom Paavo Väyrynens Sjustjärnerörelse, där Janitskin var med som kandidat, köpte annonsplatser på MV-lehti.

För många var det fortfarande okänt att MV-lehti, som stoltserade med sin finskhet, drev Rysslands sak helt öppet. Fram till juli 2019 hade MV-lehti publicerat ett flertal finskspråkiga artiklar som hänvisade till RT som källa för ”information” eller bilder. Med andra ord översätter MV-lehti innehåll från RT till finska och erbjuder de finländska läsarna innehåll från ett verktyg för Kremls internationella informationskrigföring.

MV-lehti länkar också till RT:s internationella och ofta engelskspråkiga 382 livesändningar om aktuella nyhetshändelser. Särskilt ivrigt använder MV-lehti klipp från videotjänsten Ruptly, som hör till RT-bolagets nätverk.

För privatpersoner och växande medier kostar det 125 euro för ett års obegränsad tillgång till Ruptlys videor, direktsändningar och innehåll från odefinierade samarbetspartners. Ruptly anger inte några avtalspriser för stora medier. Jag vet inte vad MV-lehti anser sig vara, men eftersom sidan uppenbarligen streamar Ruptly i egenskap av kund, betalar den åtminstone 125 euro om året till Kremls informationskrigföringsmaskineri – om den inte får innehållet gratis ”för användning i ett gott syfte”.

För att dölja sitt ryska ursprung har Ruptly sitt huvudkontor i Berlin. Den tyska nyhetsportalen T-online undersökte ”videokontoret” och fick reda på att åtminstone Redfish och Maffick var dotterbolag till Ruptly. Även de kan via sina ägare kopplas till den ryska staten och sprider populär och skickligt producerad viral desinformation, utan att informera publiken om tjänsternas ägandeförhållanden.

Materialet från RT och Ruptly som presenteras på finska på MV-lehtis sida behandlar ämnen som berör Kremls politiska intressen. Europa framställs som en region plågad av förfall, kriminalitet och instabilitet, som hemsöks av ständiga protestdemonstrationer och medborgarnas missnöje. En orsak till instabiliteten i väst – utöver korrumperade ledare – påstås vara asylsökande och alla med ”utländskt utseende”. Rysslands djupgående problem nämns aldrig.

På MV-lehtis sida kan man till exempel se Kremls videoinslag från en demonstration med den islamofoba organisationen English Defence League i London, gripandet av Wikileaks-ledaren Assange och Gula västarnas protester i Frankrike.

I många av MV-lehtis RT-inslag visas asylsökande i dramatiska situationer som ”hotar länderna i väst”. Mellan flera val i Finland har finländare via MV-lehti fått ta del av Ruptlys videor av ”tömningen av ett inkräktarläger i Milano”, ”poliser som med kraftåtgärder tömmer läger med illegala migranter” och ”tyska läger i Marocko för utvisning av minderåriga inkräktare”.

383
Objektivt sett har det handlat om asylsökande, möjliga offer för människohandel, eventuella migranter och minderåriga. Men MV-lehti vill framställa asylsökande som fiender till den finländska kulturen och livsstilen, och därför använder sidan det rasistiska ordet matu (”inkräktare”) och skriver om illegala migranter.

År 2018 gjordes en studie vid Tammerfors universitet som visade att ämnet ”invandringsfientlighet” förekom i hälften av MV-lehtis artiklar om man räknade med artiklarna om islam. Forskarna visade att upphovspersonerna bakom MV-lehti hade starka förhoppningar om att deras verksamhet skulle påverka såväl politiken som det demokratiska samtalet i Finland. Upphovspersonerna upplevde inte att de spred rysk propaganda, utan att de försökte utmana den snedvridna journalistiken som de ansåg var västvänlig och Natopositiv.

RT är inte MV-lehtis enda statliga samarbetspartner från Ryssland.

I april 2015 började Sputnik publicera propagandaartiklar på dålig finska. Men de hade ett problem: det var knappt några finnar som läste dem, och de lade ner verksamheten efter mindre än ett år. Men på MV-lehti fick finskspråkiga Sputnik nytt liv.

MV-lehti har publicerat tiotals finskspråkiga artiklar där Sputnik eller Sputnik News öppet anges som källa. Även Sputniks översatta artiklar på MV-lehti vädjar till känslor, till exempel genom att påstå ”att Sverige inte vill ha vita svenska män som poliser på grund av invandrarkvoter”. MV-lehtis anonymt översatta artiklar från Sputnik skildrar hoten som Ryssland upplever vid sina gränser och räknar upp detaljer om små flickor som våldtagits och dödats av IS.

Många av MV-lehtis artiklar anger både Sputnik och RT som källor.

Åtminstone två av MV-lehtis artiklar är översatta versioner från nyhetsbyrån RIA Fan som drivs av trollfabriken i Sankt Petersburg. En av dem är en artikel om mujahedin-krigare som USA transporterat från Irak till Albanien. Artiklarna som citerar trollen anger också bland annat Sputnik och Aleksandr Dugins hemsida som källor. De båda trollartiklarna har smidigt översatts från ryska till finska av 384 pseudonymen T9, som av någon anledning vill vara anonym.

Fram till juli 2019 hade MV-lehti publicerat åtminstone 326 artiklar med RT, Sputnik eller Ruptly som källa. Eftersom det finns en enorm mängd artiklar utan källor på MV-lehti, är det omöjligt att säga hur många andra artiklar utöver dem som har översatts från Kremls informationskrigsmaskineri utan att man ”kommit ihåg” att ange källan.

I några av MV-artiklarna visas en inbäddad livestream-video från RT på engelska. Kremls informationskrigsteater visas alltså oavbrutet på MV-lehti och påverkar finländska tittares tankar, attityder och sannolikt även beteenden, även vid valurnorna.

I juli 2019 tilldelades RT 223 000 euro i böter av tillsynsmyndigheten Ofcom i Storbritannien för sin ensidiga rapportering om mordförsöket på Sergej och Yulia Skripal.

Så vitt jag vet är det inte ens någon som övervakar materialet från RT-organisationen som sprids i Finland via MV-lehti.

Samtidigt som MV-lehti överdriver hotet från militant jihadism och smutskastar personer som migrerar av humanitära skäl och kallar dem för islamistiska extremister, våldtäktsmän, illegala invandrare, våldsbrottslingar, ”välståndsflyktingar”, ”skäggbarn” och ”asylturister”, framställer sidan president Putin som en stark president och problemlösare som tar hand om terroristerna.

Enligt MV-lehti planerar Putin att skicka 150 000 ryska soldater till Syrien för att rensa bort IS från världskartan. Kremls krigsbudskap förstärks med videoinslag från RT som rapporterar om att den ryska flottan skjuter robotar mot terroristmål i Syrien.

Sidans fientlighet och extremism avslöjas också av dess övriga återkommande källor och kommentatorer. Bland de övriga Kremlvänliga källorna finns till exempel Zerohedge, Global Research och South Front. I några artiklar citeras det ryska försvarsministeriets informationskanal Zvezda.

I tiotals artiklar citeras konspirationsteorier från Infowars översatta till finska som om de vore fakta. MV-lehti var ett av de första finskspråkiga medierna som spred de märkliga påståendena om Hillary 385 Clintons hälsotillstånd under hennes kampanj. Med Youtube-klipp från Alex Jones samarbetspartner Paul Joseph Watson som källa, frågade MV-lehti sin finska publik om Clinton var drogpåverkad när hon framträdde.

Trump är sidans kung och MV-lehti pikade ”pk-maffian” när han vann presidentvalet.

Det finns också några andra viktiga personer i MV-lehtis universum: Brexit-politikern och den återkommande RT-kommentatorn Nigel Farage, RT-favoriten Alex Jones, den högerextrema franska politikern Marine Le Pen som står i skuld till Ryssland samt Ungerns president Viktor Orbán, som kväver landets civilsamhälle med stöd från Putin.

Och i Finland finns givetvis Junes Lokka, Tiina Wiik, Johan Bäckman, Laura Huhtasaari, medlemmarna i det rasistiska medborgargardet Soldiers of Odin, nynazister, högerextrema aktivister som lobbar för stängda gränser och andra kända finländska konspirationsteoretiker.

LIKNANDE SIDOR FRÅN EXTREMHÖGERN
Under våren inför valet 2019 träffade jag folk som hade läst nyheter om hatkampanjerna mot mig som lett till fällande domar i tingsrätten. Många av dem blev på riktigt förvånade när jag berättade att MV-lehti fortfarande är igång för fullt. Några skrattade och frågade, finns det någon som läser den sidan längre?

Det fanns det, även om läsarna kanske inte fanns i frågeställarens närmaste krets.

MV-lehti gladdes alltid när asylsökande begick brott. Till exempel publicerades i januari 2019 en anonym artikel som frossade i ”namn och bild på de huvudsakliga gärningsmännen i våldtäktsringen i Uleåborg”, vilken fick över 100 000 läsare.

Under våren inför valet uttryckte vissa tjänstepersoner och politiker, såsom justitieministern Antti Häkkänen från Samlingspartiet, att inga påverkansförsök på valet i Finland hade observerats.

Jag var oroad. Kremls informationskrig mot Finland via MV-lehti 386 borde utan tvekan ha varit en del av diskussionen om störningar mot valet. Kremls Tyskspråkiga operationer riktade mot finlandsryssar borde också ha tagits upp i det offentliga samtalet i Finland, även på ryska. I ryska medier marknadsförs Sannfinländarna som ett ständigt favoritparti.

För att kunna förklara vilka det var som läste MV-lehti undersökte jag sidan med hjälp av olika verktyg för analys, bland annat mättjänsten Alexa. Alexa mäter mängden besök och samlar in användaruppgifter med ett resultat som inte är hundra procent säkerställt. Men tjänsten erbjuder riktningsgivande metadata om MV-lehtis publik.

Alexas lista över överlappande publikgrupper är avslöjande. De sidor som enligt Alexa liknar MV-lehti mest, är diskussionsforumet Murha.info som är ett forum där diskussioner förs om kriminalitet. Direkt därefter kom Sannfinländarnas partitidning Suomen Uutiset – som enligt Alexa åtminstone i juli 2019 var den sida som hade flest direktlänkar till MV-lehti efter MV-lehti själv. Analyssidan Similar Sites bekräftade att MV-lehti liknade Sannfinländarnas tidning och Murha.info.

Internetanalyserna avslöjar åtminstone en av MV-lehtis läsargrupper med stor tydlighet: Sannfinländare. Själv hade jag tidigare lagt märke till att troll sedan flera år tillbaka hade spridit länkar till MV-lehti på Sannfinländarnas diskussionsforum Hommafoorumi. Artiklarna väcker gensvar och starka känslor hos många av Sannfinländarnas anhängare.

På just Hommafoorumi hade det sedan år 2016 också spridits anonym smutskastning riktad mot mig, som hade baserats på MV-lehtis artiklar. I en numera 16 sidor lång diskussionstråd sprids och kommenteras några av de smutskastningsartiklar från MV-lehti som ledde till att Janitskin dömdes för grov ärekränkning, samt nya MV-artiklar om mig som har publicerats efter domen. Samtidigt ifrågasätter många av diskussionsdeltagarna de ryska propagandatrollens existens och länkar till och med till texter producerade av Bäckmans nätverk. Det är glädjande att några modiga personer har försökt försvara mig mot de övriga skribenternas övermäktiga utskällningar.

387
En studie från Åbo universitet avslöjade 2016 att av alla partiers medlemmar var det Sannfinländarnas partimedlemmar som litade mest på MV-lehti. På den tiden angav en tredjedel av Sannfinländarna att de litade på sidan, och under kommunvalet 2017 påstod en sannfinländsk kandidat i en intervju att MV-lehti var en bra tidning jämfört med Yle och Helsingin Sanomat. Och faktum är att partiets mest långvariga riksdagsledamöter riktade mer offentlig kritik mot Yle och övriga ”mainstreammedier” än mot MV-lehti.

Google Trends som analyserar sökordstrender visar att samma människor som söker på ordet ”MV” också söker på Sannfinländarnas partitidning, nättidningen Laiton Lehti, ”den olagliga tidningen”, som drivs av en aktivist från organisationen Finska folket först, vid namn Marco de Wit, samt PT-media som är ännu en sida som har profilerat sig genom fejknyheter och nonchalans mot journalistiska riktlinjer.

Enligt Google Trends ökade antalet sökningar på MV-lehti i mars innan riksdagsvalet i Finland och i januari när det skrevs mycket om asylsökande som misstänktes för sexualbrott mot minderåriga i Uleåborg.

Enligt mätningarna lockar fejknyhetssidan Kansalainen och nynazistiska Finska motståndsrörelsens hemsida till viss del samma besökare som MV-lehti.

När någon undrar om MV-lehti fortfarande har några läsare citerar jag också undersökningen Digital News Report 2018 från Reuters-institutet på Oxfords universitet. Enligt den hade fyra procent av finländarna använt MV-lehti den föregående veckan.

Jag läste Alexas lista över de populäraste sökorden som leder till sidan. Utöver de mest uppenbara sökorden finns även mitt namn på listan. Jag fungerar som inkastare för MV-lehti. När man söker efter information om mig eller mitt arbete kan man också råka klicka på artiklar från MV-lehti. Till och med juli 2019 hade MV-lehti publicerat över 240 smutskastningsartiklar om mig. Enligt MV-lehtis egna besöksräknare har artiklarna lästs mer än fyra miljoner gånger.

Att de försökte förstöra mitt rykte var ett annat problem jämfört 388 med att MV-lehti år efter år matar finländare och i synnerhet Sannfinländarnas anhängare med Kremlproducerade rasistiska budskap som har lett till domar för hets mot folkgrupp, samt idén om att Rysslands informationskrig inte existerar, och artiklar från Kremls informationskrigsmedier översatta till finska.

SKITSTORMEN
Åtta dagar innan jag skulle resa iväg för att ta emot priset från USA:s utrikesministerium blev jag personligen kontaktad av USA:s ambassad i Helsingfors. Jag fick veta att jag inte skulle få International Women of Courage-priset och att det inte skulle bli någon resa till USA.

Efter de långa förberedelserna förstod jag inte det plötsliga återkallandet. Jag fick varken någon skriftlig information om saken eller någon motivering till beslutet.

Jag hade redan hunnit ställa in inbokade utbildningstillfällen i Bryssel och Finland för att kunna resa till USA. På grund av att priset drogs tillbaka så plötsligt skulle jag nu inte heller kunna hålla de utbildningar jag ställt in.

Tillsammans med min advokat skickade jag en skriftlig begäran om att få veta vem det var som hade dragit tillbaka mitt pris och varför.

Vid prisceremonin i Washington D.C. den 7:e mars inledde utrikesminister Mike Pompeo sitt tal med att berömma de tio kvinnorna för deras arbete. Någon hade med kort varsel valts ut i mitt ställe.

Samtidigt publicerade den utrikespolitiska tidningen Foreign Policy en nätartikel om mina trollartiklar och erfarenheter som brottsoffer. I artikeln nämndes det att jag hade varit med och organiserat en människorättsdemonstration i samband med toppmötet mellan Trump och Putin i Helsingfors.

Tidningen kom med ett avslöjande: de hade intervjuat amerikanska myndighetspersoner som hade sagt att orsaken till det återkallade priset var en tweet där jag kritiserat president Trump. Diplomaterna hade ansett att återkallandet var ett misstag, vilket enligt en diplomat hade lett till en ”skitstorm”.

Men i artikeln refererade utrikesdepartementets presstalesperson 389 till mig som kandidat och antydde att jag ändå aldrig skulle ha fått priset, och konstaterade att det hade handlat om ”bristande koordination av kommunikationen mellan ambassaderna och kandidaterna”.

Artikeln ledde till en liten skandal i USA. Den demokratiske senatorn Robert Menendez, utrikesutskottets andreman som ansvarade för utrikesministeriets verksamhet, tweetade artikeln och skrev: ”USA delar ut det här priset till kvinnor som liksom Jessikka ställer sig upp mot diktatorer och riskerar sina liv för grundläggande rättigheter och för pressfriheten. Vi borde behandla journalister bättre än Ryssland.”

Efter art Foreign Policy skrev om saken gjorde flera internationella medier nyheter om bråket och jag blev inbjuden till flera direktsända tv-intervjuer med amerikanska nyhetskanaler.

Men jag tyckte inte att det kändes rätt att ge intervjuer. Jag ville inte bli en del av USA:s inrikespolitiska spänningar kring president Trumps administration. I tv-sändningarna skulle jag ensam ha blivit tvungen att vittna om händelserna och ensam behövt utmana de felaktiga uppgifterna som spreds av utrikesministeriets informatör.

Det återkallade priset framstod också som ett förfarande som inte gick i linje med USA:s statsförvaltnings principer om god och transparent administration. Frågor väcktes också av att jag fortfarande inte hade fått någon skriftlig information om återkallandet. Det hade dessutom lett till ett ekonomiskt bortfall på grund av de inställda utbildningarna. Jag hade inte någon lust att gå ut i den amerikanska offentligheten och spekulera i ett oavslutat ärende.

I Finland förhöll sig journalisterna korrekt till skandalen och här gav jag mängder av intervjuer.

Nästa morgon tittade jag på min egen arbetsgivare Yles morgonnyheter. Det hade hållits en presskonferens i Washington D.C. där utrikesministeriets erfarne och högt uppsatte talesperson Robert Palladino hade talat.

Han hävdade med pokeransikte inför hela finska folket i min arbetsgivares nyhetssändning att jag aldrig hade tilldelats något pris.

390
”Vi informerade av misstag personen i fråga om att hon var en av finalisterna. Det var felaktigt och olyckligt.”

”Så hon var alltså inte en av finalisterna?”

”Nej, det var hon inte. Vi beklagar misstaget”, ljög Palladino.

Journalisterna grillade Palladino, men han upprepade den felaktiga informationen. På sociala medier pikades jag av troll, högerextrema och elaka människor som hade inspirerats av Palladinos felaktiga påståenden. MV-lehtis moderator Asta Tuominen som redan hade dömts en gång för att ha smutskastat mig, kallade mig i en ny MV-lehti-artikel för en Nato-marionett som blev utan människorättspriset efter att ha förolämpat Trump.

I samma artikel skrev hon att jag snyftat vid rättegången och spekulerade i saker som avhandlats i tingsrätten. I en annan hånfull artikel i MV-Iehti påstods det att jag hade fantiserat fram Rysslands internettroll och än en gång nämndes mina narkotikaböter.

Det här gick alldeles för långt.

Det var en sak att i sista stunden dra tillbaka en pris jag inte själv hade bett om. Jag blev inte journalist för att få priser, utan för att informera folk om viktiga saker. Jag hade gjort min artikelserie om trollen i hopp om att den skulle lära folk att känna igen propaganda på sociala medier, även i USA och andra delar av världen.

Men att en talesperson från USA:s utrikesdepartement efter återkallandet spred desinformation om mig och därigenom uppviglade hatskriverierna var rentav uselt.

Påståendena spreds till exempel i New York Times. År 2017 hade New York Times fått Pulitzer-priset för en artikelserie i vilken de hade intervjuat mig och forskaren Saara Jantunen om troll, trakasserier och informationskrigföring.

Dagen därpå publicerades ett pressmeddelande av ordföranden för utrikesutskottet i USA:s representanthus. Den här gången stämde faktauppgifterna. På utskottets hemsida skrev den demokratiske ledamoten Eliot L. Engel att han ansåg att det var skamlöst att mitt pris återkallades och att han var oroad över uppgifterna om att det berodde på min kritik mot Donald Trump.

391
”Ett av USA:s kännetecken är rätten till yttrandefrihet som den beskrivs i Första tillägget. Det är en av de viktigaste demokratiska principerna som utrikesministeriet driver utomlands. Att utrikesministeriet återkallade priset på grund av att någon utövade denna rätt är verkligen skamligt”, skrev Engel.

Ja, på Twitter hade jag skrivit om Trump och besvarat hans tweets där han inför sina tiotals miljoner följare hade kallat ”de korrumperade medierna” för ”folkfiender” utan någon rationell motivering. Jag hade också delat en tidningsartikel som räknade upp alla gånger Trump attackerat specialåklagare Muellers utredning under sin tid som president.

Men ingen visste hur processen egentligen hade gått till och min advokat har fortfarande inte fått något skriftligt svar på sin uppgiftsbegäran.

Det är möjligt att någon högt uppsatt person i USA:s toppskikt tyckte att ämnet ryska troll var så pass besvärande att mina tweets fick bli ett svepskäl för att ställa in min resa. På det sättet kunde diskussionen om Kremls troll hållas borta från offentligheten i Washington, där man i mars väntade febrilt på Muellers rapport om trollfabrikens och de ryska agenternas agerande och deras eventuella kopplingar till president Trump.

Foreign Policy trodde att Trumps administration utövade självcensur. I praktiken var det någon som var rädd för till exempel hämndåtgärder om priset skulle ha gått till mig. Därför bestämde sig någon för att stryka mitt namn från listorna för säkerhets skull.

Trump och hans team hade gjort märkligare saker för att sopa sina kopplingar till Ryssland under mattan. I mars 2019 vid tiden för prisskandalen hade Trump förhindrat rättvisan och antingen sagt upp eller försökt säga upp personer som talade om sådana kopplingar.

Även i östra Ukraina vaknade man. Yrkespropagandisten Janus Putkonen gjorde sig lustig över det återkallade priset, kallade mig yrkeslögnare och en informationssoldat som tjänade den västerländska agendan. Han påstod att min ”husbonde” hade gett mig en örfil.

Därnäst attackerades jag av trollfabriken och dess påverkansagenter.

392
Trollfabrikens fejknyhetssida RIA Fan publicerade en artikel som påstod att jag hade ”gjort mig ett namn” genom mina högprofilerade ”utredningar”, som alltid karaktäriserats av effektsökeri och selektiva tolkningar av fakta, en serie logiska felslut och användning av uppenbara västerländska propagandaklichéer i personliga syften.

Jag hade tydligen utropat Ryssland som min främsta fiende, långt före det blev populärt, och redan innan USA:s etablissemang påbörjade sin häxjakt kring Rysslands påstådda inblandning i presidentvalet 2016. Trollen citerade Palladino och hittade på ett citat åt mig där jag anklagade USA:s toppdiplomater för politisk censur.

Till artikeln hade fabriken hittat en lämplig kommentator. Aleksandr Makevitj som utgav sig för att vara journalist och jobbade med flera av Kremls projekt, sa att jag förtjänade ”något slags tröstpris, och det är möjligt att vi ser till att hon får det. På det sättet kan vi kommunicera att Ryssland inte såras av kritiken.”

Även andra ryska medier gottade sig i återkallandet, eftersom de kunde använda en och samma skandal för att smutskasta både mig och Kremls fiende USA. Många ryskspråkiga twittrare blev som vilda av nyheten.

Och mer fanns att vänta.

Aleksandr Malkevitj skickade ett privat meddelande till mig på Messenger där han skrev att han ville träffa mig personligen. Vid mötet skulle han överlämna ett pris till mig för min lojalitet som försvarare av yttrandefriheten, för Rysslands alla yrkesjournalisters räkning.

Jag svarade honom ingenting personligen.

Malkevitj hade varit chefredaktör för en systersida till trollfabrikens Tyskspråkiga fejknyhetsbyrå USA Really, som riktar sig till amerikaner och innehållsmässigt påminner sidan om ett engelskspråkigt MV-lehti med RIA Fans gröna layout. Det handlar alltså om artiklar som underblåser rädsla för ”illegala invandrare som våldtar” och så vidare.

Enligt medieuppgifter hade Malkevitj försökt arrangera en demonstration vid Vita huset. Dessutom hade han gripits vid gränsen till USA och förhörts av FBI eftersom han inte hade registrerat sig 393 som utländsk agent i USA, trots att han drev den ryska påverkansoperationen USA Really som riktade sig till amerikanska medborgare.

Jag skrev en artikel om Malkevitj på Linkedin och meddelade att jag inte skulle ta emot tröstpriset som Malkevitj föreslog, samt att jag ansåg att det hela var en motbjudande påverkansoperation. Jag meddelade också att det överhuvudtaget inte fanns någon plats för hans fejknyhetsoperationer i civiliserade samhällen.

För mig spelar det ingen roll om Malkevitj läser artikeln på Linkedin. Från och med 2014 har jag antingen offentliggjort eller polisanmält alla olämpliga påverkansförsök som riktats mot mig och mitt arbete.

I efterhand såg jag via internet den fina ceremonin där Melania Trump delade ut glasskulpturer till kvinnor från olika delar av världen som alla gjort ett utmärkt arbete för mänskliga rättigheter.

För mig själv firade jag var och en av dem och var ledsen över att jag inte hade fått åka dit och samtala med dem.

NYA MV-LEHTI
I USA kan kongressen starta utredningar. Syftet är att de ska fungera som folkets ögon och öron.

Under president Trumps tid har kongressen inlett tiotals utredningar om misstänkta oegentligheter. En utredning påbörjades när Trumps administration hade förhindrat en journalist från att delta i Vita husets pressträffar eftersom han enligt dem hade ”skrattat” åt presidenten.

Oftast har republikanerna avfärdat de stämningsbrev som har kommit efter demokraternas utredningar. Men med hjälp av kongressens utredningar kan man ändå få ut information om särskilda händelser till allmänheten.

Jag fick reda på att mitt öde hade lett till en utredning.

Mindre än en månad efter episoden publicerades resultatet. Utredningen som hade satts igång av senator Robert Menendez, satte tänderna i uttalandena från utrikesdepartementets talesperson. Utredningen betonade att tumultet kring priset hade lett till ytterligare 394 trakasserier utöver att jag redan tidigare blivit utsatt för brott.

Senatorernas anställda undersökte dokumenten och jämförde dem med utrikesdepartementets kommunikation. De noterade samma sak som jag: ja, jag hade fått priset, och nej, Palladinos uttalanden stämde inte överens med verkligheten.

I bevismaterialet kunde man se att jag hade ombetts att skicka in uppgifter om mina konton på sociala medier, och dessa hade jag skickat till Washington. Jag föreställde mig att de bad om dem eftersom evenemangsarrangörer ibland länkar till talarnas konton på sociala medier i sina program eller på sina hemsidor ifall exempelvis konferensgästerna skulle vilja följa talarna på sociala medier.

Men senatorerna ansåg att denna begäran om uppgifterna till mina sociala medier var en väldigt störande och allvarlig sak, särskilt med tanke på president Trumps konstanta, väldokumenterade och skadliga attacker mot medierna.

Senatorerna publicerade sitt brev och sin 40-sidiga utredningsrapport och skickade den till generalinspektören som övervakar USA:s utrikesdepartement, Steve A. Linick. De bad honom att reda ut exakt varför mitt pris hade återkallats. Brevet undertecknades av Robert Menendez och sju andra demokratiska senatorer. I skrivande stund vet jag inte hur det har gått med eventuella fortsatta utredningar av saken.

Jag förmedlade utredningen till medier i Finland. Nu när händelsen fått en officiell utredning var det enklare för mig att kommentera saken, och jag gav en tv-intervju på CNN. Jag fick mycket stöd för mitt arbete både från Finland och övriga världen.

Utan de stöttande meddelandena skulle jag inte ha klarat mig igenom det som skulle komma att ske.

TRÖSTPRISET
När jag medverkade i en radiokonferens i Schweiz på uppdrag av Yle började jag vid elvatiden på kvällen få märkliga meddelanden på Twitter. Samppa Granlund, en sannfinländsk kandidat i kommunvalet 2017, delade en skärmdump av en MV-lehti-artikel och uppmanade 395 mig att skämmas. Jag tog en titt på artikeln som Granlund delade. Det var en tråkig syn.

Nu är det slut med foliehattfasonerna och gissningarna kring Jessikka Aro, upplyste MV-lehtis artikel och uppmanade läsarna att titta på en illustration av en organisationsstruktur. Enligt illustrationen var jag både konsult och hade en lägre befattning i en internationell organisation.

Artiklarna hävdade att jag hade en trollfabrik, kallade mig för Natotroll, påstod att jag hade en dubbelroll och att jag var en del av västvärldens trollfabrik. Antalet läsare var fler än 55 000.

Liksom i Martin Kraghs fall påstods det att materialet kom från ett dataintrång i en tankesmedja i Storbritannien och hade spridits på nätet. Hackergruppen Anonymous pekades ut som gärningspersoner. I Storbritannien utreddes saken av National Crime Agency som ägnade sig åt att utreda grov brottslighet, och fallet ansågs vara den första hack and leak-operationen som hade riktats mot Storbritannien.

Den brittiska tankesmedjan Institute of Statecraft som hade utsatts för dataintrånget, meddelade att de misstänkte att det var Rysslands militära underrättelsetjänst som låg bakom. Den svenska forskaren Martin Kragh som också påstods arbeta för den brittiska underrättelsetjänsten, hade granskat spridningen av materialet och konstaterat att det först hade cirkulerat på RT och Sputnik och så småningom tagits upp av lokala fejknyhetskanaler på olika språk.

I Finland var de lokala kanalerna ifråga de Kremlvänliga nyhetssidorna MV-lehti och Vastavalkea. På sociala medier spreds materialet av bland andra Janus Putkonen, Ilja Janitskin, Juha Korhonen, Sannfinländarna och många andra.

När MV-lehti delade artiklarna på Vkontakte hoppades läsare och anonyma konton att jag skulle hamna i fängelset och kallade mig tjackhora och en gammal kärring med slapp fitta.

Man försökte bryta ner förtroendet mellan mig och min arbetsgivare genom att via e-post skicka artiklarna till mina chefer på Yle. När jag fick frågor om påståendena från två finska journalister blev jag påmind om varför anonyma trollsidor existerade: man ville att sidornas 396 teorier skulle ta sig in i de traditionella medierna för att få större spridning.

Situationerna där jag blivit tvungen till att svara på frågor om fejkmedias påståenden har varit absurda. Man har påstått att jag är en sinnessjuk och psykotisk knarklangare, lögnare, ClA-agent och Natotroll, att jag gör hembesök för 1 000 euro, kanske framträder drogpåverkad på tv och att jag vill bli knullad.

Den här sortens påståenden bemöter jag gärna, men bara i rättssalar med domare och min advokat närvarande.

Precis innan hackerartiklarna publicerades den 27 mars 2019, hade Ilja Janitskin skrivit en avslöjande kommentar på Vkontakte: Det som stör mig mest med MV-fallet är att helt fel personer dömdes. Men eftersom jag inte pratade så viftade domaren med piskan … Och jag står vid mitt ord: det var jag som låg bakom utgivningen.

Han refererade till polisförhören och rättegången året innan där han bara hade pratat om sin egen del i fallet, och inte heller sagt särskilt mycket om den.

Kommentaren bekräftade min teori: bakom Janitskin låg större namn. Jag hade redan från första början misstänkt att Janitskin var en lockfågel, ett flugpapper som skulle dra till sig myndigheternas uppmärksamhet för att skydda andra. I sitt inlägg verkade han inte bara ångra sin roll som den som fick ta fängelsestraffet, utan medgav i praktiken den kriminella naturen i MV-lehtis allmänna verksamhet. Andra skulle också ha dömts, om han bara skulle ha talat om vilka de var.

Det hade redan avslöjats att Bäckman hade skrivit under signaturen Ilja J. och att Asta Tuominen använt signaturen T2. Men större delen av skribenterna, kodarna och andra deltagare är fortfarande okända. Nu frågar sig många vilka andra direkt eller indirekt Kremlstöttade skribenter, nynazister, högerextrema eller kanske sannfinländare som gömmer sig bakom signaturerna på MV-lehti.

Eftersom namnen är okända kan man misstänka en stor mängd bakomliggande personer och aktörer. Att dölja namn i offentliga artiklar är inget vanligt journalistiskt förfarande, och det enda syftet 397 med det torde vara att fly straffansvar eller offentlig kritik. Det vore bra om MV-lehti avslöjade alla sina medarbetares identiteter.

I april skedde återigen ett nytt åtminstone skenbart skifte. MV-lehtis chefredaktörspost övergick med pompa och ståt till Janus Putkonen som befann sig inom Rysslands krigsområde i östra Ukraina. I sin välkomstartikel skröt Putkonen om att nya MV-lehtis ”ansvariga redaktion” befann sig var han än befann sig.

”Alltså har i Donbass. Om myndigheterna vill mig något kan de först konstatera att stämningar inte tar sig hit från väst med post; de kan alltså skicka e-post eller kila hit över frontlinjer eller gränser …

Johan Bäckman gjorde en videointervju med Putkonen på sociala medier och överöste Putkonens chefredaktörskap med hyllningar.

VALET
I april var jag en av talarna vid ett evenemang i Washington D.C. ordnat av organisationen Reportrar utan gränser och dagstidningen Washington Post. Samma dag publicerades organisationens årliga pressfrihetsindex, och jag talade om troll, fejknyheter och trakasserier mot journalister, vilket både Kreml och president Trump ägnade sig åt.

I mätningen gick Finland upp på andra plats av alla världens länder. Enligt rapporten var en av faktorerna bakom den förbättrade placeringen tingsrättens domar mot de som hade trakasserat mig. USA hade fallit till plats 48 till följd av president Trumps uttalanden som uppviglade till hat mot medierna och säkerhetshoten de lett till. Ryssland låg på plats 149.

Det fanns bara några få länder i världen som var lika fria som Norge, Finland och Sverige. Det var märkligt att trollen och extremhögern i Finland ändå ständigt påstod att yttrandefriheten begränsades i Finland.

Under panelsamtalet publicerades Muellers rapport. Till min glädje märkte jag att de tjugo första sidorna i rapportens första del helt och hållet ägnades åt utredningen av trollfabrikens operationer mot USA.

398
Rapporten börjar med att reda ut operationerna som utfördes av trollfabriken i Sankt Petersburg, det vill säga Internet Research Agency. I god tid innan valet vidtog fabriken noggranna åtgärder i lila delstater, som alltså väger mellan rött och blått, för att övertyga osäkra väljare att rösta på Trump. Kremls favoritkandidat var just Trump, som Putin år 2015 offentligt beskrev som ”obestridligt begåvad, i en klass för sig”.

Först hade företrädare för rysk underrättelsetjänst kartlagt åsiktsklimatet i regionerna – utan att registrera sig som utländska agenter som lagen krävde. Därefter skapades främlingsfientliga troll- och fejknyhetssidor av fejkkonton som utgav sig för att vara amerikanska medborgare, och så lockade de dit verkliga amerikaner.

I de virtuella sällskapen som styrdes från Sankt Petersburg delades memes som avhumaniserade demokraternas kandidat Hillary Clinton, muslimer och mexikaner samt annat hatmaterial.

I grupperna skapade man rädsla och uppviglade folk till hat mot utlänningar, precis som på sociala medier i Finland och i MV-lehti. Logiken bakom trollens folkuppvigling är tydlig: medborgare som är rädda för utlänningar kan enkelt övertygas till att rösta på främlingsfientliga kandidater eller åtminstone sådana som betraktas som konservativa och återhållna i sin invandringspolitik.

Trump var precis en sådan kandidat.

I rapporten beskrivs också internetattackerna som utförts av cyberoperatörer från Rysslands militära underrättelsetjänst och Wikileaks till förmån för Trump, och tili skada för demokraterna och Clinton.

Men Johan Bäckman – vars arbetsplats RISS i Moskva redan 2017 hade avslöjats som den instans som planerat Rysslands troll- och cyberoperation för att få Trump vald till president – kallade på sociala medier Muellers utredning för ett kriminellt statskuppsförsök.

I Finland bedrev MV-aktivisten Marco de Wit en ”valkampanj” där han på Narinken i centrala Helsingfors, ropade ut extrema främlingsfientliga idéer om ”inkräktare”. En grupp ungdomar samlades på platsen för att bua ut de Wit och situationen eskalerade till ett stort slagsmål. En av dem som deltog i samlingen tillsammans med de Wit 399 var Miki Sileoni, en före detta nämndeman vid tingsrätten. Sileoni hade avskedats från sin nämndemannapost efter att ha fört en kampanj för Janitskin vid tingsrätten och delat smutskastande material om mig och domaren på sociala medier.

När jag tweetade om MV-aktivisterna på Narinken fick jag återigen nynazister efter mig på nätet. Aktivister från Finska motståndsrörelsen hade redan publicerat flera vulgära artiklar om mig, och nu publicerade de ännu en. I anslutning till artikeln frågade sig signaturen hh1488 om man snart skulle kunna konstatera att Aro vållade sin egen död med sina dumma anti-finska ställningstaganden. Anklagelsen om att jag förvållade min kommande död har senare tagits bort, men inte följetongen av smutskastningsartiklar.

Före riksdagsvalet i Finland hade jag gett flera intervjuer där jag beskrivit Rysslands attacker mot valet. Jag påminde om att alla attacker inte sker just i anslutning till valet, utan att störningen utgörs av att man långvarigt och ständigt överdriver vissa perspektiv. Ett verktyg är att normalisera hatpropaganda och att mobilisera stöd för extremhögern.

En omfattande och långvarig operation som MV-lehti utförde, berörde också finländare som inte var direkta anhängare till Sannfinländarna. Det var finländare som man hade lyckats uppvigla till att vara rädda för hotfulla och skrämmande kriminella våldtäktsinkräktare.

Till och med sommaren 2019 hade MV-lehtis artiklar med det rasistiska ordet matu (”inkräktare”) fått över fyra miljoner klick enligt MV-lehtis egen klickräknare. Då hade det publicerats över 430 artiklar om ”inkräktare”.

Med sin hatpropaganda hade MV-lehti försett många väljare med en rädsla som kunde dämpas genom att rösta på Sannfinländarna och deras aggressiva invandringspolitik.

Sannfinländarnas riksdagsledamot och kandidat Teuvo Hakkarainen som redan flera år tidigare hade marknadsfört MV-lehti på sociala medier och poserat på bild med Johan Bäckmans hand på sin axel, genomförde sin valkampanj i en bil med ledorden ”Inkräktare, åk tillbaka dit du kom ifrån” och ”Varenda asylturist ska ut” fasttejpade på sidorna.

400
De som spred och konsumerade MV-lehtis innehåll bidrog också till att valfriden stördes. På sociala medier riktades rå hatpropaganda och hot mot kandidater från Vänsterförbundet, De gröna och kandidater med utländsk bakgrund.

I östra centrum i Helsingfors attackerades en kandidat med utländsk bakgrund som delade ut valmaterial, och på en marknad i Korso i Vanda försökte någon slå Timo Soini från partiet Blå framtid, en mer moderat utbrytargrupp från Sannfinländarna. Angriparen var klädd i en jacka från det rasistiska medborgargardet Soldiers of Odin. MV-lehti har stöttat Soldiers of Odin och hjälpt gruppen att bli större sedan 2015.

MV-lehti nådde inte längre 750 000 läsare i veckan som under sidans bästa år, och de avgjorde inte riksdagsvalet våren 2019 som Bäckman hade önskat.

Men valdagens resultat visade att MV-lehti som översatte Kremls informationskrigsverktyg och uppviglade till hat mot utlänningar gav draghjälp åt Sannfinländarna som kampanjar med invandringsmotstånd.

Sannfinländarna steg från sitt tioprocentiga stöd och blev landets näst största parti med 17,5 av rösterna. Därmed förlorade de mot Socialdemokraterna med en hårsmån, 0,2 procentenheter.

På Sannfinländarnas listor fanns flera dömda hatskribenter. En av dem hade kallat mordbränderna mot flyktingförläggningar för elimineringsuppdrag, och en annan pratade i riksdagen om att bekämpa främmande arter och syftade då på invandrare. Till riksdagen tog sig också Sebastian Tynkkynen som har dömts för hets mot folkgrupp och som tidigare deltagit i Putin-ungdomarnas läger vid sjön Seliger.

Johan Bäckman beklagade Sannfinländarnas förlust med 0,2-procentenheter. Det berodde enligt honom på en hybridoperation och förfalskningar från de finländska medierna. Enligt honom skulle Sannfinländarnas verkliga stöd i ett ärligt val ha varit 25 procent eller mer.

Enligt internationella observatörer var valet i Finland fritt och rättvist.

Bäckmans arbetsgivare RISS i Moskva hade nyligen planerat att 401 sprida en konspirationsteori om valfusk bland amerikanska medborgare. I USA har en uppgift om att ”illegala invandrare” skulle ha lämnat in en miljon olagliga röster fått stor spridning.

Kremls strategiska attack mot västerländsk media, politik och demokrati innefattar också en passivisering av vissa väljarsegment. Det var fördelaktigt för Kreml om till exempel liberaler lät bli att rösta för att det inte lönade sig att rösta eller för att det fuskades.

Under våren arbetade jag med att samla in uppgifter till en stor artikel om fientlig påverkan, men än en gång blev jag tvungen att använda både min arbetstid på Yle och min fritid till att skriva polisanmälningar istället för journalistiska artiklar.

HOT FRÅN EN HJÄRNTVÄTTAD
Jag reste. Storbritanniens parlament frågade ut mig och två andra journalister om hoten mot pressfriheten. Jag åkte till Silicon Valley för att delta i en kampanj där offer för hot på sociala medier, fick vittna om detta för de ledande på huvudkontoren för Facebook, Twitter och Google/Youtube om hur deras tjänster systematiskt missbrukades.

Jag sa att jag kommit till Silicon Valley för att personligen berätta för de ansvariga om hatpropaganda och brott mot mig och andra, eftersom plattformarna inte hade reagerat på mina digitala anmälningar. Jag krävde att åtgärder skulle vidtas mot de ständiga förbrytelserna och propagandan, och räknade upp flera andra finländska privatpersoner som utsätts för systematiska trakasserier på deras plattformar.

I gruppen deltog Tun Khin från rohingyafolket i Myanmar samt amerikanerna Ethan Lindenberger och Lenny Pozner. Tun Khin talade om hur sociala medier hade använts för att uppvigla till folkmordet på rohingyerna, och Lindenberger beskrev hur de används för att uppmana till vaccinmotstånd.

Lenny Pozner hade blivit tvungen att flytta flera gånger. Hans son Noah mördades vid skolskjutningen i Sandy Hook år 2012, men på sociala medier påstår många att Noah aldrig har funnits och att Pozner är en krisskådespelare. Teorierna har spridits av Alex Jones från Infowars, vars följare utsätter Lenny Pozner för dödshot. Pozner leder 402 offrens rättegångar mot Jones och andra uppviglare, men hoten fortsätter och Pozner lever gömd.

Jag hoppades på att besöket skulle leda till något konkret. Twitter tog bort ett konto som tillhörde en general som hade deltagit i folkmordet i Myanmar, och efter vårt besök har Facebook-grupper mot vaccin tagits bort. Men på finskspråkiga sociala medier fick Kremls anställda och hatpropagandister till större delen fortsätta trampa på andras rättigheter.

När Helsingin Sanomat rapporterade om min resa, attackerades jag verbalt av MV-lehtis läsare.

Då ingrep Helsingforspolisens överkommissarie Jari Taponen som hade stämplats som politisk polis av både MV-lehti och Sannfinländarnas nättidning Suomen Uutiset. Taponen meddelade att en tweet om mig eventuellt uppfyllde brottsrekvisiten för ärekränkning och sa att polisen kunde utreda saken. Jag tackade honom och svarade att jag gärna ville ha en utredning.

Det dröjde inte länge innan jag och Taponen började utsättas för gemensamma hatskriverier. Dessutom meddelade en finskspråkig anonym twittrare att jag skulle få veta vilken narkoman jag var nästa gång jag ser dig på köpcentret i Gräsviken. Det fanns alltså en besökare på köpcentret i Gräsviken som förföljde mig och gjorde offentliga inlägg om var jag rörde mig på min fritid. Och hotade med att störa mig även i framtiden.

I Finland har oroväckande många människor hjärntvättats till att tro att det är ”ett normalt utövande av yttrandefriheten” att förödmjuka andra och förfölja dem på nätet utifrån MV-lehtis brottsdömda artiklar. De skapade stor rädsla och självcensur, och inte bara hos mig.

Mindre än ett halvår efter att jag återvänt till Finland övervägde jag att flytta igen.

MEDLEMSVÄRVNING
Efter valet utvecklades MV-lehti under Janus Putkonens skenbara ledning och ändrade namn till Uusi MV-lehti – Nya MV-lehti.

I april lät Putkonen ledaren för det Putin-vänliga MC-gänget 403 Notjnie Volki (”Nattvargarna”) bedriva informationskrigföring mot medierna i Finland i en ”specialintervju” i MV-lehti. Tidigare samma vår hade kvällstidningen Iltalehti gjort ett scoop av att Notjnie Volki hade bildat en underavdelning i Finland. Det ultranationalistiska gänget uppskattades ha omkring tio medlemmar i Finland. Det internationella gänget leds av Aleksandr Zaldostanov, en före detta tandläkare som också kallas Kirurgen.

USA har placerat Zaldostanov och Notjnie Volki på sanktionslistor eftersom de deltog i de Rysslandsstöttade truppernas anfall vid inledningen av kriget i Ukraina. Gänget står nära Rysslands säkerhetstjänster och Zaldostanov bestraffar personligen illojala medlemmar.

Efter artikeln i Iltalehti gick Zaldostanov till attack i offentligheten och hotade med att stämma både polismyndigheten och Finlands säkerhetspolis Skyddspolisen. Dessutom rapporterade kvällstidningen Ilta-Sanomats Rysslandskorrespondent Arja Paananen att en man som sa att han tillhörde gängets karelska avdelning, hade velat markera mot Paananen för hennes artikel om Notjnie Volki. Paananen antog att en av gängets uppgifter var just att påverka medierna i Finland.

MV-lehti erbjuder dem en kanal för att göra det. I MV-lehtis artikel poserar en leende Janus Putkonen med Zaldostanov på bild och i artikeln får Zaldostanov påstå att Notjnie Volki inte är en kriminell organisation, utan att de verkliga organiserade brottslingarna är USA:s centrala underrättelsetjänst CIA.

I MV-lehti kräver gängledaren att Finlands ”mainstreammedier” ska be om ursäkt, och i slutet av artikeln hoppas Putkonen att ”sanningen om Notjnie Volki ska få finländarna att förstå att Rysslands fosterländska patriot-bikers inte är något hot utan tvärtom, en möjlighet att bygga upp vänskap och brödraskap över gränserna”.

MV-lehti påbörjade en artikelserie om Notjnie Volki och länkade till gängets hemsida. I praktiken är MV-lehti alltså en plattform för medlemsvärvning för ett MC-gäng som deltagit i hybridoperationen mot Ukraina och samarbetar med Putin.

Även Johan Bäckman lade upp en bild med Zaldostanov och kunde berätta att de finska Notjnie Volki-medlemmarna hade deltagit 404 i ett evenemang i Sevastopol på Krim. Bäckman hade sagt till ”Kirurgen” att Notjnie Volki är väldigt omtyckta i Finland.

”Kirurgen är en riktigt bra kille” skrev Bäckman beundrande.

CROWDSOURCADE TROLL I KONGRESSEN
I början av sommaren 2019 kapades min identitet åtminstone tre gånger. I mitt namn beställdes ”penispiller” mot faktura från en utländsk nätbutik. Posten levererade dem till och med till mig, trots att de hade beställts till fel adress.

Jag blev uppringd av barnskyddsmyndigheten i samkommunen Päijänne-Tavastland som ville ha mer information om en orosanmälan jag hade gjort. Jag kunde inte lämna några uppgifter eftersom jag inte hade gjort någon anmälan. Efter att jag rett ut saken blev jag uppmanad att göra en polisanmälan.

Den tredje identitetsstölden var rent ryskt psykologiskt våld. En brittisk organisation som enligt MV-lehti betalade ut lön till mig för att jag skulle bedriva informationskrigföring, hade fått vykort från Helsingfors undertecknade med mitt namn. Det var kort med bilder av katter och hundar.

Men i texterna på vykorten beskrivs jag som den bästa självständiga försvarsunderleverantören man kan köpa för pengar. Dessutom påstås det att en viss före detta utrikesminister har varit min sexpartner och att jag fantiserar om blöta jobb i Langleys stil. Blöta jobb är en term som betyder lönn- eller beställningsmord och används av maffian och underrättelsetjänsterna i Ryssland.

På vykorten fanns också politiska referenser och en psykologisk profil av en finsk politiker. Delar av innehållet förstod jag inte. Kortens mottagare i Storbritannien berättade mer. De innehöll referenser till saker som någon hade fått tag på genom att avlyssna den brittiska organisationens anställda.

Jag visade texterna för Rysslandsexperter. De höll med mig om att språkanvändningen tydde på att de var skrivna av en Tyskspråkig person. Den brittiska journalisten Luke Harding, som hade råkat ut för hembesök av FSB i Moskva, konstaterade i sin bok att tjänstepersonerna 405 vid säkerhetstjänsten i Ryssland var besatta av sex. Det verkade onekligen som det.

De hotfulla vykorten störde mitt arbete och därmed även Yles lagstadgade uppgift, och de refererade direkt till min arbetsplats på Yle Kiosk. Jag lät säkerhetsexperter ta hand om saken.

Utredningen av arbetsgruppen under ärkebiskop emeritus Kari Mäkinens ledning blev klar under våren. Ärkebiskopen skrev att hatpropagandan var förödande både för offren och för hela det demokratiska samhället, rättsstaten och yttrandefriheten. Arbetsgruppen krävde nya riktlinjer i regeringsprogrammet och föreslog att framställande av hatpropaganda och hatskriverier skulle bli ett brott under allmänt åtal.

Arbetsgruppen rapporterade om fall där den dömde inte hade upplevt de rättsliga åtgärderna som ett straff, utan som en merit. Därför borde man kartlägga de kriminalpolitiska möjligheterna att ingripa mot företeelsen samt öka internetplattformarnas ansvar och partiernas engagemang mot trakasserier och hatpropaganda.

MV-lehti besvarade projektet med en förlöjligande artikel. Föremålen för förlöjligandet var jag och ärkebiskop Mäkinen, som MV-lehti i flera år hade kallat för ärkedjävulen och föruttnelsebiskopen och mycket annat. På Hommafoorumi dryftades ännu paranoidare saker än i MV-lehti: utredningens förslag ansågs vara ett steg på vägen till ”yttrandefrihetens undergång” i Finland.

I juni fanns en anteckning i regeringsprogrammet om att ingripa i hatpropaganda och hatskriverier. Om Sannfinländarna hade vunnit valet istället för Socialdemokraterna hade situationen kunnat vara annorlunda.

I juli gick jag på semester från min tjänst på Yle.

Jag fokuserade på min bok. Mitt i det sista redigeringsarbetet blev jag kontaktad av utrikesutskottet i USA:s representanthus. De bjöd in mig som vittne i en offentlig utfrågning i utrikesutskottets Europakommitté i kongressens underhus. Ämnet var Kremls desinformationsattacker i Europa, och kommittén ville höra förslag på vad USA skulle kunna göra för att förbättra sin motståndskraft mot Kremls informationskrigföring.

406
Jag skrev ner ett skriftligt utlåtande och den 16 juli gav jag mitt muntliga vittnesmål i USA:s kongress tillsammans med tre andra sakkunniga som bjudits in. Utfrågningen livestreamades på utskottets hemsida och på Youtube.

Jag talade om resultaten av mina trollutredningar och betonade att det för tillfallet inte fanns någon helhetsbild av Kremls alla operationer mot medborgare, för att inte tala om operationernas följdverkningar. Därför föreslog jag att operationernas måltavlor borde få betydligt bättre skydd än vad de fick idag.

Som konkreta metoder föreslog jag till exempel internationellt samarbete mellan polisorganisationer och underrättelsetjänster samt utredningar och avslöjanden om operationerna medan de pågick, och inte bara flera år efteråt då de redan haft effekt på människors hjärnor och beteenden.

”Kanske är det dags att vi börjar kalla Kremls trollfarmer och digitala desinformation för vad de verkligen är: brottsfarmer och digitala brott”, sa jag. ”De här brottslingarna vill inte ha dina pengar utan kontrollera dina tankar.”

Jag berättade att Kreml störde väst även mellan valen, och det är svårt för desinformerade människor att fatta beslut om vad eller vilken slags politik de ska rösta på. Kommunikationsprofessorn Kathleen Hall Jamieson i USA har i sin forskning kommit fram till att Rysslands troll- och cyberattacker hade en avgörande påverkan på slutresultatet i presidentvalet 2016. Genom att skapa motsättningar och sprida riktade budskap påverkade cyberkampanjen 80 000 röster i tre olika delstater. Det var på grund av dem Trump som blev vald. På sociala medier utsätts även barn för propaganda utan några varningsmeddelanden, och den situationen måste få ett slut. I slutet av utfrågningen konstaterade ledamoten Jim Costa att det kan finnas behov av att stifta lagar för att motverka påverkansoperationer.

Veckan därpå frågades specialåklagare Mueller ut i USA:s kongress. Enligt honom kunde Trump åtalas för övergrepp i rättssak så fort hans presidentperiod var över. Mueller varnade också för samma sak som jag hade varnat om på samma plats veckan innan: Rysslands 407 försök att påverka val pågår fortfarande ”medan vi sitter här just nu”.

Efter vittnesmålet fick jag massor av uppmuntrande meddelanden från Finland och andra länder. Men även det motsatta. Junes Lokka gjorde en fyra timmar lång video på Youtube där han gav öknamn åt mig, kongressledamöterna och de andra sakkunniga. De som chattade på Lokkas kanal antog att jag hade varit hög på tjack i kongressen.

Jag var stolt över att finländsk sakkunnighet och trollutredningar gjorda av finländare hade kunnat göra nytta i USA:s kongress.

I juli 2019 har jag fortfarande inte barnet jag drömde om när brotten började begås fem år tidigare.

Men jag hade fått äran att lära känna de övriga huvudpersonerna i den här boken och återge deras inspirerande berättelser. De som offrat sig själva för mänskliga rättigheter och frihet. För mig hade de blivit som familjemedlemmar.

Jag kände att jag hade gjort mitt bästa.

408
409
EFTERORD
Jessikka Aros bok beskriver händelserna fram till juli 2019, men Putins trollkrig och de rättsliga processerna har inte tagit slut. Här är en kortare sammanfattning om vad som juridiskt sett har skett för Jessikka Aro sedan 2019, efter att Johan Bäckman och Ilja Janitskin överklagade tingsrättens domar.

MV-lehtis chefredaktör Ilja Janitskin avled vid 42 års ålder i cancer, i februari 2020. Då var inte hovrättsförhandlingarna avslutade. Tingsrätten hade dömt Janitskin till 22 månaders fängelse för 16 olika brott, däribland grov ärekränkning, hets mot folkgrupp och upphovsrättsbrott.

Janitskins medåtalade Johan Bäckman dömdes av Helsingfors hovrätt för anstiftan till grov ärekränkning. Däremot friade hovrätten Bäckman för olaga förföljelse och grov ärekränkning. Det innebar att Bäckmans villkorliga fängelsestraff sänktes, från ett år till tre månader. Även skadestånden till Aro sänktes.

Jessikka Aro överklagade hovrättens beslut till Finlands högsta domstol, som hösten 2020 beviljade prövningstillstånd för olaga förföljelse. Det historiska målet avgjordes av Finlands högsta domstol 18 februari 2022. Där dömdes Bäckman till 60 dagar villkorligt fängelse för olaga förföljelse, däremot friades han för anstiftan eftersom domstolen inte ansåg att rekvisitet var uppnått. I sitt domslut menade domstolen att Bäckmans avsikt inte var att behandla sakfrågan utan att tysta och nedvärdera Aro.

Janitskins och Bäckmans trakasserier har även lett till att andra personers förföljelse av Aro har prövats i finländsk domstol. I januari 2020 konstaterade Helsingfors tingsrätt att en man och en kvinna tillhörandes MV-lehtis nätverk, störde Aros privatliv, men inte till den 410 grad att det motiverade ett besöksförbud. Mannen och kvinnan hade bland annat följt efter Aro, filmat och spridit falsk information om henne som en hämnd för rättsprocessen mot MV-lehtis chefredaktör llja Janitskin.

I oktober 2020 dömde Helsingfors tingsrätt teologie doktorn Juha Molari för grovt förtal av Jessikka Aro och Saara Jantunen, forskare verksam vid Finlands försvarsmakt och författare till boken In-fosota (Informationskriget). Molari fick villkorlig dom på fem månader och dömdes till att betala skadestånd.

Patrik Oksanen

Tycker du jag ska ha den svarta klänningen är bevisligen ingen lätt fråga att svara på.